Kategori: Ryssland

Kategorier
Politik Ryssland USA

WMD i Irak, men inte i Sverige

Man förstår att Expressens beryktade så kallade knullrum för att mangla praktikanter är alldeles på riktigt när man läser LUF-Linda Jernecks stick på penisstorleksblaskans ledarplats. Frånvaron av koherens i analyserna är nämligen så överväldigande att man blir alldeles matt, och man inser att det nog inte finns ett övermått av synaptiska förgreningar bakom den blonda fasaden.

Först blir vi upplysta om att vi fordom minsann blev förda bakom ljuset av såväl den amerikanska skurkregimen som av den motsvarande inhemska sossedito när Erlanders folkhemsministär vänsterprasslade med jänkarna utan att berätta för folket att vi stod under beskydd av amerikanskt kärnvapenparaply. Vi var istället neutrala och arbetade idogt för nedrustning i egenskap av världens moraliska samvete, enligt den officiella linjen. Maj-Britt Theorin och gänget, du vet.

Därefter ska vi tro på de försäkringar som dagens svenska och amerikanska regimer ger för att kärnvapen inte kommer att placeras ut på svenskt territorium, i vart fall inte i fredstid, om man får tro stassmister Kristersson. Under alla omständigheter kommer man i så fall inte att berätta det, eftersom vissa saker måste förbli hemliga. Det vill säga att man kommer att fortsätta dupera svenskarna i den mån så anses nödvändigt, för vårt eget bästa.

Ty enligt Jernek-bimbon är de amerikanska arsenalerna vår främsta garant för vår frihet, i vart fall så länge Xi Jinping och Gim Jeongeun också har kärnvapen. Det är i själva verket dessa båda herrar tillsammans med Putin som håller i taktpinnen, enligt denna suveräna geopolitiska analys.

Å andra sidan kan vi vara lugna för att tredje världskriget inte kommer att starta i Boden, och att svenska baser inte kommer att användas för att slå till mot länder som vi inte är i konflikt med, som Kina. Trots att amrisarna och deras kinapuffar ju är garant för vår frihet och att Xi håller i taktpinnen. Hänger ni med i resonemanget?

Vi är inte i konflikt med Ryssland heller, men sedan vi gick med i Nato har rysk trupp och ryska vapen förflyttats närmare Sverige och Finland, samtidigt som ryssarna bedriver psyops i Östersjön. Bland annat stör moskoviterna ut de svaga signalerna från GPS-satelliter, samtidigt som efterblivna svenska flygoperatörer typiskt inte har multi-GNSS-utrustning och inte heller förmår läsa från mer än ett enstaka frekvensband.

En annan konsekvens är att Kreml med säkerhet har programmerat kärnstridsförsedda robotar mot ett antal svenska mål just för att vi numera är en amerikansk bricka, medan vår tidigare neutralitet tvärtom lugnade ryssen. Vårt eget agerande har minskat säkerheten och gjort oss mer sårbara, utan att vi ens befinner oss i konflikt. För amerikanskt vidkommande är vi inget annat än en korridor till Ryssland, och för ryskt inget annat än en amerikansk jättebas som måste jämnas med marken vid en het konflikt.

Kommer du ihåg Colin Powell, US-sekreteraren som i FN-skrapan bedyrade att Irak minsann hade massförstörelsevapen och som bevis för detta höll upp en påse… tvättmedel? Det är alltså denna lögnaktiga skurkregim med otaliga invasioner och statskupper på sitt samvete vi ska lita på när man hävdar att det finns många «missförstånd» kring amerikanska kärnvapen i den svenska debatten.

På samma sätt ska vi tydligen låta den svenska regeringen under den skälmaktige lögnaren Kristersson «lugna befolkningen och utbilda den om kärnvapen», samma regim som gång efter annan under sjuttio års tid har ljugit om våra relationer till USA och främmande makt, och samma regim som utan att blinka lät överlämna två personer till CIA för luftburen tortyr under hot om amerikanska handelssanktioner?

Jernek har naturligtvis rätt i att USA inte dumpar kärnvapen på utländska baser som vilken annan materiel som helst, och även att värdlandet måste godkänna utplacering av sådana pjäser. Men den springande punkten är alltså att värdlandet kan ha godkänt detta utan att berätta om det, eftersom det med nödvändighet måste förbli hemligt.

Givet den tidigare historien har vi inte har någon som helst anledning att tro på «försäkringar» om motsatsen, och givet hur moderatregimen slickar jänkarna i rumpan är det mer troligt att man böjer sig baklänges för att bli medlem i US-klubben och leka med de stora grabbarna med de riktigt stora vapnen. Det dröjer sig här om Nato-runkare av stor kaliber, och man ska därför inte bli förvånad om det i framtiden kryper fram att vi under lång tid faktiskt har haft ett avtal med bödlarna i Washington om att härbärgera kärnvapen riktade mot Ryssland.

Pål Jonson går dit Onkel Sam begär.
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Kapitulationen fullbordad

Inte ett enda skott har avlossats, men ändå har den amerikanska hären nu full kontroll över svenskt territorium. Man kan komma och gå som man vill under utomrättsliga förhållanden, och har åtkomst till sjutton svenska militära installationer. Detta efter att riksdagen med kvalificerad majoritet godkänt det så kallade DCA-avtalet. Det är i praktiken en kapitulation.

Avtalet löper under minst tio års tid, och kan bara återkallas efter att båda parter överenskommit detta – USA kan helt enkelt vägra. Enligt tillskyndarna innebär avtalet bättre förutsättningar för amerikansk «hjälp» i händelse av krig samt ökad stabilitet i norra Europa.

Men det förhåller sig i själva verket tvärtom, eftersom risk för krig i norra Europa inte har förelegat sedan andra världskrigets slut. Den svenska ryssnojan till trots finns inget reellt intresse för Moskva att inleda en aggression mot Sverige, och än mindre rysk kapacitet att hålla vårt territorium.

Tanken att Putin skulle gå vidare efter Ukraïna med något slags allmän expansion in i Europa är så förryckt att inte ens förespråkarna egentligen tror på det, utan mest använder det som ett retoriskt skrämskott i debatten. Varför allmänheten har bibringats den uppfattningen får därför tillskrivas den mediala propagandan, men i verkligheten föreligger inget sådant hot. De verkliga bevekelsegrunderna för konflikten döljs för populasen.

Men med amerikanskt avancemang in på svenskt territorium uppfattar Moskva utvecklingen som ett reellt hot mot den egna säkerheten, varför man kommer att vidta lämpliga åtgärder. Sådana kan utgöras av koncentration av trupper och vapen längs den långa finska gränsen och i Kaliningrad, utökad aktivitet i Östersjön, kraftigt expanderad signalspaning, förstärkt hybridkrigföring mot svenska civila verksamheter som undervattenskablar, flerfaldigt vidgat spioneri samt lämplig programmering av ballistiska robotar med kärnstridsspetsar mot svenska mål. På vilket sätt skulle detta öka stabiliteten i regionen och säkerheten för vårt land?

Vercingetorix kastar ned vapnen inför Cæsar. Sverige gör samma sak inför den amerikanske imperatorn, men utan kamp.

Det är en alldeles hårresande utveckling att den politiska klassen utan verklig demokratisk debatt och gängse parlamentarisk beredning har spelat bort svensk suveränitet och sålt ut landet till främmande makt för en spottstyver. Man tror gärna att USA är vår bundsförvant, en vän med likartade värderingar och intressen, en allierad och så vidare, men i grunden har USA inga vänner, utan bara geopolitiska intressen. USA är ett imperium, inte ett normalt land i europeisk bemärkelse.

Belackarna har alldeles rätt i att situationen snabbt kan förändras givet den labila politiska situationen i USA. Donald Trumps återkomst är alldeles om hörnet, men det man ska frukta är något än värre i hans ställe. Tio år är trots allt en lång tid.

Frågan är vidare vem som egentligen styr USA om den allt mer demente Creepy Joe åter vinner valet. Svaret är i praktiken Pentagon, som har en alldeles egen agenda, som kanske inte rimmar med våra intressen. Den amerikanska ambitionen att vidga alliansen till Östasien förskräcker, och är knappast ägnad att bidra till ökad säkerhet.

Sverige har övergivit sin traditionella neutrala hållning, som har tjänat oss alldeles utmärkt i två hundra år av fred. Istället har man odlat stormaktsambitioner och visat vilja att tuffa till sig i utrikespolitiken, vilket inte lär vara till svenskarnas båtnad. Det lär komma att visa sig under kommande år.

Sverige är numera en amerikansk vasallstat, Sleepy Joes och småningom kanske Trumps knähund, en simpel marionett vars utrikespolitik inte längre är självständig och vars territorium i praktiken kontrolleras av den amerikanska krigsmakten.
Kategorier
Europa Kina Korea Politik Ryssland USA

Nordkorea återupplivas

Tio tusen containrar med ammunition har redan forslats från Nordkorea till Ryssland, och många fler lär det bli. Den slutna juchediktaturen har plötsligt fått användning för sina enorma lager av konventionella vapen, samtidigt som man i utbyte kommer i åtnjutande av modern teknik av olika slag.

Gim Jeongeuns tidigare besök i Ryssland återgäldas nu med ett formellt statsbesök av Vladimir Putin, det första på två decennier. Den förhärskande internationella doktrinen har länge varit att försöka kyla ned Gim och hålla landet på mattan, men i ljuset av ett förnyat kallt krig mellan Öst och Väst förändras denna dynamik undan för undan.

Det kan vara svårt att föreställa sig, men Nordkorea var länge den ekonomiskt mer framgångsrika av de två koreanska staterna. Den sydkoreanska kapitalismen bar frukt först under 1980-talet, då man fick bukt med korruptionen och påbörjade en demokratisering. Omvänt kollapsade Nordkorea i samband med Sovjetunionens fall 1991, eftersom man då blev av med stöd och marknader.

Den kommunistiska världen under Sovjetunionen isolerades som bekant av Väst medelst sanktioner och bojkotter, men man kunde ändå hålla ekonomin på en anständig nivå. Numera är det i princip bara Nordkorea som finns kvar i den kategorin av system, medan övriga världen verkar i den globala kedjan.

Det sistnämnda är också orsaken till att man inte kan nyttja samma metoder mot exempelvis Kina, eftersom landet är största handelspartner med större delen av världens länder och därmed tätt integrerat i världsekonomin. Av samma skäl kan man inte sanktionera Ryssland till stenåldern, eftersom landet på motsvarande vis har flitiga handelsförbindelser med omvärlden.

Gim levererar vapen till Ryssland.

Under det första kalla kriget dominerade Väst världsekonomin på ett helt annat vis än i dag, och man kunde då sätta kraft bakom orden. Numera är dock Kina en ekonomisk supermakt, med Indien i släptåg. Därmed har den globala ordningen allt mer förskjutits i östlig riktning.

Den så kallade «fredskonferensen» om Ukraïna häromdagen utgör ett gott exempel på denna nya ordning. Mötet var ett försök av Ukraïna och västmakterna att sätta dagordningen kring en framtida fred, men övriga världen valde att skicka representanter på lägre nivå eller att inte närvara alls. I slutändan skrev man inte heller på dokumentet, varför konferensen utmynnade i fullständigt fiasko.

Det är inte så att omvärlden bortanför den «gyllene miljarden» av finare människor i Väst inte bryr sig om fred eller om Ukraïna, bara det att man uppfattar Väst som en stridförande part. En fredskonferens under deltagande av bara den ena parten och dess allierade betraktas som löjlig och meningslös.

Man hade förstås liknande konferenser under andra världskriget, under vilka de kommande segrarmakterna diskuterade den framtida ordningen. Hitler var då inte inbjuden, men det var inte heller Frankrikes de Gaulle eller Kinas Jiang Jieshi. USA, Storbritannien och Sovjetunionen drog enväldigt upp ramarna för efterkrigstiden.

En viktig skillnad är här dock att det inte är segrarmakterna som konfererar om Ukraïna, även om man gärna vill inbilla sig det. Omvärlden utanför Väst inser detta, och låter därför inte låna sig till spektakel av detta slag.

Vad som är rätt och riktigt eller rättvist med mera spelar härvidlag ingen roll, utan verkligheten är vad den är, oavsett vad man har för känslomässig inställning till kriget och dess kontrahenter. Ryssland har kopplat greppet, och inget alls tyder på att man kommer att förlora. Därför är det också Moskva som kan ställa de huvudsakliga villkoren för fred. Sådan är realpolitiken.

Väst vägrar att förlika sig med denna nesa, och är därför fast beslutet att forsätta kampen i förhoppning om att man kan nöta ut Ryssland med en strid ström av vapen, ammunition och ekonomisk krigföring. Väst är trots allt så mycket rikare än Ryssland, och har råd att avsätta enorma resurser på att hålla Ukraïna brinnande i evighet. Detta är mycket riktigt Washingtons strategi, och dessvärre numera även Bryssels.

Men å ena sidan har vi de demografiska aspekterna, där det betydligt folkrikare Ryssland har ett givet övertag gentemot ett Ukraïna som kontinuerligt dräneras på manskap. Medelåldern i den ukraïnska hären är redan hög, samtidigt som man skickar gravida kvinnor och pensionärer som «förstärkning» till frontlinjen. Aldrig så mycket materiel hjälper alltså inte, om det inte finns utbildat manskap att hantera denna.

Å andra sidan har vi att Västs industriella kapacitet är tämligen nedgången efter decennier av utlokalisering till Kina, medan Rysslands är någorlunda habil. Den ekonomiska dvärgen kan därför hålla någorlunda jämna steg i att matcha de projektiler som levereras från Väst, och med hjälp av Nordkoreas arsenal har man ett gediget övertag.

Säkerligen förmår Väst rusta upp och snabbt ställa om produktionen, men i slutändan är det inte sådana faktorer som avgör kriget. Utslaget sker visserligen på slagfältet, men om man inte är villig att sätta in trupp är det redan avgjort till Rysslands fördel. Ty demografin, ty Rysslands naturresurser och exportkapacitet.

Konsekvens blir dessutom att Nordkorea stärker sina kort och därmed kan bidra till ökad instabilitet i regionen, en krutdurk som bara väntar på att explodera under amerikansk militär överkapacitet. Pyeongyang sitter med trumf på hand, och kan begära i princip vad man vill av Moskva i utbyte mot vapen och ammunition. Därmed är de internationella sanktionerna mot Nordkorea nu i princip upphävda i praktiken.

En annan följd är att man driver Kina och Ryssland allt närmare varandra, då man märkligt nog angriper båda makterna samtidigt istället för att söndra och härska på sedvanligt manér genom allianser med fiendens fiende. Så kan man inte besegra Ryssland, men däremot sätta krokben för sig själv.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Pisskonferens

Västgänget i G7 förlade påpassligt sin årliga sammankomst i tät anslutning till den «fredskonferens» kring Ukraïna som i dagarna hålls i Schweiz. Sleepy Joe Bidens mentala hälsa tycks emellertid inte medge ytterligare strapatser, efter att under gårdagen återigen ha setts stirra åt annat håll under inre själavandring, och han ersätts därför av Kamala.

Tillkommer gör även de flesta statschefer i Europeiska unionen, likväl som de gängse icke folkvalda ledarfigurerna i unionen. Symptomatiskt nog skickar dock de flesta länder utanför detta västliga kotteri lägre representanter på minister- eller diplomatnivå, eftersom man vill upprätthålla en mer neutral hållning – detta är ju ett krig mellan Ryssland och Väst mer än något annat, en träta som inte angår övriga världen, på samma sätt som vi skiter högaktningsfullt i konflikterna i Myanmar och Jemen.

Brics-länderna Indien, Brasilien, Sydafrika och Förenade Arabemiraten hör självklart till denna skara, medan Kina inte deltar alls på grund av att Ryssland inte har bjudits in. Man ser det som tämligen meningslöst att diskutera «fred» utan att de båda kontrahenterna deltar i samtalen.

Även kandidater till Brics i form av Indonesien, Thailand, Türkiet, Bahrain och Komorerna skickar representanter på lägre nivå, så ock Sydkorea, Singapore, Mexiko och Ungern med flera. Man kan därför se konferensen som ytterligare en tillställning där den ena krigförande sidan i form av USA, EU och Ukraïna lägger ut den godhetssignalerande texten, medan det «globala syd» lyssnar med ena örat.

Washington har i vanlig ordning sin egen definition av «fred».

Deltar gör även påvenatet i Rom och Konstantinopels ekumeniska patriarkat, som om dessa entiteter har något alls att göra med saken. Det visar emellertid att det är det kristna och ständigt missionerande Väst som håller i taktpinnen, och världen i övrigt undrar nog varför inte buddistiska och andra organisationer är representerade på samma vis.

Ur denna konferens kan förstås inte komma någon fred, utan man får se det som en ansats att försöka hitta ramar kring vilka världen kan enas innan man påbörjar de egentliga fredssamtalen. Samtidigt har den besvärliga verkligheten att Ryssland kontrollerar de territorier man har annekterat, ett förhållande som inte kommer att förändras med mindre än att Väst sätter in gubbar i Ukraïna – och det lär helt enkelt inte hända.

Vän av ordning invänder då med emfas att vi väl inte kan låta den starkes rätt avgöra saken⁉ Men sådan är alltså realpolitiken, och så har den alltid varit. I detta fall segrar inte USA, utan någon annan, men resultatet är ändå det samma i detta perspektiv. USA:s och i viss mån EU:s geopolitiska ambition att vidga sina domäner till Ukraïna har misslyckats, och Moskva har framgångsrikt undanröjt vad man i Kreml uppfattar som ett hot.

Om detta kan man tycka vad man vill, men det är verkligheten, och det är bara den man kan förhålla sig till. För EU:s del vore en frusen konflikt katastrofal, medan det kunde passa Washington ganska bra att dominera både Ryssland och EU på detta vis. Mest av alla vinner dock Kina, särskilt i det längre loppet, vilket borde oroa de kinafientliga krafterna. Vi som har viss sympati för Kinas strävanden uppskattar inte nödvändigtvis denna utveckling, i vart fall inte i egenskap av européer.

Vägen ut ur detta dilemma är således att anställa en verklig fredskonferens, där båda parter deltar under realistiska villkor. Kiev har förlorat, och måste inse detta. Zelenskyj har ingenting alls att vinna på fortsatt konflikt, men väl mer att förlora.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Övermaga G7

Den västliga diskussionsklubben G7 har samlats i italienska Apulia för sitt årliga sammanträde, under värdskap av Giorgia Meloni, för tillfället draperad i rosa utstyrsel. Där har «världsledarna» avhandlat ämnen i stort och smått, men med en närmast kolonial attityd av att tro sig vara världens herremän.

I den kommuniké som drogs upp under mötet betonar gruppen att man strävar efter att möta globala utmaningar under iakttagande av demokratiska principer och respekt för lagstyre, och att man avser söka stärka internationella regler och normer till allas båtnad.

Men redan punkt ett på dagordningen innehåller givetvis ett abrupt avsteg från sådana internationella regler och normer, eftersom den «regelbaserade världsordningen» är högst tänjbar och i princip definieras godtyckligt av USA i varje tidsögonblick, på det att man själv och allierade alltid gynnas främst.

Onkel Sam sätter dagordningen i G7.

Avbräcket består i att nyttja räntor och andra intäkter från frysta ryska tillgångar för att stödja Ukarïna, inalles omfattande femtio miljarder US-dollar. För sådan appropriering finns inget som helst stöd i internationell lag, och det är just sådant godtycke som riskerar att ytterligare smutsa ned Västs anseende – andra länder kan inte lita på att tillgångar inte beslagtas och drar sig därför undan från västliga institutioner.

Internationell rätt i denna mening är helt enkelt meningslös så länge det inte finns institutioner som kan överpröva agerande från rövarband som G7, och i slutändan kokar allt ned till realpolitik. Innebörden är att Moskva kommer att svara med motsvarande appropriering av västliga tillgångar, inte minst privata sådana, för att reglera skulden. Även andra former av vedergällning kan komma i fråga, vilket riskerar att leda till ytterligare destabilisering i Europa.

Onkel Sam drar in stålar på sitt proxykrig i Ukraïna, och nu även genom att råna ryska tillgångar.

Även Kina angrips i kommunikén, som bär Vita husets tydliga signum. De regionala ledarna samt EU tycks här fullt ut ha låtit sig dras med i den amerikanska kampen om global hegemoni, givet det märkliga narrativet.

Man åberopar även här «internationella regler» när man klagar på Kinas «överkapacitet» och varnar för kinesisk exportkontroll av mineraler och annat gods. Detta efter att ha initierat ett fullskaligt handelskrig med Kina, förbjudit Huawei, ZTE och andra telekomföretag att verka på västliga marknader samt tillämpat omfattande exportkontroll gentemot Kina avseende litografisk utrustning och annan kritisk halvledarteknologi… «reglerna» här är således att Kina inte ska svara på knytnävsslagen, utan sitta still i sandlådan och bara låta busen fortsätta slå.

De gängse harangerna om mänskliga rättigheter i Tibet, Xinjiang och Hongkong samt territorialdispyter i Sydkinesiska havet förekommer också i texten, spottloskor som levereras alldeles efter att man har begärt att Kina ska ansluta till den västliga bojkotten av Ryssland och pressa landet att upphöra med aggressionen.

Dokumentet fortsätter på samma vis att angripa i stort sett hela världen utanför Väst för förmenta tillkortakommanden, medan man mer eller mindre ignorerar det israeliska folkmordet i Gaza och inte med ett ord berör de egna problemkomplexen med omfattande våld, hemlöshet och annat. Man borde nog städa upp framför egen dörr först.

En mer övermaga kommuniké kan nog inte tänkas, och gruppens uppblåsthet accentueras kraftigt av att den är formerad kring regionala pajsar som Kanadas Trudeleau och den brittiske överklasspakistaniern Sunak. Det är en i allt förlegad institution, ett arv från fordom.

Eftersom EU numera är en «ickenumrerad medlem» i gruppen tycks det vidare vara överflödigt att ge Scholz, Macron och Meloni särskild vikt, eftersom de länder som dessa figurer representerar numera är dussinstater. Spektaklet borde reduceras till G3, som i USA, EU och marionetten Japan, i en västlig koalition mot resten av världen, framförallt Kina.

Onkel Sam pucklar på den kinesiska pandan.