Kategori: Ryssland

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Ryssland

Drakens klor i Europa

Xi Jinpings europatour är strategiskt utformad såtillvida att resplanen utöver Frankrike även omfattar Serbien och Ungern, två länder som står närmare Ryssland och med vilka Kina har goda relationer och omfattande utbyten. Man kan se det som två ankarländer som Beijing nyttjar i relationen till EU, på samma sätt som dess allt mer omfattande operationer i Mexiko syftar till att omintetgöra amerikanska handelshinder.

Man kan även se det som en signal till Bryssel om att Kina inte uppskattar de förhandenvarande aggressionerna mot Beijing, med hot om tullar och tariffer för elbilar, solpaneler och vindturbiner när Europa inte hänger med i konkurrensen. Den som inbillar sig att Zhongnanhai under sådana förutsättningar skulle ta parti mot Ryssland har helt enkelt hål i huvudet.

Ordförande Xis besök hos Aleksandar Vučić sker därtill på tjugofemårsdagen av Natos bombning av den kinesiska ambassaden i Belgrad, ett avsiktligt illdåd under den olagliga bombkampanj alliansen anställde i Jugoslavien under våren 1999. Olaglig, för att man saknade mandat att intervenera under FN-stadgan.

Ambassaden bestämdes som måltavla av CIA, som menade att byggnaden utgjorde ett kommunikationscentrum för serbiska armén. Officiellt hävdades efteråt att man «misstagit» sig på koordinaterna, och istället avsåg förstöra ett militärt mål i närheten. Sådana banala misstag begås emellertid aldrig av amerikansk säkerhetstjänst, i vart fall inte under noggrant planerade kampanjer.

Kina köpte således inte förklaringen, och vreden kokade under en period bland den kinesiska allmänheten. Zhongnanhais konsekvensanalys – då under Jiang Zemin (江泽民) – av det timade ligger delvis till grund för synen på Nato som en expansiv och destabiliserande allians, vilket är varför man har viss förståelse för Moskvas speciella militäroperation i Ukraïna, nämligen som ett sätt att hejda vidare expansion och bibevara den traditionella säkerhetsdoktrinen.

Förutsättningarna för en fred i Ukraïna under ryskt tillbakadragande är således obefintliga, samtidigt som Kina inte har för avsikt att stävja handeln med Ryssland för att blidka västmakterna. Det är svårt att förstå hur man egentligen tänker i Bryssel och europeiska huvudstäder, när man tror sig kunna förmå Beijing att ta Europas parti givet hur korten ligger.

Det hjälper nog inte heller att ständligt lägga näsan i blöt i Kinas interna angelägenheter, skicka krigsskepp till Sydkinesiska sjön eller bygga allianser med udden mot Beijing i något slags «asiatiskt Nato». Men det är förstås ett resultat av den kvardröjande koloniala attityd som präglar Europa, där man mentalt ännu inte har lämnat nittonhundratalet.

Annorlunda är det då i Serbien och Ungern, där man välkomnar Kina som en robust och pålitlig aktör som inte ställer ohemula och irrelevanta krav i MR-missionens namn. Serbien är kandidatland till EU sedan 2012, men Bryssel tycks av någon anledning inte ha lika bråttom att ansluta Belgrad som Kiev eller Tbilisi. President Aleksandar Vučić välkomnar därför Kina med öppna armar, och tar parti för dess kärnintressen i Hongkong, Xinjiang och Taiwan, samtidigt som Serbien fullt ut deltar i Ett bälte, en väg.

Ungern är visserligen medlem i EU, men betraktas tillsammans med Polen som familjens svarta får, nämligen för att man inte följer drottning Ursulas dekret om migration, *2SHBTQIAP++ och allsköns andra intressen som inte är av federal natur. Även Budapest lutar därför åt Kina och är på samma sätt som Serbien en del av bältesprojektet, varför landet åtnjuter omfattande kinesiska investeringar och andra utbyten.

Via Budapest har den kinesiska draken således en klo i EU-kroppen, vilket man kan nyttja på olika vis. Men medan Kina bygger vänskap och inflytande med handel, investeringar och kulturella utbyten, försöker Europa och Väst istället söndra och härska genom bombliberalism, färgrevolution, MR-mission och annan värdeexport under politisk monoteism och en märklig dikotomi i gott och ont.

I längden är det dock nog bara den kinesiska strategin som kan bära frukt, medan den destruktiva konfrontation som präglar Väst hör hemma på historiens soptipp. Det är försent för Europa att återuppliva sin forna dominans, och man har att anpassa sig till en ny världsordning präglad av reciproka utbyten under ömsesidig respekt.

Kategorier
Europa Politik Ryssland

Gränslösa volymer

Wir schaffen das! och mitt Europa bygger inga murar skanderade man under migrantkrisen 2015, då ett lämmeltåg av sociala turister svämmade över Europa. Solidariteten känner inga gränser, hävdade man, och dåtidens politiska stjärnor som Annie Lööf menade att Sverige skulle kunna härbärgera fyrtio miljoner invandrare.

Landsfadern Fredrik Reinfeldt fyllde i med att Sverige mestadels består av skog, men problemet är att invandringspolitiken inte hade karaktären av att ge ut en mindre areal skogsmark till utländska intressenter på gammelamerikanskt manér, utan bestod i att snabbast möjligt slussa ut det invandrade klientelet i bidragsberoende i städer med omnejd, platser som sedermera antog karaktären av särskilt utsatta områden.

Under sådana omständigheter är det alltså inte möjligt att ta emot fler migranter än vad förutsättningarna medger, vilket vid tiden försynt påpekades av en del debattörer, som emellertid fick ränna gatlopp för att ha ifrågasatt solidariteten. Man fiskar i grumliga vatten, som det hette.

En snarlik debatt om «volymer» tycks nu ha etablerats, sedan nationalistledaren Åkesson i en intervju hävdat att det finns en «övre gräns» för det svenska stödet till Ukraïna. Det är visserligen en självklar utsaga, men icke desto mindre har den orsakat rabalder bland oppositionens demagoger.

Det är bara Putin som tjänar på den typen av retorik, menar Anderssonskan, medan centerclownen Demirok tar i så han spricker när han anför sina argument i saken. Han menar att «vårt sätt att leva» (återigen denna löjliga amerikanism) och vår framtid beror av utgången i Ukraïna. Han likställer Putin med ett rovdjur som kommer att fortsätta jaga byten.

Så ser krigspsykosen alltså ut, och det är verkligen fråga om paranoid psykos då fruktan för vidare ryskt avancemang är fullständigt grundlös. Den som resonerar i sådana termer har inte förstått konfliktens rötter och den djupare historien bakom utvecklingen, utan ser moskoviten som en bindgalen aktör i syfte att lägga under sig Europa.

Emellertid redogörs aldrig för hur det skulle gå till, även om man tillfälligtvis antar hypotesen om en så verklighetsfrämmande och historielös rysk strategi. Man har i den västliga vulgärpropagandan under hela krigets förlopp pratat ned Rysslands förmåga och påtalat den ryska härens usla skick, samtidigt som Putin själv hela tiden har varit antingen dödligt sjuk i diverse åkommor eller potentiellt föremål för en rad palatskupper.

Fallfärdigt ryskt plåtschabrak.

Hur skulle en så risig nation, med en så labil ledare under en så sjaskig ekonomi och en så korrupt armé egentligen kunna angripa Europa, därtill givet att Natos kapacitet och budget är flerfaldigt större än Rysslands? Man är oss svaret skyldig, och båda dessa premisser kan alltså inte samtidigt äga giltighet.

Nej, Putin eller någon annan företrädare för Kreml har varken intresse eller förmåga att angripa Europa, utan man bevakar blott sina intressen i att hejda Natos expansion samt upprätthålla en rimlig säkerhetsordning. För realpolitiska bedömare är den analysen inte bara uppenbar utan närmast trivial, och det är inte särskilt svårt att se de geopolitiska strukturerna bakom konflikten.

Men man framställer för den mer okunniga populasen konflikten i en helt annan dager, med något slags paranoid skrämseltaktik i syfte att uppamma oreserverat stöd för fortsatta vapenleveranser och andra bidrag, eftersom «vår framtid» tydligen hänger på en skör tråd.

Verkligheten har emellertid här att Ukraïna redan har förlorat kriget, och att vårt öde därför måste vara beseglat, enligt denna enfaldiga retorik. Syftet nu är främst dock att nöta ned och försvaga Ryssland så mycket man kan under den tid som återstår, men det sker alltså på det ukraïnska folkets bekostnad.

Man kan skicka hur mycket vapen och ammunition som helst, men utan manskap att hantera materielen är slaget ändå förlorat. Det är den servettkalkylen Anderssonskan, Demirok med flera har att göra, och i själva verket har man redan gjort den, dock utan att för den skull anpasa retoriken därefter. I realpolitisk mening kan man emellertid notera att Kristerssons regim inte har skickat några JAS-39 Gripen, och inte heller kommer att göra så, eftersom det är meningslös kapitalförstöring – man känner förstås utgången.

Om det inte finns någon «övre gräns» för stödet till Ukraïna, är innebörden därför att vi snart måste sätta stövlar i backen i rumpstaten i fråga. Vi har emellertid redan gjort Poltava en gång, och ett vidgat storkrig i Europa ligger nog inte i vårt intresse. För det blir den yttersta konsekvensen av vårt obegränsade stöd. Går Demirok och Anderssonskan i täten för fälttåget av karoliner, eller är det fotfolket som åter måste plikta för politikers storhetsvansinne?

Ingen övre gräns: svenska karoliner tågar än en gång mot Poltava.
Kategorier
Europa Kina Korea Politik Ryssland USA

Ondskans axel

Amerikanska bibeldunkare är alltid i behov av att etablera en dikotomi i gott och ont, en nyansfri klassificering i syfte att koncentrera krafterna mot ett urval av förmenta fiender. En sådan svartvit kategorisering utgörs av ondskans axel, eller axis of evil på amerikanska, ett begrepp som myntades av Dubya Bush inför det då stundande kriget mot terrorismen.

Axeln i fråga utgjordes av Iran, Irak och Nordkorea, nationer som Washington menade sponsrar terrorism och utvecklar massförstörelsevapen. Men exempelvis Irak gjorde varken det ena eller det andra, och numera vet vi att det som Colin Powell visade upp som «bevis» i FN utgjordes av en påse tvättmedel snarare än biologiska stridsmedel, det vill säga en falsk förevändning för att invadera och därmed destabilisera landet – vilket småningom släppte lös terrorn på riktigt.

Ursprungligen är det en ordlek med syftning på andra världskrigets axelmakter, Tyskland, Italien och Japan. Emellertid har retoriken på senare tid förnyats, främst av republikaner, och omfattar nu såväl Ryssland («ondskans imperium» i Reagans ordval) som Kina, medan US-allierade Irak har utgått. Iran och Nordkorea kvarstår således i kvartetten.

De fyra nationerna har dock inte så mycket gemensamt med varandra, mer än att utpekas som USA:s godtyckliga fiender. Kina ingår aldrig allianser med andra, utan tar avstånd från pakter och blockpolitik. Förhållandet till Ryssland är mer eller mindre framtvingat av Västs fientliga hållning gentemot Beijing, och de två nationerna är egentligen inte kompatibla med varandra – den historiska fiendskapen är omfattande.

Inte heller Nordkorea allierar sig med andra, utan håller stenhårt på sin juchefilosofi om självförsörjning och oberoende i isolering från omvärlden. I Kinas optik utgör landet mest en buffert gentemot Sydkorea, som huserar en mängd amerikanska baser, och man har i övrigt inget gemensamt med varandra.

Tehran är den verkligt udda fågeln i boet, och utgör för Rysslands vidkommande mest en proxyarena för geopolitik i Mellanöstern, medan Kina främst har intresse av olja och andra utbyten. Det finns ingen ideologisk samhörighet bland dessa vitt skilda makter, annat än att man tar avstånd från amerikansk hegemoni.

Ur en annan synvinkel kan man se spelet mellan USA och Kina som en kamp om världsherravälde, även om det bara är den förra parten som har som målsättning att upprätthålla hegemoni. De två supermakterna kompletteras av EU, Indien och Ryssland, som alla i någon mening är imperiebyggen, och den amerikanska rivaliteten med såväl Ryssland som Kina kan därmed ses som geopolitiskt naturlig.

Iran och Nordkorea är emellertid mindre stater som inte har något globalt inflytande överhuvudtaget, och knappt ens regionalt sådant. De passar således inte in i bilden av axelmakter, utan är petitesser för USA:s vidkommande. Enda anledningen till att Nordkorea inte krossades 1950–1953 är att Kina klev in i matchen och sparkade ut jänkarna, medan Iran skulle falla på lika kort tid som tidigare Irak vid en het konflikt.

Frågan är vidare hur man definierar «ondska», ett närmast religiöst begrepp som saknar mening utan vidare precisering. För all del kan man finna mycket «ont» i länderna i fråga, men det gäller för all del även en lång rad andra nationer som inte är inkluderade i den inbillade axeln.

Frågar man världen i stort, utanför Västs trångsynthet, skulle en stor andel svara att det snarare är USA som utgör den primära ondskan i världen, i egenskap av anstiftare av otaliga krig, invasioner, statskupper och andra interventioner, därtill ett imperium som är byggt på kolonialism, negerslaveri och genocid.

Ser man till Global peace index 2023 intar USA plats 131, inte så långt från Iran (147) eller Nordkorea (149), medan Kina (80) däremot befinner sig på den fredligare halvan i samma härad som Frankrike (67). Kina har visserligen inte varit i krig sedan 1979, men har skärmytslingar med Indien (126) och rör upp en del damm i Sydkinesiska sjön, bland annat med Filippinerna (115), vilket drar ned betyget.

Krigande Ryssland (158) ligger naturligtvis pyrt till i sagda index, likväl som Iran (147), men det gör även Mellanösterns enda ockupationsmakt Israel (143), den etno- och apartheidstat som obetingat utgör USA:s allierade i vått och torrt. En annan US-allierad stat, Türkiet, intar delad plats 147 med Iran.

Man skulle därför utan vidare kunna betrakta de två genocidala kolonialmakterna USA och Israel som ondskans axelmakter, kanske i sällskap med anglosfären i övrigt, vars utbredning uteslutande bygger på långvarig kolonisation, exploatering, slaveri, folkmord och förtryck. Faktum är att världen i stort betraktar just USA och Israel som de två största hoten mot världsfreden, ett resultat som är stabilt över tid.

Men eftersom USA är världsmästare i disciplinen propaganda, går i vart fall vi i den fria världen ständigt på retoriken om vilka som är the good guys respektive the bad guys, och sväljer fullt ut förtuggade klichéer som operation Iraqi freedom när sådana presenteras på ett försåtligt sätt i US-trogna medier, till skillnad från Rysslands motsvarande «fullskaliga» invasion.

Det är så mycket lättare för kollektivet att sluta upp kring en förenklad fabel än att granska detaljerna i förhandenvarande konflikter och därmed få en karta i gråskala snarare än en svartvit rendering utan större verklighetsförankring: China bad, America good.

Den verkliga ondskans axel: USA och Israel.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Dollar i ukraïnabrasan

Representanthuset klubbade igenom ett stödpaket om sextioen miljarder dollar till Ukraïna, efter att ha släpat benen efter sig i flera månader. Om förslaget även godkänns i senaten får Kiev en smula andnöd, och det tragiska kriget kan därmed fortgå ytterligare en tid. Däremot påverkar det knappast den slutliga utgången, utan förlänger mest lidandet.

Säkert är det ändå inte att senaten röstar för paketet, eftersom det på ett synnerligen smutsigt vis buntar samman stöd till Ukraïna, utbrytarprovinsen Taiwan och den israeliska invasionen av Gaza med en tidigare motion om att tvinga Bytedance (字节跳动 / Zijie tiaodong) att sälja Tiktok, det vill säga den internationella versionen av Douyin (抖音). Sådan government overreach vill man i senaten helst inte medverka till, samtidigt som det strider mot fundamentala amerikanska värden och av allt att döma även konstitutionen.

Samtidigt är det valår, och beroende på hur opinonen fladdrar har man att navigera utan missöden. Frågan om Tiktok kan lämnas till juridiken att hantera, medan eventuellt stöd till Kiev måste komma nu – eller aldrig. Att inte godkänna paketet innebär således att avgöra krigets utgång, samtidigt som man alienerar Europa, innan Trump ens blivit vald.

Därför talar logiken för att man fullföljer, varvid än fler dollar kastas i ukraïnabrasan, det svarta hål som fortsätter att konsumera resurser utan att resultera i någon förändring. Man ger ukraïnska folket falskt hopp, samtidigt som kriget fortsätter att fräta på ekonomin, enkannerligen i Europa.

USA gör det man gör bäst.

Visserligen har Washington råd på ett helt annat sätt att strössla pengar sålunda, eftersom man dels göder det egna militärindustriella komplexet, och dels kan trycka mer pengar på övriga världens bekostnad givet dollarns status som reservvaluta, men någonstans tar den ekonomiska verkligheten slutligen vid även för USA:s vidkommande.

Stödbeloppet motsvarar hela den federala budgeten för rymdprogrammet, för att ställa saken i proportion, och då rör det sig om ungefär hälften av det årliga stödet till Kiev. Det är således pengar som inte nyttjas i forskning och teknisk utveckling eller på annat konstruktivt vis, utan helt enkelt bränns upp i dödens kvarnar längs fronten.

Zhongnanhai betraktar helt säkert saken med viss munterhet, och har egentligen inget emot att Vita huset går ned sig allt mer i konflikter långt bort från Kina. Visserligen vill man helst av allt ha fred och en stabil världsordning, men givet USA:s allt större aggressioner mot Beijing är det ändå ett mindre dåligt alternativ. Nämligen för att det minskar det amerikanska trycket och Washingtons förmåga att konkurrera med Beijing i allt från infrastruktur och rymdkapplöpning till forskning och utveckling.

Även Mellanösterns enda ockupationsmakt får en bunt pengar för att slutföra folkmordet i Gaza samt ta sig an den uppstudsiga perserkatten.
Kategorier
Politik Ryssland Teknik USA Vetenskap

Havannadårarna

Aftonbladets särskilda idiotskribent Jonna Sima hör till de lättpåverkades och efterblivnas skara. Hen har sett US-programmet «60 minutes» om «havannasyndromet», och är numera övertygad om att ryssarna till sitt förfogande har ett «ljudvapen», med vilket man kan angripa utländsk underrättelsetjänst och andra entiteter.

Men för bara ett år sedan avfärdade inte mindre än sju amerikanska säkerhetstjänster «syndromet» som inbillning med psykosomatiska följdbesvär, liknande hur medarbetare vid det paranoida Säpo nyligen trodde sig ha utsatts för en «giftgasattack», även det med förmodade kopplingar till Ryssland.

Det är en del av krigspsykosen, och i de tokreligiösa amerikanska foliehattarnas fall ett utslag av en mer allmän paranoid sinnessjukdom där inte bara Ryssland och Kina framställs som «hot», utan även utomjordiska entiteter.

Man spekulerade länge i att det dröjde sig om ett «mikrovågsvapen» som kunde riktas med precision mot enskilda personer på avstånd, därtill inomhus bakom tjocka väggar på ambassader och andra kontrollerade beskickningar. Sedermera har hypotesen kompletterats till att omfatta ett «ljudvapen».

Amerikansk agent utsatt för de egna sinnenas spratt.

Här rekommenderas således en grundläggande kurs i fysik, då varken en «saser» eller en maser kan tränga igenom väggar på avstånd med bibehållet fokus, och än mindre nyttjas för att precisionsfölja och kontinuerligt rikta in sig mot enskilda individer vid beskickningar, det vill säga att man även har insyn i byggnaden i fråga via IR-ljus eller någon sådan mekanism.

Jonna Simas påfallande bildningsbrist kompletteras yttermera av politiskt kunskapsglapp, i det att hen inte tycks förstå hur amerikanska beskickningar är inrättade. Det är veritabla signalspaningsstationer fullpackade med elektronik, utrustning som enkelt skulle kunna snappa upp alla former av onormal elektromagentisk strålning, eller i förekommande fall ljud. Ändå har inte ett enda fall registrerats av oberoende mätutrustning.

Till yttermera visso har jänkarna kontroll över närområdet i stor utsträckning, och det skulle därför krävas någon form av «portabel» utrustning som opereras från markhöjd via något fordon som vid behov kan flyttas. Amrisarna själva har inte någon sådan science fiction-teknik, och naturligtvis inte heller ryssarna – för att sådan bara finns i fantasin.

Påståendet blir alltså inte sant bara för att medier än en gång försöker framställa saken, på samma sätt som historier om «aliens» inte blir mer trovärdiga bara för att de upprepas. Det spelar ingen roll hur «övertygade» enskilda personer är, när de fysiska beläggen lyser med sin frånvaro. Det finns inte tillstymmelse till oberoende bevis, och därför hör fenomenet till samma klass som «Elvis lever» eller den bombastiska smörja som emanerar från Aftonbladets ledarsida.

The Russkis are a-coming!