Kategori: Politik

Vänsterkommunisterna i det rödgröna socialistblocket anser samfällt att det föreligger en så kallad «klimatkris», och att det är så bråttom att agera för att åtgärda denna. Helst skulle det ha skett i går, men under alla omständigheter har vi högst tio år på oss (som man har sagt sedan 1970-talet).

Sverige ska här «gå före», och vara «bäst i klassen», det vill säga prisa ut sig ekonomiskt för att uppnå ett fiktivt ideal samt godhetssignalera inför omvärlden. Detta samtidigt som tre miljarder fler afrikaner förväntas till sekelskiftet, tillsammans med en industrialisering av kontinenten som saknar motstycke, under omfattande bruk av kol, olja och naturgas. Och oaktat att de största utsläpparna USA och Kina inte bromsar in, utan fortsätter att accelerera utsläppen.

Men vän av ordning måste här undra, om det verkligen är så fruktansvärt bråttom, varför löste man då inte knutarna i regeringsfrågan långt före valet, samt lät beställa alla erforderliga utredningar, för att direkt efter valet presentera en ny regering och trycka på knappen för att massbesluta om alla dessa nödvändiga reformer?

Tydligen är det inte så jävla bråttom trots allt, och viktigast för vissa tycks vara att hålla sina fåniga «röda linjer» mot «ytterkantspartier». För samtliga dessa vänsterkommunistiska partier är makten i sig betydligt viktigare än sakpolitiken, inklusive den så kallade «klimatkrisen».

Det finns för övrigt fler kriser att hantera, inklusive den demokrafiska krisen (Sveriges befolkning minskar, justerat för migration), energikrisen (ojämna och höga elpriser, energipriser som inte är konkurrensmässiga med Kinas och USA:s), den ekonomiska krisen (hög arbetslöshet, hög omsättning i transferreringar i välfärden, låg tillväxt) och en lång rad mindre kriser som bara väntar på att få en lösning.

Men det vi ser är enbart kiv och käbbel mellan de vänsterkommunistiska klösakatterna Thand Ringqvist, Lind, Andersson och Dadgostar, kärringar som sätter sig själva och sina partier framför landet i vad som mest framstår som rödgrön egoism. Man kunde inte vara mer trött på denna.

Politik är den ädla konsten att kompromissa, vilket Tidö-regimen – trots alla dess tillkortakommanden – ändå mäktade med genom att samlas för att utmejsla en gemensam politik i skärningspunkten för respektive partiers program. Man hade en plan och en färdriktning, även om den inte riktigt infriades och tog alldeles för lång tid.

Vänsterkommunisterna har ingenting av detta, utan bara kärringar som bråkar inför öppen ridå. Speciellt bondmororna i Centerpartiet har sedan länge satt sig på tvären för att blockera varje möjlig politisk konstellation, i den hopplöst naiva tron att det skulle existera en «bred mitten» i majoritetsställning. Det började med Lööf, och fortsätter alltjämt med Thand Ringqvist, samtidigt som Folkpartiet faktiskt äntligen har kommit ur sin psykos.

Fortsätt ni att kivas, men hävda då för allt i världen inte att det föreligger något som helst slags «kris», ty ifall en sådan verkligen förelåg hade ni ju sedan länge angripit denna med gemensamma krafter. Vad ert hyckleri visar är att det inte finns någon extra bråttom «klimatkris», utan att det är ett töntigt politiskt slagord i mängden på den vänsterkommunistiska sidan, inte helt olikt det meningslösa «krossa fascismen».

Vänsterpartiet kommunisterna dominerar medierna, i allt från skandaler med klanröstning till Anderssonskans tafatta försök att bilda något slags ministär. Som med Sverigedemokraterna är det så att «skandaler» inte har någon effekt på de egna kärnväljarna, utan rinner av som på en elektronegativ teflonyta, eller kanske till och med stärker kampandan. Det är således mest klickonomin hos medieoligarkerna som gynnas av denna dramaturgi, medan demokratin som sådan inte påverkas alls.

Demokrati i ordets rätta bemärkelse utövas emellertid av VPK när man håller fast vid sitt legitima och rättfärdiga krav på att få närvara i en regering om blocket vill ha dess röster, något man har tagit kongressbeslut på och därför inte kan backa från. Ska det bli en rödgrön vänsterkommunistisk regering måste därför bondeförbundet backa.

En snygg maktdemonstration uppvisades under dagen, då kommunisterna förordade huvudfiendens Norlén (M) som talman för en tredje mandatperiod, en gest som var avsedd att visa Anderssonskan att man menar allvar. Maggan blev tagen på sängen och hävde ur sig några löjliga fraser om att en «ny konstellation» nu föreligger, och att den därför måste söka stöd i riksdagen.

Det är ett uttryck för att Magdas segertårta kanske var för tidigt bakad, och att man nog skulle ha väntat med att låta champagnekorkarna flyga tills man hade en ministär på torra mattan. Nu måste sossetanten sy ihop en kompromiss med Centern om att tillåta kommunisterna i regering, annars stundar nyval – eller möjligen centerpartistiskt avhopp till borgeriet. Båda alternativen torde förskräcka den hårda vänstern.

Det timade indikerar att Anderssonskan kanske inte riktigt är den där samlande kraften för sosseriet och vänstern, utan här plötsligt blottar svaghet efter svaghet. Hon måste til syvende og sidst inse att en rödgrön regim är stört omöjlig utan Meernosh som socialminister, och således laga efter läget.

Framtiden är alltid dunkel, men av de senaste dagarnas politiska eskapader drar jag i alla fall slutsatsen att det nog inte blir en ny regering på ett bra tag. Detta ska nattmanglas i veckor och månader innan man tar reson, på exakt samma vis som vid tidigare rödgröna förhandlingsrundor. Och vad för slags svag regering som småningom emanerar ur den processen vill det vänsterkommunistiska lägret nog inte tänka högt kring.