Vänsterliberala wokeindustrin satte spenatsmoothien i halsen när man för några dagar sedan såg reklam för jeans med en vit, smal, ung och tilldragande kvinna, snarare än som brukligt en kroppspositivistisk transsexuell afroamerikan med benprotes. I själva verket betecknar man kampanjen som «nazistisk», och menar att den för fram ett budskap av «eugenik» och «vit supremati».
Fordom såg all reklam ut så, innan vänsterkommunistiska krafter angrep kommersiella budskap för att vara «objektifierande» och «misogyna». Sedermera tillkom allt fler märkliga krav om «diversifiering» och «mångfald» även i reklamens värld, ett stilgrepp som numera har blivit normbildande.
När man således bryter denna vänsterliberala norm med en normal och sexig kvinna iförd tajta jeans som avslöjar kroppens former, blir kontrasten alltför omfattande för wokeindustrins högljudda megafoner. I vart fall i Amerika, Aftonbladet tycks ännu inte ha stämt in i gnällkören.
Genes are passed down from parents to offspring, often determining traits like hair color, personality, and even eye color. My genes are blue.
Till saken hör även att modellen, Sydney Sweeney, berättar att hon har blue genes, innan en röst korrigerar att Sydney Sweeney has great jeans. Denna lilla ordlek med genes/jeans ligger till grund för den märkliga nazistanklagelsen, men visar kanske mest att den vänsterkommunistiska flygeln helt enkelt har tappat det.
Företaget, American Eagle, har tvingats ta ett par steg tillbaka och ersätta den ursprungliga reklamvideon med en bantad version, men nettoeffekten blir ändå enorm uppmärksamhet för sitt varumärke och sina produkter. Så görs lyckad reklam, i dubbel bemärkelse.
Och om detta är nazism, ja då har vi män bara att börja följa ideologin. Då är vi alla nazister, tror jag. Heil Sweeney!
Uschela von der Liar såg riktigt obekväm ut när hon lät sig våldtas av US-presidenten, och i slutändan var det Europa som vek ned sig i handelskriget. Det är alltså inte Taco-mannen som alltid fegar ur, utan det svaga och labila Europa som styrs av icke folkvalda skator som von der Liar och det förvirrade baltstycket Kallas, kjolstyg som helt enkelt inte kan släppa relationen med hustrumisshandlaren.
Bortanför bildspråket är det förstås Europa i dess helhet som har valt denna inriktning, med idel pajasar som Merz i spetsen. Man har redan en starkt underordnad position gentemot den amerikanske herren, men svarar med att kasta sig än djupare i stoftet för att behålla de rester som finns kvar av den gamla ordningen och den «transatlantiska länken». Dear Donald…
Sedan några decennier har EU en betydligt svagare ekonomisk utväxling än USA, och den diskrepansen kommer nu att öka. Europas redan låga tillväxt kommer att sjunka än mer, medan den amerikanska motsvarigheten växer. Med denna walk over vann Trump faktiskt handelskriget, även om Kina i ensamt majestät gör motstånd mot mobbaren.
Kanske hoppas klovnerna i Bryssel på att en ny amerikansk regim småningom ska ta sitt förnuft till fånga, men det är nog med råge naivt. Bidens regim behöll och utökade samtliga av Trumps första våg av tullar, och det finns ingen anledning för imperiet att avsäga sig en sådan fördel. Tvärtom har man nu fått råg i ryggen att ytterligare svinga piskan vid behov, när man ser hur lätt de europeiska slavarna kröker rygg.
Europa har inte likt Kina några motmedel att ta till, och argumentet om att man är en «stor marknad» faller pladask inför Donalds världsbild. Men Europa hade tillsammans med Kina och andra aktörer kunnat bjuda samlat motstånd, och det är en gåta av pyramidala mått varför man inte tog den vägen. Kina får nu ensamt dra lasset.
Trumps taktik att först föreslå fullständigt vansinniga nivåer för att sedan i «förhandlingar» låta dessa sjunka till en mer «rimlig» nivå har alltså lyckats över förväntan. Uschela von der Liar anser att 15 % tullar i allmänhet och 50 % på stål är en «bra uppgörelse», och det är det kanske i jämförelse med de dubbla måtten, men i praktiken är det ingen skillnad – det är en fullständigt urusel deal som USA ensidigt tar hem.
Därtill ska EU investera hundratals miljarder i det amerikanska näringslivet samt köpa militär utrustning och naturgas för summor i samma storleksordning. Europa får inget i gengäld, utan slipper helt enkelt bara mer stryk. Skämskudden kommer fram när man betraktar denna fullständiga förnedring.
Mediavänstern i USA har för närvarande högt tryck mot Donald Trump för dennes veliga hantering av turerna kring Jeffrey Epstein, magnaten som drogs till allt för unga tjejer och därtill tillhandahöll sådana för en utvald jetsetelit. Trump hade ju som vallöfte att släppa listan med dessa namn, men kom sedermera på andra tankar.
Detta för att Epsteins kundkrets inte bara omfattade vänsterpolitiker som Bill Clinton och peddofreak som Michael Jackson, utan även ett antal affärskolleger till Trump samt politiker på högerkanten. Släpper han listan gör han sig till ovän med många mäktiga personer från vilka han är i behov av stöd.
Sossepressens ansats är emellertid att Trump har egna skelett i garderoben, nämligen att han själv skulle vara en klient och passagerare på Epsteins «Lolita Express». Bevis ges i form av dokumenterat långvariga vänskapsband, intervjuer med mera, omständigheter som inte går att förneka.
Men samma källor ger vid handen att Trump faktiskt portade Epstein från sin klubb vid Mar-a-Lago, uttryckligen för att denne umgicks med alldeles för unga flickor i undre tonåren. Det är egentligen det enda motbevis som krävs för att avfärda vänsterns befängda försök att kleta ned Trump med anklagelser om både det ena och det andra.
Vi känner även lejonet på dess klo, och en buffel och skitstövel som Trump är i detta avseende lätt att läsa. Hans preferens för mogna östeuropeiska kvinnor är talande, likväl som hans avsky gentemot droger, men framförallt har hans misogyna framtoning en inriktning som inte överensstämmer med Epsteins lidelse. Det är grab’em by the pussy-killen vi pratar om, en helt ordinär manlig inställning.
Icke desto mindre har affären nu urartat såpass att alla kort måste läggas på bordet. Federala byråns manipulation av videomaterialet samt den suspekta omständighet att några kritiska minuter saknas, enkannerligen dödsögonblicket, hjälper så att säga inte saken, utan göder istället konspirationshypoteser – om det nu är sådana.
Här står delar av etablissemangets värdighet på spel, och man kan då inte helt lita på att fulspel inte förekommer och att myndigheter inte mörkar. Inte ens den robusta amerikanska demokratin är pålitlig i detta avseende. Trump har bara att släppa listan, så att dramat kan få en lämplig upplösning och allmänheten få sig till livs en praktskandal.
The Trump och Melania umgås med Epstein och fru vid Mar-a-Lago, 2000.
Rörelsen Make America healthy again med hälsominister Robert Kennedy vid rodret har fått en del uträttat, bland annat att förbjuda en rad cancerframkallande färgämnen som sedan länge är svartlistade i övriga världen. Problemet illustrerar vilken formidabel makt näringslivet och dess lobbyister har över korrupta politiker.
Nu går Trumps administration vidare med majssirap, en ultraprocessad variant av socker med något högre halt av fruktos än glukos. Sirapen nyttjas i alla slags industriella livsmedelsliknande substanser, och framförallt förekommer den i USA i läskedrycker. I Europa används alltjämt vanlig sukros med lika halter glukos och fruktos i dylika drycker.
Enligt presidenten ska Coca-Cola ha gått med på att ersätta sirapen med sukros, men bolaget verkar inte helt med på noterna att så har överenskommits. Konkurrenten Pepsi meddelar emellertid att man är med på tåget, även om Trump föredrar Coca-Cola till sin dagliga ranson Donken – huruvida detta har bidragit till hans uppsvullna ben är inte gott att veta.
En falang i den medicinska akademin menar att fruktos är ett gift som människan inte behöver, och som bidrar till den fetmaepidemi som nu drar fram över världen. Fruktos bryts ned i levern och orsakar fettlever, samma slags tillstånd som ofta kännetecknar alkoholister (fruktos jäser och blir alkohol under nedbrytningen), och därmed är den metabola hälsan rubbad.
En rimlig fråga är huruvuda fem procent mer fruktos hit eller dit skulle ha den effekten. och forskningsläget är inte glasklart; läs dock passusen ovan om korruption, som är allestädes närvarande i de livsmedels- och läkemedelsindustriella komplexen. Starka intressen verkar för att bevara den rådande ordningen, varom mer nedan.
Fruktos i kombination med linolsyra (omega-6) är de primära bovarna i den metabola ohälsan med USA som epicentrum.
Det finns emellertid gott om associationer, då bruket av majssirap sedan 1970-talet fram till idag korrelerar utmärkt med den ökade prevalensen av fetma i USA och en del andra länder med liknande problem. Tillsammans med den skadliga fettfobin har totalkonsumtionen av socker skjutit i höjden, men framförallt har intaget av fruktos ökat; det finns i allt från frukostflingor till bakverk.
Fruktos finns som namnet antyder även i frukt, men är där inbäddad i fibrer som gör att det mesta bryts ned av mikrober och omvandlas till kortkedjade mättade fetter istället för att gå direkt till levern. Inte heller frukt ska intas i alltför stor omfattning, men det är ändå väsensskilt från att inmundiga flytande fruktos i läsk – en omständighet som borde leda till totalförbud för dylika produkter.
En intressant vinkling på detta problem med relevans i nutiden är att majssirap – high-fructose corn syrup med en imperieterm – används för att a) rörsocker från Brasilien och andra delar av världen sedan länge är belagt med strafftullar, och b) majsbönder subventioneras av amerikanska staten för sin produktion. Det är därmed ett ypperligt exempel på hur snålheten kan bedra visheten då den åtföljande fetman orsakar en kvarts miljon dödsfall per år samt förstås driver upp notan för sjukvården till abnorma nivåer.
Ytterligare ett dilemma är att Trumps regim fortsätter att lägga sinnessjuka tullar på just Brasilien, och frågan är då hur mycket en Coke kommer att betinga i USA i framtiden. Omvänt lär majsböndernas sötebrödsdagar vara över, och man kan förutse en omfattande nedläggning i det industriella jordbruket. Man kan inte enkelt ersätta majs med rörsocker, och dessutom riskerar subventionerna att ryka – i grunden en bra ordning.
Å ena sidan är Trumps kabinett alltså radikalt nog för att angripa de stela strukturer som sedan länge har förlamat det amerikanska näringslivet och gjort USA sjukt, men å den andra riskerar det kirurgiska ingreppet att skapa nya rostbälten över landet samt orsaka omfattande inflation. Men detta är ändå en av de positivare egenskaperna med Trumps administration, att man har viljan och ambitionen att omkullkasta en fördärvlig ordning.
Don Trump skulle ju få slut på kriget inom tjugofyra timmar, vilket förstås ska tolkas som en metafor för en kort tid. Men så här ett halvår in i mandatperioden rasar kriget mer intensivt än någonsin, samtidigt som skithålslandets ledarfigur tycks ha svängt på en femöring.
Han är nu nämligen villig att skicka vapen till Ukraïna, men under förutsättning att Europa betalar. Det är alltid någon annan som ska betala, enligt Trump, exempelvis den mur som USA själv bygger mot Mexiko. För omväxlings skull kunde ju Trump betala för de tiomiljontals migranter till Europa som är ett resultat av hans lands eviga krig, förslagsvis till ett självkostnadspris om tio miljoner US-dollar per migrant?
Tokkarln hotar även med än fler tullar, nu mot Ryssland och länder som handlar med Moskva. Men å ena sidan är Ryssland redan söndersanktionerat, varför ytterligare pålagor inte har någon som helst effekt, och å den andra har världen tröttnat på Trumps tomma hot. Han har redan prövat den taktiken mot Kina, och tvangs då snabbt att krypa till korset. Numera reagerar marknaden med en axelryckning när Trump fräser och hotar.
I Kreml skrattar man säkert gott åt skithålslandets koleriske klovn, som inte tycks ha den mentala förmågan att begripa de bevekelsegrunder som ligger bakom kriget. Ryssland har dessutom momentet på slagfältet, och har ingen anledning att ingå fredssamtal just nu, särskilt inte som kokainisten i Kiev fortsätter med sina ohemula anspråk.
Om det är fred man vill ha är det bara att erkänna Krim, Zaporozje, Lugansk, Donetsk och Cherson som ryska oblast och rita om kartan sålunda samt låta Ukraïna bli en buffertstat mellan Nato och Ryssland utan möjlighet att bli medlem i vare sig Nato eller EU. Så varför gör man inte det?
För att man inte vill ha fred, och för att man inte godtar rysk seger. Alldeles för mycket prestige och kapital har plöjts ned i projektet Ukraïna i hopp om att vidga Nato-sfären nästgårds till Moskva, varför man är beredd till ett nytt hundraårskrig om det nu skulle komma till det. Idealister och krigshetsare har för närvarande momentet på sin sida, medan pragmatiker, realpolitiker och pacifister får stå tillbaka.
They don’t know what the fuck they’re doing, för att parafrasera Trump. Dels för att man inte militärt eller på annat sätt kan vinna striden, och dels för att man därmed blir involverad i en väpnad konflikt som sliter ned Europa och dess konkurrenskraft. Vinnare blir USA, som kan göda sitt militärindustriella komplex, samt förstås Kina. Ryssland vinner inte heller någonting, men man förlorar i vart fall inte Ukraïna till Nato, vilket är själva poängen med speciaoloperationen.
Så där fortsätter det, och Europa vacklar fram och tillbaka, alltjämt hoppfull om att man ska kunna vända utvecklingen och få med sig Onkel Sam på tåget igen. Samma USA som hotar med tullar om trettio procent, för att riktigt ordentligt sabba ekonomin på båda sidor Atlanten. Nä, de vet fan inte vad de håller på med.
