Kategori: Teknik

Kina stod 2019 för knappt hälften av världens alla superdatorer i Top500:s ranking, samtidigt som man ståtade med en tredjedel av den samlade beräkningskraften. I toppen av listan fanns 2016 Sunwai TaihuLight (神威·太湖之光, Shenwei · Taihu zhi guang, Gudomlig kraft · Taisjöns ljus), och 2018 Tianhe-2 (天河二号, Tianhe er hao, Vintergatan 2). Dessa system finns numera på platser elva respektive fjorton, sedan länge förbisprungna av främst amerikanska superdatorer.

På motsvarande vis har andelen kinesiska system sjunkit till en femtedel, medan totalkapaciteten motsvarar ynka sex procent. En anledning härtill är den amerikanska regimens beslut att strypa Kinas åtkomst till de mest avancerade processorerna, i det uttalade syftet att förhindra kinesisk militär från att «utveckla avancerade vapensystem» som kan hota amerikanska intressen.

Men den primära orsaken är att Kina i samband med att amerikansk exportkontroll infördes slutade anmäla sina system till rankingen, och istället mörkade utvecklingen. Bakom kulisserna har man emellertid fortsatt konstruera allt mer avancerade system, och i realiteten förfogar man numera över det näst snabbaste systemet i världen i form av Sunway OceanLight (神威·海洋之光, Shenwei Haiyang zhi guang).

Något förenklat kan man betrakta superdatorer som massiva kluster av standardkomponenter i form av reguljära processorer och grafikkort, och det man mäter är parallell beräkningskraft via standardiserade jämförelseberäkningar (typiskt med Linpack). Det säger sig då självt att Kina missgynnas av exportkontroll kring sådana komponenter, inte bara avseende superdatorer utan även i reguljära industriprocesser.

Exportkontrollen gäller även sådan litografisk utveckling som nyttjas för att producera inhemska processorer, varvid nederländska ASML har belagts med exportförbud avseende de mest avancerade systemen. Det är samtidigt en balansgång, eftersom Kina är största marknad för halvledarprodukter – man riskerar att missgynna de egna företagen.

Men Kina har alltså visat sig vara fullt kapabelt att runda exportkontrollen genom inhemsk utveckling, vilket man demonstrerade för en tid sedan då Huawei lanserade en telefon med en inhemsk 7 nm-process. Det är visserligen en bit bakom den ledande tekniken, men det är helt enkelt en fråga om tid innan man är ikapp i fråga om miniatyrisering.

Här gäller samtidigt att den fysiska gränsen snart är nådd för hur små komponenterna kan göras, och den vidare utvecklingen har mer att göra med parallellisering och tredimensionell utformning av processorer. Kina experimenterar för närvarande med synkrotronljus som litografisk källa (SSMB-EUV), och slänger i allmänhet så mycket pengar man kan på att runda exportkontrollen.

Om man tillfälligtvis missgynnas av begränsad åtkomst till de snabbaste processorerna, löser man emellertid den saken genom större grad av parallellisering. Redan Sunway TaihuLight hade över tio miljoner kärnor, vilket är fler än nuvarande amerikanska ettan Frontiers åtta miljoner, men Sunway OceanLight har över fyrtio miljoner kärnor.

Kina skalar sig således förbi problemet, och även om sådana system i jämförelse är dyrare och förbrukar mer energi, spelar det knappast någon roll i det stora hela. Kina har all erforderlig beräkningskraft för att bedriva spetsforskning kring såväl avancerade vapensystem som AI, meteorologi, klimat och andra tillämpningar, och man kommer även framgent att förfoga över allt skarpare system, alldeles oavsett amerikanska försök att sinka nationen.

Av detta förstår man också att USA:s ambition knappast är att förhindra Kina från att utveckla vapensystem, så som det heter i den officiella retoriken, utan snarare är ett koordinerat försök att begränsa Kinas tekniska utveckling i allra största allmänhet, på det att man inte ska kunna hota den amerikanska dominansen. Vapenutveckling kräver inte tillnärmelsevis samma kraft som konstruktion av flygplan (även om det naturligtvis finns militära tillämpningar) eller forskning kring AI och andra stordatatillämpningar för civilt vetenskapligt bruk.

Den amerikanska offensiven innehåller även förbud för Huawei, ZTE och andra kinesiska telekombolag att verka på den amerikanska marknaden, samtidigt som man övertalar allierade (inklusive Sverige) att införa motsvarande förbud, officiellt med hänvisning till «nationell säkerhet», men i praktiken som ett led i att sätta krokben för den kinesiska utvecklingen. Även i rymdteknik förhindrar man Nasa att samarbeta med Kina, men det har mestadels sporrat den kinesiska rymdtekniska utvecklingen – samma sak är att vänta med halvledarteknik.

Möjligen förmår Washington vinna en smula tid, men förutsättningarna för att helt förhindra Kinas avancemang är nära nog obefintliga. Det är inte bara så att Kina redan är ledande teknikmakt med avseende på ett antal kritiska tillämpningar, utan även har det ekonomiska momentet i kraft av att behärska den globala logistik- och transportkedjan, samt inte minst har nära nog monopol på en rad kritiska produkter och tillämpningar som raffinering av jordartsmetaller.

Kina har till dags dato inte svarat på de amerikanska provokationerna med annat än symboliska motåtgärder, som att angripa amerikanska företag i Kina eller att införa exportkontroll av mindre viktiga metaller. Men vid vidare eskalering, har man möjlighet att slå betydligt hårdare.

Emellertid finns inga vinnare på en sådan upptrappning, utan det resulterar omedelbart i global ekonomisk kris. Samtidigt har USA alltjämt övertaget, och Kina skulle troligen förlora mest vid ett fullskaligt handelskrig av den sorten, även om vi alla skulle stå som förlorare i ett sådant scenario.

Kina söker inte heller sådan konfrontation, utan kommer i det längsta att försöka rida ut stormen på annat vis, bland annat genom att fortsätta kringgå de amerikanska fällorna. Kinas fortsatta välfärd hänger på handel och goda relationer med omvärlden, inte på maktkamp.

Givet allt annat lika kommer Kina med tiden att täppa till i stort sett alla luckor, och småningom utvecklas till inte bara den ledande teknikmakten, utan även den dominerande. Kina blir då som tidigare Japan, men i betydligt större skala, och utan att ha fallit in i samma slags amerikanska fälla som en gång riggades för Tokyo.

Om – eller snarare när – Kina vinner teknikkriget, är frågan då hur Väst ska förhålla sig. Man har i Bryssel och Washington försatt sig i en knepig sits genom dravlet om «derisking» och «decoupling», och det kan bli en svår politisk process att reversera den utvecklingen. Mycken prestige har byggts upp.

Kina kommer inte likt USA att försöka begränsa västmakternas åtkomst till kinesisk teknik, utan avser sälja för maximal vinning. Men däremot kommer man att ställa fullt rimliga krav om åtkomst till Västs marknader, och att alla hinder som nu etableras rivs ned. Det kan bli ett bittert piller att svälja för många.

Än bittrare för detta hatets klientel blir nog att se en allt större skara kinesiska mottagare av nobelpris i de hårda vetenskaperna, samtidigt som kinesisk teknik dominerar vardagen på ett helt annat sätt än i dag – det gäller då inte främst komponenter, utan system och märken avseende bilar, telefoner, skärmar, kameror med mera.

Och nog för att Kina gärna exporterar sin uråldriga kultur och söker förståelse för sin särart, men några planer på att i de missionerande amerikanernas anda söka global politisk hegemoni och sprida sin egenartade styrelseform har man helt enkelt inte. Kinesisk exceptionalism är till skillnad från den amerikanska varianten en mer godartad form för världens vidkommande.