Kategori: Ryssland

Ukraïnas korrupte diktator Voldemort Zelenskyj, på besök i Singapore, hävdar att Kina uppmuntrar länder att inte delta i en kommande «fredskonferens» i Schweiz. Några närmare bevis för detta påstående presenterade han inte, men sant är i vart fall att Kina självt inte kommer att delta i spektaklet.

Orsaken till detta är att den ryska motparten i konflikten inte är inbjuden, och att agendan centreras kring Kievs tiopunktsplan för fred, ett fantasidokument hämtat från sagans värld. «Fredsformeln» omfattar bland annat fullständigt ryskt tillbakadragande, restaurering av Ukraïnas forna gränser inklusive Krim samt en tribunal för ryska krigsbrott. Eller hur…

Det är därmed oklart vad konferensen syftar till, annat än att samla den ena sidan för sedvanligt pep talk under något slags semesterresa, där man återigen ska bedyra sitt eviga stöd till Kievs regim. Samtidigt är verkligheten så beskaffad att Moskvas grepp om de annekterade områdena är stabilt, och varje realistisk fredstrevare måste därför ta detta i beaktande samt förstås engagera båda parter i dialog.

Kina har således inget att göra i en oseriös låtsaskonferens om ingenting alls, utan väljer att avstå. Säkert skulle man från Västs sida än en gång vilja försöka locka in Kina i den egna fållan, för att få Beijing att försöka påverka Moskva i rätt riktning. Men det är dömt att misslyckas av ett flertal skäl.

Det första och primära är att Väst har bundit ris för egen rygg genom att ständigt misshandla Kina, bland annat genom exportkontroll, sanktioner och handelsbarriärer, samtidigt som man helt enkelt inte kan höra upp med att lägga sig i Kinas inre angelägenheter. Ett sådant fientligt agerande leder givetvis till motsatsen, nämligen ett närmande till Moskva i egenskap av fiendens fiende.

Det andra är att Ukraïna inte angår Kina, och att Beijing inte har för vana att lägga sig i andra länders konflikter. Zhongnanhai söker aldrig allianser och ingår aldrig pakter, och man har således inget inherent intresse av att delta i Västs skuggkrig mot Ryssland.

Det tredje är att Kina inte vill att Ryssland ska förlora kriget, eftersom det stärker det expansionistiska Väst och dess militärallians, och därmed i förlängningen innebär ett än större hot mot Kina. Sedan länge smyger västerländska kanonbåtar kring Kinas kust, på senare tid förstärkt under samarbeten som Aukus och illvilliga tankar om ett «globalt Nato».

Det fjärde är att Ryssland är en garant för Kinas oberoende vid en skarp konflikt med USA och allierade i regionen, exempelvis över Taiwan. Energi, spannmål och vatten från Ryssland kan då hålla den kinesiska industrin intakt och befolkningen i komfort, även under omfattande internationella sanktioner. Samtidigt kan man räkna med Rysslands implicita och passiva stöd som tack för hjälpen med Ukraïna.

Det femte är att Kinas långsiktiga strategiska mål gagnas av att ha Ryssland i beroendeställning, nämligen för att man därmed neutraliserar en potentiell konfliktyta kring den långa gränsen nationerna emellan. De båda länderna är inga naturliga vänner, utan har ofta legat i konflikt med varandra under historiens lopp.

Kina får därmed tillfälle att expandera både industri och kultur till Ryssland så länge Moskva sitter i ett internationellt skruvstäd, och en frusen konflikt gynnar därför Beijing. På längre sikt kan man även göra anspråk på förlorade delar av Manchuriet som krav för att skydda Kreml. I förlängningen hägrar möjligen även det glesbefolkade Sibirien med dess resurser.

Zhongnanhais fredsplan linjerar därför med Kremls, och är samtidigt den realpolitiskt enda möjliga, nämligen att Ryssland behåller annekterade territorier och att Kiev åtar sig rollen som neutral stat. Moskva behåller man ändå i sitt grepp, eftersom Västs antipati lär bestå under överskådlig tid, samtidigt som Natos expansion effektivt gör halt.

I Kinas optik finns därför föga skäl att ansluta sig till den västliga klicken, eftersom man från det hållet har sagt upp vänskapen och numera betraktar landet som «systemisk rival» eller rent av «fiende». Man intar således en formellt neutral position samtidigt som man expanderar sina intressen i Ryssland, utan att för den skull dra på sig Västs kollektiva vrede under sanktioner.

Ministären Kristersson skänker ytterligare tretton miljarder till det svarta slukhålet i Ukraïna, varvid den sammanlagda militära stödsumman uppgår till fyrtiotre och en halv miljard kronor. Den långsiktiga ramen anges vara sjuttiofem miljarder under en treårsperiod 2024–2026, fördelat på tjugofem miljarder per år.

Dämed landar notan på långt över hundra miljarder kronor för äventyret i Ukraïna enbart för det militära stödet, men till detta kommer även humanitärt stöd och förstås en våldsam satsning på försvaret och integration i Nato, ytterst till följd av samma konflikt. Man kan här börja tala om ett tionde till Ukraïna, pengar som tas från medborgarna utan att omsättas i nyttig och uppbygglig verksamhet, utan som bidrar till Sveriges fortsatta förfall och därtill försätter oss i större risk än eljest.

Det hade varit en annan sak om man kunde förvänta sig framgång i att pressa tillbaka den ryska fronten, men det vi ser är det motsatta, samtidigt som inget alls tyder på att detta förhållande skulle ändras. Ryssland har det ultimativa övertaget i kraft av större manskap, varför det inte spelar någon roll hur mycket vapen som skickas till Kiev, eftersom det saknas erfaren personal att rätt hantera materielen.

Om Sverige, EU och Väst på allvar vill se en förändring av frontlinjen måste man själv sätta stövlar i backen, men det kan naturligtvis inte ske utan att det totala kriget bryter ut. Förhoppningsvis förstår man att det knappast är en lösning, utan rent vansinne, som än en gång kommer att skicka ned Europa i fördärv och ruiner.

Icke desto mindre yttras sådana tankar numera i debatten, bland andra av Frankrikes Macron, medan andra menar att vapen som skickas till Kiev bör kunna sättas in mot mål i Ryssland, under tanken att Ukraïna måste ha rätt att försvara sig. Från Moskvas horisont kan en sådan utveckling tolkas som att Väst mer aktivt griper in i striderna, och man skulle därför kunna svara reciprokt. Det är en oerhört farlig fas som nu blottläggs i konflikten.

Om kriget ändå inte vidgas, kommer status quo att bestå. Fronten kommer inte att flyttas österut, men möjligen får Ryssland fritt fram när de ukraïnska styrkorna blir så få att ytterligare motstånd blir meninglöst. Då faller Ukraïna, och allt stöd har i praktiken varit förgäves, eller snarare kontraproduktivt.

I de kort som spelas kan man emellertid se att saken egentligen inte gäller Ukraïna och dess «demokrati», utan förstås handlar om skir geopolitisk strategi. Kiev blir mest en ställföreträdande pjäs i ett skuggkrig mot Ryssland, varvid unga ukraïnska män offras i skyttegravarna för att nöta ned Moskva och för lång tid försvaga Kremls projektionsyta.

Sådan friktion gagnar främst USA, medan Europa i vanlig ordning tar stryk, inte minst ekonomiskt. Även Europa är i detta avseende mest en bricka i spelet, även om man själv nog tror att man är en central aktör.

Det fundamentala problemet med utnötningsstrategin är att Ryssland inte är isolerat, utan har full handel med världen utanför Väst, inte minst med Kina och Indien, och att sanktionerna inte biter. Olja, gas och andra naturtillgångar kommer att ge det flöde Moskva behöver för att hålla ställningarna indefinitivt, på vilket Europa då måste kontra.

Den som till äventyrs hade tänkt sig att Kina därför måste «straffas» eller «hanteras» i detta avseende har nog inte riktigt begripit styrkeförhållandena eller den grad i vilken Kina är integrerat i världshandeln och dess logisitiska flöde. Samtidigt är «strategin» att ständigt spotta Kina i ansiktet med tariffer, sanktioner och inblandning i dess interna angelägenheter nog inte rätt väg att gå om man vill ha Beijing med på tåget gentemot Ryssland – i Bryssel och Washington råder uppenbarligen härdsmälta i tankeverksamheten, och så även i Rosenbad.

Elaka tungor skulle säkert hävda att denna typ av resonemang är att gå Moskvas ärenden och sprida Rysslands «propaganda», men det är alltså inget annat än den realpolitiska analys som har legat fast under lång tid. Politiken drivs emellertid mer av känslor än de gränser verkligheten sätter, varför man alltjämt skyfflar miljarder att omsättas i den eviga ukraïnska branden, till ingen nytta.

Freden låter alltså vänta på sig när Kristersson och andra ministärer förbereder sig på flera års fortsatt utnötningskrig, med enda resultat att villkoren stadigt försämras för Zelenskyj. Förlorade territorier kan inte återtas, men man kan tappa än mer terräng när armén successivt och kontinuerligt tunnas ut.

Tanken att Kina skulle ta avstånd från Ryssland när man samtidigt utsätts för omfattande fientligheter från västmakterna i form av sanktioner, tullar och annat är i grunden infantil, och om man verkligen menar allvar med en sådan ambition bör man istället lägga ned stridsyxan. I annat fall inträffar det motsatta, att Kina dras allt närmare till Ryssland, vilket är vad vi ser.

Putins andra visit i Beijing på kort tid sker bara veckan efter att Kina lagt i öppen dager sin taktik genom att förlägga besök i Serbien och Ungern, och är ännu en markering att man inte har för avsikt att förekomma Västs önskemål. Tvärtom fördjupar Zhongnanhai och Kreml samarbetet på en rad punkter, i ett tiotusen tecken långt dokument.

Beijing nyttjar tillfället att expandera på den ryska marknaden, samtidigt som man förser sig själv med billig gas och olja. Dessutom kommer man att behöva en vän i Ryssland när man småningom inleder befrielsen av Taiwan, en operation som kommer att kosta svårt i internationellt anseende och relationer. Ryssland blir då det ankare Kina behöver för sin försörjning av energi, vatten och spannmål.

Egentligen är det ett omaka par, med en historia av schismer snarare än vänskap, men omständigheterna tvingar fram detta konvenansäktenskap, nämligen för att det gynnar båda parterna. Ursprungligen engagerades Kina av USA i syfte att eliminera Sovjetunionen, medan Washingtons nuvarande strategi är att ta sig an båda samtidigt – ett fatalt misstag.

Putin är i sammanhanget inget annat än Xis knähund, men man upprätthåller ändå inför omvärlden skenet av jämställda relationer mellan två stormakter. Ryssland hålls i praktiken vid liv, medan Kina kan öka sitt kulturella, politiska och ekonomiska inflytande över sin nordliga granne.

Kina har även att balansera vänskapen med hot om sanktioner från Väst, och att således inte aktivt bidra till Kremls krigföring. I grunden vill Beijing inte ha kriget, men å andra sidan vill man inte heller att Moskva ska förlora. Man föreslår därför ett fredsfördrag under status quo, vilket samtidigt råkar vara det mest realistiska scenariot.

Zhongnanhai inser också att USA:s strategi är att nöta ned Ryssland snarare än att åstadkomma fred, samt att fortsätta expandera Västs och Natos inflytande österut. Det faller på sin egen orimlighet att Beijing skulle medverka i den utvecklingen. Därför stärker man banden med Moskva, uppgraderar det militära samarbetet, vidgar handeln och visar upp en gemensam front inför omvärlden.

Detta är den realpolitiska situation som är förhandenvarande, och den åstadkommer geopolitisk förkastning och polarisering i världspolitiken, ett nytt kallt krig om man så vill. Väst är i sammanhanget den aktiva aggressiva parten, Kina den reaktiva passiva. Väst är eld, Kina är vatten. Och Ryssland är oljan som brinner på vattenytan.

Lösning? Att snarast möjligt åstadkomma fred i Kiev under status quo, innan det blir värre. Ukraïna kan uppenbarligen inte ta tillbaka vad man förlorat med mindre än att Nato ingriper militärt, vilket vore liktydigt med världskrig. Men å andra sidan kan Moskva ta hela Ukraïna när Zelenskyjs manskap tryter.

Bryssel har också att inte alienera Kina för mycket, eftersom man då knyter Beijing och Moskva allt hårdare till varandra. Därför måste man frigöra sig från det amerikanska vasallskapet och ha en självständig hållning. Ståndpunkter som upprepas här med jämna mellanrum, men som nu är mer relevanta än någonsin.