Kategori: Ryssland

Kategorier
Europa Kultur Politik Ryssland USA

Farlig upptrappning

Emmanuel Macron blev bitchslappad inför öppen ridå av sin tjugofem år äldre «fru», sjuttiotvååriga Brigitte, strax efter att paret hade landat i Hanoi inför ett statsbesök i Vietnam. Incidenten var inte avsedd att förevigas inför världspressen, men får nu illustrera ett svagt Europa i förfall.

Macron är nu inte ensam om att misstänkas vara homosexuell betacuck som blir uppläxad av fruntimmer, utan har sällskap av många kolleger i samma position runtom i Europa. På närmare håll finns exempelvis en förmodad smygbög som har ett konvenansäktenskap med en nucka till prästinna och en rad importbarn som alibi för ett icke existerande sexliv.

Hur sådana effeminerade ledarfigurer ska kunna stå upp mot Putin är något oklart, då de förefaller mer lämpade att bevista pridefestivaler och vifta med symboliska flaggor än att hantera krig och krissituationer. Det är därför mest kärringarna von der Liar, Kallas och andra argbiggor som får dra lasset i att reta den ryska björnen.

Samtidigt har vi dock Tyskland, som alltid står berett att dra i fält med sin krigsmaskin, nu under nyneofascistiska former. Kanslern Friedrich Merz hävdar således att Europa nu drygt tre år in i kriget kommer att häva begränsningarna för sina stödvapen, och att Kiev därmed kan nyttja robotar långt in på ryskt territorium.

Utspelet kommer efter nya ryska drönarattacker mot ukraïnska städer, angrepp man låtsas vara frikopplade från motsvarande ukraïnska drönarattacker mot Ryssland. Moskva svarar i princip bara mot Zelenskyjs terrorattacker med drönare mot civila mål, och skulle Kiev börja skjuta raketer mot ryska städer kommer svaret på samma sätt att bli reciprokt.

Det är en farlig upptrappning som kan leda till långt fler civila förluster. Hittills har kriget mestadels hållits inom snäva gränser vid fronten, ett artilleribaserat utnötningskrig som knappt angår civilsamhället. Om långdistansvapen tas i bruk av Kiev, och därefter av Ryssland, tar konflikten således en helt annan vändning.

Framförallt lär Ukraïna då få bita i gräset, eftersom Ryssland även i detta avseende är övermäktigt. Skurar av robotar skulle snabbt orsaka stor förödelse, men risken finns även att taktiska kärnvapen sätts in om Zelenskyj är oförsiktig. Samtidigt måste Moskva visa beslutsamhet när Väst ökar insatsen.

Av Trumps ambition att snabbt avsluta kriget – metaforiskt på bara en dag – blir alltså intet, utan istället sker en upptrappning. Donalds önskan om att få lugn och ro att konfrontera Kina grusas därmed, och det är kanske bara en tidsfråga innan Washington åter är fullt engagerat i konflikten.

En politisk lösning tycks alltså ligga långt borta, och för det kan vi tacka de stridslystna kärringarna i Europa samt Zelenskyj, som inte vill ha fred utan ställer ohemula krav som inte har med verkligheten att göra. Då får väl Ukraïna förvandlas till en grushög innan man tänker om.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Trumpdoktrinen

Ett givet mönster har utkristalliserat sig under Donald Trumps andra sejour vid makten, nämligen att först hota med ohemula handelstullar hämtade från fantasins värld, i hopp om att snabbt kunna enas om mer realistiska eftergifter. Små länder som Vietnam och Storbritannien föll för denna taktik, medan Kina bad Trump att dra åt helvete.

Ställd inför faktum och stundande ekonomiska konsekvenser blinkade Trump och mjuknade omedelbart, och han lär aldrig få något nytt orättvist fördrag med Kina – man har haft nog med sådana under den tidigare västliga kolonialismens era, och den kinesiska politiken ligger stabilt fast.

Även med den andra jätten i form av Europeiska unionen kärvar taktiken. Trump hade hoppats på en snabb deal med järnladyn von der Liar själv, men Europeiska sovjetunionen gör istället vad den brukar – och måste – göra, nämligen att sätta sitt byråkratiska maskineri i arbete att hantera förhandlingarna.

Den frustrerade och otålige Trump bryter då sin egen utsatta paus och hotar med tullar om femtio procent från första juni, i ett förnyat hot enligt taktiken ovan. Det säger sig självt att Bryssel inte kan låta sig skrämmas, utan likt Kina måste sätta hårt mot hårt om så krävs. Det är hög tid att införa embargon mot Boeing och skatta skiten ur Google, Meta, Apple och andra bolag som ständigt snuvar Europa på konfekten.

Den nya Trumpdoktrinen rymmer alltså ambitioner av att låta utländsk import betala kalaset, så att inkomstskatten kan sänkas, samt att försöka återindustrialisera USA. Sedan 1970-talet har den amerikanska tillverkningsindustrin gått från cirka en tredjedel av ekonomin till under tio procent.

Men under samma period har USA sett en fortsatt stegring av välståndet, och man har haft en betydligt bättre utveckling av bruttonationalprodukten än EU. Bara det att medelklassen kontinuerligt har tappat mark och den fattigaste andelen har stått still på samma nivå sedan 1990, medan den rikaste kvartilen har tagit hem hela vinsten.

Det kan knappast vara Kinas fel att USA har problem med att omfördela sin välfärd samt omskola arbetare från rostbältet till nya jobb i tjänstesektorn, men det är ändå den tesen Trump driver. Lösningen kan dock knappast vara att USA lanserar ett nytt Yiwu (义乌), det vill säga den stad som i princip tillverkar gräddan av krimskrams för den amerikanska marknaden.

USA har helt enkelt ingen möjlighet att åter börja tillverka julgransdekorationer, fyrverkerier, parasoller och annat, eftersom man inte har den underliggande infrastrukturen och logistiken, saknar Kinas skalfördelar samt lär få betala betydligt högre arbetskostnader. Samma sak gäller för övrigt andra produkter, som mobiltelefoner, skärmar och annan elektronik, där Kinas skalfördelar inte kan emuleras. Det skulle ta decennier att bygga en liknande kapacitet.

Den andra delen av Trumpdoktrinen förstärker tidigare administrationers ambition att innesluta och ta sig an Kina i direkt frontalangrepp. Man undrar lite till mans varför Trump är så blid mot Putin och i princip tar hans parti i det ryska inbördeskriget istället för att fortsätta den amerikanska sanktionspolitiken och skicka vapen till Zelenskyj, men det har alltså med sagda doktrin att göra.

Trump vill koncentrera alla krafter mot Kina, och därmed måste konflikten i Ukraïna biläggas. Den är ointressant för amerikanskt vidkommande, då Putin är en mindre aktör som dessutom råkar ha rätt i sak. En sådan meningslös konflikt gynnar inte USA, och på samma sätt förhåller det sig med Gaza, som Trump vill begrava i ett nytt semesterparadis.

På samma vis låter regimen genom utrikesminister J.D. Vance under ett tal till marinkadetter meddela att USA inte längre har för avsikt att inleda vettlösa och i tid utdragna krig i Mellanöstern och annorstädes med osäker utgång, utan istället fokusera på det förment verkliga hotet mot USA, det vill säga Kina.

USA:s storhetstid är förbi, menar Vance, och Kina är ikapp och i många fall förbi på en rad områden. Om USA inte skärper sig och koncentrerar sin ansträngning på detta hot, kommer man att förlora sin dominerande position i världen. Det handlar om att rädda imperiet från fortsatt sönderfall.

Men imperiet faller nog sönder ändå, eftersom man här kan skönja samma mönster som då andra imperier har gått under, från Rom till den merkantilistiska guldålderns Nederländerna, eller varför inte Qing och nu senast Storbritannien. Symptomen är alltid och utan undantag skenande statsskuld, ökade klassklyftor och inre politiskt kaos, just de ingredienser som numera präglar USA.

Förr eller senare dör alla imperier, och tiden är nu kommen till det amerikanska. Det är inte så att det sker dramatiskt, utan det är en steglös vandring nedåt, som i fallet Storbritannien, numera en allt mindre välmående europeisk nation i mängden, om än alltjämt med drag av arrogant imperiementalitet. Frågan är bara om man vill accelerera nedgången med krig, eller om man slutligen finner sig i att bli nummer två.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Ryssland

Yttrandefrihet, men…

För att skydda demokratin måste vi nedmontera demokratin. Det är den övergripande och allestädes genomsyrande hållningen bland svenska och europeiska politiker, och man verkar inte riktigt förstå vad begrepp som demokrati, yttrandefrihet och så vidare egentligen innebär.

Exempelvis Tyskland vill «skydda» demokratin genom att förbjuda opppositionen och därmed i praktiken utropa vänsterliberal diktatur. App, app, app, sade USA. Igen. För det är ju inte bara i denna fråga Tyskland har uppenbart demokratiunderskott, utan även i synen på yttrandefrihet. Som naturligtvis överhuvudtaget inte existerar i Tyskland.

Det gör den i praktiken inte heller i Sverige eller övriga Europa, där friheten att yttra sig betraktas som en rättighet, det vill säga en ynnest från maktens sida att medge populasen att yttra sig i allehanda slöjdeliga ämnen, men med en diger räcka undantag.

Sådan «yttrandefrihet» existerar faktiskt i världens alla länder, inklusive Nordkorea, men har faktiskt inget med yttrandefrihet att göra. Verklig yttrandefrihet är friheten att säga exakt det som makten inte vill höra, och friheten antingen finns eller finns inte. Den är antingen på eller av. Den känner inga begränsningar, utan upphör i samma ögonblick den stryps. Friheter är inte heller rättigheter, utan existerar naturligt tills någon med våld begränsar dem.

I begreppet yttrandefrihet ingår således att sprida lögner, falsarier, desinformation, kränkningar md mera. Det är i själva verket essensen av yttrandefrihet, för alla de goda utsagorna behöver strängt taget inget sådant skydd. För en del är det paradoxalt, men att ge skydd åt pajasar att heila är alltså ett värn för din och min frihet att säga hjärtats mening utan rädsla för konsekvenser eller inre censur.

Vän av ordning brukar invända att det «måste finnas gränser», och exemplifierar med barnpornografi och dylikt. Men man förstår då inte skillnaden mellan yttrandefrihet och informationsfrihet, två företeelser som brukar klumpas samman. Yttrandefriheten har bara bäring på det som emanerar från dig själv, medan informationsfriheten tar fasta på spridning av andras yttranden eller i sig olagligt agerande.

Informationsfriheten är av nödvändighet begränsad, nämligen för att skydda stats- och företagshemligheter, privatlivets helgd, upphovsskyddat material med mera, men även sådant som övergreppsmaterial. Den udda ambitionen att producera barnpornografi är således laglig även i svensk juridik, nämligen att i text fantisera samman någon historia, men däremot inte att vare sig producera eller sprida övergreppsmaterial. Skillnaden är fundamental.

Till dem som inte förstår denna begreppsbildning hör i princip hela den politiska klassen, vars enda syfte tycks vara att begränsa dylika friheter snarare än att värna och vidga dem. Det har blivit Västerlandets tragedi under de senaste decennierna att man steg för steg nedmonterar och stryper hävdvunna friheter, sådana friheter som under en period definierade Väst.

Ta till exempel moderaten Tobias Tobé, som i Europaparlamentet «arbetar» för att «skydda demokratin» genom att avskaffa den: Yttrandefrihet är en central rättighet i Europa. Men för vissa är det detsamma som att försvara Rysslands desinformationskampanjer för att splittra Europa. Det köper jag inte alls.

Här uttrycks i klartext den vanliga missuppfattningen att yttrandefrihet skulle vara en rättighet, samtidigt som ytterligare ett undantag presenteras i den omfattande lista av förbjudna ämnen som redan existerar. Tobé uppvisar därmed både bildningsbrist och oförståelse för yttrandefrihetens natur.

Det är självklart så att rysk eller annan desinformation ingår i begreppet yttrandefrihet, enligt definitionen ovan, att yttrandefrihet är exakt det som makten inte vill höra. Det enda sättet att motverka sådan och annan desinformation är i öppen debatt, för i samma ögonblick man börjar censurera RT och Sputnik eller på annat sätt stryper flödet gör man sig själv till despot och drar misstankarna till sig att man förmodligen har något att dölja – vad är det man inte kan förfäkta i öppen debatt?

Det är samtidigt ett uttryck för att den politiska eliten inte har någon tilltro, utan betraktar medborgarna som efterblivna kreatur som måste vallas och kontrolleras. Även den hållningen är förstås diktaturens, inte demokratins. Om rysk desinformation mot all förmodan skulle ha någon effekt på den bildade allmogen är det för att man har rätt eller i vart fall en poäng, och det är därmed en rimlig angelägenhet för debatt.

Här spelar även informationsfriheten in, eftersom sådan inte får begränsas mer än nödvändigt i en demokratisk struktur. I en demokrati är det självklart att medborgarna kan ta del av utländsk förmedling av nyheter och annat, medan att strypa eller störa ut utländska radiosändningar och dylikt hör diktaturen till (och även Sverige under etermediemonopolets tid).

Vi tycker själva att det är rimligt att sprida vår propaganda via Radio free Europe med flera, om än nu nedlagda, och kritiserar dem som stör ut våra sändningar. Samtidigt som vi själva inte tål motsvarande behandling från andra. Detta är förstås första rangens hyckleri, och så kan vi inte ha det. Antingen står vi upp för full frihet, eller så blir vi de facto som Ryssland.

Förstår Tobé inte detta kan han lika gärna avgå och göra något annat. Hans enda mandat är att verka för Sveriges och Europas folk i parlamentet, att upprätthålla och stärka våra friheter, att vidga demokratin, inte att förvandla Europa till en diktatur, och inte heller att behandla medborgarna som barn som behöver vägledas i de rätta tankarna och åsikterna.

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Ryssland USA

Amerikansk förtroendekollaps

Vilket land är mest demokratiskt och mest populärt, och vad gäller för motsvarande länders ledare? Det beror på vem man frågar, men på global nivå är resultatet nog överraskande för många. I alla fall om man frågar allmänheten istället för att konsultera statsvetare.

Danska organisationen Alliance of Democracies har sammanställt sitt årliga perceptionsindex över världssamfundets syn på världens länder, med resultat att USA störtdyker i ranking som följd av Donald Trumps installation som president. Faktiskt finns här samsyn med statsvetarna, som menar att USA inte längre är en demokrati.

USA tappar stort i anseende under Trump.

Det är naturligtvis nonsens, eftersom den amerikanska demokratin står stark och fungerar precis som avsett. USA har till skillnad från länder som Sverige maktdelning och en konstitutionsdomstol med vetorätt, varför Trump inte kan göra något som faller utanför konstitutionens ramar. Våldsapparaten tjänar också konstitutionen snarare än presidenten, även om den senare är överbefälhavare.

Det beror förstås även på vad man menar med demokrati, och även här är statsvetarna inte särskilt konsekventa, och inte heller speciellt neutrala. Det är samma vänsterfalang som dominerar i det facket som eljest, vilket är orsaken till att man nedgraderar USA:s ställning. Dessutom flyttar man hela tiden målstolparna, varför demokratins definition förändras över tid.

Trump har inte utsikter att vinna någon popularitetsmätning.

Under alla omständigheter har Donald Trump negativt förtroende världen över, och som en följd även USA. Landet placerar sig numera i negativt spektrum, jämsides med Ryssland, medan en rival som Kina landar i positivt territorium.

Förtroendeunderskottet för Trump är närmast globalt, medan meningarna är mer delade avseende Xi Jinping och Vladimir Putin. Den förre har mestadels positivt förtroende, men dissas stort av européerna, vilket ger den där märkliga diskrepansen mellan Europa och världen i övrigt. Europa har negativt sentiment för samtliga tre globala aktörer.

Universell avsky för Trump, västlig avsky för Putin och europeisk avsky för Xi.

Även Putin ogillas i Europa, men dessutom i Amerika, men mindre så i Asien. Det visar att det «globala Syd» har en helt annan uppfattning än Europa och Väst, inte minst avseende kriget i Ukraïna. Europa står här perplext över att man inte får med sig resten av världen i sina sanktioner och sin ekonomiska krigföring mot Ryssland, samtidigt som Europa förstås bryr sig mindre om konflikter i Myanmar, Jemen med flera länder.

Den globala allmänhetens uppfattning om vilka länder som är demokratiska skiljer sig väsentligt från den gängse bilden, där Väst målar upp sig självt som en demokratisk fyrbåk i jämförelse med den barbariska världen i övrigt. De gängse ledarnationerna i Norden toppar förvisso även denna lista, men Europa i stort och förstås även USA hamnar mestadels på rött.

Världsbefolkningens syn på länders grad av demokrati.

Kina får däremot en grön nyans, vilket nog inte beror på dess ringa politiska pluralism. Men om kriterierna är regeringsduglighet, meritokrati och transparens, hamnar man i de högre skikten och därmed sammanlagt på en god position.

Betydelsen av det är bland annat att Kina har momentet och initiativet i det globala geopolitiska spelet, och att USA:s ambition att försöka ringa in landet med hjälp av andra aktörer är tämligen utsiktslös. Vita huset borde fundera över en annan strategi.

Kina har en stabil regering som levererar och därför åtnjuter högt förtroende. Europa och USA har å andra sidan stort underskott, just för att man inte levererar och för att folket i allmänhet saknar förtroende för politiker.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Segerdagen

Västeuropa högtidlighåller vanligen slutet av andra världskriget den åttonde maj, men på grund av skilda tidszoner firar man istället denna så kallade segerdag i Ryssland dagen efter. Åttio år har alltså gått sedan det fasansfulla andra världskriget, och vi har haft en lång tid av fred, men nu börjar vi se en upptrappning som lutar åt en ny storkonflikt vad det lider.

På sina håll pekar man gärna finger mot Ryssland för att vara den aggressiva parten, men det är för att man helt enkelt inte vill erkänna de omständigheter som ligger till grund för Moskvas agerande. Det gäller framförallt Natos expansion österut och den säkerhetsrisk denna utgör för Rysslands vidkommande. Sådan smygexpansion är för övrigt av gammalt datum, och förekom redan under Kubakrisen 1962.

Nu är Ryssland knappast någon fredsduva eller något oskyldigt lamm, och verkligheten är vanligen mer grå i nyans än den svartvita kontrast som brukas i retoriken. Röda armén tog visserligen kål på Hitler och lade grunden för att besegra Nazityskland, men ingick samtidigt en pakt med aggressorn innan man själv blev angripen.

Det är av detta skäl man behöver en pålitlig säkerhetsdoktrin som båda parter kan förhålla sig till, samt förstås en tillräckligt avskräckande militär förmåga. Men den doktrin som gällde under kalla kriget har alltså naggats i kanten genom Natos expansion, och med Ukraïna som medlem skulle man ha platt mark och fri väg den korta distansen till Moskva. Härav dagens oroligheter.

En annan skillnad är att Väst nu för ett ekonomiskt tvåfrontskrig mot såväl Ryssland som Kina, med resultat att de båda makterna närmar sig varandra. Det är egentligen inga såta vänner, utan har länge varit som katt och hund. Men omständigheterna är nu sådana att man har mer att vinna på en enad front gentemot Väst.

Man kan här dra sig till minnes att Henry Kissinger och Richard Nixon 1971–72 närmade sig Kina och småningom etablerade diplomatiska relationer, dels för att man ville ha med det väldiga landet i den globala ekonomin och få åtkomst till dess marknad, men framförallt för att innesluta Ryssland, en strategi som småningom bar frukt.

Bland andra Trump har insett att man inte kan ta sig an båda dessa stormakter samtidigt, vilket är varför han så snabbt som möjligt vill avsluta kriget i Ukraïna och så att säga neutralisera Ryssland med löften om handel och slopade sanktioner. Därmed skulle USA kunna rikta alla krafter åt att innesluta Kina, den avsevärt starkare av de två.

Men en sådan «omvänd Kissinger», som man kallar det, har få förusättningar att lyckas, eftersom det i dag inte föreligger någon konflikt mellan Ryssland och Kina som under 1970-talet sinosovjetiska splittring. Tvärtom är relationerna utmärkta, även om det inte är fråga om en allians – Kina ingår aldrig sådana.

Men Väst har kastat tärningen, och nu har man bara att skörda konsekvenserna. Kina kan egentligen inte stoppas, bara fördröjas något, men det vore samtidigt bra om man kunde hålla Moskva och Beijing någorlunda separerade. Det är en farlig kombination under de fientliga omständigheter som föreligger i dag, med massiva sanktionspaket och andra former av «economic coercion» från Västs sida, just sådana faktorer som ofta leder till konflikt.

Härav ser vi nu en stor kinesisk trupp delta i paraden i Moskva, samtidigt som Xi Jinping bedyrar vänskapen och menar att de båda länderna gemensamt kan förändra den nuvarande världsordningen under västlig hegemoni. Om en sådan längre existerar, vill säga, eftersom Trump på helt eget bevåg är i färd med att rasera den.

Det är ett omen vi kunde vara utan, och bättre vore att engagera Kina i handel och annat utbyte samt att vara ett exempel för demokratiskt styre, på det att landet frivilligt och utan tvång och pekpinnar kan ta till sig sådant som är gynnsamt – kattismen. Men istället driver vi Xi rakt i armarna på Putin med sinnessjuka handelstullar, sanktioner och andra fientligheter.

Kinas produktionsförmåga i kombination med Rysslands krigsmaskin är ingenting som gynnar fred, särskilt inte för Europas vidkommande. Man har tagit sig vatten över huvudet, och måste tänka om innan det är för sent.