Kategori: Ryssland

Kategorier
Kina Kultur Politik Ryssland USA

Olympisk spegling av politiken

Wokespelen i Paris är slut, och för den som är lagd åt det nationalistiska hållet kan konstateras att de blågula presterade över förväntan, med inalles fyra guld, fyra silver och tre brons. Det räckte till en sextonde placering i medaljligan, tätt före Norge på plats arton, Danmark tjugonio och Finland utanför poängplats med noll medaljer.

Först i medaljligan anges USA med fyrtio guld. Det är lika många som tvåan Kina har, men i kraft av fler silver kammar amerikanerna hem spelet enligt detta synsätt. Men å andra sidan uppträder Hongkong som en separat olympisk kommitté, som en kolonial restpost från tiden som brittisk kronkoloni, och räknar man med regionens två guld respektive silver är det Kina som avgår med segern.

Oavsett hur man väljer att räkna kan man genom att studera tabellerna över tid konstatera att världspolitikens skiftningar avspeglas i den olympiska statistiken. Exempelvis Kina gjorde debut först 1984 på grund av dispyter om Taibeis ställning, och före 1952 var man fullt upptagen med inbördeskrig, ockupation, revolution och annat elände.

USA har funnits i täten sedan de olympiska lekarnas återuppståndelse 1896, först tillsammans med västeuropeiska nationer. Detta är naturligt, då spelen är en västeuropeisk företeelse med anor från antikens Grekland och Rom, och då USA och Västeuropa vid tiden dominerade världen ekonomiskt och för den delen även mer handfast genom kolonisation.

Utöver USA förekom således Storbritannien, Frankrike, Tyskland och de nordiska länderna Sverige och Finland i täten för medaljligan under de första spelen, men efter första världskriget försvann Tyskland från tätklungan. Man skulle dock återkomma 1932, tillsammans med Italien och Japan som starka idrottsnationer, en spegling av dessa nationers politiska och industriella ambitioner vid tiden.

Efter andra världskriget blev idrotten en metakamp inom ramen för det kalla kriget, och särskilt Sovjetunionen utmärkte sig som USA:s främsta rival. Småningom kom Sovjetunionen att dominera, tillsammans med det lilla Östtyskland, som ett resultat av statliga satsningar på idrott i kombination med en utbredd dopingkultur i hela östblocket. Men även i USA och på västsidan förekom vid tiden omfattande bruk av prestationshöjande droger.

En kulmen nåddes 1980 i Moskva och 1984 i Los Angeles, då bojkotter från respektive block genomfördes och därmed förstörde spelens andemening och den vidare statistiken. I brist på verklig konkurrens tog Sovjetunionen inte mindre än åttio guld i Moskva, före Östtysklands fyrtiosju och Bulgariens åtta. Samma sak utspelade sig i Los Angeles, då USA hämtade åttiotre guld, före Rumäniens tjugo och Västtysklands sjutton.

Ordningen återställdes 1988 i Seoul, då Sovjetunionen rakade hem femtiofem guldmedaljer, före Östtysklands trettiosju och USA:s trettiosex. Men året därpå föll muren, och inom kort brakade sovjetimperiet samman i Ryssland och ett antal nya stater. Ryssland och en rad forna sovjetrepubliker tävlade emellertid i Barcelona 1992 under beteckningen Oberoende staters samvälde (OSS), och vann i egenskap av den konstellationen för sista gången medaljstriden med fyrtiofem guld före USA:s trettiosju och det förenade Tysklands trettiotre.

Därefter har Ryssland successivt halkat ned i statistiken, för att sedermera uteslutas från spelen, först på grund av omfattande fusk, därefter på grund av krigshandlingar, något som förstås aldrig skulle kunna ske med USA. Men i Rysslands frånfälle har Kina istället tagit sig an USA som främsta rival, och de båda spelar nu i en division för sig.

Men även Japan och Sydkorea befinner sig numera stabilt i det översta skiktet, och därmed kan man även skönja hur Östasien har etablerat sig som en maktfaktor i sportens värld, naturligtvis som en direkt konsekvens av ekonomisk utveckling. De europeiska länderna håller sig kvar på grund av långvarig tradition, men kan inte sägas dominera som tidigare – även om EU aggregerat vinner allra flest medaljer.

Omvänt kan man konstatera att världens folkrikaste land Indien har ett konstant skralt facit, och man tog i dessa spel inte ett enda guld – totalt har man tio guld i samtliga sommarspel. Pakistan och andra folkrika nationer i Syd- och Sydöstasien, Afrika och Sydamerika har samma eländiga resultat.

Envigen mellan USA och Kina lär fortsätta i många år till, men projektionen är att Kina småningom blir helt dominerande och således övertar USA:s traditionella roll. Det är den tydliga utvecklingen under fyrtio års spel, tillsammans med Rysslands kräftgång.

Redan under dessa spel har den politiska manipulationen med underliga dopinganklagelser och annat gäckat tävlingarna, och vem vet vad vidgat handelskrig och allt kärvare relationer mellan USA och Kina kan medföra, för att inte tala om den inrikespolitiska utvecklingen i USA? Spelen i Los Angeles 2028 kanske utsätts för bojkott på grund av bristande demokrati under president Trump eller krig mellan Kina och USA, vem kan egentligen förutsäga?

Kategorier
Politik Ryssland

Ukraïna tigger stryk

Enligt den statliga propagandan i regimtelevisionen SVT lär Ukraïna ha gått in i Kursk för att «stärka moralen» och på längre sikt «avskräcka Ryssland» från att åter ta sig an landet, men den korrekta analysen är att Kiev här har gått bort sig alldeles, och att man nu verkligen tigger om mer stryk.

Dels måste man verkligen ifrågasätta om den materiel som har kommit från Väst, bland annat amerikanska Stryker-fordon, har skickats för ändamålet att invadera Ryssland, men framförallt om Ukraïna verkligen har resurser för ett sådant extravagant företag. Den materiel man har räcker knappt för att hålla gränsen, men ändå ger man sig på en operation på ryskt territorium med över tusen man och flera hundra fordon?

Det finns naturligtvis inga förutsättningar att lyckas med den ambitionen, utan uppdraget har mer eller mindre självmordskaraktär. Trots omfattande personalbrist offrar man alltså gubbar på ett meningslöst hjälteuppdrag, samtidigt som man därmed drar på sig Moskvas vrede.

Man ger därmed Kreml incitament att vidga specialoperationen och intensifiera kriget i syfte att ta mer mark från Ukraïna, istället för att som nu kontrollera gränsen i väntan på att Voldemort Zelenskyj ska kasta in handduken. Man ger också motiv för vidare attacker mot civila mål, givet att Kievs trupper angrep just sådana under sina räder.

Det uppgivna syftet var alltså inte att angripa militära mål, utan att skrämma upp den ryska lokalbefolkningen på det att denna ska ta ställning mot kriget. Ren terror, med andra ord, och det man åstadkommer med sådan är bara mer beslutsamhet och större stöd för Putins sak. Zelenskyj är sannerligen en fullblodsidiot, och med honom hela konkarongen av västliga fanboys med den löjliga ukraïnaflaggan på kavajen.

Kategorier
Europa Politik Ryssland Teknik

Skrot till Ukraïna

Voldemort Zelenskyj lär ska ha fått de första exemplaren av Västs undervapen, de F-16-plan som sägs utgöra en spelförändrare i det utdragna kriget. I vart fall är det så retoriken lyder i den tröttsamma västliga propagandan, medan verkligheten kanske är något annorlunda beskaffad.

Ty om man menar allvar med utsagan att Ryssland «inte får» vinna kriget och att man står upp för Ukraïna «så länge som det krävs», hade man naturligtvis inte skickat skrot till Kiev, utan moderna plan som F-35, Mirage med flera. Men man är rädd för att dessa avancerade pjäser ska falla i händerna på Putin.

Exempelvis Danmark har förpliktat sig att skicka nitton F-16 till Ukraïna, men det är plan man började köpa in 1980 (!) och som successivt nu ersätts av F-35. Det man skänker är alltså sådant som är ämnat för skroten, och som inte på allvar kan rubba styrkeförhållandena i kriget.

Dels är det fråga om ett utnötningskrig med artilleri, och flyg har i sådana situationer begränsad funktion. För att ha framgång måste Kiev först slå ut Moskvas mobila luftförsvarssystem, vilket man hittills har gått bet på.

Ryssland kommer även att kontra med MiG-29, Su-27 och andra motsvarande plan för att slå ut de ukraïnska myggorna, och man har till och med utfärdat belöning för den som först skjuter ned ett F-16. Däremot är det tveksamt om Moskva sätter in Su-57 i femte generationen, eftersom det inte lär behövas. Småningom lär dessa flygande skrotdelar förevisas i Park Patriot i Moskva i likhet med andra pjäser.

Utmärkande för Västs stöd har ideligen varit att det utgörs av sekunda pjäser som levereras i lagom takt för att hålla Ukraïna nätt och jämnt över ytan, snarare än det massiva stöd av förstklassig materiel som skulle kunna göra skillnad. Analysen måste därför bli att Väst med sina vapenleveranser och stöd nyttjar Kiev som proxy för att nöta på Rysslands förmåga och att långsiktigt försvaga Moskva.

Det har vi här hävdat hela tiden, utan att man för den skull redovisar sådana motiv i den gängse propagandan. Men allmogen kan nog tänka självständigt, och ser trots allt igenom dimmorna och krutröken. Det som uppenbaras är den totala lögnen om Västs intentioner, och det är knappast Ukraïna och dess befolkning man har för ögonen i detta skuggkrig.

Även den svenska moderatregimen har ju utlovat JAS-plan till Voldemort, men det har stannat vid läpparnas bekännelse. Man hävdar att F-16-planen har «prioritet», men det finns naturligtvis inget som hindrar en parallell satsning.

Problemet för Sveriges vidkommande är att de ålderstigna JAS-planen (generation 4.5) är våra «flaggskepp», och vi har inga F-35 eller liknande att tillgå som ersättare. Rosenbad är inte dummare än att man vet att Putin kommer att plocka JAS-39 lika enkelt som F-16, och det vore en svår inrikes nesa att hantera.

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Israelisk statsterrorism provocerar fram krig

Tel Avivs folkmördarregim har på kort tid eliminerat mål i Libanon och Iran, och det enda syftet med en sådan operation är att lägga mer ved på brasan och söka upptrappning. Det innebär även att man ger fingret till gisslan hos Hamas, och därmed offrar dessa medborgare för det högre målet att erövra resten av Palestina och dominera grannländerna.

När kinesisk polis hämtar kriminella element i Thailand blir det väldigt rabalder, medan Mossad och Israel länge haft fritt spelrum att över hela världen haffa krigsförbrytare från andra världskriget, samt även smälla av missiler mot främmande makt eller på annat sätt ta människor av daga på utländskt territorium.

Det är den «regelbaserade världsordningen», den som definierar Israel och USA som «exceptionella» stater utanför regelordningen. Därför blir det inte heller några internationella protester när den kriminella judestaten exekverar sin statsterrorism, och naturligtvis inte heller några sanktioner eller för den delen arresteringsordrar mot folkmördaren Netanyahu.

Väst vänder andra kinden till och samtycker implicit, för att det sedan länge finns en biblicistisk ambition att återupprätta det «heliga» landet i enlighet med religiösa profetior. Särskilt stark är den traditionen i det tokkristna USA, medan Europa även har förintelseskulden som bakomliggande motiv. Det är därför von der Liar med knäveckets reflex uttalar att «EU står med Israel» utan att ha förankrat det i parlamentet.

Frihetskämpar i motståndsrörelserna Hamazbollah.

När man avrättar ledarna för motståndsrörelserna Hamas respektive Hezbollah berättar man emellertid att förhandlingar inte är önskvärda, och frihetskämparna i respektive organisation kan därför inte göra så mycket annat än att svara på provokationen. Det är den logik som sedan tusentals år präglar dynamiken i denna eländiga ökenplätt, att våld föder våld i en aldrig avstannande dödsspiral.

Mer blod kommer således att flyta, och någon fred lär aldrig infrias i regionen. Den luttrade och desillusionerade tar det med ro, eftersom detta inte är vårt krig och inte direkt angår oss. Men indirekt är så fallet, givet att Ryssland och USA nyttjar Mellanöstern som proxyarena, samtidigt som Kina finns i bakgrunden. Det kan snabbt eskalera och spinna utom kontroll.

Tehran vill absolut inte ha krig, men kan ändå tvingas till det genom dessa provokationer. Därmed får Israel läge att slå hårt mot Iran, vilket med säkerhet kommer att involvera Ryssland i någon form, och därmed befästa de förkastningslinjer som finns hela vägen från Mellanöstern upp till Svarta havet och Ukraïna. Storkriget har kommit ett steg närmare.

Mellanösternscenen i ett kommande storkrig.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Fredsmäklaren Kina

Folkmördaren och krigsförbrytaren Netanyahu möttes av stående ovationer i den amerikanska kongressen, vilket bara är ägnat att illustrera den «regelbaserade världsordningen» i dess huvuddrag. Den ordning som hävdar USA och Israel som «exceptionella» länder som inte behöver bry sig om sådant som Internationella domstolen.

För USA och dess satelliter spelar det mindre roll hur många palestinier som dödas, skadas, svälter, tvångsförflyttas och på annat sätt drabbas, det är ändå ett «proportionerligt» svar, samtidigt som palestinierna anses ha ett «kollektivt» ansvar för Hamas‘ gärningar. Det är ändå inte amerikanska eller judiska liv, och räknas därför inte lika högt.

För närvarande är kvoten dödsoffer i konflikten 30:1 i palestinsk övervikt, medan Israel jämnar Gaza med marken i förberedelse för bosättning. Enligt Netanyahu är detta ett uttryck för en «kamp mellan barbari och civilisation», och en «sammandrabbning mellan dem som förhärligar döden och dem som helgar livet», där de som helgar livet tydligen ska finnas på ockupationsmaktens sida.

På andra sidan jorden pågår samtidigt febrilt diplomatiskt arbete för att släcka de bränder som USA medvetet underhåller. Kinas toppdiplomat och utrikesminister Wang Yi (王毅) har samlat fjorton palestinska faktioner i en gemensam deklaration om nationell enhet i syfte att kunna upprätta en palestinsk stat. Det hjälper nämligen inte med inbördes kiv mellan Fatah, Hamas och andra grupperingar om man avser upprätthålla statsskap.

Beijingdeklarationen välkomnas i grannskapet och av EU, men avfärdas symptomatiskt nog av USA och Israel, eftersom de senare inte är intresserade av vare sig fred eller en tvåstatslösning. Slutmålet för dessa nationer är fullständig fördrivning av palestinierna och etablering av en israelisk stat omfattande Gaza, Västbanken och Jerusalem, i enlighet med biblicistisk tro och sionistisk ideologi.

USA har inte heller fred som mål i Ukraïna, utan nyttjar kriget som en skuggkonflikt i syfte att slita ned Ryssland samt kränga gas till Europa och underhålla den egna krigsindustrin. Vapen levereras till Ukraïna i exakt den omfattning som krävs för att hålla fronten stabil, men inte mer, samtidigt som man naturligtvis inte går in med egen trupp i konflikten. Man låter ukraïnierna dö med ära för att upprätthålla amerikansk hegemoni.

Även här pågår som motvikt tyst diplomati i Beijing under Wang Yis ledning. Kievs utrikesminister Dmitrij Kuleba meddelar således under möte i den kinesiska huvudstaden att man är redo att förhandla med Ryssland när Kreml har en ärlig ambition därtill. Det är en positionsförflyttning i förhållande till den «fredskonferens» man nyligen höll i Potsdam-stil under den virriga ansatsen att man är den framtida segrarmakten med mandat att sätta villkor för fred.

I den besvärliga verkligheten är Ukraïna nämligen i ett skruvstäd, och aldrig så mycket undervapen från Väst kommer inte att förändra situationen på slagfältet. Man har också att ta hänsyn till en förändrad dynamik i USA efter presidentvalet, och hedgar således med Kina för att finna bästa möjliga utfall.

Kina är därför nyckeln till fred i både Ukraïna och Palestina, eftersom man är en neutral aktör utan intresse av allianser eller avlägsen geopolitik. I den västliga propagandan hävdar man förstås att Kina «möjliggör» kriget genom att handla rysk gas och olja samt förse Ryssland med kylskåp och diskmaskiner, sådana «dual use»-produkter från vilka man teoretiskt skulle kunna plocka chips för att nyttja i krigsproduktion – i verkligheten tar Ryssland in sådant material från Europa via smuggling längs den långa porösa gränsen.

Det är en form av pax sinica och internationell diplomati av ett slag som tidigare Sverige utmärkte sig för, men som vi numera har avsagt oss genom att ingå allians med krigshetsaren i Washington. Beijing har intresse av största möjliga fred för största möjliga utfall i handel, samtidigt som man per definition är alliansfri och sig själv nog.

Washington och Bryssel är å andra sidan involverade i krigshandlingarna, antingen direkt genom ingrepp av olika slag, som sanktioner och vapenleveranser, eller indirekt genom att ta ensidigt parti för den ena parten, exempelvis drottning Usrsulas märkliga uttalanden om att EU står med den kriminella skurkregimen i Tel Aviv.

USA och EU är därför förhindrade från att mäkla fred, varför den rollen naturligt faller på Kina, den tredje polen i den polycentriska världsordning som numera är realitet, till skillnad från den inbillade «regelbaserade världsordningen» under amerikansk ledning.

Det Kina «möjliggör» är därför inte rysk krigföring, utan fred, och det är i Beijing man kommer att samla parterna för samtal och förhandling. Om det inte vore för att det är Stollenbergs Nato-kompisar och USA-lakejer i Stortinget som utser fredspris, hade Wang Yi redan haft nobelmedaljen i sin ficka.