Varje gång man kommer hem från Kina får man känslan av att befinna sig i ett… jag ska inte säga U-land, för det vore att ta i, men ett land där tiden står still och all utveckling har avstannat sedan länge, där infrastrukturen är förlegad och där allt har gått i långbänk. En socialistisk dystopi av systembolag och funkisarkitektur i grått och ljusgult.
Diskussionen om höghastighetståg pågår alltså fortfarande, och inte ett spadtag har ännu tagits. Det är för dyrt, det är för krångligt och det är alldeles för många kockar som ska tillaga rätten.
Men man hade förstås kunnat skrida till verket för länge sedan, och med ett mer öppet och praktiskt sinnelag hade man kunnat ha en nationellt komplett räls redan nu för en tredjedel av den uppskattade kostnaden. Nämligen genom att nyttja den kompetens som finns i världens ledande land för höghastighetståg, Kina.
Sådana planer fanns faktiskt, men de stöp på det sedvanliga kinahatet i vissa kretsar samt ambitionen att allt ska vara svenskt och därmed präktigt dyrt, krångligt och helt omodernt. Det är klart att en svenskproducerad järnväg som ska byggas i snigeltempo under ett halvsekels tid aldrig kommer att bära sig. Det blir Hallandsåsen direkt av sådana projekt.
I Kina finns inte bara kompetensen och erfarenheten, utan även volymen och därmed rimliga priser för både utrustning och upphöjd räls. Det är tåg som rullar i all upptänklig terräng, från Tibet på världens tak till tropiska trakter kring Hainan, på 38 000 kilometer räls, i 300 kilometer i timmen – och nu har man prototyper för dubbla hastigheten.
En svensk lösning lönar sig nog inte, dels för att den blir omodern innan den hinner sättas i verket, men en snabbare variant kommer helt säkert att bära sig. Man kan därvid inte bara stirra sig blind på omedelbara effekter kring resande, utan måste ta hänsyn till dynamiska sekundära effekter av att centralorter erbjuder sådana transportmedel – de blir mer attraktiva och drar därmed till sig mer kapital och investeringar.
Tyvärr har vi ingen Xi Jinping som kan peka med hela handen, utan ett förvirrat hönshus till riksdag under en än mer förvirrad regering som präglas av handlingsförlamning. Det är så att säga inga ingenjörer som befolkar dessa kretsar, utan politiska påläggskalvar och karriärister, oftast med enbart gymnasiekompetens i bagaget. Sverige kan nog glömma höghastighetståg.
