Kategori: USA

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik USA

Imaginärt val, reellt kval

Maga-högern vänder Trump och Republikanerna ryggen, efter att US-presidenten svikit sina väljare och sina främsta anhängare. Sveket består inte minst i att ha förbrutit sig mot förpliktelsen att inte inleda nya krig, medan han i själva verket först anföll Venezuela och därefter inledde ett nytt evighetskrig mot Iran på inga som helst rättmätiga grunder.

Minns att han i sitt installationstal hävdade: We will measure our success not only by the battles we win but also by the wars that we end. And, perhaps most importantly, the wars we never get into. My proudest legacy will be that of a peacemaker and unifier. That’s what I want to be. A peacemaker and a unifier.

Trump hävdade vidare: We will be a nation like no other. Full of compassion, courage and exceptionalism. Our power will stop all wars and bring a new spirit of unity to a world that has been angry, violent, and totally unpredictable. Men den enda som har visat sig vara unpredictable är Trump själv, vars utsagor svänger från den ena ståndpunkten till den andra från morgon till kväll.

Av America first blev alltså inte så mycket, utan Trump har istället accelererat USA:s förfall och mer eller mindre säkerställt att landet blir detroniserat av Kina på i stort alla punkter inom ett decennium. Inte minst handelskriget mot hela världen har helt förstört det amerikanska näringslivets konkurrenskraft, och kvar finns bara en AI-bubbla i väntan på att spricka.

Fredspresidenten.

Samma slags utveckling, om än i mer modererad fason, känner vi från den svenska Tidö-regimens handel och vandel under mandatperioden. Av Sverige först blev mest Ukraïna först och sedan Israel först, inte minst av de så kallade «sverigevännerna».

Mer problematiskt är att man systematiskt bröt alla vallöften, bland annat genom att successivt höja elskatten tre gånger istället för att sänka den; att öka invandringen istället för att minska eller reversera den; att göra svenskarna mer ofria genom att införa statliga sanningar och förbud mot att förneka förintelsen; att toppa Socialdemokraterna genom att vidga sexköpslagen till Onlyfans och digitala miljöer; att öka antalet myndigheter istället för att drastiskt minska dem; att inte få bukt med det dödliga skjutvåldet och inte heller arbetslösheten, med mycket mera.

Tidö-högerns väljare sviker således regimpartierna som konsekvens, och i valet som stundar i september kommer Anderssonskan att promenera hem segern på walk over, då moderatregimen redan har kastat in handduken och inte har någon plan för ett fritt och ickesocialistiskt Sverige. En vänsterkommunistisk minoritetsregim träder in i dess ställe, med stöd av VPK.

Men som exemplen ovan visar blir det ingen som helst skillnad, annat än på den yttersta marginalen. En krona hit eller dit i skatt, en krona hit eller dit i avdrag och så vidare. Det är en form av tankekontroll där man ger illusion av valfrihet, medan verkligheten inte har några sant fria val.

Oavsett om du väljer det blå eller röda laget/pillret blir resultatet att vinnande regim kommer fortsätta att ta allt mer av dina pengar och inskränka allt mer mer av dina få kvarvarande friheter. Lagboken kommer att fortsätta svälla, och så även de områden i vilka politiker vill lägga sig i.

Det är en metatstatisk utveckling av ett samhälle statt i politisk cancer, den omständighet att politiken breder ut sig i varenda vrå och i vartenda hörn i samhällskroppen, och att det inte längre finns några fria ytor. Valboskapen vallas som kor genom slussar och grindar i livets alla skeenden, under statens ständiga överinseende.

Bland partierna finns inte ett enda som vill reversera den utvecklingen och göra staten mindre och människorna friare. Inte ett enda som vill avträda makt till enskilda individer, i ekonomiska, sociala och andra frågor. Inte ett enda. Det är vad regimerna Trump och Kristersson har visat oss i praktiken, och det är egentligen ingen nyhet – det har alltid sett ut så.

Men i tankekontrollen ingår ändå att ge sken av att demokratin ger möjlighet till förändring, och därför kommer du som vanligt att traska till kommunkontoret den där söndagen i september för att avlägga din röst. Det är samma mekanism som fick dig att «tvätta händerna», stanna hemma och lyssna på myndigheterna under pandemin – alla kor följde mer eller mindre blint den utstakade vägen.

Det är vad du är, en ko. Valboskap. Ett instrument för andra att utöva makt över dig. Och du köper det, varenda gång.

Detta får du oavsett regim.
Kategorier
Kina Kultur Politik USA

USA-bilden försvagas, Kina-bilden stärks

Naturligtvis är det Donald Trump som ligger bakom USA:s drastiskt minskade mjuka makt, i det att han istället utnyttjar supermaktens hårda makt genom att idka handelskrig mot hela världen, hota allierade med att annektera territorium samt kidnappa statsöverhuvuden och mörda nationers hela ledargarnityr. Det hjälper inte heller att han är helt oresonlig på alla sätt och vis.

Samtidigt går främsta konkurrenten Kina i den andra riktningen, efter några år med sjunkande siffror i kölvattnet av vargkrigardiplomati och diverse västfabricerade påfund som «folkmordet» i Xinjiang och de NED-finansierade protesterna i Hongkong. Folk i allmänhet ser i Kina en oerhört stabil regim med en statsman Xi som står stadigt på fötterna, ett land som inte drar ut i krig i tid och otid och inte heller hotar världen med det ena eller det andra, förutom i rent självförsvar.

Kina har också en stadigt mer positiv image i form av kvalitetsprodukter i allt från trolldockor som Labubu till elbilar som BYD och telefoner som Xiaomi. Förr sade man att USA uppfinner, EU reglerar och Kina kopierar, men numera leder Kina innovationen i alla led, från antal patent och forskarrapporter till faktiska resultat i allt fler akademiska discipliner, i rymdforskning med mera. Allt sådant bidrar till att stärka Kinas mjuka makt.

USA leder visserligen alltjämt i sådant som personliga friheter, och ingen i Väst är väl särskilt övetygad om Kinas politiska system som sådant. Men givet hur Trump far runt i världen är USA:s enda kvarvarande fördel kanske snart ett minne blott, och det säger i så fall inte litet.

Resultaten är från en undersökning i Pew researchs regi, omfattande trettiosex länder. Medianen ligger på 46 % för positiv syn på Kina, men bara 36 % för USA, en ordning som inte har gällt på över tjugo år.

Till och med i länder som Sverige, där kinahatet är institutionaliserat bland mediehus och i politiken, har Kina numera ett försprång om åtta procentenheter. Det är enbart i Kinas omedelbara grannskap, i de USA-allierade (alternativt -ockuperade) Japan, Sydkorea och Filippinerna, som USA alltjämt har en klar fördel, samt förstås i Israel.

Samma förhållande gäller för övrigt intrycket av respektive lands ledarfigur, Donald Trump och Xi Jinping. I Sverige håller fler än dubbelt så många Xi framför Trump i förtroende, och ungefär samma förhållande gäller i de flesta europeiska stater. Inte så konstigt, då Nalle Puh egentligen är en oförarglig figur som inte gör stort väsen av sin egen persona.

Måhända studsar USA upp igen när Trumps tid på tronen är över – om det sker efter allmänna val eller genom döden – men samtidigt lär Kinas uppåtkurva fortsätta i takt med att landet påverkar världen med mjuk makt i olika former, inte minst produkter och kunskap. Det är ändå sådan mjuk makt som USA tidigare nyttjade för att knyta till sig länders förtroende, medan man nu istället satsar allt på hård makt för att bevara det man kan av sina privilegier.

Kategorier
Europa Kultur Politik USA

Summa VM

Protesterna uteblev över att världsmästerskapen i fotboll delvis hålls i USA samtidigt som skurkregimen har avrättat en nations samlade ledargarnityr och anfaller sagda land (Iran) utan giltig orsak, tagit en annan nations ledare gisslan och övertagit den faktiska styrelsen av landet (Venezuela), samt inte minst hotat att annektera territorium från förment allierade länder (Danmark). Det är ju så att USA alltid kommer undan med sin handel och vandel, eftersom Sverige och Europa är amerikanska marionetter som inte vågar bita ifrån mot husse.

Även i detaljer har funnits en lång rad omständigheter man skulle kunna ha betänkligheter kring, exempelvis hur lag och enskilda spelare missgynnas i landets fascistiska migrationssystem, hur tillgängligheten brister kring arenorna då landet knappt känner begreppet kollektivtrafik, med mycket mera.

Å andra sidan finns också vi företrädare för att sporten inte ständigt ska kontamineras med politik, utan ska stå fri från sådan smutsig hantering, enkannerligen då den är så skevt och orättvist tillämpad. Sporten som sådan har sedan antiken alltid handlat om förbrödring under vapenvila, ett utmärkt tillfälle för kombattanter att diskutera under vänskapliga former samtidigt som man tävlar under rättvisa dito.

Mer berättigad kritik gäller emellertid arrangemanget som sådant, och det har sannerligen inte saknats företeelser att racka ned på. En gäller de så kallade vätskepauserna, avbrott mitt i halvlek under förevändning av att spelarna måste inmundiga vatten.

Det är ett fenomen som kanske inte är så underligt i ett land vars invånare av arten Homo americanus kännetecknas av att ständigt bära en vattenflaska i rem kring livet eller i medhavd väska, en företeelse som inte har så mycket med vetenskap att göra som med det faktum att landet saknar tillförlitligt kranvatten samtidigt som Big Water har lyckats med sin kampanj för att sälja vatten på flaska för en dyr peng.

Hydreringsbrejket tillämpas även under störtregn och vid arenor med luftkonditionering, varför man kan misstänka att saken har mer att göra med de amerikanska tevebolagens behov av annonspengar än spelarnas fysiska hälsa. Under alla omständigheter har denna nya indelning av matchen i quarters visat sig vara spelförstörande, då ett lags moment plötsligt avbryts, samtidigt som taktiksnack ger förändrad matchbild minuterna därpå.

En annan nymodighet av samma slag är att finalen ska ha en varieté insprängd i halvtidsvilan, viket är ytterligare ett sätt på vilket kommersen tillåts mjölka evenemanget på sportens bekostnad. Vilan ska vara i en kvart, och det är inte klarlagt hur längre tids vila påverkar matchbilden – spelarna kyls av och tappar därmed prestationsförmåga, varvid den normalt intensivare andra halvleken riskerar att förbytas i en andra första halvlek av stramare och försiktigare karaktär.

Dämpande på evenemanget har även varit gruppspelets slappa utformning, där en lång rad tredjeplacerade lag numera går vidare till finalspel. Detta tillsammans med imbecilla tankar kring att utvidga cupen till hela sextiofyra lag är exempel på schlagerisering av fotbollen, det vill säga en form av allt mer bloat som förtar spänningen då det tar en evighet att komma i hamn. Samtidigt förstör det i än högre grad klubbspelet, som blir vilande alldeles för länge.

Ett fenomen i samtiden är att nationella lag numera i allt större utsträckning är bastardiserade med element som inte är av typisk etnicitet för landet i fråga. Om det franska laget för fyrtio år sedan bestod av idel fransoser, består det i dag av enbart spelare med afrikansk etnicitet, en radikal förändring.

Det är inte likadant i alla lag, men det blir allt vanligare med spelare med annan härstamning än från landet i fråga, vilket ställer hela tanken med ett världsmästerskap mellan nationer på sin spets. Grundförutsättningen har alltid varit att nationerna utgör homogena entiter, men om man fritt kan plocka in beståndsdelar från övriga världen blir mästerskapet till slut meningslöst.

Å andra sidan har VM alltid dominerats av Europa och dess forna kolonier, mellan vilka spelarutbyten gynnar båda parter. Sedan de första mästerskapen 1930 har pokalen gått till Brasilien (Portugal) fem gånger, Tyskland fyra gånger, Italien fyra gånger, Argentina (Spanien / Italien) tre gånger, Frankrike två gånger, Uruguay (Spanien) två gånger, England en gång och Spanien en gång.

Bland de fyra bästa finns under samtliga mästerskap bara ett afrikanskt lag (Marocko 2022, fjärdeplats), ett asiatiskt lag (Sydkorea 2002, fjärdeplats) samt ett lag från Mellanöstern (Türkiet 2002, brons). Santliga övriga är europeiska lag eller forna kolonier därav. Indien och Kina finns inte på kartan, trots sina massiva befolkningar.

De senare lider förvisso av sina tillkortakommanden, men hela strukturen kring FIFA är byggd kring europeisk fotboll, och det finns starka intressen av att Europa med dess forna kolonier fortsätter att dominera. Ryktena om matchfixning är inte helt ogrundade, och en del domarinsatser ger vatten på kvarn i saken – hur dyrt är det egentligen att köpa en domare?

I rent sportsligt hänseende har lag som Frankrike och Spanien briljerat, men särskilt Frankrike har visat sig vara alldeles för inriktat på tekniskt raffinemang framför effektivt spel med avslut, vilket är den enda anledningen till att man missade finalplatsen och sedermera förlorade mot ett viljestarkare England i bronsmatchen.

England i sin tur tappade sin effektivitet när man lade sig på försvar efter 1–0 mot Argentina i semifinalen, ett fenomen som är alldeles för vanligt i fotboll. Anfall är alltid bästa försvar, och lägger man sig på defensiven bjuder man in motståndaren till avslut samt tappar det egna momentet.

Argentina har liknade problem med tendens att briljera och bristande motivation. Det är egentligen bara Spanien som har spelat helt felfritt, och som därför bör stå som mästare för andra gången i kväll. Samtidigt är det ofta bara tillfälligheter som avgör på den här nivån, och fegt osvuret är bäst. Men Spanien vinner!

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik USA

Rätt frågor i värmen

Då var det slut för den här gången, det vill säga med fint och varmt väder. Redan på söndag har vi åter sossegrått ruskväder med max 14 °C under dagen, en siffra som väl ska hålla stockholmarna och miljöpartisterna på gott humör. I alla fall enligt myndighetsvänsterns väderkartor, där man sätter grön temperatur kring nollan och allt rödare på allt över det.

Faktum är att maximalt rött uppnås redan vid 25 °C, och allt ovanför det går asymptotiskt mot grått. Helt obegripligt för den som har färger, skalor och liknande som yrke, men det begripliggörs förstås av den rödgröna politiska klimatagendan, vars syfte är att försöka skrämma populasen med värme- och skogsbrandsbias. De politiska väderkartorna är en del av den skrämseltaktiken, man manipulerar kartorna medvetet med inherenta varningsfärger för detta syfte.

Under ett valår blir det dessutom extra viktigt för den rödgröna vänsterns främsta vallokomotiv – statstelevisionen – att försöka sätta denna klimatagenda, och om det inte finns några inhemska bränder (det gör det inte), så är man redo att söka upp dem varhelst de uppstår. I värsta fall repriserar man 2018 års skogsbränder i en märklig form av nyhetsförpackning.

Men den som inte håller med om agendan och dess förmenta viktighet stämplas givetvis som «klimatförnekare», och vän av ordning flikar gärna in att det inte är «normalt» för Sverige att ha temperaturer kring 30 °C, eller för den delen 40 °C i södra Europa. På vilket man enkelt kan svara att det visst är normalt, och att de svårslagna svenska värmerekorden är av gammalt datum. Däremot förelåg häromdagen ett köldrekord, men mediabiasen gör att sådant inte riktigt bubblar fram.

Färganomali i de politiska väderkartorna, en form av illa dold manipulation.

Vetenskapsförnekare!, säger då vän av ordning, och menar att the science is settled avseende klimatet, det vill säga att jorden värms upp kontinuerligt av fossila utsläpp. Men det är alltså inte det som förnekas, utan att det skulle vara något «extremt» med temperaturtoppar (och -dalar).

Temperaturförhöjningen yttrar sig alltså inte på det viset, utan i högre medeltemperatur. Framförallt sker denna ökning i en gradient mot polerna, medan ekvatorn förblir jämnvarm. Och framförallt är det nätterna som blir varmare, inte dagarna.

Det gör att människan i princip inte märker av förändringarna (annat än i mediabiasen), som blir märkbara först på flera generationers sikt. Det gäller även de eventuella konsekvenserna, och det finns så att säga inget givet i att en stad ska bestå för evigt, utan den flyttar sig organiskt efter förutsättningar i form av kustlinje, vattenstånd, flora, fauna och annat, och det sker över sådana tidsrymder att det inte påverkar det momentana livet – förmodligen måste man dra nya rörledningar, asfaltera nya vägar och bygga nya hus efter hundra år i vilket fall som helst?

Nej, det finns inte någon som egentligen «förnekar» att dessa skeenden pågår, men däremot finns olika uppfattning om vad de eventuella konsekvenserna blir, och vad man i så fall ska göra åt det, om något alls. Summerar man utvecklingen så här långt står det nämligen klart att förloppet inte går att reversera, eftersom ingen är intresserad av att bromsa in den ekonomiska utvecklingen för att bevara det nuvarande tillståndet i en värld som ändå ständigt rör sig.

Elektrostaten Kina har den mest logiska hållningen, nämligen att gasa sig ur fossilberoendet genom att bränna upp allt kol och med den energin ta fram så mycken grön teknik man bara kan. Det är av den anledningen man är världsledande på batterier, elbilar, vindsnurror och snart även nyare former av kärnenergi.

Egentligen är det bara Europa som försöker späka sig ur vad man betecknar som en «klimatkris», men det är dödfött givet att resten av världen inte har samma ambition. Konsekvensen blir bara att det redan ansträngda Europa förlorar i den ekonomiska och tekniska kapplöpningen, samtidigt som det europeiska bidraget till reduktionen blir irrelevant.

Betraktar man utnyttjandet av elektricitet i Sverige och övriga Europa, finner man att denna har legat mer eller mindre konstant i decennier. Det betyder inte att vi har haft samma utväxling under all denna tid, utan bara att förbrukningen har effektiviserats med värmepumpar, isolering, LED-lampor och så vidare.

Men den stundande framtid är elektrisk, och mer effektivisering kommer inte att lösa problemet med elslukande elbilar och artificiell intelligens. Det sistnämnda har förvisso stor potential i ytterligare effektivisering, vilket kineserna redan har visat genom Deepseek och andra modeller, men det man bör ta till sig är att AI-agenter kommer att finnas precis överallt, och att de kommer att behöva en viss grundläggande mängd energi – det är den moderna formen av glödlampan.

Det är en effekt av Jevons paradox, och den stiltje som har rått i elförbrukningen under några decennier ska snarast ses som en tillfällig platå, som en anomali. Det vi har att förvänta oss är kraftigt ökad förbrukning, som därmed motiverar kraftigt ökad produktion.

Det är alltså ingen tillfällighet att *Tjornobyl (Tjernobyl) och Fukushima (福島) redan är glömda och att kärnkraft planeras precis överallt, utan är en konsekvens av att energibehovet är ett annat än eljest. Särskilt Europa lider av kronisk energkris sedan man i en märklig form av rödgrönt industriellt självmord lade ned sin kärnkraft i Tyskland, Sverige med flera länder, samtidigt som man gjorde sig beroende av rysk gas som man nu desperat försöker göra sig av med.

Kina och USA har fattat detta, att man inte kan bromsa sig ur dilemmat, och att klimatförändringarna får hanteras, eftersom de ändå inte går att förhindra. Europa har emellertid ännu inte förstått detta, utan har fortfarande elfenbenstornsmässiga ambitioner kring klimatet, samtidigt som man paradoxalt nog lägger strafftullar på den teknik som finns på området, nämligen den från Kina. EU:s linje är inte koherent.

Vad Europa behöver är först och främst att förflytta diskursen från politiska väderkartor och allmänt tjafs om väder, och att istället börja skissa på lösningar, som samtliga fordrar enorma mängder av energi för att realisera. Varifrån ska denna energi komma, hur ska den bekostas, hur ska den främja näringlisvets konkurrens med omvärlden?

Hur ska energin utnyttjas, och hur ska EU kunna driva egen framväxt av AI-agenter och annan modern teknik snarare än att förlita sig på opålitliga parter i andra delar av världen? Mer allmänt, hur ska EU kunna ha en egen IT-industri som är fristående från USA och Kina?

Man kan glädjande notera att fransmännen och några fler för närvarande försöker bryta beroendet av amerikansk mjukvara och molntjänster, men det krävs att hela Europa gör en liknande ansträngning på alla nivåer för att främja framväxten av en sådan inhemsk IT-industri, samt för den elektricitet som behövs för ändamålet.

Det är denna typ av frågor man behöver deliberera i pressen och bland allmogen, inte skrika satan bara för att det är fyrtio grader i Paris några dagar under året. Släpp klimatbiasen och kom ut på banan, där det verkliga spelet redan pågår mellan Kina och USA, men där EU inte ens är bänkvärmare.

Kategorier
Asien Politik USA

Gott krig!

Den amerikanska dårregimen under Trump tillsammans med den judiska folkmördarstaten återupptar plötsligt fientliga handlingar gentemot Iran, varvid den så kallade vapenvilan är ett minne blott. Problemet är att absolut ingen förstår de skeenden som nu är i görningen, vilket bäddar för ännu en evig konflikt.

Tehran hade redan tillförsäkrat sig goda villkor under det samförståndsavtal som skrevs, och möjligen är det så att den efterblivne Donald i efterhand insåg att han kammade absolut noll med sitt spontana Blitzkrieg mot perserna. Som kompensation har han därmed fått för sig att likt vitryska maffian ta ut beskyddaravgifter om tjugo procent av fartyg som passerar Hormuzsundet, även om USA alltså inte tillnärmelsevis kontrollerar detta.

Men det dröjde inte länge innan han ändrade sig även på denna punkt, och nu istället förfäktar något slags investeringsavtal med Irans grannländer i Mellanöstern. Vad det nu har med saken att göra, eftersom det förefaller vara helt skilt från konflikten i övrigt.

För att kunna genomföra en dylik tullregim i sundet måste Washington först ta kontroll över det, vilket skulle fordra omfattande marktrupper och andra militära insatser, alltså ett fullskaligt krig med Iran. Det är ett äventyr «fredspresidenten» inte verkar bekväm med, eftersom risken är stor att man då blir fast med denna stora militärapparat för lång tid framåt, ty i samma ögonblick man lämnar, står andra krafter redo att återta sundet.

Det är alltså Tehran som ytterst kontrollerar sundet, även om andra parter också kan bidra till att hålla det stängt. Frågan är dock till villen nytta, eftersom det nog inte är Iran som lider mest av en sådan mekanism, utan länder som är beroende av transporter av olja och andra varor, främst nationer i Sydöstasien och Afrika.

US-presidentens val är således att i sinom tid återgå till det avtal man redan har kommit överens om, eller att yttermera trampa runt i den koblaffa han har råkat fastna i. Ju mer han stampar i detta gödsel, desto mer nöter han ut det som är kvar av Washingtons anseende i världen, och desto mer försvagar han USA på världsscenen.

Det är i så måtto ett gott krig, eftersom denna försvagning av det skurkaktiga amerikanska imperiet är exakt vad världen behöver, på det att en polycentrisk ordning kan etablera sig allt fastare. I Zhongnanhai skålar man förmodligen med ett leende på läpparna över det man nu bevittnar, detta märkliga amerikanska diplomatiska självmord.

Samtidigt visar sig USA vara så militärt impotent att man avhänder sig den egna avskräckningsförmågan. Xi Jinping har därmed fritt fram att befria Taiwan och avsätta det gröna terrorväldet på ön, utan att frukta någon svårare inblandning från jänkarnas sida. Den spontana bedömningen är att Trump inte kommer att engagera sig i en sådan konflikt.