Kategori: Språk

Kategorier
Kultur Språk

Prima vår

Här i söder kom våren vid tidigaste möjliga tidpunkt enligt den statliga meteorologiska definitionen, den femtonde februari. Nu följer resten av landet i mer normal takt, även om det har varit osedvanligt milt i hela riket i år. Även vårdagjämningen har timat, vilket innebär att dagarna nu är längre än nätterna, så att man kan komma ut om kvällarna.

Som ofantligt språkintresserad funderar jag ständigt kring ord, och det här med vår låter inte helt olikt portugisiskans verão eller spanskans verano, som båda betyder sommar. Ursprunget för de romanska varianterna är latinets vér och i den urindoeuropeiska rekonstruktionen *wósr̥. Således har vi även hindi वसंत (vasant) och grekiska έαρ (éar) som avledningar. Ryskan har på samma sätt весна (vesna).

Vår i de flesta romanska språk heter istället primavera, från latinets prímavéra, den första sommaren. Vér avsåg i latin ursprungligen vår, men blev sedermera sommar, kanske som en följd av kalenderreform. Franskan har printemps, av latinets prímus tempus, den första tiden, som naturligtvis är samma sak. Engelskan avviker med spring, den tid då naturen springer i blom.

Sommar stammar från urindoeuropeiskans *semh₂-, med de vanliga germanska avledningarna summer, zomer och sommer. Sanskrit tog formen समा (sáma), som sedermera blev ग्रीष्म (grīṣma) i hindi, den heta årstiden.

Eftersom våren vér sedermera blev sommar, kan man undra vad sommaren egentligen hette i Latium. Spanskan har estío som alternativform till verano, medan italienskan främst nyttjar estate och franskan été. Formerna kommer från latinets aestus, som betyder hetta.

Höst följer ur urgermanskans *harbistaz, som betyder skörd, avlett från indoeuropeiskans *kerp- (att plocka). Det är den tid på året då man plockar vad man har sått, skördetiden. Andra germanska språk har herfst och Herbst, medan harvest i engelskan behåller den ursprungliga betydelsen.

Engelskan använder istället autumn för höst, från latinets autumnus, kanske ursprungligen ett etruskiskt ord. Spanskans otoño, portugisiskans outono, italienskans autunno och franskans automne följer regelrätt.

Vinter i germanska språk följer direkt ur urgermanskans *wintruz med okänd vidare etymologi. I de romanska språken har vi istället invierno (spanska), inverno (italienska, portugisiska) och hiver (franska), från latinets híbernum. Att hibernera betyder att gå i ide, och en alternativ betydelse är därför vinterkvarter.

Latin hade istället hiems som egentligt ord för vinter, från urindoeuropeiskans *ǵʰéyōm (kyla, frost, snö, vinter). Hindi हिम (him) betyder följdriktigt snö, is eller frost. Som du kanske redan har gissat betyder då Himalaya (हिमालय, himālay) hus av snö. Grekiskans χειμών (cheimón, vinter) respektive χιόνι (chióni, snö), har samma ursprung, så ock ryskans зима (zima, vinter) med andra slaviska motsvarigheter.

Årstiderna utgör en väsentlig del av kulturavet, och den indoeuropeiska basen ger oss en fin inblick i vårt gemensamma ursprung. Detta är vår grundläggande kultur kring vilken vi har format religion, seder och traditioner.

Kategorier
Kultur Språk Vetenskap

Vi ärom och ni ären

I skolan får de flesta sannolikt tampas med egendomligheter i utländska språk, till exempel att det finns två sorters vara i spanskan i form av ser (existens) och estar (befintlighet): es un niño respektive está en la ciudad. Överhuvudtaget får man brottas med en rikare morfologi, där varje verb har olika form beroende på person och numerus, exempelvis franskans je suis, tu es, il est, nous sommes, vous êtes och ils sont.

För att riktigt krångla till det använder man olika rotformer i en del språk, som i tyskans ich bin och sie sind. Även den mer raka engelskan dras med detta fenomen, som i I am och he is, medan infinitivformen to be uppvisar en annan rot. Varför är det så här, varför kan inte alla bara använda motsvarande är överallt som i den rena svenskan?

Svaret är förstås att även svenskan en gång hade en rikare morfologi med verbkonjugationer. Gustav Vasa pratade inte som vi, utan talade fornsvenska med andra vokalljud och en annan prosodi, men framförallt med konjugationer av verb efter person och numerus samt med böjningar av substantiv och adjektiv efter kasus, genus och numerus. Istället för jag/du/han/vi/ni/de är användes iæk ær / æm, þu æst, han ær, vi ærum, ir ærin och þer æru i presens (indikativ, men på den tiden användes även konjunktiv flitigt, med motsvarande rikliga konjugationsmönster).

I nysvenskan blev alla singularformer gemensamma i jag/du/han är och alla pluralformer i vi/ni/de äro, och slutligen förenades samtliga i den enda formen är i modern tid. Anledningen härtill är bland annat friktion med plattyskan under hansatiden och senare inflytande från andra språk. Engelskan drabbades av motsvarande sönderfall under danskarnas inflytande. Språk tenderar att bli analytiska snarare än syntetiska när de utsätts för friktion från besläktade språk, då talarna har en hyfsat gemensam bas men olika konjugations- och böjningsformer i sina respektive språk.

De romanska språken har inte utsatts för motsvarande nedbrytning, utan har behållit rika konjugationsmönster. Däremot har kasus eroderats fullständigt på samma sätt som i engelskan och de skandinaviska språken, medan högtyskan och slaviska språk har behållit såväl konjugationer som deklinationer i högre grad. Den isolerade isländskan har på samma sätt, med viss språkvård, behållit den nästan oförändrade fornnordiskan.

En mer intressant fråga är kanske hur komplex flekterande morfologi överhuvudtaget uppstår, och svaret är att det sker genom en process som kallas grammatikalisering. Ett språk lämnat till sig själv utan större inflytande från andra kulturer tenderar att syntetisera kasusmarkörer och andra suffix eller affix med grammatisk betydelse. Svenskans bestämda artikel -en respektive -et är en sådan form av grammatikalisering, som skiljer sig från andra språks bruk av fristående artiklar. Framväxten av stare som parallell kopula i vulgärlatinet är ett annat exempel. Det sker helt pragmatiskt och innebär vanligen ett snabbare och mer precist regelbundet språk, men också ett mer otympligt språk för vuxna nybörjare.

I betraktande av de större europeiska språken kan man iaktta en rad gemensamma drag. Nederländska och engelska is respektive tyska ist i tredje person singular skiljer sig inte så mycket från spanskans es eller franskans och latinets est. Tyskans sind i tredje person plural är på samma sätt inte väsensskilt från latinets sunt, eller för den delen sanskrits santi eller polskans są. Det är för många likheter för att vara en tillfällighet.

Mycket riktigt kan man härleda samtliga germanska, romanska, keltiska, hellenska, baltiska, slaviska och indoiranska språk till ett enda ursprung i indoeuropeiskan, och det har då bäring på stora delar av vokabulär och grammatik. Här är vi bara intresserade av den så kallade kopulan i dessa språk, det bindeverb som förenar subjekt med predikat: att vara.

Det visar sig vid rekonstruktion av ett sådant indoeuropeiskt språk att flera verb är involverade, vilket förklarar existensen av flera olika rotformer. Existensverbet är *h₁ésti med roten *h1és- och ändelserna -mi, -i, -ti i singular samt -mós, -té, -enti i plural: *h₁ésmi, *h₁ési, *h₁ésti, *h₁smós, *h₁sté och *h₁sénti. Indoeuropeiskan hade även dualisformer, som ärvdes ned i sanskrit, urgermanska, grekiska och urslaviska, men de är av mindre betydelse för framställningen; se vidstående tabell för detaljer.

Kopula i indoeuropeiska språk. Endast presens indikativ beaktas för tydlighetens skull, men motsvarande mönster finns för andra tempus och modus.

Givet att indoeuropeiskan stammar från Ukraïna är det inte förvånande att urslaviskan behåller mönstret nära nog intakt i både stam och ändelser med *es-mĭ, *es-i,*es-tĭ, *es-mŭ, *es-te och *s-ǫtĭ. Huvuddragen återfinns än i dag i slaviska språk som ryska och polska: jesm’ (есмь), jesi (еси), jest’ (есть), jesmy (есмы), jeste (есте) och sut’ (суть) för ryska, jestem, jesteś, jest, jesteśmy, jesteście och są för polska.

Samma regelbundna överföring ser vi i sanskrit, som talades i norra Indien: as-mi (अस्मि), as-i (असि), as-ti (अस्ति), sa-maḥ (समः), s-tha (स्थ) och s-anti (सन्ति). Modern hindi och urdu behåller inte dessa former rakt av, utan har en mer knepig men ändå logisk utveckling, som beror av ytterligare ett verb.

För latin har vi fomerna sum, es, est, sumus, estis och sunt. Vi ser att -i har fallit bort i de de tre singularformerna (sum, es och est i stället för de förväntade *sumi, *esi och *esti) samt i tredje person plural (sunt i stället för *sunti), men härledningen är kristallklar. Den samtida urgermanskan behåller samma former i övergången, men med en del ljudförändringar i tonande riktning: *im-mi, *iz-i, *is-ti, *iz-um, *izu-d och *s-indi.

För den vidare utvecklingen behöver vi det indoeuropeiska befintlighetsverbet *bʰúHt med roten *bʰúH- och ändelserna -m, -s, -t i singular samt -mé, -té, -énd i plural. Det är detta som ger upphov till suppletion i konjugationerna, och de båda verben *h₁ésti och *bʰúHt har således förenats i en salig blandning efter att ursprungligen ha varit helt fristående.

Engelskans infinitiv to be stammar från *bʰúHt, medan de moderna konjugationsformerna am, is och are stammar från *h₁ésti. För de germanska språken sker ganska häftiga ljudförändringar, vilket bland annat medför att s övergår till r i bland annat kopulan: *h1ésmi → *immi* → em → ær för exempelvis den nordgermanska grenen. Att vara följer ur *h₁ésti → *wesaną → wesan → vesa → vera → vara i succession.

Det där med två eller fler samverkande verb med olika nyanser är således en företeelse som är av gamla anor. Det moderna romanska bruket av latinets stāre är ett nyare exempel som stammar ur vulgärlatinet. Romarna själva använde bara en form esse, medan moderna romanska språk har utvecklat dualitet. Franskan har sedermera tappat denna egenskap och använder bara être, men ser och estar i spanskan samt essere och stare i italienskan är en direkt parallell till bruket av två indoeuropeiska verbformer.

Att det småningom sker en sammanblandning beror på att begreppen är närstående och inte alltid helt klara att skilja åt, samt att människor använder språk imperfekt, även med den största bildning i ryggen. Dialekt, ungdomlig slang och så vidare nöter ned ytterligare och etablerar nya former. Utbyte och handel med närliggande kulturspråk utövar inflytande, särskilt i en tid då utbildning inte är allmän. Det som är förvånande är väl egentligen att språken inte förändras än snabbare, och att man kan härleda ett sex tusen år gammalt urspråk ur moderna former är inget mindre än enastående.

Kategorier
Filosofi Kultur Språk Vetenskap

Första språket

Även de mest primitiva djur utväxlar kommunikation, till exempel för att uttrycka sexuell lämplighet eller för att varna en flock för annalkande fara. Ju primitivare djur, desto mer automatisk är kommunikationen. Frågan är då när och hur mer medveten symbolisk kommunikation uppstod, det vill säga när det första språket utvecklades. Det är måhända ett mer filosofiskt än vetenskapligt spörsmål, eftersom förhistoriska evidens saknas.

Schimpanser, som är våra närmaste släktingar bland nu levande primater, kan läras att kommunicera symboliskt och nyttja verktyg i begränsad utsträckning, men den förvärvade kunskapen överförs inte på nya generationer. Schimpanser saknar även den talapparat som behövs för en sådan överföring, och har till yttermera visso en försvårande omständighet i att hjärnans utveckling avslutas redan i livmodern, till skillnad från människans fortsatta utveckling långt efter födseln.

Talapparaten och plasticiteten hör således till de fysiska egenskaper som samutvecklas med språklig förmåga, likväl som upprätt gång. Jag säger samutvecklas, för språkförmågan utvecklas som allt annat gradvis, ickelinjärt och organiskt. Det ligger således en evolutionär fördel i mer avancerad kommunikation, eftersom sådan ger förutsättning för planering och förvärvad kunskap. Apor i flock kan jaga ganska bra, men de kan aldrig planera vare sig jakt eller försvar, medan en kommunicerande stam får ett avsevärt bättre skydd mot predatorer.

Verktyg är en bra indikator, ty hominider som nyttjar verktyg lär sig inte detta om och om igen, utan överför kunskapen över generationer – de kan kommunicera abstrakt. Först att använda verktyg var inte människan i släktet Homo, utan arter i släktet Australopithecus. Även föregångaren Ardipithecus nyttjade verktyg, men på samma sätt som schimpanser, det vill säga sporadiskt och planlöst. Ardipithecus hade även en vokal förmåga som skiljer sig från tidigare homininer, och den kan ha nyttjats för mer primitiv kommunikation i ett protospråk: att kunna benämna objekt med bestämda läten.

Australopithecus afarensis (-3.4 Ma) – med Lucy som mest kända representant – nyttjade skarpa stenverktyg för att stycka och bearbeta kött. Man vet inte om de faktiskt tillverkade flintverktyg, men de bar i vilket fall med sig lämpliga verktyg för bruk vid behov, vilket antyder en viss planeringsförmåga. Det här är apor med IQ badboll i förhållande till människan, men uppenbarligen smartare än schimpanser. Spekulativt kan man föreställa sig att de hade ungefär samma förmåga till kommunikation som den tidigare Ardipitechus ramidus (-4.4 Ma), men inte något språk i verklig mening.

Den första egentliga stenkulturen är Oldowan, som uppstår -2.6 Ma med den lämpligt benämnda Homo habilis, en vidareutveckling ur australopithecinerna. Den händiga människan tillverkade sina stenverktyg, och överförde således kunskapen i generationer – detta fordrar ett språk. Hominidernas utveckling präglas av allt större hjärna, med allt längre utvecklingstid efter födseln, och man kan här föreställa sig att modern har en central roll i att förmedla ett gemensamt språk.

Hur kan ett sådant språk ha sett ut? Alltjämt relativt primitivt, med förmåga att benämna såväl objekt (sten, djur) som händelser (springa, hämta), men utan meningsbyggnad eller grammatik. En kombination av ansiktsuttryck, gester och ljud kan ha byggt ett sådant tidigt språk. Kommunikationen torde ha varit begränsad till den egna stammen, och språket i sig relativt instabilt.

Men detta frö till abstrakt kommunikation är värdefullt i en tid då hominiderna är få, utsatta för konstant fara och har en låg medelålder om blott tjugo år. Större språklig förmåga antar en evolutionär dimension, och en mer komplex språkapparat vaskas fram. Det skiljer sig inte från utvecklingen av andra neurala nätverk sedan kambriums radiering i avancerade livsformer.

Efter knappt en miljon år föreligger således en nyare och mer avancerad stenkultur i Acheuléen under Homo erectus (-1.8 Ma), som nyttjar eld och tillverkar yxor. Senare erectus var förmögen att gravera «konst» i form av abstrakta geometriska mönster, vilket indikerar ett mer utvecklat symboliskt tänkande, även om det bara rör sig om rastlöst klotter. Erectus hjärnvolym är emellertid bara 600 cm³, mindre än hälften av människans, och denna hominids språkförmåga är därför alltjämt begränsad.

Med Homo antecessor (-1.2 Ma) har hjärnvolymen ökat till 1100 cm³, och denna oss närstående människa har samma vokala förmåga som vi. Det är en mellanform av H. erectus och H. heidelbergensis (-800 ka), där den senare har utvecklade sociala strukturer som begravning av döda, även det en konsekvens av språklig förmåga. Man kan alltså här förmoda att en mer utvecklad språkförmåga med grammatik föreligger hos H. antecessor och senare utvecklingslinjer, och att såväl H. neanderthalensis som H. sapiens ärver förmågan.

Gemensamt för både neandertal (-400 ka) och sapiens (-300 ka) är genen FOXP2, vars frånvaro hos moderna människor leder till svårartade kognitiva störningar i språkförmågan. Man kan alltså förutsätta att den gemensamma föregångaren i H. heidelbergensis också hade denna gen. Neandertal och tidig sapiens hade även samma nedärvda stenkultur i Moustérien, men neandertal hade förmodligen det generella kognitiva övertaget i kraft av större hjärna och bättre perception.

Evolutionen står emellertid inte still, och de första sapiens från -300 ka är mer lika neandertal än moderna sapiens, bland annat med en mer elongerad skallform. Den globulära skallformen hos sapiens växer fram gradvis, och även den inre hjärnstrukturen förändras, med tätare nervbanor. När sapiens lämnar Afrika vid -70 ka och tar sig till Levanten har man måhända ett kognitivt övertag gentemot neandertal, vilket sedermera leder till den senares sorti ur historien vid -35 ka. Man kan på goda grunder misstänka att ett kommunikativt övertag har del i den historien.

Saken är mer komplicerad än så, eftersom afrikautvandrarna å ena sidan beblandar sig med neandertal och uppgår i lättare hybrider, och å den andra genomgår en evolutionär anpassning till nya miljöer, med en kognitiv revolution vid -35 ka (istidskonst, avancerad stenkultur). Den kognitiva förmågan diffunderar delvis tillbaka till delar av Afrika med tiden, men blir inte heltäckande förrän i historisk tid.

Detta har emellertid ingen bäring på språkapparaten, som tycks föreligga helt utvecklad vid -100 ka. Man kan notera att San i Sydafrika står genetiskt närmast de tidigaste sapiens, och att khoisan-språken utmärks av såväl en rik flora av konsonanter som särskilda konsonantklick, vilket kan vara en kulturellt nedärvd rest från ett tidigare språkstadium. Khoisan är inte mer «primitivt» än andra språk, men kan bära på ett mer primitivt arv – en ren spekulation, förstås. Rent allmänt förekommer färre fonem i språken ju längre bort man kommer från Afrika.

Om språket således kan antas vara 100 ka kan man förmoda att grammatikalisering utgör det sista stadiet i apparaten, det vill säga framväxten av ett rikt system för numerus, kasus och genus, tillsammans med tempus, modus och aspekt. Analytiska språk är en senare utveckling, som beror av kulturell friktion mellan olika språk.

De första primitiva språken förmår bara hantera subjekt (S) i grammatisk mening, medan senare utvecklingar lägger till de verb (V) som subjektet utför samt de objekt (O) som verben eventuellt verkar på. Ordföljd tenderar som många andra språkliga egenskaper att växla med tiden, men det tycks finnas en stark preferens för SOV-följd (jag äpple äter), vilket kanske är den naturliga ordningen, med SVO med flera som en senare utveckling. Exempelvis indoeuropeiska språk som latin, sanskrit, klassisk grekiska och tidig germanska var SOV-språk.

Den gradvisa utvecklingen mot ett fulländat språk (i vår mening – vi känner inget högre språk) inkluderar således mer intrikata beskrivningar av hur något utförs, hur subjekten och objekten är beskaffade, i vilken tid och i vilket rum de opererar och så vidare, ordklasser som inte fanns tillgängliga från början, men som har tillkommit efterhand. Den ytterligare datakraft som behövs för en sådan rik gestaltning skulle då föreligga fullt färdig först vid -100 ka.

Hur mycket av de språk som då talades lever kvar i dag? Ingenting, annat än den grundläggande grammatiska strukturen, eftersom språk är i konstant förändring. De mest basala ord kan ha en livslängd om något tiotusentals år, men även de vittrar småningom till oigenkännlighet, ersatta av andra, genom ljudförändringar, kulturell kontakt, folkförflyttning, intern evolution och så vidare.

Inte ett enda ord som nyttjades för hundra tusen år sedan existerar nedärvt i något av dagens språk, och inte ett enda av de ord som förekommer i dagens språk kommer att finnas i något språk lika långt in i framtiden – mama, papa med några till undantagna. Människans språk är som fågelsång, en ständigt skiftande repertoir utan beständigt minne, som en uppsättning färger som ständigt skiftar gradient.

Kategorier
Asien Buddism Japan Kultur Musik Religion Språk

Hatets väg – 修羅の花

När jag spelar tidig CJK-pop för vänner och bekanta möts jag oftast av ett förvånat uttryck, och man undrar varför jag gillar dansbandsmusik. Det gör jag nu inte, eftersom sådan så kallad musik saknar det minsta uns av känsla och kreativitet. Den eventuella likheten ligger i uppsättningen och det enkla instrumentala ackompanjemanget, men det som skiljer är framförallt den vokala framställningen och den fulländade poesin i sångtexterna.

På ytan smörig musik är alltså egentligen något helt annat, vilket kanske fordrar språkkunskaper och visst intresse för östasiatisk kultur i allmänhet för att upptäcka. Men enkelheten gör att denna vispop blir tidlös och tillgänglig för alla, vilket förklarar varför artister som Deng Lijun (邓丽君) uppnådde megastatus i hela Asien. Låtarna förmedlar ett känslospektrum som mestadels saknas i annan pop, modern som äldre.

Kaji Meiko (梶芽衣子) kan tjäna som exempel från Japan, här i Shura no hana (修羅の花, Asuras blomning), en sång som illustrerar filmen Shura yukihime (修羅雪姫, Asuran Snöprinsessa / Lady Snowblood) från 1973. Bakgrundshandlingen dröjer sig om Yuki (Snö), en kvinna som beträder hämndens väg efter att ett antal personer våldtagit hennes mor och dödat hennes familj, och sången berättar i poetisk form om snöprinsessans motiv och emotiva spektrum.

Asura är en sorts buddistisk halvgud med starka passioner, bland annat vrede. Titeln anspelar på att Yuki i själva verket är en asura i vardande (花 = hana kan betyda antingen blomma eller blomstring) genom sitt passionerade hat. Hon föds i ett fängelse under en snöstorm, och med den ingressen inleds sången:

死んでShindeいたita朝にasa ni
Döende på morgonen

弔いtomuraiのno雪yukiが ga降るfuru
begravningssnön faller

はぐれhagure犬inuのno遠吠えtōboe
en förlöpen hund ylar

下駄getaのno音otoきしむkishimu
träskor som gnisslar

いんがingaなおもnaomoさsa
sitt ödes vikt

みつめてmitsumete歩くaruku
bär hon en lång sträcka

闇yamiをo抱きしめるdakishimeru
hon omsluter mörkret

蛇の目janomeのno傘kasa一つhitotsu
med ett Janome-paraply

いのちinochiのno道michiをo行くiku女onna
en kvinna som går sin väg i livet

涙namidaはwaとうにtōni捨てましたsutemashita
och för länge sedan kastade iväg sina tårar

ふりむいたfurimuita川にkawa ni
från floden svängde hon

遠ざかるtōzakaru旅tabiのno日hiがga
en dags resa bort

凍てたiteta鶴tsuruはwa動かずugokazu
en orörlig frusen trana

哭いたnaita雨ameとto風kaze
i regn och visslande vind

冷えたhieta水面にmizumo ni
på den kalla vattenytan

ほつれhotsure髪kami映しutsushi
speglades hennes fransiga hår

涙namidaさえsae見せないmisenai
utan att visa sina tårar

蛇の目janomeのno傘kasa一つhitotsu
bakom ett Janome-paraply

怨みuramiのno道michiをo行くiku女onna
en kvinna som går på hatets väg

心kokoroはwaとうにtōni捨てましたsutemashita
och för länge sedan kastade bort sitt hjärta

義理giriもmo情けnasakeもmo
plikt och sympati

涙namidaもmo夢yumeもmo
tårar och drömmar

昨日kinōもmo明日ashitaもmo
i går och i morgon

縁enのnoないnai言葉kotoba
är bara tomma ord

怨みuramiのno川にkawa ni身miをoゆだねyudane
låter följa hatets flod

女onnaはwaとうにtōni捨てましたsutemashita
kvinnan förlorade sig själv för länge sedan

Den japanska poesin är här inte glasklar, men översättningen förmedlar i huvuddragen stämningen. Sången fick en renässans tack vare Tarantinos Kill Bill, men den utgör bara en droppe i havet av den visskatt som finns i den östasiatiska kulturen. Ignorance is bliss, och det är ju synd om man inte förmår skilja på dansbandsmusik och seriös tidlös kultur.

Kategorier
Asien Kina Kultur Språk

Bästa skriften

Låtsas för ett tag att du inte har en aning om språkliga begrepp som konsonanter, vokaler eller fonem, och att du lever i civilisationens framväxt under bronsåldern för fem tusen år sedan. Människan i Levanten hade sedan tidigare funnit ett sätt att tygla sädesslag, och kunde därför bli mer bofast. Istället för att leva i grottor byggde man underjordiska hus i lera, och de första samhällena växte fram när befolkningen ökade.

Under människans första 300 000 år hade man levt uteslutande som jägare-samlare i mindre band och stammar, och man hade inte haft något större behov av att föra räkenskap eller nedteckna saker för minnet. Man hade ägnat sig åt kultur via muntlig tradering, och de enda symboler man hade haft att göra med var enkla representationer av streck för antal samt betydelselösa geometriska mönster. Det är inte ens säkert att ett fullt utvecklat språk existerade innan den beteendemässigt moderna människan utvecklades vid -70 000.

Med större befolkning uppstår arbetsdelning, och därmed ett behov av att bokföra transaktioner. Produktion, handel, löner, lager med mera måste nedtecknas, då hjärnans minne inte räcker till och då det krävs någon form av organisation och kontraktuell säkerhet. Enkla piktogram som föreställer vanliga objekt nedtecknas i det medium man behärskar, vilket är lera. Piktogrammen föreställer boskap, sädesslag, föremål och så vidare, och man utvecklar någon form av numerisk kod för att hålla räkning.

Du, som lyckligtvis är son till någon i det styrande skiktet, slipper kröka rygg på fälten, och har att ansvara för bokföring i denna spännande tid (alternativt är dotter som ansvarar för religiösa bestyr). Bladet är oskrivet, och du har frihet att på egen hand utveckla den skrift som växer fram. Du är den som inte bara nyttjar befintliga symboler, utan emellanåt har att hitta på nya. Efter ett tag inser du att det blir rätt många symboler att hålla reda på, och att en del begrepp är mer svåra att representera, till exempel namn på personer i handel och arbete, personer som kan komma från andra traditioner.

Du börjar därför förenkla de rena piktogrammen till mer abstrakta former, och kombinerar dem i än mer abstrakta glyfer för snabbare skrift. Även om du har fått primitiv bildning har du små möjligheter att representera språket fullt ut med dina symboler, och du har heller ingen möjlighet att bära med dig lexikon på stentavlor omfattande över tusen symboler. Piktogrammen börjar därför anta en fonetisk karaktär när du vill representera något okänt med kända symboler, vars initiala ljudvärden antas som fonetiska element.

Den kilskrift du är med om att ta fram indikerar förutom stiliserade begrepp således även ljudvärden, ungefär som den senare kinesiska skriften, och är ett steg på vägen mot ett renodlat alfabet. Dina kolleger i Egypten har något motsvarande system på gång med utveckling av piktografiska hieroglyfer till ett mer fonetiskt system, och de har dessutom fördelen av att kunna nyttja pergament för sin skrift.

Närmare femton hundra år senare, vid -1700, föreligger som en vidareutveckling det renodlade fonetiska systemet hos fenicierna, ett sjöfarande semitiskt handelsfolk. Det feniciska alfabetet är en abjad, det vill säga ett alfabet bestående uteslutande av konsonanter, eftersom denna form passar semitiska språk väl. ’Vn svnsk kn fktskt skrvs md ’nbrt knsnntr ’ch ’lltjmt vr lslgt.

Semitiska språk har visserligen ett fåtal vokaler (vanligen a, u och i), men de används obetonade bara i skrift då det krävs förtydligande, eller för att lära barn läsa. När den feniciska skriften togs upp av grekerna genom handeln tillkom symboler för vokaler, dels genom en slump, dels för att grekiskan har så många fler vokaler och en annan syntax. Därmed var alfabetet fött.

I teknisk mening utgjorde den feniciska symbolen 𐤀 ett oxhuvud (’ālep), vilket i grekiskan blev ett Α (alfa) efter rotation nittio grader. Feniciska tecknet 𐤁 representerar på samma sätt ett hus (bēt), det vill säga B (beta); 𐤂 en käpp (gīmel), vilket blev grekiska Γ (gamma; G, C); 𐤃 en fisk (dālet), det vill säga Δ (delta; D), och så vidare. Bruket spreds till etrusker, latinare och andra med lokala anpassningar och variationer, och resten är så att säga historia.

Men den feniciska uppfinningen spreds vida omkring, inte minst till Indusdalen, där den gav upphov till brahmiskriften vid -400. I förstone tycks indiska skriftsystem förefalla helt väsensskilda, men de har alltså samma feniciska ursprung som det latinska alfabetet. Feniciska 𐤓 (rēš, huvud) blev grekiska Ρ (rho, R), vilket motsvaras av brahmis 𑀭 och devanagaris र. Feniciska 𐤈 (ṭēt, hjul) blev grekiska Θ (theta), brahmi 𑀣 (tha) och devanagari थ.

Sanskrit hade en annan fonetik än de semitiska språken, varför den brahmiska skriften anpassades efter dessa förhållanden. Brahmi och senare avledningar som devanagari är således konsonantalfabet med en grundvokal (a), och övriga vokaler märks ut med diakritiska tecken eller i förekommande fall självständigt. I en sådan abugida får man istället ta bort den inneboende vokalen vid behov.

I hindi är क (ka) en grundläggande stavelse, och konsontanen k erhålls genom ett diakritiskt tecken क् eller via regler. Andra vokalvärden fås med motsvarande tillägg, som का (ka:), के (ke), कै (kai), कि (ki), की (ki:), को (ko), कौ (kau), कु (ku), कू (ku:), र्क (rka) och कँ (kam). I modern hindi används stavelserna i princip som renodlade konsonanter, men i sanskrit nyttjades sammansatta konsonanter för att eliminera inneboende vokal. Exempel: क्या (kya:, vad) har ligaturen क्य (kya), som inte är samma som कय (kaya); धन्यवाद (dhanyava:d, tack) har ligaturen न्य (nya), som inte är samma som नय (naya); बुद्ध (buddha) har ligaturerna बु (bu) och द्ध (ddha), som är skilda från बउ (bau) respektive दध (dadha).

Längre österut dominerade emellertid ett logografiskt system som det kinesiska, vars ideografiska tecken bär på både betydelsebärande element och fonetisk information, om än ofullständigt. Rena piktogram som 日 (rì, sol) och 月 (yuè, måne) kan kombineras till 明 (míng, ljus; klar), som i sin tur kan nyttjas abstrakt, som i 说明 (shuōmíng, säga-klart = förklaring). Skriften passar sinitiska språk väl, eftersom de är analytiska och därmed i avsaknad av böjning, konjugation och andra egenheter – ett morfem motsvaras alltid av ett tecken.

Kinas dominans spred skriften till Japan, Korea och Vietnam, men den är mindre lämpad för dessa språk. Exempelvis japanskan har därför kompletterat skriften med stavelsealfabet som hiragana (ひらがな eller 平仮名) och katakana (カタカナ eller 片仮名). Stavelsealfabeten påminner om abugidor, men har även renodlade vokaler som あ (a), い (i), う (u), え (e) och お (o). Även om japanska kan skrivas fullständigt med kana, nyttjar man de kinesiska tecknen som baselement. Hiragana används istället för funktionsord och böjningselement. Satsen 私は学生です kan således dechiffreras som 私 (watashi, jag), は (wa, subjektmarkör), 学生 (gakusei, student), です (desu, kopula = är), med typisk blandning av tecken och stavelser i en komplex blandskrift.

Koreanskan är snarlik japanskan i grammatisk struktur, även om språken i övrigt saknar nära släktskap. Men Korea valde en annan väg genom att gestalta ett artificiellt särdragsbaserat fonemiskt alfabet från grunden. Vertikala vokaler ㅏ (a), ㅓ (eo) och ㅣ (i) representerar lågt register, horisontella ㅗ (o), ㅜ (u) och ㅡ (eu) högre. Kombinera elementen för diftonger, ㅗ + ㅏ = ㅘ (wa, eller oa), eller lägg till ett streck för uppmjukning, ㅑ (ya), ㅛ (yo) och så vidare.

Det koreanska alfabetet hangeul har således funktionell fonetisk information inbyggd i de enskilda tecknen. Till skillnad från latinska och andra alfabet skrivs tecknen dock inte linjärt, utan kombineras i block till för Östasien typiska morfem: ㅎ ㅏ ㄴ ㄱ ㅡ ㄹ ger vid kombination 한글 (han-geul). Kinesiska tecken används numera bara för distinktion vid behov, men hangeul ärver alltså stavelseblock och morfembas från kinesiskan.

Vietnamesiska är i likhet med kinesiska ett analytiskt tonspråk, och kunde med fördel ha behållit de kinesiska tecknen. Istället infördes en latiniserad skrift under fransk ockupation, och den behölls vid självständigheten 1954, bland annat för att den medförde enklare undervisning. Exempelvis ordet modernisering skrivs numera hiệnđạihoá, att jämföras med kinesiskans 現代化 (xiàndàihuà).

Tanken att ersätta kinesisk skrift med ett alfabet har emellanåt väckts. Det vietnamesiska exemplet visar att det förvisso är möjligt, men att det knappast ger några andra fördelar än att sänka den inledande tröskeln. Den otympliga vietnamesiska skriften med sitt överflöd av diakritiska tecken är under alla omständigheter inte den bästa kandidaten.

Detta föranleder frågan om skriftsystem är helt utbytbara, och om något skriftsystem kan anses vara mer fördelaktigt än andra. Finns det något bästa skriftsystem? Den första frågan kan besvaras med ett nja, då exempelvis indoeuropeiska och syntetiska språk svårligen kan skrivas med logografiska tecken. Ändå har japanska och koreanska länge använt just kinesiska tecken i avsaknad av egen skrift, men till ett pris. Vietnamesiskan lär ursprungligen ha varit mer syntetisk med rika flektionsmönster, men språket transformerades av den kinesiska skriften – det är för all del möjligt att kinesiskan själv delvis är ett resultat av sitt skriftsystem.

Hindi kan skrivas med arabiska tecken, och kallas då urdu. Det finns heller inget som hindrar att ett alfabet ersätter abjader eller abugidor, utan det skulle förmodligen vara fördelaktigt, förutom i kulturhistoriskt och estetiskt hänseende. Inte minst skulle man slippa otympligheten i den stora mängden sammansatta konsonanter, eller den fonetiska osäkerheten i avsaknad av sådana. Men som det grekiska exemplet visar är vokalrika språk inte lämpade för abjader eller ens abugidor, även om ett stavelsealfabet som kana skulle kunna nyttjas. Olika språk har således olika fonetiska förutsättningar, och dessa avspeglas i skriftsystemet.

Alfabeten har fördel i att vara lättlärda och fonetiskt förhållandevis representativa, beroende på språk. Nackdelen ligger i att skriften inte hänger med i talspråksutvecklingen, och att ortografin blir lidande då äldre skriftformer används. Exempelvis h är numera stumt i romanska språk, och engelskans många varianter av uttal på -ough (eller svenskans sj-) förskräcker.

Logografiska skriftsystem som kinesiska har en betydligt högre tröskel med sina många tecken, men är å andra sidan beständiga över geografi och tid. Skriften är lika representativ oavsett dialekt, och äldre texter kan läsas utan större problem. Min egen erfarenhet av kinesiskan är att tecknen är ett mindre problem, och att svårigheterna snarare ligger i toner, uttal och mängden fasta uttryck. Om det inte funnes fördelar med tecknen skulle de ha skrotats för länge sedan, inte minst i Japan. Tecknen ger stadga.

Koreanska hangeul brukar framhållas som ett lysande exempel på lingvistisk innovation, men systemet är mindre lämpligt för språk med konsonantkluster, som germanska och slaviska språk. För tonspråk som kinesiska skulle ett särdragsbaserat system som hangeul behöva kompletteras med tonmarkörer, men problemet hur man särskiljer den stora mängden homonymer kvarstår. 请客 och 顷刻 är lätta att skilja åt, medan den alfabetiska representationen qǐngkè är identisk.

Tanken på ett enhetligt globalt skriftsystem är därför meningslös, då respektive språks fonemiska förutsättningar avgör lämpligheten. Även om ett system som IPA i princip skulle kunna användas, är det alltjämt inga andra än språkvetare som vill ta i ett sådant otympligt verktyg. Språk har inte bara till syfte att vara omedelbart fonetiskt klara, utan bygger även kultur, tradition och kontinuitet.