Kategori: Ryssland

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Ryssland Taiwan

Palestina, Ukraïna, Taiwan i medier

Så kallad «frivillig förflyttning» av Gazas medborgare ska bana väg för permanent israelisk närvaro på den lilla kvarvarande remsan av det som har utgjort palestinskt hemland i två tusen år. «Jaså, såpass?», kväder gammelmedier, bara för att raskt fokusera på melodifestival och annat.

Här finns liksom inte det där märkliga tänket kring «fullskalig invasion», eftersom Mellanösterns enda ockupationsmakt alltid får hållas med sina ständiga brott mot mänskligheten. Ty «förintelsen», «antisemitismen» och så vidare, som om de oförätterna skulle ha någon som helst bäring på saken. Vi kan hur som haver inte göra något, ens om vi hade velat, eftersom den avskyvärda etnostaten alltid har USA i ryggen oavsett folkmord och andra människorättsbrott.

Men diskrepansen i hur man betraktar olika konflikter är i sig intressant, i det att man så öppet blottar kognitiv dissonans och fullfjädrad bias av olika slag. Lillryssland – det vill säga Ukraïna – har varit en nation under mycket kort tid, och har genom hela historien hört till Ryssland, faktiskt utgjort den ryska kulturens vagga.

Den ukraïnska nationalismen är en ganska ny företeelse, och den omfattas inte av alla medborgare. Östra halvan dras mer åt den ryska sfären, medan den västra under ideliga västliga kampanjer lockas av fagra löften om en paradisisk tillvaro i Europeiska unionen. Folket är därför mest bönder på ett schackspel, NPC:er, brickor i ett större geopolitiskt spel som har pågått i sekler.

Man kan med visst fog säga att Europa skiter i det ukraïnska folket ungefär lika mycket som judestaten struntar i den av Hamas tagna gisslan. Det är pjäser som kan offras för ett «högre» syfte, med vilket menas territoriell expansion. Fast här är det förstås Ryssland som har snuvat Väst på villebrådet och i dess ställe neutraliserat aktören.

Därför gapar man i högan sky, med vitt spridda fabler om att vi står näst på tur och så vidare, utan att beakta de verkliga bevekelsegrunderna. Och folket går på det, man förleds att «stå med Ukraïna» och på olika vis flagga med den löjliga vimpeln. Även om man numera kan skönja en hel del tillnyktring i leden när det står klart vartåt det barkar.

Än märkligare är nog den allmänna hållningen kring Taiwan, en ickenation om vilken kunskapen generellt är infinitesimalt liten, för att inte säga obefintlig. Samma sak skulle förstås kunna sägas om den tidigare brittiska kronkolonin Hongkong, som vissa faktiskt betraktar som något slags land, helt i enlighet med den förledda och separatistiska studentsvansen därstädes.

Det rör sig här om ett slags «finare» kineser – «hongkongare» och «taiwaneser» – till skillnad från de gulingar mot vilka det ursinniga hatet grasserar våldsamt på fora som Flashback och annorstädes, bevis nog för att det även här rör sig om spelpjäser snarare än någon hastiskt påkommen omsorg. I grunden handlar det även här om geopolitisk kamp, främst expansion av demokrati och västerländska värden, mjuk makt med vilken man kan dominera andra.

Också i detta fall bortser man helt från historisk bakgrund och andra beröringspunkter, även om det här nog är är mindre avsiktligt och mer fråga om massiv okunskap. Inte heller i denna konflikt har man någon vidare konsekvensanalys, eftersom man inte förstår de premisser på vilka Taiwans demokrati upprätthålls.

Exempelvis innebär väpnad konflikt om ön att demokratin krossas omedelbart och för gott, tillsammans med infrastrukturen. Och risken för väpnad konflikt står i direkt proportion till hur starkt Taibei söker frigöra sig eller Väst försöker lägga sig i, vilket i sin tur uttrycks i omfattningen och skalan av fastlandets militära demonstrationer och övningar.

Söker man bryta loss ön läggs den alltså i ruiner, och ingen demokrati eller annat finns kvar, oavsett utgången i kriget i övrigt. Man måste därför bestämma sig för om det är demokratin man vill söka bevara och möjligen expandera, eller om det är de där lite «finare» kineserna man sörjer för, de som man alltså egentligen inte bryr sig ett skvatt om.

Demokratin kan bara vidmakthållas så länge Taiwan formellt hör till Kina, och upphör i princip i samma stund som man skulle få för sig att deklarera självständighet. Jo, det finns de som menar att Republiken Kina alltjämt representerar en kontinuerlig makt sedan kejsardömets kollaps 1911, men den erkänns numera bara av ett dussin mikrostater.

Ska man jämföra dessa tre konfliktytor torde analysen därför resultera i att den om Taiwan har minst fog för sig, då det är en ickestat som utgör part i ett aldrig avslutat inbördeskrig, samtidigt som de båda stridande sidorna betraktar sig som hörande till ett enda Kina. Det spelar här ingen roll vad ett enskilt parti på Taiwan anser om saken, det är vad de rättsstatliga styrdokumenten hävdar.

Ukraïna utgör ett mellanting, då det är samma slags slaviska bröder som slåss mot varandra, och då de båda staterna har historiska band och en gemensam kultur. Sådana schismer är förvisso inget nytt i den sfären, utan har präglat hela historien.

Vilket då ger att konflikten i Palestina egentligen är mest angelägen att bevaka, då det här rör sig om olika folk och en helt annan nivå, med kontinuerlig fördrivning, ockupation, bosättarpolitik, utomparlamentariska avrättningar, folkmord och otaliga krigsbrott.

Det har för den som inte är blind, döv och hjärndöd länge stått fullständigt klart att Israels mål är att lägga under sig hela Palestina, med USA:s och EU:s goda minne. Även om den mediala logiken är alldeles bakvänd i dessa tre spörsmål.

Anklagad för människorättsbrott av världssamfundet.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Europa på krigsstigen

Statsmedier berättar att världen rustar upp mer än någonsin sedan kalla krigets dagar, motsvarande en ökning om nio procent mot föregående år. Men i vanlig ordning förmår man inte sätta siffrorna i sammanhang, utan redovisar bara stora tal utan vare sig grafer eller relevanta jämförelsetal.

Föga överraskande är det således «stormakterna» som lägger mest pengar på militära utgifter, med USA alltjämt på en fullkomligt överlägsen första plats. USA:s världsomspännande krigsmaskin är större än de nio efterföljande ländernas försvar sammantagna.

Men ett land är inte en gubbe, utan varje land har helt olika förutsättningar. Exempelvis Ryssland har sjutton miljoner kvadratkilometer yta att försvara, att jämföra med hela EU:s om fyra miljoner, USA:s om nio miljoner och Kinas om tio miljoner.

Stora länder har stora utgifter, men «stora tal» utan kontext säger inte så mycket.

En annan bild ges av försvarsutgifter per capita, där den krigiska folkmördarstaten Israel naturligtvis toppar listan före USA. I en sådan sammanställning hamnar Ryssland först på nittonde plats, efter Sverige (!) på sextonde. Det «stora hotet» Kina lägger sig på beskedliga 49:e plats.

Just Kina brukar pekas ut som ett av de länder som rustar mest, men man har i själva verket en stabil försvarsbudget om runt två procent av bruttonationalprodukten. Effekten kommer sig av att kraftig ekonomisk tillväxt ger en större kaka att fördela för varje år.

Detta ska jämföras med Sverige, som för närvarande inte har någon tillväxt men ändå ska rusta till förbannelse med fem procent eller mer, under recession och tio procent arbetslöshet. Regimen har fullständigt grävt ned sig i skyttegraven och övergett styrelsen av riket, under paranoida föreställningar om det ryska hotet. Kakan växer inte, men mer av den ska läggas på försvar.

Uttryckt per capita framkommer en helt annan bild, med USA, Europa och Mellanöstern som mest krigiska.

Resonemanget är giltigt för hela Europa, som ökar försvarsutgifterna med sjutton procent under ett år. Siffrorna är visserligen inte justerade för hög inflation, men ger ändå en god bild av att det är Europa som nu är på krigsstigen. Senast Europa låg i recession och satsade på upprustning slutade det tämligen illa.

Ytterligare ett mått ges av andelar av bruttonationalprodukten, varvid Ukraïna tar täten före Israel, Algeriet, Saudiarabien och Ryssland. Men det är ett ganska skralt mått, givet att Ukraïna och Ryssland är så mycket fattigare länder än västeuropeiska motsvarigheter. Rysslands försvarsbudget är blott en tredjedel av EU:s samlade, och därtill kommer förstås Natos övriga kapacitet.

Bäst vore ett kombinerat mått som tar hänsyn till landyta, folkmängd, landgräns, antal angränsande länder, BNP och andel av total budget, men Sipris usla databas förmår dessvärre inte ens ge försvarsutgifter per capita för ett land som USA, som om det vore en statshemlighet hur stor den amerikanska befolkningen är.

Men utan tvivel är det i vår del av världen som upprustningen är mest markant för närvarande, med två pågående krig i närområdet. All den väpnade materiel som ansamlas kommer förr eller senare till bruk, antingen direkt genom europeiskt engagemang i konflikt, eller i något lämpligt skuggkrig i likhet med Ukraïna. Det bådar inte gott för framtiden.

Försvarsbudget uttryckt som andel av BNP ger att den korrupta Kiev-regimen satsar mest av alla, före folkmördarstaten Israel.
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Ukraïna: seal the deal

Expressen-Marteus fyllebloggar igen när hen går till angrepp mot ett gäng debattörer som gör upprop mot europeisk militarisering och rustning under falska förevändningar, som ett inbillat hot från Ryssland med mera. De borde därför gilla Trumps fredsplan, menar skribinnan, och det har hen nog rätt i.

Säkert kan man vara upprörd över att Putin därmed får «en femtedel» av Ukraïna «på ett bräde», men om man inte gillar den ordningen kan man ju alltid ta tillbaka dessa territorier? Det är vad krig ytterst handlar om, att strida om territorier och resurser med vapen.

Marteus och övriga ukrotroll kan därför anmäla sig som frivilliga legolottor och -soldater vid fronten, om man nu har ett så starkt behov av att yttermera fylla på statistiken av döda i köttkvarnen och ända sitt liv i meningslöshet. Det förändrar ändå ingenting i praktiken, vilket tre års krig har gett vid handen.

När USA dessutom drar tillbaka sitt engagemang står Europa ensam i att vilja hålla liv i konflikten, ett Europa som inte förmår hålla jämna steg med den ryska industrin om att tillverka vapen och ammunition. Inte heller finns något manskap att sätta in vid fronten, och därmed är konflikten sedan länge avgjord.

Men bunkermentaliteten vid mediekonglomeraten, och för all del även i Jonssons och Kristerssons «situationsrum», fordrar att «vi» drar en lans för Kiev in i det allra sista, att ädelt «stå med Ukraïna» till sista kvinna är fallen. Ukraïnierna skiter man förstås fullständigt i, de är mest NPC:er som anses kämpa för den «demokrati» Ukraïna aldrig haft, att slåss för EU:s intressen av geopolitisk expansion.

Såvida inte EU sätter stövlar i backen och eskalerar sin ekonomiska krigföring till skarp väpnad konflikt, finns alltså inte mer att säga om saken. Krim är ryskt sedan 2014, Zaporozje, Lugansk, Donetsk och Cherson sedan 2022. Det är hög tid att denna ordning erkänns i ett fredsfördrag, på samma sätt som tiotusentals gånger tidigare i historien då krig har ritat om gränserna.

Ukraïna kunde ha haft sitt territorium intakt, minus Krim, om man hade gått med på att avstå från Nato-medlemskap och att ugöra en neutral buffertzon mot Väst. Men Zelenskyj övertalades av Johnson och andra västledare att inte ge efter, utan att slåss för Västs räkning. Väst hade nämligen investerat kraftigt i att bryta loss Ukraïna från den ryska intressesfären, genom infiltration, propaganda och iscensatt statskupp 2014 under Majdan.

Den planen har nu fallerat, och Moskva har återtagit kontrollen. Den ukraïnska rumpstaten kan fortfarande räddas, nämligen via ett fredsfördrag med Ryssland, en traktat som stipulerar att de fem oblasten erkänns som ryskt territorium, att Ukraïna avstår från Nato-medlemskap, att en ny säkerhetsordning upprättas, och att sanktionerna mot Moskva i huvudsak dras tillbaka.

Detta är Trumps fredsplan, väsentligen samma som har skissats återkommande här under flera års tid, och även framhållits av en lång rad andra företrädare för den realistiska skolan, nämligen den enda lösning som är rimlig med tanke på ställningen på slagfältet. Det har länge varit uppenbart att det är den enda vägen framåt.

Andra lösningar finns naturligtvis i princip, varav en är fullskaligt krig mellan Europa och Ryssland. Men en annan och mer trolig är att Ryssland förr eller senare intar hela Ukraïna då de västliga vapenleveranserna sinar och manskapet inte längre finns. Det är den eventualiteten man bör ta höjd för istället för att förfäkta idealistisa fantasiscenarier om att återta förlorat territorium. Seal the deal, medan tid är.

Kategorier
Afrika Europa Kina Kultur Politik Ryssland Teknik USA

Obegriplig amerikansk administration

Trumpregimen har en mask med två sidor i vit och svart nyans, sinsemellen oförenliga. Den vita består av inrikespolitiska reformer som är – eller kan visas vara – av nöden för att vässa en nation stadd i kontinuerligt förfall, medan den svarta utgörs av märkliga utrikespolitiska manövrar som få eller rent av ingen begriper, allra minst undertecknad.

På hemmaplan har Musks kabinett under kort tid gjort upp med vänsterliberal woke i den djupa vänsterliberala staten genom att kasta ut obstinata blåhåriga sociala rättvisekrigare som inte tillför verksamheten något, samtidigt som det vänsterliberala wokespråket har eliminerats från byråkratin för att slimma verksamheten. Den färgblinda meritokratin återupprättas när socialistiska kvoteringslagar skrotas.

I samma anda har de vänsterliberala universiteten angripits, eftersom de är den fyrbåk från vilket det skadliga wokistiska tankegodset emanerar. Man går till roten med att rensa ut akademiskt fluff som inte bidrar till att stärka nationens produktions- eller annan verklig förmåga. Avvecklingen av USAid och statliga propagandamedier följer samma princip.

Yttrandefriheten har stärkts genom att techbolagen uppmanats avskaffa den vänsterliberala censuren, och till yttermera visso har Trumps lag adresserat Europas än större oförmåga i ämnet. Vicepresident Vance har fällt några väl valda ord kring europeisk yttrandefrihet, svador som Europa verkligen behöver höra, samtidigt som man tycks vilja kräva införande av europeisk yttrandefrihet i utbyte mot att häva handelstullar.

Andra processer som har igångsatts gäller Musks effektiviseringsdepartement i syfte att slänga ut ineffektiv överväxt i administrationen, samt en ansats av att göra upp med den amerikanska ohälsan, till följd av inte minst subventioner i jordbruket som premierar ultraprocessad skräpmat framför verklig mat.

Den svarta sidan av masken så. Här är det allom bekant att amerikansk merkantilism med omfattande handelstullar nog inte är möjlig att bedriva i en tid då globalisering har åstadkommit stort ömsesidigt beroende nationer emellan, utan utgör en mekanism för att göra alla till förlorare.

Möjligen är det så att Trump alltjämt har ambitionen att «ta hem» förlorade industrijobb, men man kan i korten skymta andra drivkrafter, som att devalvera dollarn för att stärka konkurrenskraften samt att gå till frontalangrepp mot ärkerivalen Kina. Det senaste angående det sistnämnda gäller en ambition att försöka få omvärlden att isolera Kina i utbyte mot lättade handelstullar.

Som sagt, fullständigt obegripligt, då Kina är största handelspartner för mer än hälften av världens länder, med sjuttio procents övervikt i relation till USA. Fullständigt obegripligt, då Kina är världens produktionsnav med logistiska kedjor som skulle ta decennier att ersätta. Fullständigt obegripligt, då Kina har mängder av ekonomiska vapen att ta till om man blir trängd. Det kan alltså inte hända.

USA till världen: välj mellan oss och Kina!

Än mer obegripligt blir det i ljuset av att USA drar sig tillbaka från Afrika, den kontinent som Kina (och Ryssland) gör allt för att knyta till sig på grund av dess rikliga tillgångar på mineraler och annat. Trump tycks hellre vilja satsa på Ukraïna och Grönland, med osäkra tillgångar. Men det är bara att gratulera Afrika, som vinner mer på kinesisk frihandel än under västlig kolonialism, men framförallt är det Kina som kammar hem vinsten.

Obegripligt är också att Trump drar in sin propagandaarm i form av Voice of America, Radio free Asia med flera. Visserligen bra för världen, men knappast för USA. Det är en form av mjuk makt med stor effektivitet, som man nu avhänder sig istället för att göra om budskapet till något mer passande för regimen. Samma sak gäller egentligen USAid, som inte har så mycket att göra med att bistå världen som att kontrollera den. Gissa vilka länder som ersätter?

Den labila politiken trycker förvisso ned dollarn, men har även den effekten att utförsäljningen av amerikanska värdepapper ökar, varvid räntan drivs upp och den amerikanska statsskulden blir mer påfrestande. Dollarn förlorar då inte bara nominellt värde, utan även kraft som världens reservvaluta, den mekanism som gör att USA kan trycka pengar på andras bekostnad och ha ohemula fördelar gentemot omvärlden. Trump har själv hävdat att USA blir en nation i mängden om man förlorar dollarn som reservvaluta, men ändå tycks han vilja driva på en sådan utveckling. Obegripligt, som sagt.

Om Biden behöll och vidgade Trumps tullar mot Kina, reciprokerar Trump nu genom att vidga den exportkontroll Biden införde avseende avancerade chips. Nvidias H20 togs fram just för att erbjuda Kina en neddummad version, men även det grafikkortet beläggs nu med exportkontroll under licens. Nvidias aktiekurs störtdök.

Kanske hade det varit rationellt i ett tidigare skede, men det sker samtidigt som Huawei inleder massproduktion av 910C, ett AI-chips med betydligt bättre kapacitet, motsvarande Nvidia H100. Den enda förloraren i sammanhanget blir därmed Nvidia, och på sikt förstås alla amerikanska tillverkare av halvledarteknik, då Kina snabbt avancerar och manövrerar förbi exportkontrollen.

Trump har förvisso korrekt analyserat att man inte kan angripa Kina och Ryssland på en och samma gång, varför han nu försöker neutralisera fnurran på tråden i Ukraïna och tämja Putin. Men det är redan försent, och Moskva lär inte gå i fällan, utan kommer att vidmakthålla ganska täta band till Beijing, väl medveten om att Väst inte går att lita på. Dessutom går den «transatlantiska länken» åt helvete, vilket inte lär hjälpa USA i sin ambition.

Förvisso är Ryssland öppet för en stabil relation med Väst, under villkor om ömsesidiga säkerhetsgarantier och slopade sanktioner, men man kommer för den skull inte att «välja sida» och gå emot Kina. En sådan «omvänd Kissinger» skulle bara vara möjlig om det funnes en stor spricka mellan Ryssland och Kina, som det fanns under 1970-talet.

Om Trump vill «besegra» Kina är den enda egentliga möjligheten väpnad konflikt, och kanske är tanken att provocera fram en sådan via Taiwan. Logiken är att alla förlorar i ett sådant scenario, men att Kina förlorar mest och att USA därmed «vinner» i relativ mening.

Allt annat lika är det omvända scenariot att alla vinner om USA lägger ned sin aggression mot Kina, tar sig i kragen och satsar på att vässa den egna nationens konkurrenskraft istället för att obstruera andra. Problemet ur ett trumpskt synsätt är att Kina då kommer att fortsätta vinna relativt mer, och att USA därmed «förlorar», vilket för honom är oacceptabelt. Därför störtar vi mot avgrunden.

USA vill vinna matchen genom att sparka Kina på smalbenet, dra Kina i håret och peta Kina i ögonen.
Kategorier
Europa Kina Korea Politik Ryssland USA

Kriget som försvann

Med Trumps återkomst på världsscenen gick luften alldeles ur Ukraïna-frågan, först när USA svängde på en femöring och tog sin hand från marionettregimen i Kiev, och därefter när man aviserade handelskrig mot hela världen. Nu finns plötsligt viktigare spörsmål att hantera, samtidigt som Zelenskyj förstås inte har någon möjlighet att gå segrande ur striden.

Det hindrar inte den svenska dårregimen från att skicka ytterligare sexton miljarder till slukhålet i Ukraïna, i något slags dumdristig vanföreställning om att detta skulle kunna åstadkomma något annat än fler döda på slagfältet. De små och obetydliga männen med napoleonkomplex – Jonsson och Kristersson – tror sig tydligen vara Winston Churchill eller av liknande kaliber, men det enda man åstadkommer är att yttermera förskingra skattemedel på meningslöst blodbad.

Notan för skattebetalarna är nu uppe i hisnande nittio miljarder, pengar som kunde ha använts betydligt bättre. Exempelvis kunde det ha täckt halva kostnaden för nya stambanor för höghastighetståg (eller hela kostnaden om man hade kontrakterat Kina), och det är inte så att det direkt saknas infrastrukturprojekt att driva. Samtidigt pendlar arbetslösheten kring tio procent och tillväxten kring nollan. Tidöregimen har alldeles tappat koncepterna, och det man ägnar sig åt nu är vanstyre av landet.

På slagfältet fortsätter Ryssland att avancera i maklig takt, förutom i Kursk, där man nu har återtagit hela det förlorade territoriet. Det visade sig vara en god investering att kontraktera nordkoreanska legosoldater för ändamålet, ty enligt rapporter nyttjades inte mindre än 12 000 av dem i slutoffensiven, då Kievs mannar tvangs till en förnedrande reträtt.

I show Pussykiwi och övrig statsmedial propaganda har det ju hetat att nordkoreanerna är värdelös kanonmat utan träning, men som tidigare konstaterats är det alldels tvärtom elittrupper med god erfarenhet av gränsbevakning. Enligt uppgift lär 4 000 av dem ha sårats eller dödats, men eftersom numerären är mer eller mindre intakt kan man nog ta den uppgiften med en skopa salt.

Kriget är alltså förlorat för Kievs räkning, och så har det varit länge, bara det att man nu har kommit till insikt om det i bredare lager (förutom i Rosenbad). Freden förhandlas i skuggan av det viktigare handelskriget, och lär utmynna i förnedring för Kievs vidkommande. Man skulle ha förhandlat när man fortfarande kunde.

Och den viktigare frågan för oss är nog vart Europa nu går. En nordkoreansk situation i Europa, kallt krig med Ryssland, omfattande upprustning, energikris, avindustrialisering samt handelskrig med USA är helt enkelt inte kompatibelt med tillväxt och fortsatt välfärd, i alla fall inte så länge man vägrar ta Kina i hand.

Den «transatlantiska länken» är uppenbarligen avhuggen, och det kanske för gott. Det går under alla omständigheter inte att lita på en så lynnig partner som USA, som kan tvärvända efter varje nytt val. Europa måste därför stå på egna ben, och när man inte längre står under USA:s kjolar kan man inte tillåta sig att vara lika kaxig och högfärdig.

Europa måste alltså orientera sig mot Kina som partner, utan att för den skull bry sig om «system» och sådant. Allt sedan Rom och Han har både Europa och Kina varit beroende av handel över den eurasiska landmassan, och det kommer aldrig att förändras. Bryssel och medlemsstaterna har att fatta ett rationellt beslut i saken, och nu brådskar det faktiskt.

Det är hög tid att karttjänsterna uppdaterar sina gränslinjer.