Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Ukraïna ur Kinas synvinkel

Ukraïnas korrupte diktator Voldemort Zelenskyj, på besök i Singapore, hävdar att Kina uppmuntrar länder att inte delta i en kommande «fredskonferens» i Schweiz. Några närmare bevis för detta påstående presenterade han inte, men sant är i vart fall att Kina självt inte kommer att delta i spektaklet.

Orsaken till detta är att den ryska motparten i konflikten inte är inbjuden, och att agendan centreras kring Kievs tiopunktsplan för fred, ett fantasidokument hämtat från sagans värld. «Fredsformeln» omfattar bland annat fullständigt ryskt tillbakadragande, restaurering av Ukraïnas forna gränser inklusive Krim samt en tribunal för ryska krigsbrott. Eller hur…

Det är därmed oklart vad konferensen syftar till, annat än att samla den ena sidan för sedvanligt pep talk under något slags semesterresa, där man återigen ska bedyra sitt eviga stöd till Kievs regim. Samtidigt är verkligheten så beskaffad att Moskvas grepp om de annekterade områdena är stabilt, och varje realistisk fredstrevare måste därför ta detta i beaktande samt förstås engagera båda parter i dialog.

Kina har således inget att göra i en oseriös låtsaskonferens om ingenting alls, utan väljer att avstå. Säkert skulle man från Västs sida än en gång vilja försöka locka in Kina i den egna fållan, för att få Beijing att försöka påverka Moskva i rätt riktning. Men det är dömt att misslyckas av ett flertal skäl.

Det första och primära är att Väst har bundit ris för egen rygg genom att ständigt misshandla Kina, bland annat genom exportkontroll, sanktioner och handelsbarriärer, samtidigt som man helt enkelt inte kan höra upp med att lägga sig i Kinas inre angelägenheter. Ett sådant fientligt agerande leder givetvis till motsatsen, nämligen ett närmande till Moskva i egenskap av fiendens fiende.

Det andra är att Ukraïna inte angår Kina, och att Beijing inte har för vana att lägga sig i andra länders konflikter. Zhongnanhai söker aldrig allianser och ingår aldrig pakter, och man har således inget inherent intresse av att delta i Västs skuggkrig mot Ryssland.

Det tredje är att Kina inte vill att Ryssland ska förlora kriget, eftersom det stärker det expansionistiska Väst och dess militärallians, och därmed i förlängningen innebär ett än större hot mot Kina. Sedan länge smyger västerländska kanonbåtar kring Kinas kust, på senare tid förstärkt under samarbeten som Aukus och illvilliga tankar om ett «globalt Nato».

Det fjärde är att Ryssland är en garant för Kinas oberoende vid en skarp konflikt med USA och allierade i regionen, exempelvis över Taiwan. Energi, spannmål och vatten från Ryssland kan då hålla den kinesiska industrin intakt och befolkningen i komfort, även under omfattande internationella sanktioner. Samtidigt kan man räkna med Rysslands implicita och passiva stöd som tack för hjälpen med Ukraïna.

Det femte är att Kinas långsiktiga strategiska mål gagnas av att ha Ryssland i beroendeställning, nämligen för att man därmed neutraliserar en potentiell konfliktyta kring den långa gränsen nationerna emellan. De båda länderna är inga naturliga vänner, utan har ofta legat i konflikt med varandra under historiens lopp.

Tätbefolkade Kina och dess industri + glesbefolkade Sibirien och dess naturresurser är en perfekt kombination i en möjlig framtida värld.

Kina får därmed tillfälle att expandera både industri och kultur till Ryssland så länge Moskva sitter i ett internationellt skruvstäd, och en frusen konflikt gynnar därför Beijing. På längre sikt kan man även göra anspråk på förlorade delar av Manchuriet som krav för att skydda Kreml. I förlängningen hägrar möjligen även det glesbefolkade Sibirien med dess resurser.

Zhongnanhais fredsplan linjerar därför med Kremls, och är samtidigt den realpolitiskt enda möjliga, nämligen att Ryssland behåller annekterade territorier och att Kiev åtar sig rollen som neutral stat. Moskva behåller man ändå i sitt grepp, eftersom Västs antipati lär bestå under överskådlig tid, samtidigt som Natos expansion effektivt gör halt.

I Kinas optik finns därför föga skäl att ansluta sig till den västliga klicken, eftersom man från det hållet har sagt upp vänskapen och numera betraktar landet som «systemisk rival» eller rent av «fiende». Man intar således en formellt neutral position samtidigt som man expanderar sina intressen i Ryssland, utan att för den skull dra på sig Västs kollektiva vrede under sanktioner.

Kategorier
Europa Politik USA

Kristerssons fascistregim bakom folkmordet

Internationella domstolen i Haag (ICJ) beordrade Mellanösterns enda ockupationsmakt att avbryta sin attack mot Rafah, men folkmördaren Netanyahu gav FN och världen fingret, sade «fuck you» och fortsatte i pur trots med bombningar och strider. Från Washington hördes viss formell kritik, samtidigt som man i nästa andetag utlovade fortsatta vapenleveranser. Där har du den «regelbaserade världsordningen» i ett nötskal.

Även den svenska fascistregimen när ett orubbligt stöd för apartheidstaten, dels för att man hyser genuina sionistiska värderingar inom de tre borgerliga partierna (samt antimuslimska inom SD), men främst för att man har ingått amerikanskt vasallskap genom medlemskapet i Nato och andra mekanismer. I den mån Rosenbad ska kritisera Tel Aviv blir det först när husse i Washington gör så, och man har inte längre någon oberoende utrikespolitik.

På sin hemsida har Tidö-regimen omfattande information om sanktioner mot Ryssland och stöd till Ukraïna samt självberöm för hur man strävar efter att straffa Putin för dennes inbördeskrig genom internationella mekanismer, medan saknaden av motsvarande text avseende Israels folkmord i Gaza är iögonenfallande. Sverige linjerar här fullständigt med USA, och ger i praktiken sitt implicita stöd till etnostatens etniska rensning.

USA står bakom sionistregimen i vått och torrt.

Sionistiske utbildningsministern tillika folkpartisten Mats Persson förkunnar således i en debattartikel att forskningssamarbeten med judestaten inte kommer att avbrytas, och riktar istället kritik mot de studenter som demonstrerar mot den etniska rensningen och akademins samarbete med Tel Aviv. Fascistregimens poliskår agerar påpassligt samma dag genom att lösa upp tältlägren på universitetsområden, på samma fason som i USA, för att stämma i bäcken och försöka tysta opinionen.

Uppenbarligen har man i politiska kretsar inte lärt någonting av forna tiders demonstrationer mot USA:s aggressionskrig i Vietnam med flera illegala konflikter, och förstår därför inte de vidare implikationerna. I vart fall i USA lär den gaggige stollen i Vita huset vara helt rökt i det stundande presidentvalet, då Creepy Joe retar upp universitetsstudenter genom att angripa både deras demonstrationsfrihet och yttrandefrihet genom att ta Tiktok ifrån dem och undertrycka deras protester mot det israeliska genocidet.

I Sverige är läget mer oklart, dels för att vi befinner oss mellan två val, men främst för att frågan har fått en annan dimension i och med det amerikanska vasallskapet. Man hör således inom den städade vänstern ingen kritik alls mot det israeliska genocidet, samtidigt som det starka antimuslimska sentimentet gör att sympatierna gärna faller med judestaten.

Man förmår inte hålla två tankar samtidigt i huvudet, och förstår inte heller att resultatet av folkfördrivningen i slutändan blir fler palestinier till Sverige och Europa och därmed ett än större inslag av både islam och antisemitism. Men framförallt förmår man inte upprätthålla ett oberoende förhållande till folkrätten och de brott mot mänskligheten som Israel anställer.

Det är vad den verkliga «regelbaserade världsordningen» handlar om, att rättvisan måste vara blind och ha samma tillämpning oberoende av gärningsman och offer. Men här ser vi hur man i Sverige, Europa och USA har en helt annan måttstock när det gäller Israel, ett förvridet synsätt som saknar motsvarighet i övriga världen.

Studenterna snappar upp denna diskrepans och ställer sig på barrikaderna att skandera mot vad som timar, mot Israel, mot USA och mot den svenska fascistregimen. Det gör man alldeles rätt i, och Klimat-Greta har äntligen fått en legitim mening med sitt förvirrade liv genom att delta i demonstrationer som betyder något.

Och Sverige springer mer än gärna USA:s ärenden, så även avseende Israels etniska rensning i Palestina.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Tankemässig härdsmälta i Rosenbad

Ministären Kristersson skänker ytterligare tretton miljarder till det svarta slukhålet i Ukraïna, varvid den sammanlagda militära stödsumman uppgår till fyrtiotre och en halv miljard kronor. Den långsiktiga ramen anges vara sjuttiofem miljarder under en treårsperiod 2024–2026, fördelat på tjugofem miljarder per år.

Dämed landar notan på långt över hundra miljarder kronor för äventyret i Ukraïna enbart för det militära stödet, men till detta kommer även humanitärt stöd och förstås en våldsam satsning på försvaret och integration i Nato, ytterst till följd av samma konflikt. Man kan här börja tala om ett tionde till Ukraïna, pengar som tas från medborgarna utan att omsättas i nyttig och uppbygglig verksamhet, utan som bidrar till Sveriges fortsatta förfall och därtill försätter oss i större risk än eljest.

Det hade varit en annan sak om man kunde förvänta sig framgång i att pressa tillbaka den ryska fronten, men det vi ser är det motsatta, samtidigt som inget alls tyder på att detta förhållande skulle ändras. Ryssland har det ultimativa övertaget i kraft av större manskap, varför det inte spelar någon roll hur mycket vapen som skickas till Kiev, eftersom det saknas erfaren personal att rätt hantera materielen.

Om Sverige, EU och Väst på allvar vill se en förändring av frontlinjen måste man själv sätta stövlar i backen, men det kan naturligtvis inte ske utan att det totala kriget bryter ut. Förhoppningsvis förstår man att det knappast är en lösning, utan rent vansinne, som än en gång kommer att skicka ned Europa i fördärv och ruiner.

Icke desto mindre yttras sådana tankar numera i debatten, bland andra av Frankrikes Macron, medan andra menar att vapen som skickas till Kiev bör kunna sättas in mot mål i Ryssland, under tanken att Ukraïna måste ha rätt att försvara sig. Från Moskvas horisont kan en sådan utveckling tolkas som att Väst mer aktivt griper in i striderna, och man skulle därför kunna svara reciprokt. Det är en oerhört farlig fas som nu blottläggs i konflikten.

Om kriget ändå inte vidgas, kommer status quo att bestå. Fronten kommer inte att flyttas österut, men möjligen får Ryssland fritt fram när de ukraïnska styrkorna blir så få att ytterligare motstånd blir meninglöst. Då faller Ukraïna, och allt stöd har i praktiken varit förgäves, eller snarare kontraproduktivt.

I de kort som spelas kan man emellertid se att saken egentligen inte gäller Ukraïna och dess «demokrati», utan förstås handlar om skir geopolitisk strategi. Kiev blir mest en ställföreträdande pjäs i ett skuggkrig mot Ryssland, varvid unga ukraïnska män offras i skyttegravarna för att nöta ned Moskva och för lång tid försvaga Kremls projektionsyta.

Sådan friktion gagnar främst USA, medan Europa i vanlig ordning tar stryk, inte minst ekonomiskt. Även Europa är i detta avseende mest en bricka i spelet, även om man själv nog tror att man är en central aktör.

Det fundamentala problemet med utnötningsstrategin är att Ryssland inte är isolerat, utan har full handel med världen utanför Väst, inte minst med Kina och Indien, och att sanktionerna inte biter. Olja, gas och andra naturtillgångar kommer att ge det flöde Moskva behöver för att hålla ställningarna indefinitivt, på vilket Europa då måste kontra.

Den som till äventyrs hade tänkt sig att Kina därför måste «straffas» eller «hanteras» i detta avseende har nog inte riktigt begripit styrkeförhållandena eller den grad i vilken Kina är integrerat i världshandeln och dess logisitiska flöde. Samtidigt är «strategin» att ständigt spotta Kina i ansiktet med tariffer, sanktioner och inblandning i dess interna angelägenheter nog inte rätt väg att gå om man vill ha Beijing med på tåget gentemot Ryssland – i Bryssel och Washington råder uppenbarligen härdsmälta i tankeverksamheten, och så även i Rosenbad.

Elaka tungor skulle säkert hävda att denna typ av resonemang är att gå Moskvas ärenden och sprida Rysslands «propaganda», men det är alltså inget annat än den realpolitiska analys som har legat fast under lång tid. Politiken drivs emellertid mer av känslor än de gränser verkligheten sätter, varför man alltjämt skyfflar miljarder att omsättas i den eviga ukraïnska branden, till ingen nytta.

Freden låter alltså vänta på sig när Kristersson och andra ministärer förbereder sig på flera års fortsatt utnötningskrig, med enda resultat att villkoren stadigt försämras för Zelenskyj. Förlorade territorier kan inte återtas, men man kan tappa än mer terräng när armén successivt och kontinuerligt tunnas ut.

Fronten ligger fast, även om man nu kan skymta en del ryska inbrott. Över tid kollapsar därför Ukraïna och Väst förlorar ansiktet.
Kategorier
Asien Japan Kina Korea Kultur Politik Taiwan USA

🇯🇵 Östasiens 🇨🇳 trippelentent 🇰🇷

Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet såg japansk imperialism breda ut sig med krig mot Kina och invasion av Korea, sedermera kompletterat med invasion av Kina och andra delar av Asien. Bestående följder blev bland annat klyvning av såväl Korea som Kina i tvenne delar vardera, en situation som ännu är förhandenvarande i vår tid i konflikterna kring Taiwan och Nordkorea.

De tre makterna ruinerades i grunden av stridigheterna, på samma sätt som europeiska länder under världskriget, men i både Korea och Kina vidtog dessutom inbördeskrig omedelbart efter Japans kapitulation 1945. Japan ockuperades istället av USA, som danade landet som en demokrati.

Japan hade också en i stort sett intakt industriell infrastruktur, som man hade byggt sedan man skrotade shogunatet och grundlade Meiji 1868. Det var därför ingen överraskning att Japan tog ledningen i att återuppbygga sitt land i vad som kallas det japanska ekonomiska undret.

Inte heller är det särskilt märkvärdigt att de fyra asiatiska tigrarna följde därpå, det vill säga Sydkorea, Taiwan, Singapore och Hongkong, då dessa åtnjöt västerländskt stöd och inflytande. Folkrepubliken Kina var å andra sidan utsatt för västerländska sanktioner av olika slag, samtidigt som man plågades av interna politiska problem fram till slutet av 1970-talet.

Men med Deng Xiaoping (邓小平) vid rodret från 1978 tog Kina samma väg som tidigare Japan och tigerekonomierna, med i stort sett samma metoder av att erbjuda billig arbetskraft och stabila förhållanden i utbyte mot tekniköverföring, varvid man från grunden har kunnat bygga upp en konkurrenskraftig industri och småningom blivit världens fabrik och logistiska nav.

I dag utgör Kina, Japan och Sydkorea en östasiatisk stålaxel, runt vilken snurrar mindre aktörer som Taiwan, Singapore och hela blocket av Asean. Politiska dispyter saknas inte, och har aldrig gjort, men i grunden är det tre välmående nationer i världens ekonomiska och teknologiska toppskikt som tillsammans har en livlig handel och andra utbyten efter en lång renässans, ännu i danande.

Detta är försås inte något nytt, utan är en dynamik som har upprepats gång efter annan under historiens lopp, med likartade ned- och uppgångar, interna stridigheter och monstruösa krig staterna emellan. Fordom gick man under benämningarna Qing (清), Joseon (조선, 朝鮮) och Tokugawa / Edo (徳川 / 江戸) med flera varianter dessförinnan, men i grunden är det samma länder som nu, med en gemensam grundkultur med rums- och tidsmässigt centrum i Tangdynastins Kina.

På samma sätt som Europa trivs bäst under fred, frihet och ekonomisk utveckling, gäller givetvis samma sak i Östasien, som för närvarande befinner sig i en långvarig fredlig period, trots skärmytslingar i haven, diverse gränsdispyter och vapenskrammel kring Taiwan och Nordkorea. Man har visserligen olika system, och har alltid haft, men det borde inte utgöra hinder för handel och samarbete.

I dagarna möts premiärministrarna Li Qiang (李强) och Kishida Fumio (岸田文雄) från Kina respektive Japan med Sydkoreas president Yun Seokyeol (윤석열, 尹錫悅) i ett trilateralt möte i Seoul, det första sedan pandemin bröt ut 2019. På agendan står bland annat Taiwan och Nordkorea, men även handelsrelaterade frågor.

Kina har sedan något år tillbaka en bojkott gentemot japansk fisk efter att Tokyo släppt ut radioaktiva rester från Fukushima i havet, i aktivitetsdoser som av internationella organ bedöms som obetydliga. I bakgrunden finns därför egentligen andra dispyter, som gruff kring öar eller retorisk pingpong om Taiwan och annat. Förmodligen kan man komma överens och därmed bilägga tvisten under detta möte.

Sydkorea är en mer resonlig partner, och Seoul tar inte ställning för Taiwan utan håller sig till principen om ett Kina. Å andra sidan har man placerat ut amerikanskt luftförsvar för att möta det nordkoreanska hotet, vilket av Kina mer ses som ett sätt att låta USA spionera på Kina från koreansk terräng. Eviga politiska tjuvnyp och kulturella gräl präglar också relationen, som dock i grunden är god.

Å andra sidan har Japan och Sydkorea ansträngt sig för att tina upp sin vanligen frostiga relation med upprinnelse i de japanska övergreppen under kriget. Bakgrunden är Kinas allt mer dominerande ställning i regionen, varvid man ser sig nödgade att hålla samman. Både Japan och Sydkorea är samtidigt allierade med USA och Väst i många avseenden, vilket komplicerar saken något.

Icke desto mindre är Kina både Japans och Sydkoreas största handelspartner, och man är därför beroende av goda relationer. Det gäller även för Kinas del, även om dess största handelspartner är USA, som man ligger i handelskrig med och i vilket Japan och Sydkorea är en del, nämligen avseende exportkontroll av avancerad teknik.

Men kilen slogs in av USA och andra för länge sedan, och så länge Väst har sådana hävstänger gentemot nationerna i Östasien och angränsande länder finns risk för konfrontation. Exempelvis kan en skarp konflikt mellan Kina och Taiwan urarta om Japan tar aktiv del i handlingarna på Taiwans och USA:s sida, varvid handelsutbytet och välståndet följer med ned i djupet.

Taiwan och Nordkorea är således veritabla krutdurkar som i ett slag kan explodera och destabilisera hela regionen, särskilt under amerikanskt inflytande. Därför har man att upprätta mekanismer för att undvika en sådan utveckling, vilket i praktiken innebär att Japan håller sig till sin pacifistiska konstitution och inte lägger sig i.

De tre nationerna står i kultur oerhört mycket närmare varandra än vad de inbördes politiska systemen vittnar om, och man borde i Beijing, Seoul och Tokyo gemensamt inse att man har allra mest att vinna på största möjliga samarbete och ömsesidiga utbyten, utan att för den skull försaka relationer med Väst och andra.

Tillsammans utgör de anrika kulturnationerna Östasiens trippelentent, eller skulle i vart fall kunna göra, det vill säga centrala makter som i gemensam regi upprätthåller fred, frihet och välstånd till allas båtnad. Det är kanske världens just nu viktigaste relationer, de tre makterna emellan, även om det sällan framgår i den gängse politiska diskursen och analysen.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

🇨🇳 中俄友谊 · Китайско-российская дружба 🇷🇺

Tanken att Kina skulle ta avstånd från Ryssland när man samtidigt utsätts för omfattande fientligheter från västmakterna i form av sanktioner, tullar och annat är i grunden infantil, och om man verkligen menar allvar med en sådan ambition bör man istället lägga ned stridsyxan. I annat fall inträffar det motsatta, att Kina dras allt närmare till Ryssland, vilket är vad vi ser.

Putins andra visit i Beijing på kort tid sker bara veckan efter att Kina lagt i öppen dager sin taktik genom att förlägga besök i Serbien och Ungern, och är ännu en markering att man inte har för avsikt att förekomma Västs önskemål. Tvärtom fördjupar Zhongnanhai och Kreml samarbetet på en rad punkter, i ett tiotusen tecken långt dokument.

Beijing nyttjar tillfället att expandera på den ryska marknaden, samtidigt som man förser sig själv med billig gas och olja. Dessutom kommer man att behöva en vän i Ryssland när man småningom inleder befrielsen av Taiwan, en operation som kommer att kosta svårt i internationellt anseende och relationer. Ryssland blir då det ankare Kina behöver för sin försörjning av energi, vatten och spannmål.

Egentligen är det ett omaka par, med en historia av schismer snarare än vänskap, men omständigheterna tvingar fram detta konvenansäktenskap, nämligen för att det gynnar båda parterna. Ursprungligen engagerades Kina av USA i syfte att eliminera Sovjetunionen, medan Washingtons nuvarande strategi är att ta sig an båda samtidigt – ett fatalt misstag.

Putin är i sammanhanget inget annat än Xis knähund, men man upprätthåller ändå inför omvärlden skenet av jämställda relationer mellan två stormakter. Ryssland hålls i praktiken vid liv, medan Kina kan öka sitt kulturella, politiska och ekonomiska inflytande över sin nordliga granne.

Kina har även att balansera vänskapen med hot om sanktioner från Väst, och att således inte aktivt bidra till Kremls krigföring. I grunden vill Beijing inte ha kriget, men å andra sidan vill man inte heller att Moskva ska förlora. Man föreslår därför ett fredsfördrag under status quo, vilket samtidigt råkar vara det mest realistiska scenariot.

Zhongnanhai inser också att USA:s strategi är att nöta ned Ryssland snarare än att åstadkomma fred, samt att fortsätta expandera Västs och Natos inflytande österut. Det faller på sin egen orimlighet att Beijing skulle medverka i den utvecklingen. Därför stärker man banden med Moskva, uppgraderar det militära samarbetet, vidgar handeln och visar upp en gemensam front inför omvärlden.

Detta är den realpolitiska situation som är förhandenvarande, och den åstadkommer geopolitisk förkastning och polarisering i världspolitiken, ett nytt kallt krig om man så vill. Väst är i sammanhanget den aktiva aggressiva parten, Kina den reaktiva passiva. Väst är eld, Kina är vatten. Och Ryssland är oljan som brinner på vattenytan.

Lösning? Att snarast möjligt åstadkomma fred i Kiev under status quo, innan det blir värre. Ukraïna kan uppenbarligen inte ta tillbaka vad man förlorat med mindre än att Nato ingriper militärt, vilket vore liktydigt med världskrig. Men å andra sidan kan Moskva ta hela Ukraïna när Zelenskyjs manskap tryter.

Bryssel har också att inte alienera Kina för mycket, eftersom man då knyter Beijing och Moskva allt hårdare till varandra. Därför måste man frigöra sig från det amerikanska vasallskapet och ha en självständig hållning. Ståndpunkter som upprepas här med jämna mellanrum, men som nu är mer relevanta än någonsin.