Kategori: Teknik
Det givna uppslaget i medier häromdagen var att en misstänkt kinesisk spion härjar i EU-parlamentet, nämligen i egenskap av rådgivare åt AfD-ledamoten Maximilian Krah. Som av en händelse lät samtidigt meddelas att ytterligare tre tyska medborgare gripits misstänkta för industrispionage för Kinas räkning, och därtill två britter för motsvarande brott. Koordinationen är förstås inte en tillfällighet, utan avsiktlig, välplanerad och med ett givet syfte.
Spionen i Bryssel – Guo Jian (郭建) – sägs ha vidarebefordrat information från interna diskussioner i EU-högkvarteret, samt förstås i sedvanlig ordning hållit ett öga på dissidenter i den kinesiska diasporan i Tyskland. På samma sätt som i det svenska fallet med journalisten Chen Xuefei (陈雪霏) Axelsson sägs spioneriet ha pågått i «flera år», utan att man för den skull tycks ha ingripit – förrän det passar agendan.
Det brittiska fallet är av nygammalt snitt, och rör historikern Chris Cash med kompanjon, synbarligen misstänkta för att ha överräckt skadlig information till Kina. Även Cash arbetade åt en parlamentsledamot.
Huruvida misstankarna har fog för sig får den vidare utredningen visa, men det är klart att Kina har intresse av att tillgodogöra sig information från både öppna och hemliga källor – allt annat vore tjänstefel. Guo Jians fall tycks mer ligga i en gråzon, och kineserna får nog nöja sig med den metodiken då man inte som Washington helt enkelt kan avlyssna europeiska politiker.
Den amerikanska övervakningen och spioneriet ser vi dock mellan fingrarna med, eftersom vi inte har så mycket annat val. Hellre amrisarna än kineserna, som logiken lyder. Även om vänner tydligen inte ska spionera på varandra. Luren lägger vi i mikrovågsugnen för säkerhets skull.
Inte för att vi spionerar på USA, eller för den delen på Kina eller andra. Nej, nej, det är en missuppfattning. Vi är ju de goda, med de rätta och fina värderingarna kring demokrati och mänskliga rättigheter och sådant, och vi skulle aldrig nedlåta oss till så smutsliga handlingar. Det är bara diktaturer som Kina som bedriver spioneri, i syfte att skada oss och «vårt sätt att leva», för att ta över världen, und so weiter. Vi spionerar inte, vi signalspanar!
Vi har överhuvudtaget inga spioner, och när sådana ändå grips i Kina och annorstädes, så rör det sig förstås om oskyldiga lamm utsatta för gisslandiplomati. Det enda vi skickar är människorättsadvokater, diplomater och journalister i syfte att göra gott, exempelvis att anstifta eller medverka till uppror och secession i demokratins namn.
Nå, kärnfrågan här är inte huruvida Kina spionerar – för det gör man i lika hög grad och stor utsträckning som vi – utan varför man släpper denna information just nu? Det generella syftet är att göda och underhålla eländesnarrativet om Kina, men det sker här med lagom tajming inför US-sekreterare Blinkens tredagarssejour i landet.
Det är så det brukar se ut, nämligen att man vidarebefordrar några pikanta «avslöjanden» i anslutning till större möten mellan företrädare för Kina och USA respektive EU, i tron att man därmed kan sätta mer press på Kina och få ett litet övertag. Metoden får dock sägas ha haft måttlig framgång.
Föregående år fick man till och med draghjälp av en kinesisk väderballong som hade förirrat sig in över amerikanskt territorium, vilket i pressen alltjämt sägs vara en spionballong – vilket mest vittnar om västlig sinofobi av klassiskt snitt.
Märkligt är också att man alltjämt närmar sig Kina med en rad örfilar och spottloskor i tron att man har en styrkeposition, bara för att senare begära att Kina tar sin hand från Ryssland och slutar förse dess industri med erforderliga komponenter och material, samt i övrigt önskar att Kina uppfyller en lång rad önskemål om att minska sin «överkapacitet» och så vidare. Även den «strategin» har lämnat mycket i övrigt att önska, och är att betrakta som tämligen kontraproduktiv.
Spionnarrativet är besynnerligt även i förhållande till Kinas utvecklingsnivå, eftersom man i egenskap av ledande teknikmakt har allt mindre behov av att idka industrispionage. Det var avsevärt större under perioden 1990–2010, även om man då tillgodogjorde sig lejonparten av begärlig information genom kontraktsbunden tekniköverföring, på samma sätt som tidigare i Japan och Korea.
Att man nu, när man spottar ut flest patent i världen, skulle ha något drastiskt ökat behov av att bedriva sådant spionage faller alltså på sin egen orimlighet, och är snarare ett uttryck för västlig paranoja, omfattande obehagliga former av etnisk profilering avseende studenter, forskare och andra. Sådana mönster har vi sett tidigare i historien, och det brukar inte sluta väl.
Han uttalar sig titt som tätt om Kina, men då kunskaperna om landet lämnar mycket i övrigt att önska blir den så kallade analysen därefter. I sitt senaste stick förordar Judeborgspostens Cwejman att Sverige och EU helt sonika ska förbjuda Tiktok på amerikansk förlaga, under det gängse argumentet att «kommunistpartiet» får tillgång till känsliga användardata.
Detta för att Cwejman inbillar sig att Kina har en lagstiftning som förpliktigar företag att vid behov överantvarda allsköns information. Vad hans källor består i är inte gott att veta, men de har hursomhelst inte så mycket med verkligheten att göra. Underrättelselagen i fråga har nämligen ingen som helst bäring på Tiktok eller andra företag som opererar utomlands, utan gäller enbart inrikes företeelser – på exakt samma manér som i svensk eller annan västerländsk lagstiftning.
En annan missuppfattning som Cwejman upprepar med papegojans maniskhet är att Kina minsann har motsvarande förbud mot västerländska appar och företag, men även här måste man fråga sig vad han grundar denna ståndpunkt på. Kan Cwejman månne hänvisa till någon relevant lagparagraf eller något myndighetsbeslut i frågan? Nej, det kan han inte, för att sådana inte existerar.
Det står nämligen vilket västerländskt företag som helst fritt att bedriva verksamhet i Kina, under den tämligen sjävklara förutsättningen att det sker under kinesisk lagstiftning. Men det är man vanligen inte intresserad av, eftersom det innebär en bifurkation i tjänsterna i fråga. Google försökte, men avvecklade småningom sin verksamhet i Kina, inte minst för att man inte förmådde konkurrera med Baidu och andra intressenter.
Kinesiska företag har inte motsvarande anpassningssvårigheter, vilket är varför Bytedance (字节跳动 / Zijie tiaodong) har splittrat sin tjänst i en kinesisk (Douyin, 抖音) och en internationell del (Tiktok). Man har inga problem med att följa amerikansk eller annan västerländsk lagstiftning, till skillnad från västerländska företag som har något slags besynnerlig föreställning om att man kan verka under koloniala former av extraterritorialitet i Kina som om det vore 1924 och inte 2024.
Inte heller Sverige eller andra europeiska länder ger amerikanska företag fullständig frihet, utan kräver respekt för svensk och europeisk lagstiftning. Innebörden är att freedom of speech i vanlig ordning gör halt vid Sveriges gränser, och att det åligger teknologiföretagen att moderera innehållet under hot om fantasiljarder euro i böter. Skillnaden gentemot Kina är en fråga om grad, inte art.
Den verkliga anledningen till att USA och dess satelliter angriper Tiktok har naturligtvis inget med «nationell säkerhet» att göra, utan är en företeelse som inträffar med precision på varje område där kinesiska företag har internationell framgång – Huawei, Tiktok, BYD… Det är ett led i den amerikanska strategin att innesluta och utkonkurrera Kina medelst orättvisa metoder, och tar sig allt mer besynnerliga uttryck med en veritabel inflation i vad som kan utgöra ett nationellt säkerhetshot, i allt från lyftkranar till vitlök.
Varför en förment «liberal» som Cwejman ansluter till den klicken är inte gott att veta, men det kokar naturligtvis ned till hans begränsade val av lektyr, av allt att döma samma bubbla av paranoid anglofil debatt som de flesta andra i genren tar del av i evig rundgång. Gissningvis kan Cwejman inte ett ord på mandarin, och kan därför inte tillgodogöra sig motbilder eller bygga sin argumentation på en stabil grund av faktisk kunskap om hur Kina fungerar. Det är inte intellektuellt försvarbart.
I slutändan kommer Tiktok inte att förbjudas i USA, eftersom man där har verklig maktdelning med en konstitution som inte bara nyttjas som dekoration och dasspapper, så som i Sverige och EU. Supreme court kommer att slå ned med dunder och brak på lagförslaget, som mest ska förstås som en fågelskrämma och ett inslag i valkampanjen. Samma sak är inte nödvändigtvis sant i Sverige och EU, där man kan få för sig att följa de «liberala» foliehattarna i pressen, eftersom «debatten» är helt monoton och likriktad.
Slutligen dröjer det sig inte så mycket om Tiktok eller enskilda företag, eller ens om Kina, utan om vår egen identitet och värderingar. Tiktok är som Cwejman mycket riktigt skriver en umbärlig tjänst som kan ersättas av andra, men under sådana former förstärker vi bara polariseringen istället för att vara ett föredöme för världen, inklusive Kina. Vi dödar inte Tiktok, utan vårt eget unikum.
Sådan polarisering gynnar inte heller ekonomin, då Kina naturligtvis kommer att svara med reciproka medel. Cwejman verkar i likhet med många av sina kolleger inte riktigt förstå att EU och Kina är i djupt ömsesidigt beroende, med Kina som den numera allt starkare parten. Vad tror man sig egentligen ha att vinna på konfrontation med Kina på dessa paranoida grunder?
Tehrans svar på terrorstaten Israels attack mot Irans beskickning i Damaskus var en måttfull markering som inte orsakade mer än marginell skada. Icke desto mindre skriker västmakterna efter hämnd genom än fler sanktioner mot mullorna, medan man som vanligt ser mellan fingrarna avseende sionistregimens brott mot mänskligheten, enligt den märkliga «regelbaserade världsordningen».
Skurkregimen i Tel Aviv överväger i sin tur hur man ska trappa upp konflikten ytterligare, kanske genom att än en gång attackera det iranska kärnprogrammet. Därmed är våldsspiralen igång, och frågan är då hur en skarp iransk motattack kan komma att te sig.
Israeliterna berömmer sig själva för att ha skjutit ned «99.9 %» av de tre hundra drönare och missiler som perserna skickade, men den aritmetiken är inte helt korrekt. Nämligen för att nio missiler slank igenom «järndomen» och åstadkom mindre skada vid nedslaget, varför korrekt andel snarare är 97 %.
Missilerna ifråga utgörs av Fattah-2, hypersoniska medeldistansrobotar (1400 km) med toppfart om 13–15 Ma, mot vilka «järndomen» är helt verkningslös, och så även andra luftförsvarssystem. Frågan är med vilken precision man kan styra dessa pjäser, men om de riktas mot civila mål i en storstad lär skadan bli tämligen omfattande. Om Israel kan demolera ett iranskt konsulat, kan väl Tehran svara med en missil mot Knesset?
En annan fråga är hur många sådana pjäser Tehran förfogar över, givet att det är en tämligen ny utveckling (2023), därtill alltjämt i experimentstadium. Irans operation in över israeliskt luftrum kan därför ses som ett test i skarp miljö, och givet att «järndomen» inte hann med är det då att betrakta som en succé.
Därmed har man rubbat den obalans som Israels luftförsvarssystem har medfört med avseende på styrkeförhållandena i regionen, och med omfattande produktion av Fattah-missiler kan man framdeles bedriva tämligen effektiv asymmetrisk krigföring gentemot Tel Aviv, vars försvarssköld inte längre har någon verkan.
I förlängningen kan man även montera kärnstridsspetsar på glidare, om Tehran bestämmer sig för att slutligen producera sådana – man har kapaciteten inom räckhåll, men förfogar i dag inte över kärnvapen. I så fall blir situationen tämligen spänd, om två kärnvapenmakter ligger i lur på varandra.
Till dags dato är det bara Kina och Ryssland som har en skarp arsenal av hypersoniska vapen, medan USA och andra länder alltjämt befinner sig på experimentstadiet. Det är därför kanske ingen tillfällighet att även Iran ligger i framkant, och man kan ana viss hjälp från annan ort.
Sådana hypersoniska missiler och glidare rubbar inte bara maktbalansen i Mellanöstern, utan ställer den traditionella spelplanen helt på huvudet. Exempelvis USA har med sina flytande fort på havet dominerat världen sedan slutet av andra världskriget, eftersom man snabbt kan exportera en hel armada av flygplan och missiler till vilken ort som helst i världen.
Men Kina har visat i tester och simuleringar att man med ett dussintal hypersoniska missiler kan sänka vilket fartyg som helst, och att man därmed har kapacitet att ta ut sjunde flottan och annat som USA kan tänkas ställa upp i regionen. Kinas fördel av hemmaplan blir därmed än starkare, varför detta slags hypersoniska krig omintetgör vidare amerikansk hegemoni i «Indo-Pacifien», enkannerligen i Sydkinesiska sjön.
Kinas DF-31 med flera överljudsglidare kan inte bara sänka rörliga hangarfartyg, utan naturligtvis även oskadliggöra fasta mål som amerikanska baser på Guam och Okinawa, och man har därmed i princip fritt fram att rubba den förhandenvarande amerikanska dominansen över inte bara första ökedjan, utan även den andra, varvid Kina kan etablera regional hegemoni.
Det är vidare svårt att se något försvar mot sådana överljudsglidare, och effektfulla lasersystem är tills vidare att betrakta som pur science fiction, givet den oerhörda effekt som behöver riktas och koncentreras på ultrakort tid. Inte heller amerikansk exportkontroll utgör något hinder, då erforderliga chips är lättillgängliga och enkelt kan framställas internt.
Det där med att amerikansk exportkontroll syftar till att hindra kinesiska militära projekt är helt enkelt en skröna, och den egentliga ambitionen är att i största allmänhet sabotera för Kina att bli ledande inom AI och annan forskning och utveckling. Den «fria marknaden» och så vidare är fina begrepp som USA gärna omhuldar så länge man är i solklar ledning, men snabbt överger för mer protektionistisk industripolitik när man står på den förlorande sidan. Sådan är nämligen den «regelbaserade världsordningen».
Aftonbladets särskilda idiotskribent Jonna Sima hör till de lättpåverkades och efterblivnas skara. Hen har sett US-programmet «60 minutes» om «havannasyndromet», och är numera övertygad om att ryssarna till sitt förfogande har ett «ljudvapen», med vilket man kan angripa utländsk underrättelsetjänst och andra entiteter.
Men för bara ett år sedan avfärdade inte mindre än sju amerikanska säkerhetstjänster «syndromet» som inbillning med psykosomatiska följdbesvär, liknande hur medarbetare vid det paranoida Säpo nyligen trodde sig ha utsatts för en «giftgasattack», även det med förmodade kopplingar till Ryssland.
Det är en del av krigspsykosen, och i de tokreligiösa amerikanska foliehattarnas fall ett utslag av en mer allmän paranoid sinnessjukdom där inte bara Ryssland och Kina framställs som «hot», utan även utomjordiska entiteter.
Man spekulerade länge i att det dröjde sig om ett «mikrovågsvapen» som kunde riktas med precision mot enskilda personer på avstånd, därtill inomhus bakom tjocka väggar på ambassader och andra kontrollerade beskickningar. Sedermera har hypotesen kompletterats till att omfatta ett «ljudvapen».
Här rekommenderas således en grundläggande kurs i fysik, då varken en «saser» eller en maser kan tränga igenom väggar på avstånd med bibehållet fokus, och än mindre nyttjas för att precisionsfölja och kontinuerligt rikta in sig mot enskilda individer vid beskickningar, det vill säga att man även har insyn i byggnaden i fråga via IR-ljus eller någon sådan mekanism.
Jonna Simas påfallande bildningsbrist kompletteras yttermera av politiskt kunskapsglapp, i det att hen inte tycks förstå hur amerikanska beskickningar är inrättade. Det är veritabla signalspaningsstationer fullpackade med elektronik, utrustning som enkelt skulle kunna snappa upp alla former av onormal elektromagentisk strålning, eller i förekommande fall ljud. Ändå har inte ett enda fall registrerats av oberoende mätutrustning.
Till yttermera visso har jänkarna kontroll över närområdet i stor utsträckning, och det skulle därför krävas någon form av «portabel» utrustning som opereras från markhöjd via något fordon som vid behov kan flyttas. Amrisarna själva har inte någon sådan science fiction-teknik, och naturligtvis inte heller ryssarna – för att sådan bara finns i fantasin.
Påståendet blir alltså inte sant bara för att medier än en gång försöker framställa saken, på samma sätt som historier om «aliens» inte blir mer trovärdiga bara för att de upprepas. Det spelar ingen roll hur «övertygade» enskilda personer är, när de fysiska beläggen lyser med sin frånvaro. Det finns inte tillstymmelse till oberoende bevis, och därför hör fenomenet till samma klass som «Elvis lever» eller den bombastiska smörja som emanerar från Aftonbladets ledarsida.
