Laboratoriemodulen 梦天 (Drömmar om himlen) har skjutits upp från Wenchang i Hainan, och kommer inom någon dag att docka med rymdstationen 天宫 (Himmelspalatset). Det blir därmed den tredje modulen i ordningen, efter huvudmodulen 天和 (Himmelsk harmoni) och labbmodulen 问天 (Frågor om himlen).
Därefter återstår bara teleskopmodulen 巡天 (Inspektera himlen) innan rymdstationen är komplett i slutet av 2023, även om teleskopet är en fristående modul. Tiangong som enskild struktur blir därmed fullständig med Mengtian, om allt går efter ritningarna.
Kinas rymdstation blir den mest moderna till dags dato, och snart även den enda, då Internationella rymdstationen ISS kommer att skrotas. Givet fiendskapen mellan delägarna Ryssland och USA lär inte någon efterföljare komma på plats inom en snar framtid, och de privata och andra alternativ som föreligger på ritbordet är inte jämförbara med Tiangong.
Tiangong är vidare öppen för internationellt deltagande från vänliga nationer, till vilka förstås inte räknas USA – nationen har i lag förbjudit Nasa att samarbeta med kinesisk rymdindustri som ett led i den övergripande strategin att ringa in Kina och lägga sordin på dess utveckling. Därmed har man bara sporrat till en ny rymdkapplöpning, där Kina tar täten och USA halkar efter – fiaskot Artemis är fortfarande strandsatt.
Uppgifter gör gällande att amerikanska representanthusets talman Nancy Pelosi trots allt kommer att besöka Taiwan, nämligen på onsdag efter avlagd visit hos premiärminister Li Xianlong (李显龙) i Singapore. Det sker trots US-presidenten Bidens uppmaning om att nu inte är en bra tid, och utan att ta notis om Beijings spottande och fräsande om saken.
Kinas utrikesdepartement hävdar att Befrielsearmén inte kommer att stillatigande åse Pelosis besök (坐视不管, zuoshi-buguan), vilket därmed indikerar att man tar höjd för något slags agerande. Man kan givetvis inte skjuta ned Pelosis plan, men möjligen söka förhindra det från att nå Taibei genom att skicka en skvadron J-20 Weilong för vidare eskort – i så fall en farlig manöver som inbjuder till ett amerikanskt svar och diplomatisk kris.
Kanske nöjer man sig med att visa sitt missnöje genom att anställa något slags teatraliskt fyrverkeri, men då har man samtidigt förlorat ansiktet och bjudit in till allt fler besök från västliga potentater till den upproriska provinsen. Taiwan kan glida Beijing ur händerna om man inte gör allvar av sin eldfängda retorik, och det tycks exakt vara den västliga strategin, att peta på den sävliga pandan utan att den vågar svara.
Något perfekt läge för att återta Taiwan kommer aldrig att infinna sig, men nu kunde faktiskt vara ett av de bättre tillfällena, då Väst blöder under inflation och konfrontation med Ryssland. Kina kan tyckas ha tiden på sin sida, och därmed skulle man kunna bida sin tid ytterligare något, för att växa och rusta och sedermera uppnå överlägsen slagstyrka.
Problemet med det resonemanget är att USA och andra krafter kommer att söka förhindra den utvecklingen med alla till buds stående medel, samtidigt som Kinas demografiska situation blir en allt större nackdel med tiden. Kina kan fastna i medelinkomstfällan, och därmed stagnera.
Pelosis besök kan därmed bli den utlösande faktorn för att Zhongnanhai ska inleda 解放台湾行动 eller jiefang Taiwan xingdong, det vill säga operation befria Taiwan med klassisk amerikansk retorik. Vad skulle det månne innebära?
Primärt en fruktansvärt blodig historia, eftersom det är en mycket svår operation att landsätta styrkor på en klippig ö av Taiwans slag. Men Kina skulle ändå avgå med den militära segern, även om USA och till och med Japan lägger näsan i blöt. Det är vad samtliga simuleringar visar, och det är därför inte alls säkert att USA kommer till undsättning, trots Bidens försäkran om den saken.
Om USA ändå svarar militärt, kommer konflikten att bli mer utdragen, och man kan förvänta kinesiska missilangrepp mot de stora amerikanska baserna i Okinawa och Guam, samtidigt som kinesiska ubåtar kommer att försöka sänka så många amerikanska fartyg som möjligt. USA har världens överlägset mest kraftfulla militär, men regionalt har man inte nog med slagstyrka för att betvinga Kina.
Sekundärt kommer USA och EU att omedelbart införa omfattande sanktioner mot Kina, på samma sätt som tidigare mot Ryssland. Det är även här ett tveeggat svärd som kommer att bita oerhört hårt på framförallt Europa, som redan plågas av energikris och recession. Det slår naturligtvis även hårt mot Kina, varför saken till syvende og sidst handlar om uthållighet.
Spelplan för konflikt om Taiwan.
Här kommer USA att söka strypa tillförseln av olja till Kina, nämligen för att oljan är grunden för krigsmotorn. Man tillämpade en gång i tiden samma grepp mot Japan, vilket då föranledde det japanska imperiet att dels bomba Hawaii, och dels att invadera större delen av Sydöstasien.
Något liknande kommer inte att ske nu, men förvecklingarna kommer ändå att spridas. Oljan kommer främst från Mellanöstern och passerar ett antal stryppunkter, varav en befinner sig i Malackasundet mellan å ena sidan Malaysia och Singapore och å den andra Indonesien. USA kommer därför att blockera denna farled. Även sunden i Hormuz och Bab el-Mandab kommer att fyllas med amerikanska plåtschabrak, i syfte att förhindra transport av olja.
Kina har tagit höjd för ett sådant scenario på ett flertal sätt, bland annat genom att installera en militärbas i Djibouti (Bab el-Mandab) samt hamnar i Gwadar (Pakistan) och Hambantota (Sri Lanka), anläggningar som snabbt kan konverteras för militära ändamål. Även konstgjorda öar i Sydkinesiska sjön syftar till att utöka räckvidden och försöka hantera en blockad i Malacka, även om det är oklart om Kina för närvarande har förmågan – småningom uppnår man emellertid förmågan med allt fler hangarfartyg.
Viktigare är då den korridor man har anlagt tvärs över bergen i Pakistan in mot Kashgar i Xinjiang, rutter som kan nyttjas för transport av olja från Iran. Man har även ledningar från Kaspiska havet över Qazaqstan in mot Dushanzi i Xinjiang – om någon händelsevis fortfarande undrar varför denna autonoma region har så stor geopolitisk betydelse.
Vidare får man rysk olja i rörledning från Sibirien till Heilongjiang i nordöst, samtidigt som man även har egen utvinning av olja. Från Ryssland erhåller man även stora kvantiteter naturgas, medan Mongoliet bidrar med kol. Detta är resurser som USA inte kan rå på, eftersom de ligger långt in i inlandet.
Kinas oljereserver motsvarar cirka tre månaders behov under normal kapacitet, men det är givet att man omedelbart kommer att ransonera olja och växla över till kol och andra kraftslag, samtidigt som man ökar importen från kanaler som står öppna. Det är därför inte troligt att USA lyckas med sitt oljeembargo.
Detaljvy. En konflikt om Taiwan riskerar bli ett utnötningskrig om råvaror och rutter.
Världshandeln går naturligtvis i stå på en gång, och Kina kommer sannolikt att svara på sanktionerna med exportstopp av allsköns produkter och råvaror, inte minst jordartsmetaller och elektronik av olika slag. Har du aldrig sett en börskrasch förr, så kommer den garanterat nu.
I övrigt är Kina i stort självförsörjande, något man medvetet har arbetat mot under en längre tid, så kallad dubbel cirkulation. Så länge man har Ryssland som anförvant är man någorlunda trygg, och det är mot den bakgrunden man ska se Kinas vänskap till Moskva och implicta stöd för invasionen av Ukraïna.
Kina kommer visserligen att drabbas hårt, men inte hårdare än Europa. Kina är världens ekonomiska lokomotiv och så inflätad i den globala handeln att det blir närmast totalstopp i maskineriet om man skär av Beijing från handelsrutterna och de internationella systemen. Det skulle vara årtusendets kris, och kanske skulle den småningom eskalera till en global konflikt – tredje världskriget.
Det är ett välkänt faktum att dagens journalistkår utgör de allra bästa, professionella och pålitliga individer i samhället, en veritabel crème de la crème av modiga sanningssökare som alltid kan förväntas ställa de svåra frågorna och ge opartiska, balanserade och objektiva svar på alla typer av samhällsfrågor, från kultur och krig till ekonomi och vetenskap.
Det är således inte ägnat förvåna att man redogör för Europeiska unionens beslut att ge Ukraïna och Moldavien kandidatstatus, utan att närmare ifrågasätta lämpligheten i att under rådande omständigheter ägna sig åt rå geopolitik snarare än seriös deliberation av unionens utvidgning, likväl som att inte precisera att det rör sig om ett högst symboliskt ställningstagande snarare än seriöst menad politik.
Den auktoritära hybridregimen Ukraïna (5.57 på Economists demokratiindex) kan lika lite som Türkiet komma i fråga för medlemskap, och senare tids politiska reformer att förbjuda politiska partier likväl som rysk kultur lär inte hjälpa saken. Korruptionen är utbredd, och president Zelenskyj har därvidlag själv en inte helt fläckfri handel och vandel.
Emellertid bör man inte formulera sig så, utan under nuvarande omständigheter hellre «gjuta mod» i ukraïnarna genom att uttrycka sympati snarare än bister realism. Om man påpekar att sanktionerna inte fungerar, utan snarare är som en bumerang som slår hårdare mot avsändaren och allra hårdast mot världens fattiga, riskerar man att bli stämplad som putinist. Så även om man påtalar det futila i att skicka vapen till Ukraïna, eftersom det bara förlänger konflikten och lidandet utan att förändra slutresultatet.
Vi i den realpolitiska skolan noterar vidare att världen utanför Väst har en helt annan syn på händelseutvecklingen, och man ser där inte att munnar mättas, vete produceras eller bränsle transporteras av Europas sanktioner. Exempelvis Kinas ståndpunkt är att konflikten hade kunnat undvikas, om man inte hade tryckt in Putin i ett hörn utan istället tagit hans oro och varningar på allvar samt diskuterat fram en för alla godtagbar säkerhetspolitisk lösning.
Dessa länders ledare avfärdas emellertid som Putins lakejer eller aningslösa marionetter som har duperats av Kremls propaganda, eftersom man vägrar att ta ställning för Europas sak, trots att Europa aldrig bryr sig om deras problem. Man har varnat för sanktioner riktade även mot dessa aktörer, men det ska nog tas med en stor skopa salt, eftersom världsekonomin inte kan hantera en sådan brutal utvidgning, särskilt inte om man drar in Kina i det ekonomiska kriget.
Signifikant härvidlag är att nyhetsflödet är renons på information om att de riktiga «världsledarna» i Brics har inlett en konferens i Kina, eller snarare virtuellt. Det gäller inte bara statstelevisionen, vars icke mandarintalande Asien-korrespondent verkar ha parkerat sig på permanent semester i Thailand, utan majoriteten av medier.
En anledning därtill är av allt att döma att Putin får möjlighet att synas och glänsa i ett mer positivt sammanhang, där han välkomnas och utgör en given part, något den «opartiska» västpressen inte kan spegla utan att begå våld på den egna rapporteringen om att Putin är en isolerad paria i världen och som när som helst riskerar att störtas.
Brics – Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika – med säte i Shanghai är alltså inte en mindre regional klubb för inbördes beundran, utan en global konstellation som representerar 41.5 % av världens befolkning och en tredjedel av dess bruttonationalprodukt (PPP). EU representerar som jämförelse 5.8 % av världens befolkning, och 18 % av nominell global BNP.
Länderna i Brics har typiskt en annan agenda än den som bedrivs i Väst, med ickeinblandning och ömsesidigt gynnande som bärande principer. Det är därför som smått rivaliserande Kina och Indien kan sitta i samma båt, samtidigt som Indien fjäskar med Väst i Quad, eftersom man trots rivaliteten inser vikten av att samarbeta och att inte söka förödande allianser av militärt slag. Exempelvis Modi uttrycker att det inte ligger i det indiska folkets intresse att stöta sig med Ryssland, en åsikt som ekas av övriga medlemmar.
Brics utgör vidare i egenskap av sent industrialiserade länder en tillväxtmarknad med runt hälften av världens tillväxt, samtidigt som Västvärlden krymper på alla fronter. Kina och Indien återtar sakta sina forna platser som världens ekonomiska giganter, även om Indien har en lång bit kvar – men därmed också potential.
Det finns samtidigt bud om utvidgning i Brics+, och bland andra Argentina har uttryckt intresse av att delta. Givet Sydafrikas medlemskap och Kinas omfattande investeringar i Afrika, har man även den afrikanska kontinenten i åtanke för framtida utvidgning.
Ryssland är möjligen en mindre aktör i sammanhanget, men givet landets omfattande naturresurser har man ändå en viktig roll att spela, vilket är ägnat att förarga Västvärlden. Brics står dock för närvarande bara för en femtedel av världhandeln, varför det finns utrymme för utökad handel länderna emellan. På förekommen anledning har man initierat en diskussion om en handelsunion.
Även det är dåliga nyheter för Bryssel och Washington, som ju vill isolera Ryssland och sinka Kina på alla sätt och vis. Realpolitiken här är emellertid att Brics har momentet på sin sida, och att man är en betydligt mer konstruktiv aktör än det ständigt sanktionerande och obstruerande Väst, och av den anledningen kommer man att attrahera betydligt fler länder i Asien, Sydamerika och Afrika och därmed vinna inflytande i den geopolitiska kampen för en mer multipolär ordning.
Öst är öst och väst är väst och aldrig möts de två. Demokrati har stått mot kommunism och auktoritanism, ortodoxi mot reformert och katolsk kristendom. Narrativet har skiftat, men i grunden är det snarare en etnisk kamp mellan två närstående folkslag, och den har gamla anor.
Populationsgenetik nyttjar haplogrupper för att bestämma genetiskt arv på gruppnivå, varvid både matrilinjärt mtDNA och patrilinjärt Y-DNA kan nyttjas. Haplogrupper är genetiskt material som inte omfattas av den genetiska rekombinationen vid reproduktion, utan nedärvs intakt.
Men å andra sidan muterar haplogrupper emellanåt, vilket ger ett avtryck i tiden som kan nyttjas för att följa hur populationer har migrerat och klyvts i nya. Vårt ursprung står i Afrika, med Y-kromosoms-Adam som äldsta gemensamma anfader på den manliga sidan, det vill säga den man från vilken samtliga nu levande människor stammar.
Det finns en motsvarande mitokondrisk Eva, med samma bibliska referens, som är den äldsta gemensamma anmodern. Men till skillnad från religionens fabler levde de tvenne inte samtidigt, och inte heller på samma plats. Y-MCRA (Y-haplogrupp A-00) stammar från Västafrika för 200–300 000 år sedan, medan mt-MCRA (mt-haplogrupp L0) återfanns i Östafrika för 120–160 000 år sedan.
Mänsklig migration i termer av Y-haplogrupper.
För Y-DNA har vi ett ytterst ursprung i Homo sapiens för 300 000 år sedan, med beteckning A för makrogruppen i fråga. Den har sedan förgrenats i ett antal undertyper, med dagens Khoi och San i Sydafrika som representanter för A2 samt pygméer i Kongo som bärare av A3.
Innebörden är att dessa folkslag står närmast den ursprungliga Homo sapiens i patrilinjärt avseende, men av detta följer inte att de inte har vidareutvecklats. Exempelvis Khoi och San har beblandats med ett otal andra folkgrupper, från bantutalande grupper (E) till sentida européer (R1).
Efter vidare förgrening i haplogrupper BT och CT har sedermera en migration ut ur Afrika skett (70 kya), först till Levanten, och därefter vidare till dels Asien och Oceanien och dels Europa. Haplogrupp C är således en av de tidigaste markörerna för utvandrare från Afrika, med en ålder om 53 000 år och en vid spridning i främst Asien. Australiska aboriginer och polynesier har i stor utsträckning haplogrupp C4 (C-B477), medan C3 (C-M217) har en mer nordlig utbredning bland mongoler, sibirier och nordamerikanska indianer.
På samma sätt finner man haplogrupp G som präglar de första populationerna som emigrerade till Europa (48.5 kya). Gruppen finns kvar främst bland en del populationer i Georgien och Qazaqstan, men har i stort trängts ut av senare migration.
Här kan man notera haplogrupp I (I-M170, 35 kya) som en europeisk urtyp för istidspopulationer i gravettienkulturen (28 kya, västeuropeisk jägare–samlare). Vi germaner i Skandinavien har alltjämt kvar detta arv i haplogruppen I2 (I-M253, 3.7 kya), med störst utbredning i Västra Götaland. 35–40 % av svenska, danska och norska män hör till denna grupp.
Denna sena mutation under kopparåldern hör samman med den indoeuropeiska migrationen från trakterna av dagens Ukraïna vid Svarta havet. Såväl istidspopulationer som invandrade jordbrukargrupper från Anatolien eliminerades på fädernet i rask takt under expansion (4.5 kya) av beridna indoeuropéer, och med denna våldsamma imperialism utvecklades ett germanskt språk i Skandinavien tillsammans med stridsyxekulturen.
Som ett resultat präglas större delen av Europa av ett indoeuropeiskt arv, inte bara med de otaliga besläktade indoeuropeiska språken, utan även i termer av genetik. Indoeuropéerna kännetecknades av haplogrupp R1 i de två kladen R1a och R1b, med en öst-västlig förgrening.
Moderna västeuropéer, samt ättlingar i Nord- och Sydamerika och Australien, har huvudsakligen R1b, medan slaver och nordliga indier kännetecknas av R1a. Det finns en direkt språklig koppling mellan dessa båda klader i uppdelningen av satem- och kentumspråk.
Centrum för den urindoeuropeiska kulturen låg i Jamnakulturen i dagens Ukraïna. Visserligen har man främst hittat haplogrupp R1b bland individer från denna kultur, men det finns andra belägg för att kulturen samtidigt utgjorde primär källa för R1a.
I modern mening går skiljelinjen mellan R1b och R1a i indelningen av Väst- och Östeuropa, och Ukraïna är alltjämt i centrum för händelseutvecklingen, främst av geografiska skäl, givet Karpaternas utbredning väster om landet. Det finns en etnisk uppdelning i haplogrupper R1a (43 %), R1b (8 %) och I2 (Balkan, 23 %) samt en motsvarande kulturell uppdelning mellan östslaver i östra delen av Ukraïna och skilda grupper i västra delen.
Den östslaviska gruppen (Ryssland, Belarus, Ukraïna) har alltså en kulturell och genetisk komponent som skiljer sig från den västliga. Det är inte en helt entydig bild, eftersom västslaver (Polen, Tjeckien, Slovakien) har en gemensam genetisk profil med östslaver, medan polacker och nordryssar även hör hemma i ett nordeuropeiskt kluster, givet den gemensamma historien med nordliga germaner (svenska vikingar grundlade Kievrus).
Polen, Tjeckien och Slovakien hör kulturellt mer till den västliga sfären, men har alltså även klara band till sina östliga syskon. Ukraïna har ju under delar av historien varit en del av Polen, och härav följer även den polska välviljan att ta emot ukraïnska flyktingar. Blod är tjockare än vatten och ideologi, och ur detta kan man härleda de mekanismer som präglar krigets orsaker och skeden.
Haplogrupp R1a (M417) har ett tydligt samband med den östslaviska kulturen i Ryssland, Belarus och Ukraïna.
Den amerikanska regimen försöker pressa Kina att fördöma Rysslands aggression i Ukraïna, men frågan är varför Beijing skulle nedlåta sig till att följa Washington i detta ärende. USA har ju sedan länge valt att motarbeta kinesiska intressen, och det är därför oklart vad Kina skulle ha att vinna på att ansluta till Västvärldens sanktionscirkus.
En orsak kunde ju vara att själv slippa bli utsatt för dylika repressalier, men Kina kommer naturligtvis inte att agera på ett så förargelseväckande vis att man blir måltavla för västlig vrede. Man avser istället att balansera så gott det går mellan motstridiga intressen, nämligen för att man har en strategi och intressen som sträcker sig mycket längre än en amerikansk mandatperiod.
Handeln med Ryssland är visserligen bara några få procent jämfört med den med USA och EU, men landet är samtidigt en viktig leverantör av råvaror till Kina, inte minst vete, olja och gas. Vidare är Ryssland en essentiell komponent i Kinas Ett bälte, en väg (一带一路), med ett järnvägsnät som sträcker sig från Beijing, Harbin och Ürümqi till ett flertal ryska knutpunkter och vidare till Europa över Belarus. Det är en infrastruktur man inte vill äventyra i onödan.
Ett bälte, en väg, en orsak till att Kina vill vidmakthålla goda relationer med Ryssland
Även Ukraïna ingår i bältet, vilket är en anledning till att man inte vill ha konflikt i området. Överhuvudtaget är Beijings strävan stabilitet och ordning, varför man förordar dialog för att överbrygga motsättningar, snarare än sanktioner och liknande medel. Fred och säkerhet är en förutsättning för smidig handel, den allra viktigaste komponenten i Kinas utrikespolitik.
Även geopolitiken spelar roll. Eftersom Washington har valt en strategi av att försöka innesluta Kina för att sinka landets vidare utveckling, exempelvis genom handelskrig och att lägga sig i interna angelägenheter i Hongkong och Xinjiang, har Beijing allt mer lierat sig med den omaka grannen i norr, för att man har ett gemensamt intresse av att hålla USA på mattan. För framtida behov har man även intresse av att ha Moskvas stöd då Taiwan småningom införlivas i modernationen.
USA och Västvärlden har själva bäddat för att denna udda allians har uppstått, och man får därför stå sitt kast. Ukraïna är inte Kinas konflikt, och man har inget incitament alls att ställa sig på västmakternas sida, särskilt som man inte delar synen på sanktioner som en framkomlig lösning.
Vinnare på kort sikt i denna konflikt är möjligen USA, som får tillfälle att kränga olja och gas till Europa. Men på längre sikt är Kina den avgjorda segraren, alldeles oavsett hur det går i kriget och de vidare förvecklingarna, för man kommer att ha fortsatt del av Rysslands enorma råvarutillgångar till en billig penning, samtidigt som man gemensamt kan borga för en säkerhetsordning över större delen av Eurasien. Även Indien kommer att gravitera mot denna ordning.
Förlorare på både lång och kort sikt är Europa, som saknar egna råvaror och därför måste välja andra diktaturer att handla olja och gas av. Förutom att man står inför en långvarig prisspiral, kommer man att rusta sig till tänderna istället för att utveckla sina länder, och man förlorar ytterligare moment mot framförallt Kina.
Även USA förlorar på sikt, eftersom allt fler länder kommer att sälja av värdepapper i dollar, och dollarns tid som världens reservvaluta är på väg att rinna ut. Det är det praktiska resultatet av att man fryser gigantiska ryska tillgångar, ty andra länder noterar med intresse. Konflikten innebär även att USA måste lägga mer tid på Europa, i egenskap av Natos ledande kraft, och därmed tappar man en del fokus på Kina och Asien.
Kanske tror man i Bryssel och Washington att man har agerat kraftfullt mot Moskva, men i min optik har man mest agerat i affekt och inte alls begrundat den större bilden, den som omfattar Kina som en given del. Min bild är att man har vådaskjutit sig själv i foten snarare än att ha fått in en dödlig träff mot Vanja.
