Kategori: Språk

Kategorier
Hälsa Kultur Språk Vetenskap

Neurogenes och neuroplasticitet

James Bond lär ska kunna prata åtta språk utöver sitt modersmål, varav några flytande och utan brytning. Ingen skådespelare har dock övertygande kunnat simulera den förmågan i filmens värld, vilket kanske mest illustrerar att en sådan grad av polyglottism är ovanlig bland engelsktalande personer.

Utanför fiktionen har vi den svenske, ahem, superhjälten Kapten Zoom, eller Anders Tegnell som han vanligen kallas, som sägs kunna tala fem språk flytande och dessutom har hela raddan av körkort. Det senare har förvisso även jag, och jag behärskar samtidigt långt fler språk än Tegnell, utan att någon för den skull har förväxlat mig med Bond eller tagit mig för en agent.

Flerspråkighet är annars norm i världen, och det är i själva verket anglosfären som är det makabra undantaget. Det är kanske därför man där gärna förknippar språkförmåga med intelligens och talang mer än på annat håll, där det mestadels är en fråga om att lära sig i unga år när hjärnans plasticitet är som störst. Vi förknippar vanligen inte Afrika med intelligens, men det är annars där man pratar flest språk.

Hjärnan stelnar därefter till i vuxen ålder. Det blir visserligen inte svårare att lära nytt, utan tvärtom kan man med hjälp av sin erfarenhet och tidigare kunskaper lära sig språk och annat betydligt snabbare än barn med större plasticitet. Men inlärningen blir vanligen inte ideal, utan lämnar imperfektioner i form av brytning i språk och mindre agilt beteende, medan ett barn uppnår fulländning i motorisk och språklig förmåga.

En intressant frågeställning gäller om man kan mjuka upp en stel hjärna och odla nya neurala nätverk, för att därmed kunna lära bättre och även hålla den grå massan frisk och fri från död vävnad som tenderar att lagras med ålder, det vill säga om den vuxna hjärnan är förmögen till neurogenes och förbättrad neuroplasticitet i någon högre grad. Man trodde länge att svaret är nej, och att hjärnan är en rigid struktur som inte kan påverkas mer än marginellt.

Men det visar sig att sådan neurogenes förvisso är möjlig, och att den kan styras genom frisättning av signalproteinet BDNF (brain-derived neurotrophic factor), en nervtillväxtfaktor som stimulerar nybildning och differentiering av hjärnceller. Med sådan neurogenes kan man således förbättra sin kognitiva förmåga, samtidigt som slaggprodukter rensas bort och risken därmed minskar för såväl neuropsykiatriska och psykiska sjukdomar som demens i högre ålder.

Följdfrågan blir då hur man frisätter BDNF, och om man får tro boulevardspressen och skräptabloiderna handlar det om att stoppa i sig blåbär, gojibär och andra «superbär», eller att inmundiga någon annan produkt som någon krämare vill kränga. Rödvin (resveratrol) hör till en annan kategori av «superlivsmedel» som sägs kunna «boosta» hjärnan och förlänga livet på en och samma gång, nämligen om man dricker tusen glas…

Det finns dock ett antal skäl till att «superbär» och annan kommersiell smörja inte är annat än en marknadsmässig ploj, samtidigt som fungerande metoder att öka BDNF-frisättning mer handlar om att inte äta, det vill säga att fasta, och om att utöva motion, allra helst i kombination med varandra.

Biokemin är komplicerad, men väldokumenterad vid det här laget. Motionens roll har varit känd ganska länge, medan effekter av periodisk och annan slags fasta är av nyare slag. Det visar sig att båda ger upphov till neurogenes, men att särskilt motion bidrar till att nybilda stamceller för vidare neurogenes och förbättrad neuroplasticitet.

Fasta har en motsvarande funktion i övriga organ, där autofagi är den process som angriper dysfunktionella celler och bygger nytt av materialet, och där stamceller nybildas efter några dagars vattenfasta. Autofagi kan av lätt insedda skäl inte fungera i hjärnan, utan det finns där andra städmekanismer och motsvarande funktioner.

Metabolisk stress i form av fasta och motion bidrar alltså till att föryngra både kropp och knopp, men bara under förutsättning att man under ätperioder verkligen fyller kroppen med erforderliga näringsämnen. Inte «superbär», men väl en balanserad kost med fett och protein som huvudsaklig energikälla och färre inslag av kolhydrater, särskilt socker och andra snabba varianter.

Vidare kommer ingen tillväxt att ske om man inte också använder muskler och hjärnceller, exempelvis genom att lära nytt. Du lär dig kanske inte lika bra som ett barn, men din japanska och koreanska blir avgjort vassare med en livsföring som inbegriper fasta, motion och nyttig kost.

Kategorier
Kultur Språk

Nedriga språk

Tre vanliga reaktioner när svenskar utsätts för nederländskt tal, kanske i en flygkabin på väg mot Amsterdam, är: 1) jag förstår inte ett ord av vad hon säger, men jag fattar ändå allt! 2) jag förstår ingenting, men orden låter väldigt bekanta! 3) It’s a Unix system. I know this! Under förutsättning att man inte har studerat nederländska, vill säga.

En vanlig observation är vidare att nederländska låter som en «blandning mellan svenska och engelska», men i själva verket ligger nederländskan betydligt närmare engelskan, ett annat västgermanskt språk. Riktigare är att nederländska ligger mellan engelska och plattyska, och att plattyska i sin tur starkt har påverkat svenskans och andra skandinaviska språks utveckling, särskilt under hanseatisk tid.

Nederlands

Svenska är annars ett nordgermanskt språk som ursprungligen mer påminde om isländska (fornnordiska) med dess komplexa grammatik och säregna uttal, men vars morfologiska struktur mosades sönder och samman under inflytande av lågtyska köpmän under medeltiden. Samtidigt lånades mängder av plattyska ord in, betydligt mer än vad som sker med engelskan i dag, vilket föranledde August Strindberg att karakterisera svenskan som plattyska i tolv dialekter.

Nu är svenskan ändå tämligen unik, trots denna starka påverkan, men det är ändå detta historiska inflytande som gör att vi på något sätt känner igen oss i både plattyska och nederländska – det är avlägsna kusiner med underlig dialekt. Samtidigt kan personer på lågländerna ofta förstå varandras språk i hög grad på grund av strukturella likheter och i stort sett gemensam vokabulär över ett kontinuum.

Plattdüütsch

Även om vi i nederländskan kan spåra släktskap med engelska – eller egentligen frisiska – har britterna betydligt svårare att förstå nederländska än vi, för att engelskan inte är ett renodlat germanskt språk utan uppblandat med franska och latin. Engelskan har samtidigt påverkats i hög grad av fornnordiskan under Danelagen, vilket gör att engelskspråkiga personer lätt tar till sig skandinaviska språk. Ändå är släktskapet större med nederländska och frisiska, vilket medför att nederländare lättare än andra lär sig engelska och dessutom tar in mer engelska i det egna språket.

Man kunde tycka att även svenskar lätt lär sig engelska, men det är mer en effekt av kultur och utbildning, och det är bara några generationer sedan knappt någon svensk behärskade språket. Tyskan ligger oss egentligen betydligt närmare, och så även språken i lågländerna. Nederländska, med betydligt enklare grammatik än i tyskan, är därför ett av de språk som en svensk kan lära sig allra fortast, efter grannspråken norska och danska, givet allt annat lika.

https://www.youtube.com/watch?v=6avQhz7Hh6A
Den germanska språkfamiljen i det indoeuropeiska släktträdet uppstod för 2 500 år sedan i motsvarande nutidens södra Sverige och Danmark, och har därefter förgrenats i ett flertal utvecklingar med senare korsbefruktningar.
Kategorier
Kultur Språk

Ni ska kalla mig ers nåd

Pronomensoppan har en del udda trådar, varav en är ungdomars (och invandrares) anakronistiska bruk av singulärt ni, i tron att det är en artig tilltalsform. Invandrarna översätter för all del bara från sin egen kultur, då de flesta språk har sådana artighetsformer, medan yngre svenskar nog mest har luckor i utbildningen och uppfostran.

Eller så har de lärt från blattarna, som ju driver stora delar av servicenäringen. Ty det är där och nästan bara där (miss)bruket förekommer, som ett sätt att visa respekt eller inta en neutral hållning. Men som Språktidningen berättar, är det historiska niandet nedlåtande snarare än en artighetsform, varför man förr gärna omskrev i tredje person för att undvika kalamiteter: ska herrn ha lite mer kaffe?

Äldre personer tar därför illa vid sig när de nias sålunda av aningslös ungdom, medan många av oss andra nog mest upplever en viss irritation av att invanda former överges i något slags socialt experiment. Däremot är vi nog mer förlåtande mot invandrarna, i det att de är uppriktiga i sin respekt.

Man kan här jämföra med det påhittade *hen för att beteckna en person med okänt eller oklart kön i tredje person, som en «neutral» form av han och hon. Bättre vore då att helt sonika avskaffa det könsspecifika hon och generellt nyttja han.

Även engelskan dras med denna problematik, i det att pluralformen they numera används för att beteckna en person i singular, på ungefär samma sätt som «hen». Bruket är visserligen ursprungligen av äldre datum, men har numera främst kommit att förknippas med Q-rörelsen som ett sätt att beteckna «ickebinära» typer och andra halvkön.

Men det finns fler varianter, och var och en i detta klientel tycks ta sig rätten att kräva respekt för just sitt val av sådana neopronomen. Det är bara det att vi övriga inte har en susning om vad en person har tagit sig för särskilda grammatiska privilegier, utöver de naturligt givna, på samma sätt som vi inte heller vet huruvida personen i fråga kanske anser sig vara indian trots uppenbara europeiska anlag.

Det finns som sagt parallella historiska trådar att nysta i, som till exempel spanskans artighetstilltal usted i tredje person, identiskt med det svenska bruket av att omskriva till tredje person. Men usted är alltså en förkortning av vuestra merced, vilket betyder ers nåd, en tilltalsform reserverad för de mest adliga av medeltidens väsen.

Eftersom det alltid finns osäkerhet i social rang blev effekten att bruket av usted blev utspätt och småningom helt allmänt, och att var och en av spanjorerna således blev ers nåd. Motsvarande bruk på annat håll är till exempel engelskans sir, ursprungligen en tilltalform för riddare. De som inte dög att betecknas sir, lord eller your honor fick nöja sig med mister, vilket är en fransk import av monsieur som betyder just my lord.

Det är inte på något sätt begränsat till Europa, utan förekommer allmänt i de flesta kulturer. I de östasiatiska länderna förekommer otaliga artighetsformer i gängse hierarki, men dessa kulturer har även termer för att benämna den egna personen lägre istället för att höja motparten – ödmjuk tjänare (鄙人, biren), ovärdig ofrälse (贱民, jianmin), eller under dig (在下, zaixia) betyder alla jag i självnedvärderande mening i mandarin.

Personal i servicenäringen kunde ta lärdom av denna tradition, och sänka sig gentemot kunderna istället för att alienera dem med utrangerade tilltalsformer. Er usle tjänare är nu redo att ta menyn, ett bra sätt att vinna respekt genom ödmjukhet, om än spelad. I annat fall vill jag nog ha ett ord med i laget, och restaurangpersonalen bör hädanefter kalla mig ers nåd på spanskt manér, för att likrikta artighetsformerna över Europa.

Kategorier
Kultur Politik Språk

Kannibalistisk negerkung i Söderhavet

Litteraturens grund är den muntliga traditionen, i vilken en berättelse inte bara överförs till nya generationer utan även ständigt förändras till innehåll och nyans, dels på grund av ofullständig kopiering men även av skäl som har att göra med en kultur stadd i kontinuerlig förändring. Exempelvis sagor i forn sed lär ha ändrat skepnad ett otal gånger, samt växt i omfång med tiden till allt rikare skildringar.

Den välkända flodmyten brukar kallas «biblisk», men har som flera andra sådana berättelser sitt ursprung långt tidigare än så i mesopotamisk tradition, i vilken den har traderats oralt och sedermera nedtecknats i form av Gilgamesheposet med flera verk.

När en religiös urkund en gång fastställts får den dock en mer kanonisk ställning, med en innebörd som anses vara av gudomligt ursprung och därför inte får ändras. Bibeln och andra texter lämpar sig därför för språkvetenskapliga analyser, i det att de uttrycker något bestämt och oföränderligt med tidens språkdräkt i en rad kulturer.

Men även moderna texter ses ofta som en avgränsad enhet, ett paket som är fixt och färdigt och därför inte bör petas i, annat än avseende stavfel och annan oavsiktlig kontaminering. Lika lite som man kan tänka sig att plötsligt ändra nyans och kontrast i Mona Lisa, kan man ta sig före att ändra i litterära verk, särskilt inte i kulturhistoriskt viktiga sådana – det blir då ett derivat av en förlaga.

Det är å andra sidan inte ovanligt att författare, som äger sina egna alster, löpande gör justeringar i nyutgåvor, eller rent av erbjuder en hel palett av nyanser på ett visst tema. På samma sätt är det naturligt för ett förlag att förnya äldre texter i en mer modern språkdräkt för att lättare nå en nutida läsekrets, utan att man därmed ändrar innebörden i det förmedlade.

Tillkommer så översättningar, som inte alltid är ordagranna utan ofta anpassas något för att passa in i en annan kulturell kontext. I statstelevisionens undertexter av amerikanska filmer kunde man fordom således läsa att «the union» minsann är «amerikanska LO», vilket väl speglade värderingarna i den tidens socialdemokratiska enhetsstat.

I det svenska nationaleposet Pippi Långstrump kan man se motsvarande skillnader i tillgängliga översättningar. Pippi går på kafferep blir således Pippi geht zum Kaffeekränzchen (kaffecirkel) i den tyska utgåvan; Pippi gaat op theevisite (tebesök) i den nederländska; Fifi est invitée à prendre le thé (tebjudning) i den franska; Pippi al rinfresco per signore (förfriskning hos damer) i den italienska; Как Пеппи приглашают на чашку кофе (kaffebjudning) i den ryska; Pippi asiste a un té (tebjudning) i den spanska; samt Pípi qù chī chádiǎn (皮皮去吃茶点, förfriskningar, det vill säga te med tilltugg) i den kinesiska.

Det är så för att kafferep är ett unikt svenskt ord som saknar exakt motsvarighet i andra språk, och därför approximeras med lokala kulturella motsvarigheter, även med avseende på dryckens karaktär. Det ändrar alltså inte berättelsens form och andemening, men väl dess nyanser.

Det gäller även personnamn, där Pippi inte kan heta så på franska utan att barn börjar fnittra, eftersom pipi på franska är som engelskans pee. Hon heter dessutom Fifi Brindacier (Pippi Stålfläta) för att komplicera saken ytterligare. På andra språk är översättningen oftast naturtrogen, som i Langstrumpf (tyska), Langkous (nederländska), Calzaslargas (spanska), Calzelunghe (italienska), Longstocking (engelska), Changwazi (长袜子, kinesiska) samt Peppi Dlinnyjtjulok (Пеппи Длинныйчулок, ryska).

När Pippi får besök av tjuvar om natten får vi veta att hon håller på att lära sig dansa schottis, och så är det också i den tyska utgåvan (Schottisch tanzen zu lernen). Men i den nederländska lär hon sig istället vals (te leren walsen), och i den italienska tarantella (stava imparando a ballare la tarantella).

I den ryska lär sig Pippi dansa twist (стало научиться танцевать твист), medan polka förekommer i den franska (en train d’apprendre à danser la polka), spanska (estaba enseñándose a sí misma a bailar la polca) respektive kinesiska (自学波尔卡舞, zìxué bō’ěrkǎwǔ). Det rör sig således om fem olika slags danser, men det är naturligtvis egalt för den större bilden, som inte handlar om en särskild dans.

Pippi Långstrump är ursprungligen en spontan muntlig berättelse som Lindgren underhöll sin influensasjuka dotter med, och den odlades sedermera på samma sätt som all tidigare oral tradition, för att senare fixeras i skrift och publiceras för allmänheten. Dessförinnan var det mer levande materia, men man kan naturligtvis föreställa sig att man emellanåt gör ingrepp även i den tryckta versionen, av orsaker som redogjordes för ovan.

Ett omtalat sådant gäller hur Pippis pappa Efraim inte längre fick vara negerkung, utan istället blev «härskare av kurrekurredutterna» och sedermera söderhavskung, av skäl som har att göra med en politiskt korrekt strömning som hävdar att ordet «neger» är rasistiskt.

Det som möjligen är rasistiskt är i själva verket det faktum att Pippis vita pappa är kung över en stam infödingar på en ö i «Söderhavet», en «härskare» över något folkslag med ett lustigt namn av bekant slag – «kurrekurredutter» låter ungefär som hottentotter –, det vill säga en kolonial historia som gäller oförändrad, alldeles oavsett om undersåtarna kallas negrer eller ej.

Även här gäller att det inte påverkar bilden i det stora hela vad för slags rövarkung Efraim Långstrump är, och hans roll är helt perifer i sammanhanget. Att det ändå blir rabalder kring ordbytet beror på att det har politiska konnotationer, och att det därför inte är av samma slag som de ovan uppräknade, utan anses vara ett illegitimt ingrepp.

Det är en form av politisk kulturredigering i vilken man låter eufemisera det förgångna, en kulturrevolutionär rörelse i vilken man anpassar kulturhistorien efter en modern politisk strömning, eller i förekommande fall tillgriper bildstormning mot förhatliga historiska objekt, en företeelse som inte är så långt från nationalsocialisternas bokbål som kan kan tro.

Eftersom det är en internationell strömning kan man se motsvarande ingrepp i många översättningar. Den ursprungliga tyska satsen Mein Vater ist ein Negerkönig har således modifierats med ordet Südseekönig. I den italienska utgåvan är pappan numera också söderhavskung (La mia mamma è un angelo e mio padre un re dei Mari del Sud), medan han i den spanska snarare är kannibalkung (Mi madre es un ángel y mi padre el rey de los caníbales). Han var även roi des Cannibales i den första franska versionen, men är nu snarare le roi des mers du sud, eftersom ordet «kannibal» leder tanken i en bestämd riktning.

I den kinesiska utgåvan (我的妈妈是天使，我的爸爸是黑人国王, Wǒ de māma shì tiānshǐ, wǒ de bàba shì hēirén guówáng) kvarstår termen hēirén guówáng (黑人国王), det vill säga kung över svarta människor. Hēirén är här en direkt motsvarighet till neger eller spanskans negro, medan det offensiva engelska uttrycket nigger motsvaras av hēiguǐ (黑鬼, svart jävel).

Även i den ryska versionen kvarstår ordet негритянский (negritjanskij, adjektivisering av neger) i Моя мама — ангел, а папа — негритянский король, från den ursprungliga översättningen — Мой папа — негритянский король! I den nederländska versionen har den ursprungliga översättningen Mijn vader is een negerkoning fått förledet neger struket, och han är nu bara koning över Taka-Tukaland – låter som hutuer och tutsier, eh?

För dem det berör, det vill säga barnen och andra läsare, spelar det kanske inte så stor roll, eftersom de får sig till livs den vidunderliga berättelsen ändå. Men man försitter ett tillfälle att introducera och problematisera ord som barnet förr eller senare kommer i kontakt med, i en annan kontext. Tanken att man kan gömma undan ord är i bästa fall infantil, men förmodligen mest skadlig.

Kategorier
Kina Kultur Politik Religion Språk USA Xinjiang

Dödens fält i Xinjiang?

Den avgående amerikanska dårregimen deklarerar i elfte timmen genom utrikesminister Mike Pompeo att det pågår ett «folkmord» mot muslimska uigurer i Xinjiang. Syftet med utspelet är givetvis att ge efterträdaren Joe Biden en «present» i form av att ytterligare förgifta relationen med Kina, i en sista ansats av galenskap – the final madness, 最后的疯狂.

Man kunde annars tycka att en regim som under det senaste året har haft ihjäl 410 000 av sina egna medborgare genom aktiva och passiva politiska beslut borde ha lite mer finess, att en administration vars hela mandatperiod har präglats av raskravaller, rasistiska utspel och vit makt-ambitioner borde ha åtminstone en smula självinsikt och inte klampa in som en elefant i en porslinsbutik.

Det blir lite grann som att förneka att man slår sin fru, att nappa på ett trollande fulbete, men faktum är att Pompeo utnyttjar en befintlig strömning i sin retorik. Tidigare har kristna dårfinkar som Adrian Zenz och andra MR-jesuiter betecknat reformerna i Xinjiang som ett «kulturellt folkmord», men i sin strävan att ständigt överträffa sig själv har man sedermera uppgraderat fallet till «folkmord».

Man tänker sig här något typ dödens fält i Kambodja med miljontals skallar lagrade på hög, eller kanske motsvarande folkmord i Rwanda på nittiotalet. Eller åtminstone massgravar med tusentals ihjälskjutna bosniska muslimer.

Men det man finner är alltså utbildning och arbetsträning, fattigdomsbekämpning och avradikalisering, och inte en dödskalle så långt ögat når. Några dödens fält finner man inte i Xinjiang, inte heller några massgravar.

Att påbjuda mandarin i skolan anses här vara ekvivalent med «folkmord», särskilt som ickeuigurer inte behöver lära sig uiguriska (wtf?). Enligt samma logik äger i så fall ett «folkmord» rum i Sverige, där man tvingar på de stackars samerna och tornedalingarna maktens svenska språk, samtidigt som ickesamer inte behöver lära sig samiska.

På samma sätt likställer man med «folkmord» att uiguriska kvinnor erbjuds en väg ut ur muslimsk misogyni, bland annat genom pekuniära incitament att föda färre barn och ta reproduktiv kontroll över sin egen tillvaro, innefattande ett självständigt liv i arbete, hävdvunna feministiska landvinningar i vår del av världen.

Det finns naturligtvis en inneboende logik i att fattiga människor som saknar utbildning radikaliseras och hyser agg mot ickemuslimer, vilket leder till friktion i samhället, upplopp, separatism och slutligen även terror. Den enda vägen att bryta en sådan ond cirkel är att ge de förfördelade de verktyg som behövs för att bli en del av lösningen och samhället istället för att fortsätta utgöra ett problem, det vill säga utbildning och träning av lämpligt slag – att bli anställningsbar, som vi säger i arbetslinjens land.

I den processen förekommer helt säkert övergrepp av olika slag som är nog så allvarliga, men det är inte samma sak som att det skulle finns någon systematisk ambition att «utrota» en kultur eller till och med ett folk – det är en fullständigt befängd tanke, givet att Kina är mångkulturellt sedan tusentals år tillbaka.

Vad värre är urvattnar man viktiga begrepp genom dessa allt grövre överdrifter. Termen «folkmord» förlorar helt sin valör när man missbrukar den sålunda, och när det nästa gång åter anställs folkmord på riktigt någonstans i världen kommer vi att rycka på axlarna – igen, för ingen kom ju till undsättning i Rwanda.