Kategori: Politik

Kategorier
Filosofi Kina Kultur Politik Religion

Mjölkens dao

Religiösa tidningar är inspirerande att läsa. Naturligtvis inte för det grundläggande budskapet av religiöst flum, men som en uppbygglig lärdom i hur dåraktiga religiösa personer kan vara. De kristna tidningarna vill förstås slå vakt om vad de anser är den enda rätta vägen, och går därför till angrepp mot allt som anses utgöra en ideologisk konkurrens.

Tidigare har man gått till storms mot yoga i skolan, med argumentet att yoga har en religiös koppling till hinduism. Koppling finns nog, men den är mindre religiös och mer filosofisk. Främst är yoga förknippad med samkhya, som är en ateistisk lära med en dualism som är typisk för östasiatisk filosofi. Yoga är också central i en rad buddistiska skolor, särskilt den kinesiska huvudgrenen chan, som ett naturligt element i meditation.

Moksha och nirvana i all ära, men yoga kan självklart nyttjas helt fristående från religiösa kopplingar, som en teknik i avslappning, koncentration och självinspektion. Det är så yoga används i västvärlden, och det är då mer en fråga om psykologi än något annat. Man blir näppeligen hindu eller buddist för att man praktiserar yoga. Yoga som praktiserad i skolan är således strikt ickekonfessionell, och därmed en ickefråga.

Senast har de kristna förfasat sig över att mejerigiganten Arla berättar om yoga och «mindfulness» på mjölkpaketen, och även dekorerar kesoförpackningar med symbolen ☯︎ för yinyang (阴阳), den dualistiska princip som är central för kinesisk filosofi, men särskilt emanerar ur daoismen. Religiösa element finns förvisso i daoism, men även daoismen är mer en filosofi än en religion. Den dualism som uttrycks av yinyang skiljer sig i princip inte från annan filosofisk dualism, och berättar att mening bara kan följa ur kontrasterande entiteter. Utan ful finns inte vacker, utan feminint finns inte maskulint, utan svart finns inte vitt, och de är komplementära storheter utan inbördes rangordning. Daoism är ett primitivt försök att kategorisera naturen, en lära om att leva i harmoni med naturen.

De kristna blandar här in debatten om skolavslutningar i kyrkor, men den frågan rör sekularism i det offentliga värvet. Arla är ett privat företag och omfattas därmed inte av den sekulära principen. Arla kan precis som alla andra privata aktörer i samhället främja en viss filosofi eller religion, även om det inte är tillrådligt för kommersiella intressenter att blanda in ideologi i sin produktportfölj. För egen del såge jag helst att Arla och andra aktörer inte alls meddelar något budskap på sina produkter, men det är som sagt Arlas suveräna beslut, under marknadens dom.

Å andra sidan kunde det knappast skada att förmedla upplysning om främmande filosofier, som vanligtvis drunknar i den överväldigande kristna propagandan i medier och statstelevisionen. Daoism och yinyang är politiskt ofarliga och en smula gulliga företeelser, och de saknar anspråk om monopol på sanningen. Om Arla däremot skulle illustrera kristendom, islam eller något annat monoteistiskt och religiopolitiskt system på sina produkter, skulle försäljningen i ett slag halveras av konsumentbetingad avsky.

Det grundläggande felet med monoteistiska skräpläror är de begränsningar de ställer upp för tanke och andlighet: bön, men inte meditation; mässa, men inte yoga. De stängslar in människor i en andligt urfattig tillvaro, och det är därmed självklart att de friare andliga systemen blir mer attraktiva för fria människor än den unkna, stela och förtryckande kristendom som så länge har förpestat mänsklighetens tillvaro. Just av den anledningen kan man beklaga att Arla låter sig påverkas av den gapiga kristna toklobbyn.

Kategorier
Asien Kina Politik Taiwan

Cai Yingwen mot seger i Taiwan

Taiwan kan idag komma att välja sin första kvinnliga president i form av Cai Yingwen (蔡英文), som då tar plats i ett celebert sällskap av kvinnliga asiatiska presidenter med Sydkoreas Bak Geunhye, Thailands Yingluck Shinawatra, Indonesiens Megawati Sukarnoputri, Filippinernas Corazon Aquino, Nepals Bidhya Devi Bhandari, Pakistans Benazir Bhutto och Indiens Indira Gandhi.

Viktigare än kön är dock Cais politiska plattform, som kan skapa en viss oro i förbindelserna med Kina. Demokratiska progressiva partiet (DPP / 民主进步党 / Minzhu jinbudang) företräder en tydligare självständighetslinje gentemot fastlandet, vilket kan resultera i försämrade relationer. Partiet tar avstånd från principen om ett Kina, och ser Taiwan som ett självständigt land, även om man inte vill proklamera sitt ställningstagande i en formell självständighetsdeklaration.

Någon kris är förmodligen ändå inte att vänta, då Cai Yingwen inte i onödan kommer att äventyra de allt mer omfattande ekonomiska och andra förbindelser som vuxit fram mellan de två regionerna. Det är dock osäkert om DPP kommer att få majoritet i den lagstiftande församlingen, och får i sämsta fall nöja sig med en koalition med småpartier.

Faktum är att DPP aldrig tidigare samtidigt har utövat kontroll i både regering och nationalförsamling, vilket dock kan bli fallet efter lördagens val. Det i taiwanesisk politik så dominerande Nationalistpartiet (GMD / 国民党 / Guomindang) har emellertid ofta innehaft både presidenttiteln och suverän majoritet i kammaren, men tycks ha förlorat väljarnas gunst genom att närma sig Kina i för stor utsträckning. Särskilt yngre taiwaneser dras istället till de mer progressiva partierna.

Fortsatt stabila relationer med Kina, men ett generationsskifte och en förnyad ekonomisk politik blir därför vad man kan förvänta i Taiwan de kommande fyra åren. Med det konservativa GMD i opposition finns goda möjligheter att föra fram en mer rättighetsbaserad politik avseende minoriteter samt en mer välfärdsliknande ekonomisk modell.

Kan DPP både inneha presidentskapet och kontrollera nationalförsamlingen (国会 / guohui) utgör det en milstolpe i Taiwans politiska historia. Efter att nationalisterna 1949 under dess ledare Jiang Jieshi (蒋介石) flytt fastlandet efter förlusten i inbördeskriget rådde undantagstillstånd fram till 1987. Politiskt förtryck tog sig uttryck bland annat i den vita terrorn, som såg 140 000 människor fängslade och 4 000 avrättade för oppositionella åsikter och handlingar.

Politiska partier utöver GMD tilläts först 1991, och direktval av presidentposten infördes 1996. DPP:s Chen Shuibian (陈水扁) vann presidentvalen år 2000 och 2004, men skulle efter sin ämbetsperiod komma att fängslas anklagad för korruption. Många menar att det var en politisk hämnd.

Taiwans sköra demokrati präglas av två block, å ena sidan den panblå koalitionen med GMD och konservativa partier, och å den andra den pangröna koalitionen med DPP och progressiva partier. Skiljelinjen går främst i synen på förhållandet till Kina, där GMD förordar en successiv återförening och DPP självständighet, men även i traditionella frågor kring ekonomi. Skulle de pangröna dominera politiken innebär det i princip att Taiwans tid som enpartistat är förbi.

Kategorier
Ekonomi Kina Politik

Kan inte göra en demokrati utan att knäcka några ekonomier

Kasinobörsen SSE i Shanghai inledde året med två praktras om sju procent vardera, innan börsen stängdes med en ny stoppmekanism. En del menar att kortslutaren i sig bidrog till rasen, vilket har resulterat i att den redan har skrotats. Shanghai är mycket riktigt upp 2.8 % i skrivande stund, och det kan nog inte bara tillskrivas statliga stödköp.

Fallen i Shanghai drog emellertid med sig börser i resten av världen, trots att SSE har ringa koppling till vare sig den kinesiska realekonomin eller andra börser. Shanghai är en isolerad bubbla, som ännu inte är korrigerad ordentligt, och den kommer därför att rasa ytterligare. Stora ras får en dominoeffekt, dels då investerare tar det säkra före det osäkra, dels då handeln är global och i stora delar automatiserad.

Rasen stimulerar även opinionsbildningen, då opportuna skribenter tycker sig se ett slut för Kinas oerhörda ekonomiska tillväxt, en domedagsprofetia som länge hävdats av pessimistiska bedömare. Bland de mer humoristiska prognoserna är att Sverige i år kan komma att få större tillväxt än Kina, ett resonemang som bygger på den mediala konspirationsteorin att Kina friserar statistiken. Det kanske man gör, det kanske man har gjort hela tiden?

Proxyindikatorer av olika slag ger dock en tydlig bild av en långsam och kontrollerad inbromsning. Omställningen från industri och export till service och konsumtion är inte smärtfri, och kommer att generera ett antal vurpor. Däremot finns inget alls som tyder på att den kinesiska ekonomin skulle implodera ner till en normalnivå om 2 % tillväxt per år eller lägre inom den närmaste tiden.

Vän av ordning invänder att det hände i Japan, som efter mirakeltillväxt under en längre tid numera har nolltillväxt sedan tjugo år tillbaka. Det mönster man kan skönja är att tillväxtekonomier så småningom saktar in mot ett globalt medelvärde, och det kommer givetvis också att ske i Kina – frågan är bara när. Kina har växt med i medeltal 9.5 % sedan 1980, ett formidabelt världsrekord, med toppar om 14 % och dalar om 2 %.

Nuvarande trend är en utplaning i intervallet 6–7 %, vilket är en fortsatt mycket hög tillväxt från en redan relativt hög nivå. Givet att Kina ännu är så outvecklat på sina håll finns starka incitament för en fortsatt tillväxt på den nivån under en längre tid, samtidigt som landet ställer om sin produktion och energiförsörjning. När tillväxten är mättad kommer vanligen en skarp tvärnit ned mot nollan – men där är vi alltså inte än.

Men anta för resonemangets skull att Kina faktiskt närmar sig en mättnad. För världsekonomin skulle det innebära en period av omställning med betydligt mer turbulens än vad vi har sett den senaste tiden: en kraschlandning väl så hård som 2000 eller 2008. Det vill vi inte ha, så vi hoppas att Kina fortsätter att verka som lok för världsekonomin.

Å andra sidan vill vi att Kina ska omvandlas till en demokrati, något vi inte ser hända för närvarande. Det beror på att Partiet sitter säkert så länge ekonomin växer och folket kan förverkliga sina materiella drömmar. Man kan om man så vill se det som ett implicit samhällskontrakt, att folket avstår från politiken så länge ekonomin tuffar på.

Vad man kan observera är att övergång från diktatur till demokrati ofta sker vid kraftig ekonomisk avmattning, just för att folket då kräver förändring till det bättre. Ekonomiskt tumult i Kina kan mycket väl komma att leda till en minirevolution, där Partiet för sin egen överlevnads skull tvingas backa och genomföra demokratiska reformer. En isolerad studentrörelse kan kväsas, men inte den stora medelklassen.

Standardscenariot för Kina är just detta, men det ligger decennier framåt i tiden. Inträffar det nu skulle följdeffekten bli stor ekonomisk instabilitet i världen, och framförallt regional instabilitet. För att Kina ska kunna bli en demokrati kommer således många ekonomier att behöva knäckas. Det gäller att vara försiktig med vad man önskar sig.

Kategorier
Asien Japan Kina Politik

Japan överger pacifistisk konstitution

Den 19 september 1931 invaderade den japanska kejserliga armén Liaoning och övriga Manchuriet, efter ett iscensatt sabotage mot en japansk tåglinje nära Shenyang dagen innan. Invasionen genomfördes från det sedan tidigare ockuperade Korea, och blev en plattform för vidare expansion in i Kina från och med 1937, i ett krig som kom att kosta tjugo miljoner kinesiska civila livet.

Kärnvapendetonationerna i Hiroshima och Nagasaki satte slutligen punkt för det japanska imperiets aggressioner, och man kapitulerade inför en övermäktig allians. Korea, Kina och andra delar av Asien befriades från japansk kolonialism, och Japan tvangs införa ett demokratiskt styre under amerikanskt överinseende. En ny pacifistisk konstitution antogs 1947, där artikel 9 speciellt slår fast att Japan inte får ha annat än en självförsvarsstyrka oförmögen till militära angrepp på främmande makt.

Idag den 19 september 2015, på dagen 84 år efter invasionen i Manchuriet, överger parlamentet denna pacifistiska hållning genom att omformulera artikel 9 att medge strid i konflikter utomlands. Beslutet är ickekonstitutionellt, stöds av mindre än en femtedel av befolkningen, och ogillas av tre femtedelar. Omfattande demonstrationer har ägt rum över hela Japan, och slagsmål har brutit ut i parlamentet, men den högernationalistiske höken Abe Shinzo har varit obeveklig i sin ambition att återupprätta ett starkt Japan.

I regionen kommer spänningen nu att öka, då Japan redan bistår grannar med militär materiel och småningom även kan komma att delta med direkta stridskrafter. I geopolitiska termer finns en konfrontation mellan å ena sidan USA och Japan och å den andra Kina, där USA aktivt söker begränsa Kinas växande inflytande.

Men även amerikanska allierade som Taiwan och Sydkorea motsätter sig starkt Japans återmilitarisering, liksom det japanska kabinettets ständiga flörtar med ett nationalistiskt förflutet, och ställer sig därför på Kinas sida. Även i kampen om obebodda öar och därmed råvarutillgångar i Sydkinesiska sjön är Taiwan allierat med Kina, medan Korea precis som Kina träter med Japan om motsvarande öar i Östkinesiska havet.

Vidare kan USA inte gå för långt i sina ambitioner att innesluta Kina, då man är allt mer beroende av Kina som ekonomiskt draglok. Till yttermera visso är USA inte särskilt roat av Abe Shinzos historierevisionistiska och nationalistiska fasoner, utan ser med viss oro på fenomenet. Ändå har Japan stöd av USA för sin upprustning.

Det är naturligtvis inte så att Japan skulle kunna upprepa invasionen av vare sig Korea eller Kina, utan skulle vid en militär konfrontation med Kina om exempelvis obebodda öar se sig bli eliminerade. Men vapenskramlet ökar instabiliteten i regionen, och gör även Japan till en mer legitim måltavla för Pyeongyang och dess labila regim.

Japan är inte hotat av något annat än sin permanenta ekonomiska recession. Lösningen på den är knappast att vräka ut pengar på militär hårdvara och upprustning av armén, utan att börja söka samförstånd med viktiga handelsparter som Kina och Sydkorea. I den ansatsen ligger implicit att en gång för alla göra upp med sitt nationalistiska och imperialistiska förflutna, att be om ursäkt på riktigt, att kompensera kvarvarande «tröstekvinnor» i Kina och Korea, samt sluta att provocera grannländer med återkommande besök vid Yasukunihelgedomen.

Kategorier
Kina Politik

Aldrig mer

Kolonialismen i Afrika och Asien möjliggjordes av den industriella revolutionen. Med överlägsen teknik och kanonbåtsdiplomati kunde Europa och USA tvinga på tekniskt underlägsna makter ojämlika fördrag, som gav västmakterna territorium och oproportionella fördelar.

Sedan 1600-talet hade ostindiska kompanier i Västeuropa bedrivit handel på Kina, nämligen i Guangzhou («Kanton»). Europa importerade te, siden och porslin, och man betalade i silver. Silvret kom i sin tur från handel med Sydamerika, men mängden var otillräcklig för att understödja en kontinuerlig handel, och småningom uppstod ett handelsunderskott till följd av silverbrist.

Samtidigt var Kina under dynastin Qing ett slutet land, som enbart tillät handel i Guangzhou, under strikta förhållanden. Den lukrativa handeln på Kina hade således sina begränsningar. Men underskottet kunde begränsas genom att nyttja Indien som mellanhand. Man köpte således opium i Indien för silver, och exporterade opiumet till Kina, vilket fördubblade vinstmarginalen.

Inledningsvis tolererades triangelhandeln av Qing, men då effekterna framstod som negativa förbjöd kejsardömet handel med narkotika. De profithungriga britterna lät sig inte nöjas med detta, utan inledde en fullskalig attack mot Kina under förevändning av «frihandel», vilket resulterade i det första opiumkriget 1839/1842, som blev inledningen på vad kineserna kallar förödmjukelsens sekel.

De tekniskt överlägsna britterna krossade den numeriskt överlägsna kinesiska hären, och det ojämlika fördraget vid Nanjing 1842 stipulerade att fördragshamnar vid Guangzhou, Shanghai, Hongkong, Ningbo, Fuzhou och Xiamen skulle öppnas för brittisk handel, inklusive opium. Hongkong överläts som krigsbyte till britterna, och britter i fördragshamnar blev immuna mot kinesisk lag.

Ytterligare ett opiumkrig 1856/1860 ledde till fördraget vid Tianjin, som öppnade upp ytterligare tio hamnar för handel, och medgav västmakter fri transport inom Kina. Storbritannien, Ryssland, USA och Frankrike tilläts skapa legationer i huvudstaden Beijing, och kom i fördragshamnar att ta kontroll över delar av städerna i så kallde koncessioner.

Motsvarande aggression bedrevs mot Japan, som tvangs öppna upp för handel 1854 under fördraget vid Kanagawa. Shogunväldet krossades, och kejsardömet Japan återinförlivades under Meijirestaurationen 1868, under en period som kom att se Japan imitera västerländsk kutym och slutligen imperialism. Den påföljande industrialiseringen gav upphov till en motsvarande militär upprustning, som sedermera ledde till militära ambitioner.

Västmakterna lyckades inte förmå Korea att öppna sina hamnar för handel så som Kina och Japan, men Japan i sin tur kopierade västmakternas recept och slöt ett antal ojämlika fördrag med Korea, som sedermera blev en japansk vasallstat 1905 och småningom också annekterades 1910 som en del av det japanska kejsardömet.

Norr om Korea ligger Manchuriet, som är en naturlig angreppspunkt mot Kina. Manchuriet var ursprungligen en egen nation, men då man 1644 angrep Kina och besteg tronen under dynastin Qing, blev territoriet en naturlig del av Kina, precis som Mongoliet under den mongoliska erövringen under 1200-talet. Ryssland erövrade dock yttre delarna av Manchuriet 1860, och Kina förlorade därmed tillgång till Japanska sjön.

Japan och Kina mätte sina krafter första gången i det första sinojapanska kriget 1894/1895, som ett led i kontrollen över Korea. I fredsfördraget lät Kina Korea bli självständigt, och överlät Taiwan, Penghu och de idag omstridda Fiskeöarna (Diaoyudao) till Japan som krigsbyte, att ingå i det japanska imperiet, sedermera tillsammans med det annekterade Korea. Därmed hade Japan skaffat sig flera angreppspunkter mot Kina för en vidare invasion av hela Östasien.

Den kom 1931, då Manchuriet invaderades. Kinas sista kejsare Xuantong (宣统), innan abdikationen 1911, mer känd som Puyi (溥仪), installerades 1934 i Manchuriet som kejsar Kangde (康德), en politisk marionett som gav legitimitet åt japansk överhöghet. Japan uteslöts småningom ur världssamfundet, men gav samtidigt inspiration till expansionism bland europeiska fascister och nazister.

Med tillgång till råvarurika Manchuriet hade Japan säkrat en bas för vidare expansion över hela Asien. Invasionen av Kina påbörjades 1937, två år före det traditionella datumet för första världskriget. Huvudstaden Nanjing intogs samma år, och i rask följd invaderades Shanghai och större delen av Östra Kina, samt Hongkong och andra viktiga sydliga fästen. Massakern i Nanjing 1937 resulterade i en veritabel slakt av 300 000 civila.

Under kriget rådde vapenvila mellan Nationalistpartiet (Guomindang, 国民党) och Kommunistpartiet (Gongchandang, 共产党), som tillsammans stred mot den japanska invasionsmakten. Först efter Japans kapitulation 2 september 1945 återupptogs de inbördes stridigheterna, som utmynnade i seger för Mao Zedong (毛泽东) och hans Kommunistparti.

Oavsett vem som hade gått segrande ur striden kvarstår emellertid faktum att Kina efter drygt ett sekel av kränkt territoriell integritet slutligen hade skakat av sig inkräktare från väst och öst, och man svor heligt och dyrt att aldrig mer låta sig våldtas av främmande makt.

Detta är hela upprinnelsen till den kinesiska nationalismen, och att Kina den 3 september firar segern i andra världskriget mot Japan. Årets jubileum blir extra påkostat, med anledning av att det har gått jämna sjuttio år sedan befrielsen. Massiva militärparader äger således idag rum i Beijing, och hela landet sluter upp i denna manifestation.

Medier i Väst vill på sitt vanliga stolliga vis tolka detta som att Kina skulle ha militära ambitioner mot Japan och andra länder i Asien, när sanningen alltjämt är att Japan efter sjuttio år ännu inte har lyckats prestera en ursäkt som kan accepteras av Kina, Korea och andra nationer som drabbades av den japanska fascismen.

När Japan samtidigt återmilitariserar, avvecklar sin pacifistiska grundlag, har en premiärminister i Abe Shinzo som tillsammans med kabinettmedlemmar ger tribut till krigsförbrytare vid Yasukunihelgedomen och som står bakom en våldsam historierevisionism, kan man inte annat än förstå det kinesiska sentimentet, som är sprunget ur en historisk verklighet som allt för ofta har negligerats.

Tjugo miljoner kineser fick sätta livet till under den japanska aggressionen, en händelse som man aldrig kommer att tillåta upprepas. Inte heller kommer man att låta andra makter göra anspråk på så mycket som en centimeter av kinesiskt territorium, en inställning som fullständigt bottnar i det förödmjukelsens sekel som huvudsakligen varade mellan 1839 och 1945. Utan denna insikt kan man inte tillgodogöra sig full förståelse för den manifestation som nu äger rum.