Kategori: USA

Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland USA

G2: bipolär världsordning

För snart ett år sedan förnedrades Europeiska unionen fullständigt, då den icke folkvalda Uschela von der Liar lyfte på kjolen och insisterade på att Trump våldtar Europa. Som det billiga stycke hon är lät hon sälja ut vår kontinent utan något alls som motprestation, utan tvärtom revs tullar mot USA när USA höjde sina mot Europa.

Horeri kallas sådant, när tjackhoror säljer ut sig för brödsmulor, och inte ens det. von der Liar är en hora, så ock skatan Kallas, likväl Tuffe Uffe och hela konkarongen av europeiska CP-politiker. «Det är bättre än ingenting alls» eller «det är bättre än alternativet», som ursäkterna låter från dessa äckliga politiska fnask.

Narrativet är att man behöver USA för att kunna fullfölja sitt krig mot Ryssland och stödja den korrupta ukraïnska rumpstaten i all evighet, samtidigt som man är så mån om att behålla den amerikanska marknaden för europeiska bilar på dekis. I hemlighet tror man även att ordningen ska återställas när Trump väl försvinner. Men så blir det inte, tärningen har kastats.

Samtidigt som Europa borrar ned sig allt djupare i det ryska inbördeskriget i Ukraïna och därmed plöjer ned pengar i ingenting snarare än att investera, ser vi på motsvarande vis hur «fredspresidenten» Trump skjuter slut sitt lager av robotar mot Iran. Kriget vinner han lätt, men slaget har han redan förlorat, eftersom han inte ens förmår ta kontroll över Hormuz. Det ekar bekant sedan britterna försökte ungefär samma manöver i Suez, och därmed accelererade sin nedgång.

Kontrastera detta mot Kina, den stora stabilisatorn i världspolitiken och -ekonomin, eller kanske den stora attraktorn vore ett bättre uttryck, givet hur världsledare anländer till Beijing i skytteltrafik för att göra affärer med Xi Jinping. Detta fredens imperium accelererar allt våldsammare i fråga om teknisk och vetenskaplig utveckling, allt medan Väst faller och förfaller i ungefär samma tempo i sin självgodhet och arrogans.

Föregående vecka slog Donald Trump en koutou (叩头) inför kejsar Xi, och i dag anlände Vladimir Putin till Norra huvudstaden för samma gest. Trump sålde ut Taiwan för bönor och Boeing, medan Putin kommer med en pipeline i bagaget för att söka Kinas fortsatta inofficiella stöd i sin kamp mot den europeiska aggressorn.

Sanningen är att Kina behöver Ryssland för sitt enorma energibehov, och det passar Beijing ganska bra att den ryska björnen är tilltufsad, om än inte nedklubbad. På samma sätt är det till Zhongnanhais fördel att USA tröttar ut sig på krig i Mellanöstern och i Sydamerika, för att man då kan konsolidera den egna regionen och återta sin forna dominanta position under en ny pax sinica.

Donald Trump myntade begrepet G2 under sitt besök, ett slags retorisk eftergift till det faktum att den unipolära världsordningen under den hegemoniska amerikanska skurkstaten nu är förbi. Kanske är det ännu inte riktigt en polycentrisk ordning, utan mer att betrakta som just en bipolär sådan, med Kina och USA som givna poler och med ett antal mindre satelliter i form av Indien, EU och Ryssland.

Och det är ju därför ledare från Väst och Globala syd anländer till Beijing i strid ström, för att tillförsäkra sig bra villkor och hedga mot ett labilt amerikanskt imperium på fallrepet. Det fanns en tid när Xi reste flitigt världen över för att bygga broar, men han har passerat det stadiet och kan numera befästa brofundamenten på hemmaplan i egenskap av sin statsmannamässighet och landets pålitlighet.

Washingtons debacle i Iran betyder i praktiken att man inte kommer att strida militärt mot en betydligt starkare motpart som Kina, och eftergiftspolitiken kring Taiwan är egentligen en bekräftelse på det. Retoriken kring «G2» inskärper således att Kina och USA numera är jämlikar, ett uttalande som hade setts som befängt för bara tio år sedan – nu är det bekräftat.

Kategorier
Kina Politik Taiwan USA

Trump nixar självständighet för Taiwan

Facit av mötet mellan kolosserna Xi och Trump i Beijing är inte riktigt klarlagt, och man kan riktigt se hur medieskrået famlar efter ord att pryda sina innehållslösa krönikor med. Men en del saker som sipprar ut skvallrar om den större bilden.

I’m not looking to have somebody go independent. And, you know, we’re supposed to travel [15,000 kilometers] to fight a war. I’m not looking for that.

Inte minst Donalds utsaga om att Taiwan inte ska räkna med USA:s hjälp om man skulle få för sig att utropa självständighet från Kina. Det är ett dramatiskt avsteg från Sleepy Joe Bidens hållning att Washington visst skulle försvara rebellerna på Taiwan, och en återgång till tidigare försvar av status quo.

Det innebär givetvis inte klartecken för Kina att med våld inkorporera ön, men det är inte heller den lösning man främst syftar till. Om USA backar the fuck down från Taiwan, lär viljan att låtsas vara självständig minska hos den gröna terrorns företrädare i Framstegspartiet, och en mer stabil situation kan åter råda kring ön.

Zhongnanhai tycks därmed ha fått gehör för sin ultraröda linje kring Taiwan, en sak Donald lätt kan gå med på i utbyte mot att få lite draghjälp i Hormuzsundet samt att få sälja lite bönor och flygplan. I övrigt har man väl som mest förlängt vapenvilan i handelskriget, kan tänkas.

Storkukstabloiden utmärker sig i vanlig ordning med storstilad journalistik kring Kina, och som tidigare är man du med Xi.

Donald är ju affärsman, och ideologi är inte riktigt hans starka sida. Angående Taiwan har han lagt kraftiga tullar även där, samt hävdat att ön har stulit amerikansk halvledarteknik. I Taibei noterar man förmodligen att USA inte är helt pålitligt, och att det kan skifta fort. Och om man bygger avancerade fabs i USA, lär den amerikanska viljan att stå bi minska snabbt, resonerar man.

Praktiskt resultat av detta lär bli att Lai Qingde och hans rövarband i Taibei modererar tonen nedåt en smula, och att Beijing på motsvarande vis får mindre anledning att anställa storskaliga blockadövningar kring ön. Det i sin tur ger utrymme för dialog och naturlig integration, i det oundvikliga målet att småningom fusionera inbördeskrigets båda parter i en enhet.

Mellan USA och Kina fortsätter ställningskriget, så länge Kina har övertag i jordartsmetaller, produktionskapacitet, läkemedelskomponenter och dylikt, och USA på motsvarande vis kan hota med att strypa tillförseln av avancerade halvledare. Det är två supermakter som brottas, men ingen har riktigt övertaget. Och det är ju en bra sak, för det är en form av terrorbalans som gynnar världsfreden, trots lokala skärmytslingar.

Kategorier
Kina Politik USA

Tungviktarmöte Xi – Trump

I ena ringhörnan har vi frihandelns försvarare, en statsman vars land prioriterar fred, handel och teknisk utveckling. I den andra har vi istället frihandelns förgörare, en veritabel buffel som bedriver protektionism och ekonomisk utpressning mot hela världen, som gör anspråk på andras territorier och vars land inte känner något annat än ständigt krig.

På onsdag möts de två, för första gången på nästan tio år, efter att en rad krig försenat den amerikanska skurkregimens ledare från att ta flyget till Beijing. Rundturen är dessutom rejält nedkortad, och Trump kan nog inte räkna med att få riktigt samma förstklassiga behandling som senast.

Icke desto mindre kommer Xi Jinping att agera statsmannamässigt och diplomatiskt, med landets bästa framför ögonen snarare än personlig revansch eller dylika billiga känslouttryck. Det är inte säkert att den andre killen agerar på samma sätt, det beror på vilka neuronimpulser som vinner kampen i hans mjuka hjärna.

Xi prioriterar således status quo i handelskriget, att tarifferna ska stanna på hanterbara nivåer och att de båda länderna kan bygga en stabil relation från en låg nivå. Trump vill å andra sidan säkra åtkomst till jordartsmetaller, vilket från USA:s sida kräver eftergifter i fråga om exportkontroll på mikrochips eller stödet till Taiwan – eller båda två. USA vill gärna att Kina åter börjar köpa större volymer sojabönor och andra lantbruksprodukter, så att man slipper subventionera de egna bönderna. Kina vill å andra sidan sälja sina bilar i USA.

Oavsett vilket ska man veta att Beijing sitter med trumf på hand i nästan alla avseenden, medan Washington är hårt pressat från alla håll och kanter. Statsbudgeten skenar, samtidigt som det ekonomiska kriget mot omvärlden slår hårt mot den egna industrin, som måste köpa dyrare insatsvaror till sina produkter.

Teknokraterna i Zhongnanhai kan samtidigt luta sig tillbaka och åse hur landets enorma satsning på teknisk utveckling nu betalar sig många gånger om, när man rycker ifrån USA på allt fler områden och tar täten i fråga om grön teknik, AI, humanrobotik med mera. Man har sedan länge passerat USA i anslag till forskning och utveckling, antal patent som beviljas per år och inte minst andelen kvalitativa artiklar i vetenskapliga publikationer.

USA hänger inte längre med, utan får anstränga sig hårdare än eljest. Det hjälper nog inte att den vetenskapsfientlige Trump skär ned i sektorn, inte heller att hans migrationspolitik skrämmer iväg de talanger från Kina som USA länge varit beroende av.

För världens bästa är det mest passande utfallet att Xis linje får gehör, att de två supermakterna enas om att tolerera och respektera varandra, och att man etablerar en stabil förbindelse i en annars kaotisk tid. Så länge dessa två bjässar kommer överens sålunda behöver man inte vara särskilt orolig för en apokalyps av något slag.

Men frågan om Taiwan pockar på en slutgiltig lösning vad det lider, samtidigt som USA har att försöka försvara sin hegemoni, enkannerligen i Stilla havsregionen. Det kan snabbt blåsa upp till strid, och det kan urarta lika snabbt – särskilt med en president vars slumpmässiga neuronimpulser avgör dagsformen.

Kategorier
Ekonomi Politik USA

Den som är satt i skuld går i krig

Amerikanska regimens statsskuld uppgår numera till trettionio biljoner dollar eller motsvarande 370 000 000 000 000 svenska kronor. Samtidigt är bruttonationalinkomsten tjugonio biljoner dollar, vilket ger ett skuldförhållande om 133 % i förhållande till BNI. Bara räntan uppgår till en biljon dollar per år, mer än vad man lägger på försvaret.

Mest problematiskt är den snabba tillväxten av skulden, vars orsak står att finna i kongressens ständiga slöseri. Du och jag kan inte förköpa oss på kreditkortet utan att småningom hamna hos fögderiet, men samma sak gäller inte stater, som kan låna obegränsat och skjuta problemen framför sig och på kommande generationer.

Den amerikanska skurkstaten har samtidigt en enorm fördel i att inneha världens reservvaluta, vilket ger ett ständigt tryck av investeringar i amerikanska papper. Man kan trycka nya pengar utan att drabbas av inflation i samma utsträckning som andra, eftersom omvärlden står för notan.

Men vad händer när omvärlden tappar tålamodet med den amerikanska regimens ekonomiska misshandel och överger dollarn? Den amerikanska valutans andel i världshandeln pyser långsamt nedåt, medan andra valutor som kinesisk renminbi tvärtom tar andelar.

När dollarns status urholkas ökar räntan som USA måste betala, och vid en viss tidpunkt imploderar ekonomin med accelererande statsskuld, med massiv inflation i en okontrollerad spiral. USA förlorar då sin hegemoniska ställning och blir möjligen en regional maktfaktor.

Men en så hårt skuldsatt och samtidigt så militariserad stat är samtidigt livsfarlig för omgivningen, vilket historiska exempel som Nazityskland visar. Den som är satt i skuld går i krig om han kan, och USA:s intresse för Grönland, Venezuela och Iran har enbart att göra med att säkra ekonomiska tillgångar och hindra motståndare som Kina.

Man kunde tro att USA skulle banta under sådana omständigheter, men istället avser man öka försvarsutgifterna med 50 % på ett bräde, till 1.5 biljoner dollar, vilket naturligtvis yttermera utökar statsskulden. Man rustar för krig, och det handlar givetvis inte om försvar, eftersom USA är ohotat.

Även andra länder med hög statsskuld rustar, som Japan, vilket inte bådar gott. När alla rustar och skuldbergen växer, kommer kriget förr eller senare med automatik, vilket historien visar med ganska hög precision. Urladdningen tar kanske sin början i Sydkinesiska sjön, men lär sprida sig globalt som en löpeld. Tredje världskriget finns alldeles om hörnet.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Inte Kinas krig

Amerikanska regimens finansminister Bessent ställer sitt hopp till Kina om att man ska «pressa Iran» att öppna det sund som USA tillsammans med judarna har stängt med sitt illegitima krig, men Beijing har nog inget större intresse av att assistera amerikanska skurkregimen i dess schismer och ränker världen över, särskilt som operationerna har udden riktad mot just Kina.

Minns att amerikanska regimen påbörjade sin militära världsturné genom att angripa Venezuela och plocka dess ledare Maduro till den amerikanska «rättvisan», som håller landets president ansvarig för narkotikasmuggling och diverse andra fiktiva brott. Man ser Maduro som ledare för karteller, oaktat att Venezuelas bidrag till den amerikanska narkotikaimporten dröjer sig i enstaka procent – de stora fiskarna finns i Mexiko och Colombia.

Venezuela råkar samtidigt ha världens största reserver av råolja, och Kina råkar vara den aktör som bistår Venezuela i att raffinera den svårbehandlade oljan. Kina har även intressen av att etablera hamnverksamhet i landet, tillsammans med annan infrastruktur i en förlängning av Nya sidenvägen, en ambition som Washington vill förhindra. Härav Donroe-doktrinen, där USA åter tar kontroll över sin egen intressesfär på det västliga halvklotet.

Den illegitima aggressionen mot Iran har liknande motiv, då landet undkommer de halvsekellånga sanktionerna genom att sälja den förkrossande majoriteten av all sin olja till Kina, samtidigt som Iran numera är medlem av diskussionsklubben Brics. I bakgrunden fanns förvisso andra motiv, som att sinka Irans kärnvapenprogram och understödja judarnas ambitioner, men de är i detta fall underordnade.

Trump-regimen hoppades med sin folkrättsvidriga mordturné på iranska ledare kunna välta landets styrelse över ända och åstadkomma revolution, men i praktiken har man bara cementerat mullornas grepp över landet och gett Iran än fler argument att freda sig genom att utveckla kärnvapen, på samma sätt som tidigare Nordkorea. Man gav även Tehran möjlighet att ta kontrollen över Hormuz, vilket är den förhandenvarande situationen.

Kina har i sedvanlig ordning inte lagt sig i konflikten som sådan, men uppmanat Iran att hålla sundet öppet. Kinesiska fartyg har tillsammans med andra vänligt sinnade nationers farkoster kunnat passera sundet under konflikten, vilket är orsaken till att även USA småningom har blockerat sundet, naturligtvis i strid med internationell rätt. Man brukar tala vitt och brett om att värna navigeringsfriheten, men det tycks inte vara så viktigt just här och nu.

Genom sundet passerar emellertid inte bara Irans olja, utan även övriga Mellanösterns fossila bränslen och andra produkter, som konstgödsel, svavel och spannmål. Världsekonomin sätts därmed i brand, men det är inte i första hand Kina som drabbas, eftersom man har ett flertal andra kanaler och dessutom har förberett sig på den här typen av avbrott.

Kina är samtidigt världens ledande makt avseende grön teknik, och man får just nu ett rejält uppsving tack vare oljekrisen. Även om man vill se en normalisering har man således inte särskilt bråttom, eftersom situationen gynnar Kina och sänker USA och Europa.

På vinnarsidan finns även Ryssland, som drar stor nytta av det höjda oljepriset, och därmed får medvind i inbördeskriget i Ukraïna. Det är alltså en kontraproduktiv manöver Trump håller på med, helt i enlighet med hur irrationellt fallande imperier brukar agera.

Givet att amerikanska skurkregimen lade sanktioner även på Kina för att man handlar med iransk olja, lär Beijing inte ha särskilt bråttom att bistå Washington i sitt misslyckade krig, utan kan stå vid sidlinjen och titta på när USA gör bort sig inför hela världen. Småningom ska Donald avlägga visit i Beijing och där slå en koutou inför Xi Jinping, och möjligen fullbordas förnedringen av att Kina lägger fram det slutliga fredsavtalet och därmed blåser Trump på konfettin.