Som väntat bjuder Beijing på stort fyrverkeri dagarna efter att amerikanska regeringsrepresentanten Pelosi avlagt officiellt besök i Taibei och därmed brutit mot den egna ett Kina-policyn. Skalan är dock betydligt större än väntat, och motsvarar i princip en blockad av Taiwan under tre dagar.
Befrielsearmén bedriver en blixtsnabbt arrangerad storövning i sex områden, strategiskt belägna i närheten av större hamnar och flygfält, samtidigt som man har utfärdat förbud mot att vistas i eller passera berörda områden. Saken visar att man förstås har färdiga planer att på kort tid iscensätta en invasion.
Man flexar musklerna i första hand för att skicka en signal till Taiwan, men även till Väst om att man inte tolererar officiella besök av det slag som just har timat. Samtidigt måste man lägga sig på en nivå som inte leder till direkt konfrontation med amerikansk flotta stationerad i området.
USA kan måhända tänkas vilja iscensätta en demonstration om «navigeringsfrihet» i området, varvid stormakterna riskerar hamna på direkt kollisionskurs. En skur Dongfeng har även slagit ned i vattnen utanför Yonaguni (与那国) och därmed dragit in Japan i utvecklingen.
Men spelets regler är sådana att det nu är den andra sidan som ska förhålla sig passiv medan Kinas ursinne pågår, och därefter får man söka hitta nya öppningar i det vidare diplomatiska spelet. Det vore helt enkelt inte rationellt att just nu plocka upp Beijings kastade handske, för då eskalerar det snabbt.
Folkets befrielsearmé övar i sex områden runt om Taiwan fram till söndag.
Uppgifter gör gällande att amerikanska representanthusets talman Nancy Pelosi trots allt kommer att besöka Taiwan, nämligen på onsdag efter avlagd visit hos premiärminister Li Xianlong (李显龙) i Singapore. Det sker trots US-presidenten Bidens uppmaning om att nu inte är en bra tid, och utan att ta notis om Beijings spottande och fräsande om saken.
Kinas utrikesdepartement hävdar att Befrielsearmén inte kommer att stillatigande åse Pelosis besök (坐视不管, zuoshi-buguan), vilket därmed indikerar att man tar höjd för något slags agerande. Man kan givetvis inte skjuta ned Pelosis plan, men möjligen söka förhindra det från att nå Taibei genom att skicka en skvadron J-20 Weilong för vidare eskort – i så fall en farlig manöver som inbjuder till ett amerikanskt svar och diplomatisk kris.
Kanske nöjer man sig med att visa sitt missnöje genom att anställa något slags teatraliskt fyrverkeri, men då har man samtidigt förlorat ansiktet och bjudit in till allt fler besök från västliga potentater till den upproriska provinsen. Taiwan kan glida Beijing ur händerna om man inte gör allvar av sin eldfängda retorik, och det tycks exakt vara den västliga strategin, att peta på den sävliga pandan utan att den vågar svara.
Något perfekt läge för att återta Taiwan kommer aldrig att infinna sig, men nu kunde faktiskt vara ett av de bättre tillfällena, då Väst blöder under inflation och konfrontation med Ryssland. Kina kan tyckas ha tiden på sin sida, och därmed skulle man kunna bida sin tid ytterligare något, för att växa och rusta och sedermera uppnå överlägsen slagstyrka.
Problemet med det resonemanget är att USA och andra krafter kommer att söka förhindra den utvecklingen med alla till buds stående medel, samtidigt som Kinas demografiska situation blir en allt större nackdel med tiden. Kina kan fastna i medelinkomstfällan, och därmed stagnera.
Pelosis besök kan därmed bli den utlösande faktorn för att Zhongnanhai ska inleda 解放台湾行动 eller jiefang Taiwan xingdong, det vill säga operation befria Taiwan med klassisk amerikansk retorik. Vad skulle det månne innebära?
Primärt en fruktansvärt blodig historia, eftersom det är en mycket svår operation att landsätta styrkor på en klippig ö av Taiwans slag. Men Kina skulle ändå avgå med den militära segern, även om USA och till och med Japan lägger näsan i blöt. Det är vad samtliga simuleringar visar, och det är därför inte alls säkert att USA kommer till undsättning, trots Bidens försäkran om den saken.
Om USA ändå svarar militärt, kommer konflikten att bli mer utdragen, och man kan förvänta kinesiska missilangrepp mot de stora amerikanska baserna i Okinawa och Guam, samtidigt som kinesiska ubåtar kommer att försöka sänka så många amerikanska fartyg som möjligt. USA har världens överlägset mest kraftfulla militär, men regionalt har man inte nog med slagstyrka för att betvinga Kina.
Sekundärt kommer USA och EU att omedelbart införa omfattande sanktioner mot Kina, på samma sätt som tidigare mot Ryssland. Det är även här ett tveeggat svärd som kommer att bita oerhört hårt på framförallt Europa, som redan plågas av energikris och recession. Det slår naturligtvis även hårt mot Kina, varför saken till syvende og sidst handlar om uthållighet.
Spelplan för konflikt om Taiwan.
Här kommer USA att söka strypa tillförseln av olja till Kina, nämligen för att oljan är grunden för krigsmotorn. Man tillämpade en gång i tiden samma grepp mot Japan, vilket då föranledde det japanska imperiet att dels bomba Hawaii, och dels att invadera större delen av Sydöstasien.
Något liknande kommer inte att ske nu, men förvecklingarna kommer ändå att spridas. Oljan kommer främst från Mellanöstern och passerar ett antal stryppunkter, varav en befinner sig i Malackasundet mellan å ena sidan Malaysia och Singapore och å den andra Indonesien. USA kommer därför att blockera denna farled. Även sunden i Hormuz och Bab el-Mandab kommer att fyllas med amerikanska plåtschabrak, i syfte att förhindra transport av olja.
Kina har tagit höjd för ett sådant scenario på ett flertal sätt, bland annat genom att installera en militärbas i Djibouti (Bab el-Mandab) samt hamnar i Gwadar (Pakistan) och Hambantota (Sri Lanka), anläggningar som snabbt kan konverteras för militära ändamål. Även konstgjorda öar i Sydkinesiska sjön syftar till att utöka räckvidden och försöka hantera en blockad i Malacka, även om det är oklart om Kina för närvarande har förmågan – småningom uppnår man emellertid förmågan med allt fler hangarfartyg.
Viktigare är då den korridor man har anlagt tvärs över bergen i Pakistan in mot Kashgar i Xinjiang, rutter som kan nyttjas för transport av olja från Iran. Man har även ledningar från Kaspiska havet över Qazaqstan in mot Dushanzi i Xinjiang – om någon händelsevis fortfarande undrar varför denna autonoma region har så stor geopolitisk betydelse.
Vidare får man rysk olja i rörledning från Sibirien till Heilongjiang i nordöst, samtidigt som man även har egen utvinning av olja. Från Ryssland erhåller man även stora kvantiteter naturgas, medan Mongoliet bidrar med kol. Detta är resurser som USA inte kan rå på, eftersom de ligger långt in i inlandet.
Kinas oljereserver motsvarar cirka tre månaders behov under normal kapacitet, men det är givet att man omedelbart kommer att ransonera olja och växla över till kol och andra kraftslag, samtidigt som man ökar importen från kanaler som står öppna. Det är därför inte troligt att USA lyckas med sitt oljeembargo.
Detaljvy. En konflikt om Taiwan riskerar bli ett utnötningskrig om råvaror och rutter.
Världshandeln går naturligtvis i stå på en gång, och Kina kommer sannolikt att svara på sanktionerna med exportstopp av allsköns produkter och råvaror, inte minst jordartsmetaller och elektronik av olika slag. Har du aldrig sett en börskrasch förr, så kommer den garanterat nu.
I övrigt är Kina i stort självförsörjande, något man medvetet har arbetat mot under en längre tid, så kallad dubbel cirkulation. Så länge man har Ryssland som anförvant är man någorlunda trygg, och det är mot den bakgrunden man ska se Kinas vänskap till Moskva och implicta stöd för invasionen av Ukraïna.
Kina kommer visserligen att drabbas hårt, men inte hårdare än Europa. Kina är världens ekonomiska lokomotiv och så inflätad i den globala handeln att det blir närmast totalstopp i maskineriet om man skär av Beijing från handelsrutterna och de internationella systemen. Det skulle vara årtusendets kris, och kanske skulle den småningom eskalera till en global konflikt – tredje världskriget.
The US side declared: The United States acknowledges that all Chinese on either side of the Taiwan Strait maintain there is but one China and that Taiwan is a part of China. The United States Government does not challenge that position. It reaffirms its interest in a peaceful settlement of the Taiwan question by the Chinese themselves.
Detta är vad som framgår av den joint communiqué som deklarerades efter Richard Nixons besök i Shanghai 1972, och utgör sedan dess formell amerikansk utrikespolitik visavis Kina och Taiwan.
Generalförsamlingens resolution 2758 angående Kinas representation i FN genom Folkrepubliken Kina snarare än Republiken Kina (Taiwan) innebär vidare att Folkrepubliken Kina de jure är successorstat till hela den tidigare Republiken Kina, inklusive provinsen Taiwan.
Även Taiwans ståndpunkt är de jure – enligt landets rättsstatliga styrdokument i konstitutionen – att det bara existerar ett Kina, men att dess rättmätiga representant är Republiken Kina. Taiwan har således exakt samma territorialanspråk som Folkrepubliken Kina, plus det numera självständiga Mongoliet.
Ledaren för Demokratiska framstegspartiet (民主进步党), 蔡英文, hävdar visserligen att Taiwan «i praktiken» är självständigt, men vågar alltså inte – och kan inte – formellt deklarera självständighet eller ändra konstitutionen i en sådan riktning. Det är således inte Taiwans ståndpunkt, utan enbart Demokratiska framstegspartiets. Taiwans formella ståndpunkt är status quo, och man söker inte självständighet.
Det är mot denna komplexa fond man ska betrakta amerikanska hustalaren Nancy Pelosis eventuella besök i Taibei. Pelosi är i egenskap av talman den tredje högst rankade funktionären i amerikansk politik, efter Biden och Harris. Pelosis resa skulle i den meningen bli en form av «statsbesök», vilket strider mot policyn om ett Kina.
USA har som andra länder informella relationer med Taibei, men har ingen diplomatisk representation. Givet principen om ett Kina kan man bara ha formella diplomatiska relationer med endera parten, och den förkrossande majoriteten av länder har av lätt insedda orsaker valt Folkrepubliken Kina.
Av samma skäl kan man inte skicka tunga politiska representanter till Taibei, eftersom det ofelbart tolkas som ett erkännande. Det gäller även i den andra riktningen, och Cai Yingwen kan inte åka till Washington i egenskap av «statsöverhuvud». I vart fall inte utan att orsaka politisk kalabalik.
Ändå är det uppenbart att det pågår ständiga försök att frångå denna ordning och bryta loss Taiwan som en självständig stat, dels av geopolitiska skäl (USA), dels av värderingsmässiga (EU och enskilda europeiska länder).
Pelosis besök, om det blir av, ska således ses i ljuset av denna intention, att koka grodan i små gradinkrement och så att säga nöta ned Beijings motstånd successivt. Ty det är svårt att se vad Zhongnanhai kan göra, annat än att mullra och spy ut retorisk galla. Nästa gång kan man öka insatsen ytterligare, och skicka Harris.
Kina vill nämligen minst av allt ha konflikt, utan söker stabilitet och ordning. Det är därför man böjer sig för amerikanska tariffer utan att slå tillbaka med någon större kraft, för att det kostar mer än det smakar. Kinas mål är inte primärt geopolitiskt, utan att fortsätta växa ekonomiskt.
Samtidigt är Taiwan av sådan betydelse att man inte kommer att ge efter, utan vid någon punkt brister tålamodet och man gör slag i saken med militära medel. USA:s och EU:s ständiga provokationer kan alltså innebära slutet för status quo och Taiwans demokratiska experiment.
Pelosi ska därför hålla sig borta från Taibei och inte i onödan utmana i en redan spänd situation. USA och Taiwan kan samtala i så många andra sammanhang och kanaler utan att för den skull göra symbolpolitik av saken genom ett pompöst besök av en hög företrädare.
Givet familjen Pelosis korrupta insideraffärer i chipbranschen kan ett besök i Taiwan kanske även ha privatekonomiska aspekter…
Varför anser USA att «Indopacifien» är ett strategiskt centrum för landets utrikespolitiska ambitioner? Varför är man så angelägen om att bistå Taiwan militärt? Varför iscensätter man «färgrevolution» i Hongkong och medelst fondering och andra instrument uppmuntrar kongressfinansierade NGO:er att anklaga Kina för «folkmord» i Xinjiang?
Är det månne för att man särskilt värdesätter uigurer i Xinjiang, snarare än andra folkslag i Centralasien, sådana man har mejat ned i tusental under kriget i Afghanistan? Är det för att man ser Taiwan och Hongkong som ett värn för demokrati och västlig ideologi mot en auktoritär regim?
Det sistnämnda faller på att USA alltid har stött Taiwan, även när det var en brutal nationalistisk diktatur från 1949 till 1990. Det är en kvarleva av stödet till Nationalistkina under inbördeskriget 1945–1949, och en fortsättning på Koreakriget 1950–1953, då Kina trädde in på Nordkoreas sida och drev tillbaka jänkarna till 38:e breddgraden, med status quo som resultat.
Det är en fortsättningspolitik på kalla kriget, då det paranoida USA under den knasiga dominoteorin föresatte sig att förhindra kommunistisk expansion från Kina till andra delar av Asien, varvid det blev en elementär uppgift att ge sig in i Vietnam och att stödja tibetansk gerilla för ett «självständigt» Tibet.
Om nationalisterna hade vunnit det kinesiska inbördeskriget, skulle man ha agerat exakt likadant som kommunisterna, och därmed ha återtagit Tibet och andra provinser, och kanske därtill haft anspråk på Mongoliet, utan att USA hade så mycket som blinkat.
Saken har alltså aldrig handlat om Tibet, inte heller om Xinjiang, och absolut inte om det fria och välmående Hongkong, utan om att hitta kilar för att slå hål på Kina från diverse vinklar, varvid NGO:er med människorätt som tema är utmärkta murbräckor för att piska upp kritik, vare sig den är förtjänt eller ej – ibland är den det, men i exempelvis fallet Xinjiang är det en brutal lögn utan annat än perifera «bevis».
Allt USA tar sig för i «Indopacifien» bottnar således i att bevara den hegemoni man inrättade efter andra världskriget, då man kuvade det imperialistiska Japan, det Japan som lade under sig inte bara halva Kina utan stora delar av Asien. Det är en ambition som försvåras av att Kina i rask takt återtar sin forna glans och storhet som regional hegemon och global supermakt, och därför måste Kina motarbetas, bekämpas och inneslutas med varje till buds stående medel, ytterst i väpnad konflikt.
Där har vi orsaken till att «Indopacifien» är den viktigaste pusselbiten i Washingtons geopolitiska spel, och där har vi upphovet till Aukus, Quad, handelskrig med Australien, pakter med öriken med mycket mera, det vill säga ett klassiskt maktspel om regionalt herravälde.
Problemet för både USA och Australien är emellertid att man inte har så mycket att erbjuda de många parterna i regionen, medan Kina i egenskap av ekonomiskt centrum sluter det ena avtalet efter det andra, för att det gynnar båda parter i klassisk frihandel. Kina återtar successivt sin forna roll som ekonomisk dominant, utan att för den skull hota med imperialism.
Den amerikanska strategin är därför futil, hopplös och omöjlig att realisera. Kina har i kraft av sin betydligt större folkmängd momentet på sin sida, och kommer att konkurrera ut USA på område efter område samt bli världens ekonomiska gigant, utan att för den skull söka den globala roll som det amerikanska imperiet för närvarande har tagit på sig.
Kina kommer som förr att nöja sig med pax sinica, som regional dominant. USA kan ha vilka «visioner» man vill för regionen, men det är inte upp till Washington att dana det vidare landskapet, utan är en mission som istället anstår de regionala spelarna under Bejings informella ledning.
I det vidare spelet kommer Taiwan småningom att inlemmas i modernationen, och USA:s roll i regionen att reduceras. USA har överhuvudtaget ingenting där att göra, och det är dags att sätta definitiv punkt för efterkrigstiden. Det är därvidlag bättre att man avvecklar självmant än att man blir utsparkade under förnedrande former.
Cwejman på Göteborgsposten vill att Sverige ska «visa solidaritet med det demokratiska Taiwan» och inte böja sig för «Kommunistkina», ty i annat fall riskerar Taiwan bli «nästa Ukraïna». Han menar att dessa «länder» symboliserar ett demokratiskt Kina respektive Ryssland, vilket «despoterna i Moskva och Shanghai» inte kan tillåta.
För ordningens skull måste vi här först klargöra att Kina förstås bara är «kommunistiskt» i formell mening, och det rör sig snarare om en statskapitalistisk hybridregim sedan fyrtiotalet år tillbaka. Cwejman kunde ju studera sådant som ginikoeffiecient för Kina respektive Sverige för att utröna vilket land som i praktiken ligger närmast kommunismen.
De så kallade despoterna finns för övrigt inte i Shanghai, som visserligen är Kinas till folkmängden största stad, utan i Beijing. Det är ekvivalent med att folkmördarstaten Australien inte styrs från Sydney, som samme skribent tidigare har hävdat, utan från Canberra.
Kunskaperna om Kinas geografi är förstås usla över hela linjen, och Cwejman har i tidigare stick yrat om «Wuhanprovinsen» och likt andra babblat om «Xinjiangprovinsen». Korrekt är här att Wuhan är huvudstad i provinsen Hubei, medan Xinjiang är en autonom region. Svenska journalister kunde överlag slopa de eviga påhängen «-provinsen» och «-området» för att vara på den säkra sidan.
Att märka ord och raljera kring petitesser kan tyckas vara futtigt, men det har faktiskt bäring på huvudargumentet. Det är typiskt för samtliga debattörer av Cwejmans kaliber att de saknar kunskap om och förståelse för de tekniska detaljerna i frågan, och därför blir resultatet i regel goddag yxskaft och en futil övning i demokratiaktivistiskt godhetssignalerande.
Cwejman är ju «liberal», och borde därför högakta rättsstatens principer, lagstyre och andra mekanismer som vi brukar förknippa med demokrati. Här i Sverige är konstitutionen visserligen mest en form av dekoration, och fungerar för varje parti mer som karottunderlägg vid finare middagar än som ett verkligt styrdokument för demokratin, vilket gång efter annan visar sig i hur man kör över lagrådets rekommendationer.
I rättsstatlig mening är Taiwan dock oomtvistat en del av Kina, nämligen för att Taiwans – Republiken Kinas – konstitution säger det. Såväl Taibei som Beijing gör formellt anspråk på att representera hela Kina, vilket är oförändrat sedan Folkrepublikens bildande 1949.
Det är av detta skäl Taiwan bara erkänns av tretton mikrostater och obetydliga nationer, enligt den så kallade ett Kina-principen. Sverige anslöt sig till denna redan 1950, och har sedan dess betraktat Folkrepubliken Kina som legitim företrädare för hela Kina.
Man kan nämligen inte erkänna båda, utan måste välja. Av detta skäl har Sverige ingen ambassad i Taiwan, utan ett «representationskontor», och på motsvarande sätt har Taiwan i Sverige en «kulturattaché» snarare än en ambassadör.
Man kan förstås resonera att Taiwan «i praktiken» är ett «självständigt land», men i så fall kan man väl också öppna ambassader där och i Sverige för att proklamera formella förbindelser? Taiwans «president» Cai Yingwen har alltså inte formellt deklarerat oavhängighet eller förändrat konstitutionen i sådant avseende. Hon vågar helt enkelt inte, vilket berättar hur «självständigt» «landet» är i realiteten, samtidigt som det inte finns något opinionsstöd för «självständighet».
Konsekvensen blir nämligen att Beijing då kommer att «invadera», om man nu verkligen kan invadera sitt eget land. En bättre term är kanske konsolidera, återinkorporera eller rent av «befria» i traditionell kinesisk retorik. Liknelsen med Ukraïna haltar alltså betänkligt redan av det skälet, nämligen för att det senare landet är erkänt som självständigt av världen, inklusive Ryssland, medan Taiwan mangrant ses som en del av Kina.
Taibei har alltid valet att utropa självständighet, och det är då en fråga för omvärlden huruvida man vill erkänna en sådan statsbildning. Konsekvensen för Taiwan är att man äventyrar sin demokrati och riskerar att Beijing installerar en provinsledning, medan följden för länder i övrigt är att de diplomatiska kontakterna, handeln och allt annat med Kina bryts. Är detta alltså Cwejmans önskan?
Taiwans demokrati – om det är den man omhuldar – kan bara existera under status quo och som en del av Kina. Varje försök att upphäva denna ordning innebär snarare slutet för demokratin, och man bör därför vara försiktig med vad man önskar. Det är vidare knappast en sak för Sverige att lägga sig i en hundraårig konflikt på andra sidan klotet.
