Den amerikanska dårregimen under Trump tillsammans med den judiska folkmördarstaten återupptar plötsligt fientliga handlingar gentemot Iran, varvid den så kallade vapenvilan är ett minne blott. Problemet är att absolut ingen förstår de skeenden som nu är i görningen, vilket bäddar för ännu en evig konflikt.
Tehran hade redan tillförsäkrat sig goda villkor under det samförståndsavtal som skrevs, och möjligen är det så att den efterblivne Donald i efterhand insåg att han kammade absolut noll med sitt spontana Blitzkrieg mot perserna. Som kompensation har han därmed fått för sig att likt vitryska maffian ta ut beskyddaravgifter om tjugo procent av fartyg som passerar Hormuzsundet, även om USA alltså inte tillnärmelsevis kontrollerar detta.
Men det dröjde inte länge innan han ändrade sig även på denna punkt, och nu istället förfäktar något slags investeringsavtal med Irans grannländer i Mellanöstern. Vad det nu har med saken att göra, eftersom det förefaller vara helt skilt från konflikten i övrigt.
För att kunna genomföra en dylik tullregim i sundet måste Washington först ta kontroll över det, vilket skulle fordra omfattande marktrupper och andra militära insatser, alltså ett fullskaligt krig med Iran. Det är ett äventyr «fredspresidenten» inte verkar bekväm med, eftersom risken är stor att man då blir fast med denna stora militärapparat för lång tid framåt, ty i samma ögonblick man lämnar, står andra krafter redo att återta sundet.
Det är alltså Tehran som ytterst kontrollerar sundet, även om andra parter också kan bidra till att hålla det stängt. Frågan är dock till villen nytta, eftersom det nog inte är Iran som lider mest av en sådan mekanism, utan länder som är beroende av transporter av olja och andra varor, främst nationer i Sydöstasien och Afrika.
US-presidentens val är således att i sinom tid återgå till det avtal man redan har kommit överens om, eller att yttermera trampa runt i den koblaffa han har råkat fastna i. Ju mer han stampar i detta gödsel, desto mer nöter han ut det som är kvar av Washingtons anseende i världen, och desto mer försvagar han USA på världsscenen.
Det är i så måtto ett gott krig, eftersom denna försvagning av det skurkaktiga amerikanska imperiet är exakt vad världen behöver, på det att en polycentrisk ordning kan etablera sig allt fastare. I Zhongnanhai skålar man förmodligen med ett leende på läpparna över det man nu bevittnar, detta märkliga amerikanska diplomatiska självmord.
Samtidigt visar sig USA vara så militärt impotent att man avhänder sig den egna avskräckningsförmågan. Xi Jinping har därmed fritt fram att befria Taiwan och avsätta det gröna terrorväldet på ön, utan att frukta någon svårare inblandning från jänkarnas sida. Den spontana bedömningen är att Trump inte kommer att engagera sig i en sådan konflikt.
Den amerikanska skurkregimen invaderade Irak 2003, under den falska förevändningen att Saddam Hussein förfogade över «massförstörelsevapen». «Beviset» för detta utgjordes av en påse tvättpulver, som försvarsminister Colin Powell höll upp inför FN. Men oaktat detta deltog den amerikanska skurkregimen i olympiska spel 2004 i Aten, 2006 i Torino, 2008 i Beijing, 2010 i Vancouver, 2012 i London, 2014 i Sotji, 2016 i Rio, 2018 i Pyeongchang, 2020 i Tokyo, 2022 i Beijing, 2024 i Paris och 2026 i Cortina.
Och trots att den amerikanska skurkregimen bara känner åtta år av fred under sin tvåhundrafemtio år långa bana finns inte ett enda exempel på bojkott av denna ständigt aggressiva makt, som senast fick för sig att i strid mot folkrätten anfalla Iran och likvidera hela dess ledargarnityr. Otaliga är engagemangen i statskupper och invasioner i syfte att åstadkomma regimskifte, och oräkneliga är de flagranta brotten mot mänskliga rättigheter, som i de tjugo år långa konflikterna i Vietnam och Afghanistan.
Men för såväl Ryssland som Belarus – som inte är stridande part – anses skärmytslingarna i Ukraïna utgöra skäl nog för att bannlysa de båda länderna från den olympiska rörelsen. I den mån man kan tala om en «regelbaserad världsordning» har man uppenbart helt skilda regler för USA och många andra länder, inklusive Ryssland.
Man kan erinra sig att de olympiska spelen i Moskva 1980 bojkottades av större delen av Västvärlden, till följd av att Sovjetunionen hade skickat trupp till Afghanistan i syfte att bistå den legitima regimen mot talibanska rebeller. De senare kallades «frihetshjältar» av Ronnie Reagan, vars USA finansierade uppbyggnaden och beväpningen av al-Qaida med flera milisgrupper i syfte att kontra ryssarna under kalla kriget.
Tjugo år senare skulle det stå USA dyrt, då Osama bin Laden vräkte tvillingtornen i New York över ända samt ställde till med så mycken skada att USA under hämndlystnad invaderade Afghanistan för att störta talibanregimen, det vill säga de «frihetshjältar» som hade slagits mot de ryska styrkorna. Sedermera intog man även Irak, vilket släppte lös terrorismen på allvar världen över.
På köpet fick Europa småningom en flyktingkris som permanent förstörde kontinenten och förpassade Europa från eliten. Se där resultatat av hög svansföring och inbillad moralisk överlägsenhet!
Men den svansföringen finns dessvärre alltjämt kvar när man inte minst från svensk sida «beklagar» att internationella olympiska kommittén nu häver den ryska bannlysningen. Ryska idrottare är åter välkomna att delta i OS från och med 2028 i Los Angeles, alltså på samma sätt som USA fick delta i 2004 i Aten, 2006 i Torino, 2008 i Beijing, 2010 i Vancouver, 2012 i London, 2014 i Sotji, 2016 i Rio, 2018 i Pyeongchang, 2020 i Tokyo, 2022 i Beijing, 2024 i Paris och 2026 i Cortina, trots «fullskaliga» invasioner av länder utan någon som helst förankring i folkrätten, och trots omfattande tortyr och andra brott mot mänskligheten.
Så länge man kan godta detta och i samma andetag kräva att Ryssland bojkottas, är man inget annat än en hycklare, så som samtliga medlemmar i den svenska olympiska kommittén, som den amerikanske stavhopparen Armand Duplantis, och förstås som samtliga svenska stats- och kommersmedier, som inte känner begreppen objektivitet eller konsekvensneutralitet.
Det är helt rätt att Ryssland får delta i OS och andra internationella mästerskap, dels för att idrotten är och ska vara skild från politikens smutsiga sfär, dels för att idrotten är en arena för kontakt och utbyten just då det råder internationell kris. Det har alltid varit så, sedan de första olympiska spelen i det klassiska Grekland – det var själva tanken, att ständigt stridande stater skulle samlas för en stunds fredlig idrottsutövning.
Den tanken lever emellertid inte i det svårt ukraïnapsykotiska etablissemanget i Väst, som tvärtom nyttjar OS som ännu ett vapen mot Ryssland, och därmed som resultat gör olympiska spelen allt mer urvattnade och meningslösa. Om inte de bästa får delta, vad är då en medalj egentligen värd?
«Freedom fighters» ur Mujaheddin besöker Washington.
Brittiska Amerika byggdes på kolonisationens, slaveriets och folkmordets grund, då det brittiska imperiet med kronan, kanonen och kyrkan i harmoni vräkte ursprungsbefolkningen för att ta dess jaktmarker i besittning. Den nativa populationen av så kallade indianer föll med nittio procent i detta bestialiska genocid, enligt samstämmiga beräkningar.
Dess arvtagare i Amerikas förenta stater tog inte bara denna grund för sin nya amerikanska nation, utan vidareutvecklade temat. När man väl hade sparkat ut den brittiske monarken, vidtog en våldsam expansion av de ursprungligen tretton kolonierna tills man nådde kontinentens västra landgräns i Kalifornien, som man norpade från Mexiko. Indianerna som blev kvar placerade man i trånga reservat.
Rikedomarna från kolonisationen tillsammans med negerslaveriet utgjorde grunden för den växande amerikanska ekonomin, fram till dess att man kopierade England och dess industriella revolution. När man väl hade maskiner som kunde utföra arbete behövdes inte längre negrerna, förutom i de fattigare sydstaterna där man odlade bomull och inte hade ekonomi nog att industrialisera verksamheten. Slaveriet avskaffades ändå långt om länge efter ett infernaliskt inbördeskrig.
Men motsvarande ekonomiska slaveri fortsatte under andra former, exempelvis då man nyttjade stora skaror kineser för att bygga den transkontinentala järnvägen. Kina hade just förnedrats av England och USA under opiumkrigen genom att tvingas upprätta handelsstäder under västerländsk kontroll samt handla med opium från Indien. Omfattande social misär och ekonomisk nedgång i Kina genererade en emigrationsvåg till det nya landet i Öster (ur kinesisk geografisk synvinkel), främst för att leta guld.
Sådana så kallade kuli (苦力, bittert arbete) arbetade under usla villkor, samtidigt som den lokala arbetskraften trängdes undan. Detta fick politiska följder i form av en lång rad lagar som diskriminerade mot kineser och andra asiater, med tillämpning ända in i nutid (det så kallade China initiative).
På den egna bakgården i Latinamerika härjade man vilt för att kontrollera utan att kolonisera. En lång rad interventioner och krig danade den ordningen, som även den har sin tillämpning in i nutid med den nygamla Donroe-doktrinen, som stipulerar att USA ska verka för att hålla tredje part borta från västra halvklotet. Med tredje part menades ursprungligen Europa, men betyder i dag Kina och Ryssland.
Angreppet mot Venezuela härförleden handlade således om att hålla Kina borta från världens största oljereserver, som man själv vill bearbeta under överhöghet gentemot landet. USA:s långvariga engagemang i Mellanöstern har haft samma syfte, att kontrollera den olja man är så beroende av för sin industri, även om man numera är storproducent.
Det så kallade Manifest destiny, det vill säga tanken att USA hade något slags gudagiven ambition att sprida den amerikanska civilisationen västerut över kontinenten, har sedermera fått en global vidgning. Då Europa begick självmord under två världskrig under 1900-talet, klev USA fram som hegemon och supermakt, i syfte att domptera, kontrollera och transformera, inte minst genom en kulturimperialistisk ansats av att verka med mjuk makt.
Allmogens uppfattning om USA beror således i inte ringa utsträckning på den populärkultur som landet producerar, ofta tangerande propaganda då man i sina filmrullar demoniserar motståndare och höjer sig själv till hjältar och världens goda riddare. Icke desto mindre är amerikansk film och musik av hög kvalitet, och är således en verklig merit landet kan ståta med.
En annan är den politiska filosofin, som man visserligen ärvde från den europeiska upplysningen, men som man ändå har trimmat för egna syften. USA är i praktiken världens första moderna demokrati, med ett politiskt system som manar till efterföljd – men som ändå inte har fått några arvtagare i Europa och annorstädes, där man inte riktigt vill släppa makten.
USA som idé betraktad är således en förnämlig konstruktion, även om idén i praktisk mening har smutsats ned av rasism, kolonialism, krig och andra företeelser. Och så är det än i dag, då den bufflige Donald J. Trump går bärsärkagång världen över med globalt handelskrig och militära erövringskrig i Venezuela och Iran.
Den inre maktbalans som kännetecknar USA som nation existerar nämligen inte på global nivå, där den starkes rätt alltid gäller. Det fanns länge en förhoppning om att USA under pax americana skulle vara den hegemon och världspolis som kan upprätthålla «den regelbaserade ordningen», men i samma ögonblick hegemonen frångick denna ordning och missbrukade den för egna syften, visade sig förhoppningen vara en illusion.
USA har således förändrats föga från sin ursprungliga skepnad, utan bara paketerat den i attraktivt lullull. Nu när omvärlden har insett detta är landets hegemoniska ställning till ända, och därmed alla de fördelar man har åtnjutit. Nu stundar en framtid med hård konkurrens om världsherraväldet, inte minst med Kina, som återtar sin rättmätiga plats i världen, efter att ha förödmjukats av den nya amerikanska nationen för snart två hundra år sedan.
Med historiska mått mätt är USA ännu ett barn, och kan inte mäta sig med flertusenåriga riken som det kinesiska. Det amerikanska imperiet faller samtidigt samman mycket fortare än motsvarande konstruktioner i den kända historien, även om man helt säkert kommer att vara en betydande regional makt även framgent.
Om USA åter ska bli en ledande stjärna i världen har man att en gång för alla banta sin militära överkapacitet, dra hem sina trupper och leda med mjuk makt snarare än ekonomiska tvångsmedel, krig, sanktioner och andra uttryck för hård makt. Man har då att i konkurrens med Kina och andra uppfinna och utveckla de smartaste lösningarna, utan att obstruera eller på annat vis missgynna konkurrenter.
I annat fall blir det nog mest pyspunka, som med det brittiska imperium som nu har omvandlats till en mindre regional makt utan större betydelse. I värsta fall blir det istället krig med Kina, vilket då i praktiken blir ett nytt världskrig, i ett desperat försök att vidmakthålla sin ställning som global hegemon. USA är under alla omständigheter på fallrepet, och inget kan hindra dess fortsatta kräftgång.
Opinionsundersökningar är trevlig lektyr att förkovra sig i då man förättar sitt tarv eller hämtar andan. Det är kort och snaskig information kring det rådande tillståndet i något ämne, mot vilket läge man kan jämföra sig själv och de egna ståndpunkterna samt begrunda den allmänna tidsandan.
För dagen levererar Novus detta läsestoff, i ämnet demokrati, det styrelseskick som har nått närmast religiös status med tiden, och som ständigt ska missioneras på samma vis som tidigare religion till andra folk och länder. Ändå finns ingen egentlig konsensus kring vad demokrati är, utan begreppet nyttjas som om det vore en självklarhet.
Kring demokratin finns hundraprocentig uppslutning enligt undersökningen, men vad demokratin då ska försvaras mot är inte gott att veta. Om hundra procent är för demokratin, är då noll procent emot samma demokrati, och det finns alltså inget hot mot styrelseskicket som sådant, i vart fall inte inom landet.
Ändå anser tre av tio att demokratin i Sverige är hotad, samtidigt som en av fyra inte känner tilltro kring den svenska demokratin. Föga förvånande finner man belackarna på den rödgröna oppositionens sida, den som har varnat för ett nära förestående nazistiskt Machtübernahme om Åkesson släpps in i värmen, och det hör till oppositionsrollen att vara överdrivet kritisk till den styrande entiteten.
Vad hotet mot demokratin skulle bestå i framgår av en separat frågeställning, och det visar sig att det inte är Putin och Ryssland som avses utan påverkanskampanjer och desinformation på socialer, följt av samhällelig okunskap, kriminalitet, hot mot politiker, vinkling i media samt begränsningar i yttrandefriheten.
Här har vi en märklig diskrepans kring yttrandefrihet och så kallade påverkanskampanjer i socialer, eftersom sådana «kampanjer» är en given del av yttrandefriheten. Det finns inte någon form av demokrati som bärs upp av inskränkningar i yttrandefriheten, men det är ändå det vi ser i Sverige och Europa. Ju mer denna för demokratin fundamentala frihet beskärs, desto mindre demokrati återstår.
Till yttermera visso skulle var tredje person undvika att torgföra sina åsikter pålina, av rädsla för konsekvenskultur i åsiktskorridoren, exempelvis då de «goda krafterna» i «civilsamhället» på rent korporativistiskt (fascistiskt) vis gör gemensam sak gentemot avfällingar, åsiktsbrottslingar och oortodoxa tänkare.
Det kan röra sig om banker som spärrar konton för att någon prenumererar på någon förhatlig tidning, eller andra metoder att bannlysa misshagliga personer som avviker från den konforma konsensuskulturen. Men större hot mot demokratin än att förvägra medborgare delaktighet i det offentliga samtalet, eller i offentligheten överhuvudtaget, finns inte.
Samtidigt som allmogen av någon anledning har fått för sig (hur?) att påverkanskampanjer bedrivs på sociala medier och att detta skulle vara ett hot mot demokratin, så anser sex av tio personer att svenska mediehus medvetet vinklar efter egen politisk preferens. Det rör sig då inte om opinionsbildning, utan om hur nyheter friseras och hur själva urvalet sker i kraftig bias.
Sådan bias hos enskilda mediehus är inte ett problem i ett diversifierat och pluralistiskt medielandskap, men i Sverige finns en stark ägarkoncentration till ett fåtal mestadels vänsterliberala mediehus, samtidigt som de skattefinansierade statsmedierna tar stort utrymme i förmedlingen av nyheter och ideologiproduktion. Vidare existerar statligt mediestöd med koppling till hur starkt man linjerar med det vänsterliberala etablissemanget, fenomen som inte har med demokrati att göra utan är ett renodlat fascistiskt (korporativistiskt) instrument.
Den svenska korporativismen omfattas även av akademin, som i stor utsträckning är en statlig angelägenhet med statliga bidrag som fördelas av politiker med en viss politisk agenda. Föga förvånanande anser sex av tio att även forskare har en agenda i sitt värv, kanske efter att under många år ha iakttagit «forskare» med starkt ideologiskt nit, enkannerligen i ämnen som klimat, genusstudier och «kritiska vithetsstudier».
Var tredje anser vidare att politiker försvagar demokratin, vilket är tre gånger fler än de som menar att politiker stärker demokratin. Det är ett kraftigt underbetyg och visar att populasen inte riktigt litar på politiken. Men då litar man inte heller på det demokratiska systemet per se, eftersom det ska vara konstruerat för att tolerera utmanare till demokratin.
En märklig paradox visar sig därför i hur pöbeln uppfattar demokratin i Sverige jämfört med EU och USA. Här har nära hälften mycket liten tilltro till den amerikanska demokratin, som är urstark i jämförelse med den svenska och än mer den obefintliga i EU.
Man förväxlar då styrelseskicket i sig med dess förhandenvarande installation i form av Donald Trump, men denne rår alltså inte på de institutioner som bygger den amerikanska demokratin, som exempelvis maktdelning i dömande, lagstiftande och exekutiva grenar.
Man kan här notera att det folksuveräna (korporativistiska, fascistiska) Sverige helt saknar maktdelning, och att det inte finns någon konstitutionsdomstol med vetorätt. Det finns därmed inte heller någon kraft som kan motstå en Trump eller Hitler i svensk politik. Den svenska demokratin bärs upp enbart av den goda viljan hos politiker, och det är detta allmogen känner i form av oro för vad politikerklassen skulle kunna hitta på under andra förutsättningar.
Om svensken tror på demokrati och vill «försvara» denna, så är det bästa försvaret just att införa demokrati av amerikansk modell, med äkta maktdelning, en mer eller mindre orubblig konstitution under krav om kvalificerad majoritet samt i princip oinskränkt yttrandefrihet. Men den svenska pöbelkratin tror egentligen inte på demokrati, utan verkar hellre vilja försvara hetslagen, statsmedierna och monarkin över allt annat – det är ett indoktrinerat folk.
USA är slut som stormakt, dundrar en ledarskribinna i en tabloid, eller i vart fall kraftigt försvagat. Detta tycks vara det bestående intrycket efter att USA har förlorat kriget i Iran, tappat sina allierade i Europa samt inte förmått få Kina på knä med handelskrig så som man hade hoppats. Därtill är världen så grumlig att ingen sägs kunna se vad som ska komma efter, enligt skribinnan.
Men det är nog bara tabloiden i fråga som ser grumligt, så som den brukar göra, enkannerligen när det gäller geopolitik och utrikesfrågor. Den förhandenvarande utvecklingen har nämligen förutspåtts länge av en hel drös analytiker, men de brukar inte få utrymme i den svenska samförståndsdiskursen, eftersom svaren inte överensstämmer med det liberalistiska önsketänkandet.
Stormakt kommer USA att vara under lång tid framöver, men däremot är dess tid som hegemonisk supermakt över för alltid. Man hade den rollen under en kort tid efter kalla kriget, då Sovjetunionen imploderade och det inte fanns någon som kunde utmana Washington om världsherraväldet.
Men det kan numera Kina, som inte bara har en produktionsförmåga som vida överstiger övriga världens, utan även en allt mer framskjuten placering i vetenskap, forskning och teknik, discipliner som utgör grunden för globalt ledarskap. Inte för att man söker rollen som hegemon efter USA, men det vi ser är framväxten av en mångpolär ordning, en polycentrisk värld, faktiskt det naturliga stadiet.
Slut som global maktfaktor är istället Europa, vars tid i rampljuset nu är ute. Kontinenten plågas av inre konflikter kring migration och sociala problem, samtidigt som tillväxten är kroniskt svag. EU saknar energioberoende samtidigt som groteskt överdrivna klimatambitioner driver upp energipriserna så till den grad att näringslivet inte längre kan konkurrera med USA och Kina, där elen är hälften så billig.
Europa är inte en federation så som Kina och USA, och har därför inre friktion av ett slag som inte existerar i enhetliga politiska kroppar. Tjugosju enskilda länder måste komma överens, samtidigt som den inre marknaden aldrig har fungerat beroende på att nationella regler överträffar EU-gemensamma. I ekonomiska termer motsvarar denna friktion handelstullar om 67 % på varor och 110 % på tjänster.
EU är alltså sin egen värsta fiende, och det blir inte bättre av att det ständiga ordbajsandet från Bryssel präglas av så vidlyftiga ambitioner att målkonflikter uppstår som omöjliggör resultat. Till exempel vill man säkra åtkomst till kritiska mineraler, men det går inte att förena med ohemula miljö- och klimatkrav utan att kostnaden blir massivt mycket högre än i Kina.
Överlag är Europa alldeles för dyrt i alla avseenden, ett ok som är följden av överreglering, ickefungerande inre marknad, brist på egen energi och råvaror samt överdriven välfärd. När all verksamhet ska underordnas överdoktriner kring klimat, jämställdhet, *2SHBTQIAP++ med mera samt handikappanpassas in absurdum, blir det inte mycket till konkurrenskraft kvar.
Som en konsekvens är tillväxten obefintlig eller rent av krympande. Betraktar man lönsamhet, exempelvis för tyska bilar, maskiner och kemiska produkter, är den visserligen högre än tidigare, men studerar man istället produktionsvolymen har den krympt med tjugo procent. Produkterna är alltså färre men dyrare, samtidigt som företag slår igen, minskar arbetskraften eller flyttar produktion utomlands – BASF till Kina, för att ta ett exempel.
Kina har det omvända problemet, vilket är betydligt mer angenämt. Man producerar alldeles för mycket, till priser som är en liten bråkdel av Europas. Alltså måste EU införa handelstullar mot Kina, eftersom man inte kan konkurrera med elbilar som kostar en tredjedel av de tyska motsvarigheterna av samma kvalitet. I alla fall känns det bra för stunden, men man blir nog inte mer konkurrenskraftig på det viset.
Faktum är att Bryssel tror sig kunna diktera fram produktion av en billig (liten) elbil, men det är inte riktigt så marknadsekonomi fungerar. Målkonflikterna kommer för övrigt här fram i full dager, då man belägger billig grön teknik från Kina med strafftullar för att värna den egna utdöende industrin, samtidigt som man har storvulna ambitioner om att klimatomställa snabbare än övriga världen. En ekvation som saknar reella lösningar.
Någon annan lösning på problemet finns inte heller, eftersom det är en trend som har varit förhandenvarande i femtio år, även om det är först nu som den mer akuta fasen inträffar. Svaga ledare som von der Liar i Bryssel, Lügen-Merz i den tyska diktaturen, Big Brother Starmer i den brittiska motsvarigheten samt Macron i Frankrike har ingen möjlighet att vända på förloppet, utan går mest i cirklar.
Den gamla världen dör alltså framför våra ögon, och sådana institutioner som G7 är numera föråldrade och irrelevanta, samtidigt som Europa långsamt förvandlas till ett levande museum. Mer relevant är då G2, det vill säga USA och Kina, som förblir de två stora polerna i den nya ordningen, och där Europa får nöja sig med en underordnad roll, tillsammans med snabbt växande Indien, Afrika och Sydöstasien.
Den ordningen har vi faktiskt sett komma, och det under lång tid. Kina och Asien dominerar numera ekonomiskt, medan det traditionella Västs storlek av kakan krymper allt mer. Den ekonomiska tyngdpunkten förskjuts österut, medan Europa allt mer hamnar i skymundan, som en regional aktör mer än en global. För många är detta svårt att ta in, än mer att svälja.
