Trump och Jong-Un har mötts står det i den löpande texten till statstelevisionens Nyheter direkt när man rapporterar om Do-Nal-Dos snabbvisit hos ordförande Gim i Nordkorea. Något journalistiskt snille har därvid förutsatt att östasiatiska namn är komponerade av «förnamn» och «efternamn» som i större delen av Europa.
Men alla namn i Östasien skrivs med familjenamn följt av givet namn, som Mao Zedong, Ai Weiwei, Abe Shinzo och Gim Jeongeun. Bindestreck används i regel aldrig, utan givna namn är en odelbar enhet. Kamelnotation (som i *«Jong-Un») används således inte. Personer refereras givetvis med familjenamn (Xi) eller hela namnet (Xi Jinping), men aldrig med givet namn.
Det är en kunskap som helt enkelt inte tycks kunna tas in av journalistkollektivet, eftersom man genom åren regelmässigt har kunnat se hur personer refereras med tilltalsnamn. Xilai var för smart för partiet skrev en tidning angående partipampen Bo Xilai. Med kryptodissidenten Liu Xiaobo var man helt enkelt du, och han omtalades som *«Xiaobo» i de flesta medier. Och nu är man alltså även bror med Nordkoreas diktator *«Jong-Un».
Japans premiärminister Abe Shinzo kallar man *«Shinzo Abe», faktiskt mot japanska regeringens vilja, och samma princip med vända personnamn tillämpas för de flesta japanska namn, trots att sådana i Japan byggs på samma sätt som i Kina, Korea och Vietnam – det är en helt gemensam kultur. Lyckligtvis har man hittat rätt med Xi Jinping och andra större kinesiska personligheter, även om man regelmässigt vänder kinesiska personnamn i andra sammanhang för att få in dem i Skatteverkets trånga databasformat.
Man kunde tycka att det är en struntsak, men å ena sidan vet man emellanåt faktiskt inte vem som avses, och å den andra skär det sig rejält i öronen att se felvända namn. Det är som om man skulle tala om Löfvén Stefan i löpande text. Förutom att det är störande väcker det även misstanken att personen som berättar förmodligen inte vet något alls om ämnet.
Hur svårt kan det egentligen vara att förhålla sig till en enhetlig östasiatisk standard för östasiatiska namn? Om det inte hör till allmänbildningen kan man åtminstone kräva att journalister har sådan kunskap, eller att de har förmåga att söka den vid behov.
Det andra problemet i journalistisk rapportering om Östasien gäller hur man transkriberar namn och företeelser, och för all del även hur man uttalar dem – exempelvis Huawei. Numera har pinyin etablerat sig ganska väl för kinesisk transkription, förutom vad gäller företeelser i Taiwan (som alltså också har antagit pinyin) och äldre historiska namn, och det är bara vid mer sällsynta fall som någon gammal avdankad reporter berättar om *«Mao Tse-Tung».
Samma argument föreligger här som vid namnbruk, att en text ska förmedla ett budskap utan störande inslag, och att man ska kunna veta vad det är som avses. Exempelvis vet de flesta nog inte vad *«Szechwan» är, eftersom vi numera skriver Sichuan.
Koreanska namn transkriberar man av någon anledning enligt nordkoreansk standard eller helt ad hoc, trots att en reviderad sydkoreansk standard föreligger sedan år 2000. Härav följer i medier *«Kim Jong-Un» för 김정은, vilket mer korrekt transkriberas Gim Jeongeun. Frågan är hur man skulle transkribera det påhittade 킴종운 (= Kim Jongun, den lycklige slaven Kim). Konsonanten ㄱ (g) i 김 (gim) låter måhända ofta som k i ett svenskt öra, men den aspirerade varianten ㅋ (k) är defintivt ett hårt k – någonstans måste man skilja mellan dessa olika konsonantljud.
Å andra sidan skriver man numera standardriktigt Seoul för 서울, även om man i uttalet förväxlar e och diftongen eo (ʌ) i något som minner om se-oul istället för seo-ul. Det är samma ㅓ (eo) i 서 (seo) som förekommer i 정 (jeong), men som då blir *«jong». Rena virrvarret!
Sydkoreas president Mun Jaein (문재인) skriver man i medier som *«Moon Jae-in». I 문 (mun) har vi vokalen ㅜ (u), som istället transkriberas *«oo». Hade man tillämpat samma metodik för Seoul, där samma vokal ㅜ transkriberas korrekt, hade det blivit *«Seoool». Det finns alltså inte tillstymmelse till ordning och reda, utan allt renderas i en salig blandning.
Det hjälper förstås inte att Sydkoreas regering själv använder dessa udda namnformer, eller att japaner har en tendens att själva vända på sina namn för att «hjälpa» västerlänningar. För personnamn finns knepiga passregler som förhindrar att man kan ändra transkription, samtidigt som man förstås är fri att byta namn helt – det där med ID-nummer verkar inte spela så stor roll.
Ändå vore det inte särskilt svårt att i den lilla svenska journalistiska ankdammen etablera en konsekvent standard som alltid följs, och statstelevisionen kunde här med sina enorma skatteintäkter göra en insats värdig public service. Man har vid varje större redaktion rimligtvis en handbok i hur namn och företeelser ska renderas, och det är förstås så att en sådan måste följa vedertagna nationella och internationella standarder. Det kan enkelt sammanfattas på en A4.
Det finns en tradition av att vinnlägga sig om korrekt ryskt, franskt, spanskt, tyskt och naturligtvis även engelskt uttal, varför motsvarande inte kan vara så mycket svårare för betydelsefulla östasiatiska G20-länder. Ingen begär att man ska kunna östasiatiska språk, förutom om man är korrespondent i landet förstås, men däremot att man ska förstå ett antal grundläggande fakta och vid behov kunna plocka fram rätt approximativt uttal genom en enkel sökning. Det är en helt grundläggande journalistisk uppgift, att söka och förmedla korrekt information.
