Kategorier
Kina Politik Teknik

Tåglångbänken

Varje gång man kommer hem från Kina får man känslan av att befinna sig i ett… jag ska inte säga U-land, för det vore att ta i, men ett land där tiden står still och all utveckling har avstannat sedan länge, där infrastrukturen är förlegad och där allt har gått i långbänk. En socialistisk dystopi av systembolag och funkisarkitektur i grått och ljusgult.

Diskussionen om höghastighetståg pågår alltså fortfarande, och inte ett spadtag har ännu tagits. Det är för dyrt, det är för krångligt och det är alldeles för många kockar som ska tillaga rätten.

Men man hade förstås kunnat skrida till verket för länge sedan, och med ett mer öppet och praktiskt sinnelag hade man kunnat ha en nationellt komplett räls redan nu för en tredjedel av den uppskattade kostnaden. Nämligen genom att nyttja den kompetens som finns i världens ledande land för höghastighetståg, Kina.

Sådana planer fanns faktiskt, men de stöp på det sedvanliga kinahatet i vissa kretsar samt ambitionen att allt ska vara svenskt och därmed präktigt dyrt, krångligt och helt omodernt. Det är klart att en svenskproducerad järnväg som ska byggas i snigeltempo under ett halvsekels tid aldrig kommer att bära sig. Det blir Hallandsåsen direkt av sådana projekt.

När Kina trycker plattan i botten går det undan…

I Kina finns inte bara kompetensen och erfarenheten, utan även volymen och därmed rimliga priser för både utrustning och upphöjd räls. Det är tåg som rullar i all upptänklig terräng, från Tibet på världens tak till tropiska trakter kring Hainan, på 38 000 kilometer räls, i 300 kilometer i timmen – och nu har man prototyper för dubbla hastigheten.

En svensk lösning lönar sig nog inte, dels för att den blir omodern innan den hinner sättas i verket, men en snabbare variant kommer helt säkert att bära sig. Man kan därvid inte bara stirra sig blind på omedelbara effekter kring resande, utan måste ta hänsyn till dynamiska sekundära effekter av att centralorter erbjuder sådana transportmedel – de blir mer attraktiva och drar därmed till sig mer kapital och investeringar.

Tyvärr har vi ingen Xi Jinping som kan peka med hela handen, utan ett förvirrat hönshus till riksdag under en än mer förvirrad regering som präglas av handlingsförlamning. Det är så att säga inga ingenjörer som befolkar dessa kretsar, utan politiska påläggskalvar och karriärister, oftast med enbart gymnasiekompetens i bagaget. Sverige kan nog glömma höghastighetståg.

Låt oss ta en tur från Shanghai till Beijing…
Kategorier
Kina Kultur Teknik Vetenskap

Tianwen: frågor om himlen

Lagom till att Oxens år (牛年, niúnián) firas in har sonden Tianwen-1 (天问一号, Tiānwèn yí hào) lagt sig i bana kring Mars. Man kunde tro att det är avsiktligt, men sanningen är snarare att planetära resor kräver gynnsamma gravitationella förutsättningar, som råkade infinna sig i juli i fjol.

Av den anledningen finns inte mindre än tre sonder på samtidig resa till den röda planeten, av vilka Förende arabemiratens al-Amal lade sig i omloppsbana en dag före Tianwen. Dess syfte är att studera marsvädret på hög höjd. Om någon vecka ansluter även jänkarna med Mars 2020, men man går rakt ned på ytan med marsbilen Perseverance i syfte att småningom föra hem marsgrus till Moder jord.

Även Tianwen har en bil att skicka ned, men det sker först i maj, efter att man kretsat planeten och undersökt varenda hörn och vrå och företagit andra vetenskapliga undersökningar. Kina blir därmed tredje nation att landa på planeten efter USA och Sovjetunionen, och andra att skicka en rover. Om allt går väl, vill säga.

USA är här veteranen i sammanhanget, och har den intressantaste missionen, medan Kina är en nykomling. Icke desto mindre har man en rasande fart i sitt program, och det amerikanska försprånget är snart ett minne blott.

Det rör sig om en ny rymdkapplöpning, men denna gång utan koppling till kärnvapen. Det är en form av konkurrens som kommer att gynna mänskligheten på samma sätt som under det första rejset mellan USA och SSSR.

Som alltid finns i det kinesiska programmet en naturlig koppling till den egna kulturen och mytologin. Tianwen är således en dikt från Elegierna från Chu (Chǔ cí, 楚辞), tillskriven poeten och statsmannen Qu Yuan (屈原, 340–278 f.v.t.).

Tianwen betyder helt enkelt Himmelsfrågor, och är en existentiell betraktelse över världsalltet av synnerligen passande karaktär för uppdraget. De första stroferna:

遂Suì 古gǔ 之zhī 初,chū, 谁shéi 传道chuándào 之?zhī?
I begynnelsen, vem fanns där att berätta?

上下shàngxià 未wèi 形,xíng, 何hé 由yóu 考kǎo 之?zhī?
himmel och jord var utan form, hur kunde de studeras?

冥昭míngzhāo 瞢méng 暗,àn, 谁shéi 能néng 极jí 之?zhī?
dag och natt var dunkla, vem kunde urskilja början och slut?

冯píng 翼yì 惟wéi 象,xiàng, 何hé 以yǐ 识shí 之?zhī?
luften omslöt allt utan form, hur kunde man veta?

明明míngmíng 暗暗,àn’àn, 惟wéi 时zhì 何hé 为?wéi?
dagen ljus och natten mörk, för vilket syfte?

阴阳yīnyáng 三合,cēnhé, 何hé 本běn 何hé 化?huà?
himlakropparna undersöks, vad är ursprungligt och vad är förändrat?

Den röda planeten i svartvitt (CNSA)
Kategorier
Asien Kina Politik Taiwan Teknik USA

Krig i Sydkinesiska havet – vem vinner?

Hangarfartyget USS Nimitz med slaggrupp (CSG-11) om fem jagare har lämnat Mellanöstern för destination Sydkinesiska havet, där man åter ska ansluta till sjunde flottan i stillahavskommandot. Där finns sedan tidigare USS Ronald Reagan (CSG-5), och syftet lär vara att visa musklerna för Kina.

Tidigare utrikesminister Mike Pompeo har ju uttalat att Sydkinesiska havet inte är Kinas «maritima imperium», och att USA avser agera för att hålla farlederna öppna, inte minst för de egna kanonbåtarna.

Kinas avsikt med att besätta rev och atoller är å andra sidan att dels göra anspråk på fiskevatten och resurser som gas och olja, men även att förlänga sin militära räckvidd för att kontra den amerikanska närvaron i Sydkinesiska havet och i baser på Guam, Okinawa med flera platser.

Det är bara genom att kontrollera farvattnen som USA kan bevara sin hegemoni i regionen, och den kontrollen fordrar hangarfartyg med stridsflyg. I händelse av väpnad konflikt mellan USA och Kina i Sydkinesiska havet kommer därför avgörandet att stå om de amerikanska hangarfartygen.

I den kapprustning som pågår i regionen har Kina numera övertaget i antal fartyg, medan USA alltjämt anses ha den bättre materielen. Femte generationens kinesiska stridsflyg i form av Shenyang J-31 och Chengdu J-20 är visserligen av världsklass, men rår kanske ändå inte på de amerikanska motsvarigheterna F-22 och F-35 – ingen vet faktiskt.

Avståndet krymper dock, och det finns områden där USA ligger efter både Kina och Ryssland. Ett exempel rör hypersoniska kryssningsrobotar som opererar i hastigheter över mach 5, där USA helt saknar vapenslag medan Kina och Ryssland har operativa enheter.

En hypersonisk glidare som DF-ZF kan således installeras på en missil av typ DF-17 eller annat slag i Dongfeng-serien och avfyras i serie mot ett hangarfartyg i hastigheter upp till mach 15.

Det finns i dagsläget inget försvar mot sådana hypersoniska missiler, och Kina kan därför oskadliggöra amerikanska hangarfartyg och andra större pjäser. En fråga rör träffsäkerheten mot ett rörligt om än långsamt mål, men man har för den skull nyligen tagit i bruk det egna navigationssatellitsystemet Beidou för precisionsstyrning – i sammanhanget 30 meters marginal.

I händelse av väpnad konflikt i Sydkinesiska havet avgår därför Kina med segern, vilket även innebär att man kan ta Taiwan om man skulle föredra invasion. Det är en ny situation som gör USA en aning skärrat, även om det geopolitiska slaget i regionen naturligtvis inte kommer att avgöras militärt utan med handel och ekonomi – och där har USA redan förlorat.

Kategorier
Asien Kina Politik Teknik Vetenskap

Östasiatisk gryning

Jämförande studier i matematik och naturvetenskap för elever i åskurs 4 och 8 bedrivs inom ramen för TIMSS, vars resultat för 2019 nyligen presenterades av Skolverket. Det är nedslående siffror, och de ser ut på ungefär samma sätt som de besläktade Pisa-mätningarna, med Sverige under EU-/OECD-snittet i matematik.

Mest frapperande är emellertid hur Östasien fullständigt dominerar, inte bara i samlat medeltal utan framförallt i ingående djup. Europa och Nordamerika utmärker sig genom en stor majoritet av medelmåttor, medan Östasien har en överlägset stor spets. Mönstret står sig över tid, och är mest framträdande i matematik.

Matematik är grunden för all naturvetenskap och teknisk utveckling, och med en stor andel elever med goda färdigheter står Östasien rustat för framtidens tekniska ledarskap. Det är så att säga ingen tillfällighet att man tar ledning i patent och andra indikatorer för teknisk utveckling, och det är i grunden här paradigmskiftet mellan Väst och Öst sker.

Teknisk utveckling borgar för omfattande export och därmed ekonomiskt utrymme för vidlyftig politik. Sverige har inte blivit framgångsrikt genom progressiva idéer, utan genom export av kullager, bilar och högteknologiska produkter, själva grunden för välfärdssamhället och den sedermera utsvävande progressiva överbyggnaden.

Denna senare «progressiva» och utopiska politik är det som har gjort oss dästa, mätta och belåtna, nöjda med vad vi åstadkom i fornstora dagar. Istället för att vidmakthålla det meritokratiska kunskapssamhället har vi allt mer kommit att ägna oss åt navelskåderi och prioriterat «social rättvisa» i form av Q-rättigheter och massinvandring från tredje världen.

Det hade varit enkelt att skylla allt på socialdemokratin, som genom åren har visat sitt kunskapsförakt på olika sätt, exempelvis genom att instifta elitskolor i den för socialismen så viktiga idrotten (tänk DDR och Sovjetunionen), men på en och samma gång vägra motsvarande elitskolor för matematiska och andra teoretiska talanger – mantrat har varit att alla ska med på samma usla nivå, utom i längdskidåkning.

Trenden är dessvärre genomgående för hela Europa och Västvärlden. Vi vilar på våra lagrar, medan Östasien jagar ikapp och förbi. I dessa studier ser vi ytterligare en bit in i framtiden, och det är en vision av östasiatisk dominans i forskning och utveckling, och därmed också i mycket annat. Det är gryning i orienten, men skymning i occidenten.

Kategorier
Kina Politik Ryssland Teknik USA Vetenskap

Rymdkapplöpning 2.0

Månsonden Chang’e 5 (嫦娥) har lyft från månens yta för att småningom docka med huvudfarkosten och därefter återvända till jorden med ett par kilo månstoff, om allt går väl. Det är första gången sedan 1976 som ett sådant projekt företas, efter sovjetiska Luna 24.

Kineserna är som bekant sent tillkomna i rymdbranschen, och är för närvarande fullt upptagna med att göra om tidigare bedrifter från de amerikanska och sovjetiska programmen. Således har man tidigare skjutit upp några personer i omloppsbana, initierat ett månprogram, tagit rymdstationen Tiangong 1 (天宫) i bruk, och sedan i somras även påbörjat utforskning av Mars med Tianwen 1 (天问), beräknad att anlända i februari 2021.

I en inte avlägsen framtid blir programmet dock mer ambitiöst, med bemannade expeditioner och kanske även månbaser. USA har därför kommit ur sin dvala och åter börjat satsa på sitt rymdprogram, en verksamhet som placerades i malpåse efter att man vunnit rymdkapplöpningen och den överordnade kapprustningen mot Sovjetunionen – ur politisk synvinkel var det huvudmålet, medan de mer långsiktiga vinsterna med rymdforskning inte ryms i kvartalsbudgetarna.

USA har även förbjudit NASA att samarbeta med den kinesiska motsvarigheten CNSA (国家航天局, Guojia hangtianju) och att överhuvudtaget släppa in kinesiska medborgare i NASA:s verksamhet, ett slags personalembargo som inbegrips i den allmänna amerikanska ambitionen att obstruera Kina.

Men NASA har inte någon kunskap som Kina inte redan besitter, varför blockaden mest syftar till att polarisera och mobba ut kineserna ur internationellt samarbete. I vetenskapliga kretsar är denna politiska blockad inte särskilt populär, och den kan även få negativa konsekvenser vad det lider.

Övriga världen är nämligen öppen för att samarbeta med Kina, och speciellt Ryssland har i dagarna ingått ett fördjupat samarbete med landet. Ryssland förlorade visserligen kapplöpningen mot månen, men har den fulla kompetensen för rymdutforskning och anses även ha den bästa raketteknologin – det finns en anledning till att USA länge har behövt ta sig upp i rymden med ryska raketer, sedan man monterat ned rymdfärjeprogrammet.

Kombinationen Kina och Ryssland blir en helt annan nöt att knäcka för USA, särskilt en amerikansk nation som blöder under pandemin och lider av svåra spänningar i samhället. I fråga om en rymdkapplöpning 2.0 är det inte säkert att amerikanerna mer än kommer ur startgroparna, och man har helt enkelt inte vigören eller momentet längre, inte ens med den privata rymdsektor som växer fram.

Det blir väl mest en notis i medier om Chang’e 5, eftersom nyhetsvärdet inte är så stort. Men som med allt Kina företar sig blir dessa små steg småningom stora språng, för att nu låna en analogi från ett annat rymdäventyr. Och en dag har man gått förbi och tagit ledningen, utan att någon förstår någonting.

Chang’e 5 (嫦娥五号) på månens yta, med foto i extrem vidvinkel (CNSA).