Kategori: USA

Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA

Europa emulerar Kina igen

Lunchen och andra inköp betalar man ju med ett plastkort eller numera vanligen direkt i mobilen, men i bakgrunden för transfereringen finns alltid något amerikanskt bolag som Visa, Mastercard eller Apple Pay. Enskilda nationella europeiska alternativ finns, men bara på den yttersta marginalen.

Det vill EU ändra på, i ljuset av USA:s förändrade utrikespolitik och handelskrig mot Europa. Man har sent omsider kommit på att man har lagt alla ägg i den amerikanska korgen, och därför är extremt sårbar. Det gäller förstås inte bara kreditkort och betallösningar, utan även finansiella och digitala tjänster i allra största allmänhet, samt förstås försvar.

Faktum är att EU gav bort kontrollen över Swift till USA under «kriget mot terrorismen», under svensk folkpartistisk ledning dessutom. Man måste bara skaka på huvudet över all den dumhet som har florerat genom åren, men nu tycks man i vart fall ha börjat inse att det finns en rad problem med att låta sig ingå i amerikanskt vasallskap och ge upp den egna kontrollen.

Ett antal intressenter har således gått samman för att fram till 2027 skapa ett europeiskt alternativ till Visa och Mastercard, dels för att säkra kontrollen över transfereringarna, och dels för att låta avgifterna stanna i Europa istället för att hamna i amerikansk ägo. Hur det går med dylika EU-initiativ återstår att se, men utmaningarna är många, inte minst att få acceptans från miljontals aktörer på marknaden.

Bryssel emulerar här återigen Kina, som i ett mycket tidigt skede förstod att hålla sig utanför amerikanska system i största allmänhet. Man har egna system och bankkort i form av UnionPay (银联, Yinlian), som likt Visa och Mastercard även fungerar internationellt i stor utsträckning, men som kontrolleras av Kina. Amerikanska kort fungerar givetvis i Kina, men har mest täckning i bankomater.

Numera är Kina dessutom ett kontantlöst samhälle med AliPay och andra lösningar för digitala transfereringar. Sådana lösningar har växt fram för att Kina har skyddat och premierat den egna IT-industrin genom att låta resa hinder för amerikanska bolag, exempelvis i form av den «kinesiska brandväggen».

Fordom var det populärt att peka finger mot Kina för den omfattande censuren, men man har alldeles missuppfattat syftet med brandväggen. Förvisso vill man inte låta utländska källor dominera narrativet, men det har aldrig varit några problem för den bildade befolkningen att klättra över muren (翻墙, fan qiang) och ta del av västerlandets internetutbud, särskilt inte med dagens VPN-lösningar.

Istället har man rest vägbulor för att göra det mer obekvämt att använda främmande källor och istället premiera inhemska alternativ, vilket har stimulerat industrin. Samtidigt har västerländska bolag inte riktigt velat anpassa sig, utan har ideligen sökt missionera västerländsk filosofi genom sina lösningar. Google gav självmant upp sin kinesiska sökmaskin just för att man inte ville anpassa sig efter lokal lagstiftning, och det är alltså inte så som ofta felaktigt framställs i medier att västerländska sociala medier som Facebook är «förbjudna» i Kina – det är de inte.

På samma sätt strävar Kina efter oberoende genom att etablera en egen motsvarighet till Swift, för att kunna göra transfereringar utan amerikansk insyn och risk för sanktioner och andra slags «straff». En digital valuta i egen regi finns också att tillgå, samtidigt som man i Brics-samarbetet har en egen utvecklingsbank som alternativ till den USA-kontrollerade Världsbanken.

Vi ser nu alltså att Europa börjar sträva efter samma slags oberoende, inte bara vad gäller betallösningar, utan även avseende digitala tjänster överlag. Danmark har redan påbörjat övergången till öppen källkod och andra alternativ till de förhatliga Microsoft och Google, som fullständigt dominerar molntjänster i Europa. Sverige och andra länder måste genast följa efter och likt Kina premiera och stimulera framväxten av paneuropeiska IT-bolag.

Det kommer att ta tid och mycket resurser i anspråk, men det är den enda vägen framåt om Europa vill stå på egna ben och kasta av sig det amerikanska vasallskapet. Ett starkt Europa måste både vara så oberoende som möjligt i så många tillämpningar som möjligt, och samtidigt interagera med så stora delar av världen som möjligt i handel och annat utbyte för att maximera sin potential.

Kategorier
Europa Kultur Politik Ryssland USA

Olympiska skämtspel

Slår man på teven – i bildlig mening – möts man av något som mest liknar distriktsmästerskapen i curling. Varpa, skidskytte och sådant är ju nationalistiska statstelevisionens paradgrenar, medan intressanta sporter som freestyle nobbas benhårt. Ändå är det där de flesta medaljerna ligger.

Nå, man får väl följa Gu Ailings andra sejour i olympiska spelen, nu åter som företrädare för Kina snarare än USA, via andra kanaler. Men frågan är om det verkligen finns så mycket mer att se, givet den tunga våta politiska filt som ligger över spelen?

Judarna buades naturligtvis ut under invigningen, och man undrar förstås varför en folkmördarstat som Israel tillåts delta när man så benhårt stänger ute Ryssland år efter år. Jänkarna buades dock inte ut, men däremot deras politiska företrädare i form av vicepresident Vance – en märklig differentiering i hur man skiljer mellan idrottare (eller «atleter» som de kallas i statsteve) och politiker beroende på land.

Olympiska spelens grundtanke, under antiken såväl som i modern tid, är att det ska vara en sammankomst för förbrödring, en tid då man lägger ned vapnen. Det rimmar illa med alla de bojkotter och exkluderingar vi har sett under lång tid, från OS i Moskva 1980 fram till våra dagar.

Av någon anledning är det alltid Ryssland som utesluts när man råkar ha en militär drabbning, medan USA förstås kan invadera halva världen och ändå alltid komma undan. Effekten blir bara att spelens värde degraderas, och att det mest liknar skämtspel under västlig kontroll.

Ty vad är egentligen ett guld värt, när de bästa ändå inte får ställa upp? Betänk att Ryssland var andra bästa nation i hemmaspelen i Sochi 2014, innan man hamnade i onåd på grund av dopning och militära äventyr. Framförallt är det medaljer i ishockey, längdskidor och konståkning som mest blir till PVC-plast när ryssarna inte medverkar.

Till Milano och Cortina d’Ampezzo skickar Ryssland och Vitryssland totalt tjugo (20) idrottare (eller «atleter» som de kallas av gen Z), att jämföra med 212 under spelen i Beijing 2022, då under ryska olympiska kommitténs vimpel snarare än ryska federationens. Man blev ändå nionde bästa nation.

Resultatet blir att de italienska spelen blir ljumma, avslagna och ointressanta, och att de guld Sverige och andra nationer tar faktiskt inte betyder så mycket. Det är bara statstelevisionens kommentatorer som jublar, medan vi andra förmodligen väljer att spendera tiden på något annat.

Kategorier
Politik Ryssland USA

Svenska kärnvapen

Den «regelbaserade världsordningen», den som säger att Israel får skaffa kärnvapen utanför ickespridningsavtalet men inte Nordkorea, den som säger att Israel får arrestera personer i andra länder men inte Kina, den som säger att Israel får annektera annans territorium men inte Ryssland, har egentligen aldrig existerat, men är nu i vart fall definitivt död.

Det innebär också att de premisser som åtminstone partiellt byggde ordningen är tillintetgjorda, och att man därmed kan se på vissa företeelser i nytt fräscht ljus. Till dem hör frågan om svenska kärnvapen, en företeelse som bordlades under 1960-talet på amerikansk order, då man föreskrev ickespridningsavtalet (för alla utom Israel) och begränsning av laddningar till de fem dåvarande kärnvapenmakterna USA, Ryssland, Kina, Frankrike och Storbritannien.

Sverige bedömdes inte ha råd med ett eget kärnvapenprogram, och dess nytta som amerikansk marionett i ett eventuellt krig mot Sovjetunionen hade ändå varit bättre betjänt av konventionella stridskrafter. Washington beslutade, Stockholm lydde, och den socialistiska regimen under Erlander utvecklade för ändamålet en «pacifistisk» hållning för att motivera doktrinen.

Dåtilldags var Sverige officiellt neutralt, även om man spelade under täcket med USA, utan att berätta detta för svenska folket. Sedermera övergav Sverige den fejkade neutraliteten, även då utan att konsultera folket i demokratisk ordning, och anslöt i panik till Nato under en märklig rysskräck som åter hade blossat upp. Ett medlemskap som möjligen kan vara till ända inom kort, och därmed får symbolisera ett svenskt politiskt praktfiasko.

Därmed är frågan alltså vidöppen angående återupptagande av det svenska nukleära programmet, en ordning som hade setts som bisarr och verklighetsfrämmande för bara ett par år sedan. Men om Sverige ska ha ett försvar som främst syftar till avskräckning, är kärnvapen det mest effektiva sättet – förutsatt att man inte tvekar att använda dem vid ett angrepp, annars blir det mest en papperstiger.

Även kärnvapenmakter har en del gruff sinsemellan, som Indien och Pakistan eller Indien och Kina, men det är att märka att kärnvapen hindrar dessa konflikter från att nå full styrka, och framförallt omöjliggör en regelrätt invasion från någondera parten. Och häri ligger tryggheten med kärnvapen, den yttersta garanten för att vidmakthålla sitt territorium, under hot om ömsesidig förstörelse av stora mått.

Någon större arsenal behövs inte heller, utan det räcker med att garantera att ett antal större ryska städer kan omfattas av vedergällning, vilket i praktiken innebär 50–100 stridsspetsar. Det är ett alldeles för högt pris för moskoviterna att betala för ett invasionsäventyr i Sverige, oaktat att ett sådant inte ens hör till realistiska scenarier – men det ger ändå en viss trygghet under den patologiska ryssparanojan.

Prislappen blir också betydligt mer beskedlig än under 1960-talet, och bereder inga egentliga problem att inhysas i den regelrätta budgeten, särskilt inte om den framgent ska ligga på fem procent av BNP. Det som kostar är inte laddningarna i sig, som väl numera är en produkt man i princip kan tillverka hemma i källaren givet material, utan robotsystemen och de omkringgärdande säkerhetsarrangemangen.

Den naiva retoriken har alltid utgått från att spridning av kärnvapen leder till ökad instabilitet och större risk för konflikt med kärnvapen, men verkligheten har något annat att berätta. Exempelvis att Nordkorea går säkert från amerikansk intervention tack vare sina kärnvapen, till skillnad från Venezuela och andra sydamerikanska bananrepubliker och andra svaga stater som inte kan bjuda motstånd.

Att inbördeskriget i Ukraïna inte utvecklas till ett större paneuropeiskt krig beror uteslutande på Rysslands massiva kärnvapeninnehav, annars hade Bryssel och Washington inte tvekat att offra unga män och kvinnor på slagfältet för att lära Putin en läxa. Ingen kärnvapennation har någonsin blivit invaderad eller utsatt för allvarligare angrepp, just för att kostnaden för sådan aggression kan visa sig vara ohyggligt stor.

Utgången av Start-avtalet spelar härvidlag ingen roll, och världen blir inte så mycket mindre säkrare bara för att stormakterna utökar sina arsenaler. Fler stridsspetsar innebär nämligen bara att man ytterligare höjer kostnaden för motparten, och därmed att risken för konflikt yttermera minskas – detta är principen om MAD i praktiken, mutually assured destruction.

Kärnvapen är således den yttersta fredsmäklaren, och krig sker bara bland makter som saknar sådana vapen. Även om man kan tänka sig labila skurkstater nyttja kärnvapen offensivt, är det inget som ger någon vidare spridning, och har ingen bäring på ett eventuellt svenskt kärnvapenprogram – det är ett ickeargument givet att tekniken ju finns och därför kan utnyttjas oberoende av principer och värderingar.

Jag ställer mig därför positiv till ett svenskt kärnvapenprogram, för att det ger den avskräckningsförmåga vi åsyftar men i dag saknar, för att det är det mest effektiva sättet att värna ett territorium och ge ett kollektivt skydd. Däremot är det inte aktuellt att låta främmande makt (läs: USA) placera stridsspetsar på svenskt territorium, för då avhänder vi oss den egna beslutsrätten i en grundläggande existentiell fråga.

Dongfeng DF-41. Kina kommer inte återigen att invaderas av Japan eller hotas av amerikanska kärnvapen, tack vare det egna kärnvapenprogrammet.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik USA

Pragmatisk världsordning

Big Brother Keir Starmer, den brittiske Ingsoc-ledaren, slog häromdagen en koutou (叩头) inför kejsar Xi i Beijing, till massiv inhemsk kritik. Dels för att audiensen var kortare än en halvtimma, men framförallt för att han var så undfallande och inte alls levererade en sedvanlig uppsträckning i fråga om «mänskliga rättigheter» och dylika spörsmål.

Det har ju varit kutym sedan länge att det «värdebaserade» Väst missionerar sin ideologi, oavsett om denna är kristendom eller demokrati, och mer eller mindre läxar upp makter man vill göra business med, en sedvänja kineser och andra finner ytterligt märklig men icke desto mindre låter fortgå för spelets skull. Det betyder i praktiken inget annat än att västledare får tillfälle att godhetssignalera en smula.

Samtalsämnen saknas annars inte, exempelvis fallet kring publicisten Li «Jimmy» «Lai» «Chee-Ying» Zhiying (黎智英) och dennes samhällsomstörtande verksamhet i Hongkong. Kopplingen till Storbritannien är här att Lai har brittiskt medborgarskap, och att Hongkong är en forna kronkoloni som man fortfarande ämnar lägga näsan i blöt kring.

Xinjiang är ett annat område man har rotat i, med bisarra anklagelser om «folkmord» utan någon som helst täckning annat än spridda «vittnesmål» från uiguriska gråterskor i den självständighetsivrande diasporan. Här anordnade London en «tribunal» för att fastställa något slags skuld utan minsta rättslig tyngd, samtidigt som man gemensamt med EU drämde till med en packe «sanktioner» mot kinesiska medborgare som man ansåg vara skyldiga till sagda «folkmord».

Det är en del av det sedvanliga uppläxandet av världen utanför Väst, men man gjorde stora ögon när Kina svarade reciprokt genom att sanktionera motsvarande figurer i EU och Storbritannien, bland annat en handfull parlamentsledamöter. Därmed frös förbindelserna med Beijing till is, och Bryssel valde att inte ratificera investeringsavtalet CAI, medan britterna påbörjade en intensiv vedergällningskampanj omfattande avveckling av kinesiska projekt med mera i Storbritannien.

Kinanojan tog sig senast uttryck i hetlevrad kritik kring en ny ambassad i centrala London, en konsolidering av fem mindre byggnader till en större. Kritiken kom inte från säkerhetstjänsten, som inte hade något att invända, utan från kinafientliga medier och politiker med underliga argument kring «spioneri» (spioneri bedrivs inte från ambassader numera) och potentiell åtkomst till fiberkablar under ambassaden.

Men Starmers besök i Beijing sammanfaller med det slutliga godkännandet av ambassadbygget, samtidigt som parlamentsledamöterna tas bort från den kinesiska sanktionslistan. Man låter udda vara jämnt och drar ett streck i sanden, med innebörd att man tinar upp relationerna och återupptar tråden där den senast avbröts.

Starmer påbörjade den ambitionen innan Trump skakade omvärlden, men USA:s förändrade utrikesdoktrin har påskyndat förloppet. Beijing har samtidigt sett en strid ström av europeiska ledare på besök i samma syfte, att hedga mot USA. Till och med Sveriges utrikesministrinna Stenergard har snappat upp denna nyordning och raskt hoppat på tåget, med ungefär samma ambition och inriktning.

Det är ytterligare tecken på hur en ny världsordning är under uppsegling, eller rent av redan förhandenvarande. Realpolitiken gör en storstilad återkomst då USA plagierar Kina och låter pragmatismen råda snarare än principer. Europa har inte så mycket annat val än att följa denna ordning, eftersom man inte sätter dagordningen.

Och det är en välkommen nyordning. Här har länge framförts kritik mot den bisarra värdegrundsbaserade politik Bryssel, Europa och Sverige bedriver, inte minst gentemot utlandet. Den har ingen som helst effekt, utan är snarare skadlig i en tid då Europa inte längre har världsherravälde och inte har någon som helst kraft att lägga bakom orden.

Skadan ligger dels i att förarga och alienera samarbetsparter, inte bara Kina och större makter mot vilka man visar agg, utan även när man ständigt och jämt ska läxa upp Afrika i samband med handel och andra utbyten. Resultatet är helt enkelt att kontrakten går till Kina, som gör ren business och inte befattar sig med mänskliga rättigheter, facklighet, *2SHBTQIAP++ och en miljard andra fullständigt irrelevanta parametrar.

Det är så Kina har byggt upp sin makt, med handel och andra utbyten, medan Europa under samma tid har förfallit och halkat efter. USA har observerat, och dragit slutsatsen att man måste förfara på samma pragmatiska vis, men till skillnad från Kina även med vapenmakt om så krävs.

Sent omsider vaknar även Europa upp och befinner sig yrvaket i en ny tid, i en ordning där principer och «värden» har betydligt mindre roll att spela. Nu gäller det istället att slåss om resurserna, ha multipla kanaler, inte lägga alla ägg i samma korg samt hedga med så många aktörer som möjligt för att inte blotta sig för utpressning.

När till och med det «allierade» USA hotar europeiskt territorium samt i övrigt beter sig fientligt, är det den enda möjliga vägen framåt, och det är av det skälet vi ser Starmer, Carney med flera avlägga visit i Beijing, utan att leverera en spottloska till motparten och utan att läxa upp vederbörande, utan i syfte att säkerställa stabila relationer med världens andra supermakt. Gott så.

Kategorier
Kultur Politik USA

USA:s rätta ansikte

Immigrationsmyndigheten ICE i «the land of the free» ställer numera till med mord var och varannan vecka när man utövar helt besinningslöst våld mot medborgare, därtill av oprovocerat slag. Man får anta att det är på det viset man upprätthåller den «nationella säkerheten», genom att ställa till med fascistiskt skräckvälde.

Säkert tror en och annan att detta är ännu en effekt av Trumps politik, men ICE har sina rötter i «kriget mot terrorismen» som inleddes 2001, samma år som USA:s stjärna började dala. Det är USA:s motsvarighet till Nazitysklands Geheime Staatspolizei eller Östtysklands Stasi, en paramilitär och delvis hemlig polisstyrka med suddigt mandat.

Men även tidigare än så har USA utmärkt sig genom polisiärt övervåld, utan att det för den skull har resulterat i «black lives matter»-rörelser världen över. Det är det amerikanska normaltillståndet, en kvarleva från revolutions- och expansionstiden, ett slags vilda västern som aldrig dör ut. Det är USA:s rätta ansikte, ett våldets fula tryne.

Härav följer även de amerikanska vapenlagarna som orsakar så mycken skada och ställer till med så mycket osäkerhet och nervositet i samhället. Givet det våldskapital som finns sätter det särskild press på polisiära myndigheter, som därmed lättare begår felsteg.

Men när man avlossar salva efter salva mot personer som ligger ned eller kör iväg finns inga sådana ursäkter, utan det är då en form av rå brutalitet utan reell grund, en dödlig maktutövning som karakteriserar den fascistiska staten. I kåren finner man typiskt soldater som har stridit i Irak och Afghanistan, och därmed väl har fått sin grundläggande moraliska kompass nedsliten av krigets brutalitet.

I det senaste fallet brottade man ned en manlig sjukvårdare som filmade med sin mobil och försökte hjälpa en kvinna som också hade brottats ned av myndighetens bestar. Pepparsprej, nedbrottning och slag på kropp och i ansikte räckte emellertid inte för att tillfredsställa de hormonstinna snutarna, utan till slut drog man vapen och avfyrade hela magasinet mot den motståndslösa och sedermera livlösa kroppen.

Denna bisarra utveckling har även sina tentakler i Sverige, där moderatregimen under Strömmer har lagstiftat om större befogenheter för polis att ingripa mot personer som dokumenterar kårens handel och vandel. I kombination med en nervös och otränad myndighets tendens att skjuta skarpt mot ofarliga personer, som en CP-skadad pojke med vattenpistol, är det en utveckling som borgar för att även Sverige kan komma att omfattas av den typen av fascistiskt våld mot medborgare – Säpo är ju redan där.

Men även om USA-runkarna över det hela politiska spektrat i Sverige tenderar att importera all skit som emanerar från USA (men aldrig det goda), kommer USA ändå alltid att befinna sig i särklass, som en våldets högborg och rasismens urfäste. Det är inte svårt att se att dessa spänningar mellan federal och lokal makt småningom kan resultera i inbördeskrig, när den amerikanska ekonomin dyker och polariseringen står på topp – de senaste årens spekulationer i sådana scenarier är inte tagna ur luften.