Kategori: Politik

Debatten om språket i politiken imponerar inte, utan båda sidor är väl mest att likna vid lika goda kålsupare. Sverigevännerna har således av vänsterkotteriet under lång tid kallats för rasister, nazister, fascister, högernationalister och en lång rad andra pejorativa epitet, samtidigt som den djupa staten aktivt har stämplat partiet som extremt (i likhet med AfD i Tyskland).

Regelmässigt plockas SD:s valaffischer ned av vänsterkommunistiska sympatisörer, och tidigare plockade även deras hemsida ned av dåvarande S-regimen. I den statliga regimtelevisionen tar man stundom «avstånd» från vad partiet uttalar i dess debattprogram, samtidigt som man har ett närmast maniskt behov av att nagelfara partiets historia eller att berätta om när den och den partimedlemmen i unga år «heilade» (till skillnad från sossen Ida Karkiainen då, vars motsvarande etikettsbrott mest ansågs vara ett resultat av ungdomligt oförstånd).

Vänsterkommunisterna har även en tradition av att försöka överrösta talare vid torgmöten, främst då representanter från Sverigedemokraterna, Alternativ för Sverige med flera icke vänsterkommunistiska partier. Det är så demokratin kringskärs i praktiken, medan den djupa staten blundar eller tittar bort.

Därför imponerar det inte när det vänsterkommunistiska blocket plötsligt skriker i högan sky för att Jomshof (SD) betecknar Aftonbladets socialdemokratiska agitator Lindberg likväl som Anderssonskan (S) för quisling, det vill säga landsförrädare.

En del menar att den typen av språk inte anstår det demokratiska samtalet, men läs då åter passagen ovan om de tillmälen som regelmässigt riktas mot andra partier, inte minst av Aftonbladets torpeder. Lindberg själv har år in och år ut varnat för att tredje rikets återuppståndelse står för dörren givet ett sverigedemokratiskt Machtübernahme, det vill säga i praktiken likställt SD med NSDAP, febriga sossedrömmar som så att säga inte har infriats i verkligheten. Den som är utan synd kaste första stenen, en biblisk aforism som här är tämligen passande.

Nå, vad ska man då egentligen tillmäta Dummerjomsens uttalande för betydelse? Ingen annan än att han smetar negativa epitet på motståndarna, på samma vis som de förrättar sitt tarv på SD. Begreppen har ingen relevans på någondera sidan, utan är mest att betrakta som polemiskt käbbel.

Landsförrädare kan man i juridisk mening bara vara under pågående krig, nämligen om man har samröre med fienden i syfte att störta den legitima regimen. I «folkmun» är definitionen mindre snäv, och alla förstår vad som åsyftas, nämligen de vänsterkommunistiska krafternas förkärlek för asylinvandring från främst muslimska länder.

Inte alla begriper dynamiken och matematiken i tesen om befolkningsutbyte, allra minst vänsterblivna tomtar vid mediehusens kultur- och ledarsidor, men beräkningarna är hur som helst korrekta. Om man därför för en politik som bidrar till denna utveckling är det inte fel att beteckna vederbörande som kollaboratör, i det att den nativa folkstammens existens på sikt äventyras.

Men i det vänsterkommunistiska rastret är «alla människor lika värda», och man underkänner i praktiken att det skulle finnas någon svensk etnicitet överhuvudtaget. Etnicitet är det bara judar, iranier och andra finare folkslag som har, och på samma vis är det bara sådana folkslag som har kultur, till skillnad från töntig midsommar och sådant.

I Sverige är således alla svenskar, och det enda som avgör den saken är medborgarskapet. Därtill finns förstås ett antal finare kategorier, så kallade minoriteter, som judar, lappar och zigenare, utan att det för den skull skulle finnas någon etnisk majoritet. I vart fall inte förrän denna etniska majoritet utgörs av muslimer, vilket är en matematisk realitet som kommer att infrias före århundradets slut.

Men denna dikotomi kan inte överbryggas, eftersom de båda kontrahenterna omhuldar inkommensurabla världsåskådningar. Anders Lindberg tror som alla förment goda människor på religionsfriheten, även om de muslimer som småningom dominerar kanske inte har samma uppfattning. I sverigedemokratisk doktrin är han därför en femtekolonnare som aktivt sviker nationen och dess folk, medan Lindberg själv mest är oförstående till denna åskådning.

Det är också denna oförståelse som ligger bakom upprördheten kring begreppet quisling, eftersom man helt enkelt inte begriper eller i vart fall inte vill godta anklagelsen. Bjälken i det egna ögat förhindrar samtidigt att man skulle se likheter med den egna fientliga retoriken, utan man fortsätter glatt med att gapa om Hitler i samma andetag som man talar om SD.

Så gestaltas vänsterns kulturkrig i praktiken, och i denna polarisering finns helt enkelt ingen gemensam grund överhuvudtaget. Vänstern har ideal som skiljer sig från den krassa verkligheten, medan högerns hårda kanter bidrar till svårigheterna att förmedla budskapet till allmänheten. Känsla har en tendens att vinna över förnuft, i vart fall tills eftertankens kranka blekhet sätter in («mitt land bygger inga murar», «vi såg det inte komma», «vi har varit naiva», «Wir schaffen das!»).

Statstelevisionen SVT har vissa stående agendor, som samtliga är av vänsterpolitisk karaktär. Agendan innebär att sådana ämnen oftare än andra silas fram i urvalet, vilket är en första bias i journalistiken. En andra gäller sedan urvalet av urvalet, det vill säga vilka aspekter av ämnet man vill framhäva, och en tredje eventuell analys och behandling av ämnet.

I den första biasen hittar vi således ämnen som «klimatet», där vänsterkommunistiska statstelevisionen har ett enormt mycket större fokus än kommersmedierna, omfattande liverapportering om varenda liten skogsbrand i Europa och världen, tillsammans med underlig alarmistisk journalistik om «brandfara» i ett kyligt Sverige som fläckvis aldrig fick uppleva sommar.

Veganism eller vegetarianism är en annan stående agenda hos regimtelevisionen, och det är inte svårt att hitta artiklar och nyhetsinslag i ämnet. Försök däremot hitta något om karnivorism, ketogen kost eller andra populära dieter på den motsatta sidan av spektrat, och man finner ingenting (den andra biasen). Agendorna är sammanlänkade såtillvida att plantföda anses vara bra för «klimatet».

Minns till exempel när statsreportern Rikard gick in på en köttrestaurang och serverades köttburgare, och därefter gjorde offentligt spektakel av detta. Hela statstelevisionen består av sådana medarbetare, med ungefär samma slags åsiktspaket. Det är sedan länge känt att en kvalificerad majoritet omfattas av rödgröna politiska sympatier, och «journalistiken» blir förstås därefter.

Emellanåt får regimtelevisionen krishantera genom att bemöta kritiken, oftast genom att tillsätta en egen «utredning» eller fråga någon särskilt utvald akademiker, varvid ämnet anses vara utagerat. Så gjorde man även under gårdagen, då statstelevisionen publicerade en opinionsundersökning om «mediernas» klimatrapportering, med resultat att en majoritet anser att «medierna» rapporterar för litet om klimatförändringarna.

Men saken gäller alltså inte «mediernas» klimatrapportering, utan specifikt statstelevisionens, där SVT utmärker sig inte bara med ett övertungt fokus, utan även har en agendasättande inriktning med vänsterpolitiskt laddade ord som «klimatkrisen» (den tredje biasen). Sådant förekommer helt enkelt inte i objektiva och konsekvensneutrala medier, utan är just en agenda, stundtals tangerande utpräglad propaganda.

På samma vis gick man häromdagen i polemik mot självaste EU:s data om de kontinuerligt minskande skogsbränderna i Europa (och världen), ett narrativ som inte riktigt passar klimatalarmistiska statsteves skogsbrandsagenda. Man fick därför låta en statsreporter plocka väl valda körsbär i statistiken genom att framhålla att även Ryssland minsann ingår i den, och att Ryssland ju inte är Europa…

Får statsteve säga det själva, har man tvärtom saklig nyhetsjournalistik med flera perspektiv, utan ambition att bekräfta en viss världsbild hos en viss publikgrupp, trots att det är helt uppenbart att man är vallokomotiv för Miljöpartiet och Socialdemokraterna samt helt och hållet lever i den rödgröna konstellationens plantbaserade klimatdystopiska världsbild.

Exempelvis ligger omfattande fokus i nyhetsrapporteringen på att utmåla den andra kanten som «högernationalister», ett pejorativt begrepp man medvetet nyttjar för att demonisera och svartmåla politiska motståndare, utan att man för den skull har en tydlig etikett på det egna mediehuset (kanske «oberoende syndikalistisk»). Motsvarande negativa prägling av den andra kanten förekommer helt enkelt inte.

Ett annat tungt vänsterpolitiskt fokus ligger på *2SHBTQIAP++, där man häromveckan oförläget och helt okritiskt rapporterade att en «halv miljon» besökare skulle ha bevistat en «pridefestival» i Stockholm. Gör gärna en servettskiss på de siffrorna, exempelvis densiteten på folkhavet under den halvmil tåget gick, och i förhållande till stadens befolkningsstorlek. Jämför sedan hur man intensivt diskuterade hur många som egentligen bevistade Donald Trumps installation 2016.

Det är så tröttsamt att det här bara får fortsätta i all oändlighet, utan att politiker av rang sätter ned foten någon gång. Detta är inte Flamman eller Dagens ETC, även om agendan och urvalet i princip är identiska, utan det offentliga Sveriges tevekanal, finansierad av dig och mig utan möjlighet att avsäga sig abonnemanget.

Antingen börjar man spegla folkets faktiska åsikter, intressen och värderingar, eller så lägger man ned verksamheten helt och hållet. För att tydliggöra: folket i allmänhet är inte vegetarianer, och inte heller miljöpartister, men det är ändå den lilla fraktionen som sätter agendan på regimteve.

Regimteve får helt enkelt återkomma när man kan visa upp någon form av köttpositiv journalistik som balans, där den ständiga överdoktrinen om «klimatet» överhuvudtaget inte berörs, och på liknande sätt i en lång rad andra ämnen. Kanske någon porrpositiv artikel (i princip alla svenskar konsumerar porr) där sexköpspolisen Simon och andra vänstertomtar inte får närvara. Men det blir väl den dagen skogsbrandshelvetet fryser till is.