Kategori: USA

Kategorier
Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Omritad geopolitisk karta

Tiondet till Ukraïna uppgår nu till 17 740 riksdaler per arbetande svensk, i vad som för allt vad det är värt motsvarar en form av straffskatt lagd ovanpå världens högsta skattetryck. Regimen har nämligen inga egna pengar, utan hanterar bara folkets beslagtagna medel.

Vad fan man får för de pengarna är inte alls oklart, utan det rör sig om skir kapitalförstöring utan någon som helst återbäring. Frågar man regimen Kristersson skulle den säkert hävda att man har investerat i «säkerhet», men det enda man har åstadkommit är att förlänga lidandet och dra ut än mer på konflikten, vars slutstadium ändå är givet.

Om något har man även bidragit till att öka osäkerheten samt gjort Sverige till ett givet mål för ryska stridsspetsar i händelse av vidare aggression från Västs sida. Deltar man i ett ekonomiskt krig mot Ryssland samt ansluter till en försvarspakt med udden riktad mot Moskva, är den givna konsekvensen att man blir föremål för landets mer närgångna intresse. Inte bara på Östersjöns kabeltäta botten.

Sverige och Europa har med sitt märkliga engagemang för Ukraïna dragit ned sig själva i en kökkenmödding omfattande energikris, recession och politisk instabilitet, varvid man har blivit en enkel måltavla för amerikansk merkantilism under Trump. Världen i övrigt anpassar sig till dessa omständigheter, med resultat att den geopolitiska kartan ritas om.

Man trodde sig kunna försvaga Ryssland genom allt fler sanktioner, men istället har landet rest sig genom ökad produktion och högre grad av självhushållning. Bryssel och de europeiska huvudstäderna är fast i 1989 års mentala bojor, under en tid då Väst i ensamt majestät kunde svinga piskan och tvinga omvärlden att följa dess diktat.

Men med främst Kina och Indien som givna handelsparter har Ryssland vidare importintäkter att hämta då de västliga strömmarna av olja (men inte gas) sinar, och omvänt kan man från dessa länder hämta hem allt vad man behöver i övrigt. Den som trodde på brödköer och varubrist i Moskva misstog sig gruvligt.

Då tror sig Väst kunna slå mot Indien och Kina med hot om sanktioner och handelstullar, men som Trump nyligen fick erfara resulterar det bara i att man skjuter sig själv i huvudet och att leveranserna av jordartsmetaller och annat kritiskt gods upphör. Man tycks ännu inte ha förstått att den unipolära ordningen under USA:s tyranni har upphört.

I själva verket arbetar man just nu starkt för att inte bara befästa utan även förstärka den ordningen. Ryssland har man så klart alienerat för evig tid, och Moskva har inte längre något intresse av EU. Handelstullar och hot riktade mot Kina och Indien resulterar på motsvarande vis i att dessa båda länder föses närmare varandra trots ständiga dispyter, och naturligtvis också drar in Ryssland allt mer i den egna sfären – de tre länderna utgör för övrigt kärnan i Brics.

Premiärminister Narendra Modi ämnar således avlägga visit i Tianjin om tre veckor, det första besöket på sju år, vilket är en markant upptining av de djupfrysta relationerna sedan gruffen i Himalaya för några år sedan. Klart är att de båda länderna nu har större incitament att lägga ned stridsyxan och öka handeln inbördes, under Västs aggression och hot om «economic coercion».

Man ser på samma vis Japan närma sig Kina under samma omständigheter, och i det stora hela stärks Kinas inflytande radikalt under Trumps märkliga globala handelskrig mot allt och alla. I kombination med EU:s än märkligare krav om att omvärlden måste ansluta till Bryssels vettlösa krigföring mot Moskva, knakar tidigare allianser i sina fogar.

Exempelvis Australien, som också har haft en fnurra på tråden med Beijing under de senaste åren, har snabbt ändrat inställning efter att ha utsatts för USA:s ekonomiska mobbning. När militärpakten Aukus också verkar skrotas och inköpen av de amerikanska atomdrivna ubåtarna inte ser ut att förverkligas, återstår bara för Canberra att ta sitt förnuft till fånga och inse att man är en del av Asien snarare än USA:s vicesheriff och yes-man i regionen.

Men Väst är oenigt även med sig självt numera, givet Trump och dennes tullkrig. Därtill kommer att Trump inte bryr sig nämnvärt om det ryska inbördeskriget, utan alltjämt vill ha ett avslut på det att resurserna kan riktas mot viktigare saker, som Kina. Men i vägen för Trumps kamp för Nobels fredspris står de gapiga européerna, som med sina verklighetsfrånvända «krav» om att Ryssland måste lämna tillbaka territorier som man kontrollerar alltså bara bidrar till att förlänga konflikten och cementera den europeiska nedgången.

När Putin och Trump slutligen möts nu i veckan sker det under förutsättningen att detaljerna för en fredsplan förmodligen redan har utverkats, och som Zelenskyj och de europeiska gaphalsarna småningom bara har att skriva under. I annat fall finns ingen anledning att ställa till med toppmöte, utan man kan då talas vid i telefon och låta underhuggare förhandla vidare.

Summa summarum av tre års konflikt är således att Ryssland vinner fem oblast med internationellt erkännande; att Europa har tappat i ekonomisk utväxling och konkurrensförmåga gentemot omvärlden; att Kina, Indien och Ryssland står närmare varandra än någonsin; att Kina tar hem segern ekonomiskt och politiskt; och att Ukraïna faller i glömska som ett än mer utfattigt och efterblivet europeiskt u-land. Allt detta fick du för en kostnad om futtiga 17 740 kronor!

Kategorier
Hälsa Kultur Politik USA Vetenskap

Nya näringsrekommendationer

Så kallade näringsrekommendationer tenderar att svälla till Hallandsås-liknande megaprojekt med tiden, även om den hårda kärnan av (mestadels felaktiga) råd kvarstår år efter år. För varje ny utgåva tycks man bara linda in sagda kärna i allt mer fluffig retorik samt kombinera rönen med det senaste politiska modet.

De så kallade «nordiska näringsrekommendationerna», som inte är skrivna på ett nordiskt språk, väger exempelvis in på 374 sidor, men har mer med «hållbarhet» och «klimat» att göra än artriktig föda. Den amerikanska förlagan är på 453 sidor, även om den mer konsumentinriktade varianten «bara» räknar 164 sidor.

Motsvarande publikation år 2010 uppgick till 95 sidor, 2010 till 39 sidor och 1980 till 18 sidor. Men det bestående (och felaktiga) rådet i samtliga dessa skrifter kan sammanfattas i en enda mening: Begränsa tillsatt socker till högst 10 % av energiintaget, mättat fett till högst 10 :% och natrium till 2300 mg samt minska intaget av alkohol.

Åtminstone en person i den amerikanska administrationen har insett hur tokig denna ordning är, och har således lovat att dels sammanfatta nya näringsrekommendationer på fyra sidor och dels låta vetenskapen i ensamt majestät diktera dessa rekommendationer. Det visar sig nämligen att 95 % av de som arbetar med att ta fram rekommendationerna har uppdrag i livsmedelsindustrin, som därmed har ett stort inflytande i arbetet och dess resultat.

Det tycks inte spela någon roll att amerikanerna bara blir fetare och sjukare för varje år som går, rekommendationerna kvarstår ändå oförändrade. Man spelar helt enkelt «kvitt eller dubbelt» genom att slå allmogen i huvudet med allt tjockare publikationer, men vägrar uppdatera sina förlegade «rön» från anno dazumal.

Det är inte heller så att amerikanerna inte följer sagda rekommendationer, det gör man. Man äter exempelvis mer frukt än någonsin, närmare 200 kg per år och person, vilket är mer än fem gånger så mycket som de friskare och betydligt smalare japanerna. Mer frukt (= socker) är därför nog inte lösningen på problemet, men det är ändå det mantra som ideligen kablas ut.

Nu läser förstås ingen vettig människa näringsrekommendationerna, utan de är avsedda att studeras av det exponentiellt växande facket av «dietister» och andra med uppdrag att utfodra populasen i utvalda segment. De amerikanska rekommendationerna ligger till grund för vad som ingår i matkuponger i socialtjänstens regi (svaret är Coca-Cola och annan ultraprocessad föda, men inte riktig mat) samt vad som serveras i «skolavårdochomsorg».

Samma sak gäller i Sverige, varför man tvångsmatar åldringar med näringsfattig plantföda istället för artriktig animalisk mat samt på motsvarande vis gör skolelever särskilt trötta med «köttfria» dagar och annat vänsterpolitiskt trams. Man ska därför inte bli förvånad över att sagda elever utnyttjar raster till att handla «energidryck» och annat stärkande på rasterna.

Mannen som vill ändra på denna ordning, i USA vill säga, är förstås ingen mindre än Robert Kennedy, som får löpa gatlopp för sin omstridda syn på vaccin och en del andra hälsorelaterade frågor. I fråga om diet är hans insikter emellertid välgrundade, och han är tillräckligt med outsider – i likhet med resten av cirkus Trump – för att kunna åstadkomma verklig förändring.

Till sådan förändring hör bland annat att helt överge det ytterligt felaktiga och föråldrade rådet att begränsa mättat fett, och att istället slå ned på tillsatt socker, ultraprocessade substanser, tillsatser och annat skadligt. RFK vill vidare rensa ut flingindustrin från maktens korridorer, i enlighet med det inledande resonemanget ovan.

Foldern på fyra sidor är utlovad till hösten, och det ska bli spännande att se hur radikal omdaningen verkligen blir, samt vilket inflytande nya rekommendationer får på det amerikanska samhället och vilka ringar dessa sedan ger på vattnet runt om i världen. Om USA byter riktning, tenderar världen att följa med viss fördröjning, inte minst Sverige.

En välgrundad gissning är att rådet kring mättat fett försvinner helt och istället ersätts med en rekommendation att äta mer fett, då förstås inte i ultraprocessad variant utan i form av fisk, kött och ägg – artriktig föda som människan är utvecklad för. Troligen bannlyser man tillsatt socker helt och hållet samt förordar hela ingredienser i matlagning snarare än halvfabrikat.

De ultraprocessade fabriksoljorna som är så populära bland dessa organisationer lär också få sig en släng av sleven, i utbyte mot att rekommendera naturliga fetter som smör, sådan föda vi har livnärt oss av under tusentals år utan minsta problem. Så kallade välfärdssjukdomar är av helt modernt snitt och existerade bara på marginalen före industriell tid.

På den tiden tycks man ändå ha vetat ganska bra vad som utgör god föda, trots – eller tack vare – att man inte hade några «näringsrekommendationer» att tillgå. Människan har under sin två miljoner år långa existens klarat sig tämligen bra utan sådana rekommendationer, och frågan är varför de alltså behövs överhuvudtaget.

Svaret är för att det numera finns så mycket skräpföda att tillgå, medan den naturliga tillvaron erbjöd just naturliga råvaror och inget annat. Varför ska människan behöva flera hundra sidor av «rekommendationer» för att navigera i detta matlandskap, när man helt enkelt kan förbjuda eller åtminstone skatta skiten ur skräpet?

Det är den ordningen man borde sträva efter, och det är just vad RFK har som målsättning att göra. Rapsoljevänstern på Livsmedelsverket och den köpta klassen av korrupta politiker har småningom bara att följa.

Man behöver inte ens fyra sidor för att åskådliggöra det mänskliga behovet och motsvarande ickebehov – det räcker med en sammanfattande bild.
Kategorier
Asien Europa Indien Kina Kultur Politik Ryssland USA

Imperiedöd

Fyra tjog år har gått sedan Hiroshima (広島) och därefter Nagasaki (長崎) lades i ruiner av amerikanska kärnvapen, de enda som har nyttjats skarpt i krig. Det japanska imperiet gick i graven, även om Hirohito (裕仁) fick sitta kvar på tronen symboliskt. Japanerna förtjänade sitt nederlag efter att ha satt hela Asien i skräck.

Samtidigt föddes ur ruinerna av andra världskriget ett nytt imperium, nämligen den segrarmakt som koloniserade såväl Japan som Sydkorea i Asien samt Tyskland i Europa. Amerikas förenta stater trädde fram på världsarenan, och skulle snart komma att överta det sönderbombade Europas roll som vetenskaplig, teknisk och kulturell gigant.

Ensam herre på täppan var man emellertid inte, utan fick konkurrens av det kommunistiska lägret med Sovjetunionen som självklar ledare. Ryssarna tog också ledningen några gånger, exempelvis i att först skicka upp en satellit i rymden, och det var inte helt självklart vem som skulle avgå med segern under det kalla krig som uppstod.

Den nya världsordningen dikterades av den kapprustning som följde, och kärnvapnen fick därmed en helt central roll. Den logiken gäller intakt in i våra dagar, och vi ser hur västmakterna inte vågar sätta stövlar i backen i Ukraïna, enbart av det skälet att Moskva förfogar över ett antal tusen stridsspetsar med nukleära laddningar.

Av samma skäl önskar andra stater erhålla kärnvapen, på det att de kan säkra sina gränser och sin existentiella fortlevnad. För Nordkorea har den ambitionen varit central under hela efterkrigstiden, och för Iran är den högaktuell sedan man åter utsatts för amerikansk och israelisk statsterrorism.

Å andra sidan är kärnvapen ingen garanti för fred, vilket vi kan se i de ständiga gruffen mellan å ena sidan Indien och Pakistan, och å den andra Kina och Indien. Nyligen timade den största luftstriden sedan andra världskriget, då en stor indisk flottilj angrep mål i Pakistan.

Världens kärnvapenmakter.

Hegemon och enda supermakt blev USA 1989, då sovjetkommunismen kollapsade. Ryssland hade visserligen kvar sina kärnvapen, men utgjorde inte längre en rival på något som helst annat område. Det är man inte heller i dag, utan man lirar i de lägre divisionerna.

Dessvärre utvecklades hegemonen successivt till en första rangens mobbare och skurkstat, då man inte längre hade något ideologiskt motstånd. Under kalla kriget hade USA att övertyga andra om sin förträfflighet och betydelsen av frihet, men numera missbrukar man sin makt i allt större omfattning. Det frihetliga Väst har i dess helhet blivit allt mer auktoritärt och repressivt.

Samtidigt har en ny uppstickare gjort entré, eller snarare gjort en storstilad comeback, nämligen det Kina som till skillnad från Ryssland har teknisk och vetenskaplig kompetens i stora mått. USA:s hegemoni är bruten, och en flerpolig världsordning har etablerats, med Kina och USA som primära centra och EU, Ryssland och Indien som mindre. Inte för att USA riktigt har fattat det ännu, och man agerar på samma arroganta vis som Storbritannien än i dag kan få för sig att göra när imperienerven slår till.

Kina är å andra sidan ett verkligt imperium, det enda som har en kontinuitet sedan flera tusen år tillbaka, även om man kan indela det i dynastiska epoker. Europa har tidvis utgjort ett imperium, i form av Rom och senare Tyskromerska riket, men är i grunden höggradigt decentraliserat i nationer och riken.

Det är det historiskt normala att Kina tillsammans med Indien utgör de största makterna i världen, i kraft av sina större befolkningar. Den ordningen omintetgjordes av industrialismen, då det lilla engelska riket med kolkraftens hjälp kunde producera flera ordningar snabbare än länder med enbart manuell arbetskraft, och på det viset fick Europa och Väst ett övertag under närmare två sekler. Den tiden är nu förbi, och Europa får numera kämpa för att överhuvudtaget hänga med.

Vill man försöka sig på något slags indelning i tid och rum, förefaller 1453 vara en god startpunkt för Västs begynnande dominans, nämligen då Konstantinopel intogs och sidenvägen till Asien föll i andras händer. Europa hade då incitament att finna andra rutter till Indokina, vilket sporrade upptäcktstiden, renässans, marknadsekonomi, vetenskaplig revolution och sedermera industriell revolution.

500 år senare är detta europeiska imperium, som man kan beteckna det, på upphällningen, och USA är dess sista dynasti. Hellre än att se USA som ett eget imperium kan man alltså betrakta det som en del av det europeiska, eftersom landet trots allt är en europeisk kolonial historia.

Inga imperier varar emellertid för evigt, utan uppstår och faller med en viss regelbundenhet. Beroende på hur man räknar är just 500 år en typisk period för ett imperium, eller 250 år med en finare indelning.

Vän av ordning kanske undrar varför USA skulle utgöra ett fallande imperium, men de typiska tecknen finns överallt, i form av gigantisk statsskuld, kaotisk inrikespolitik och andra parametrar. Samtidigt får man se sig brädad på område efter område av Kina, och man försöker desperat klamra sig fast vid den tidigare ordningen.

Man talar om ett nytt kallt krig mellan Väst och Kina, men det är då inte av samma karaktär som det tidigare mellan Väst och Sovjetunionen. Kina är inte en ideologisk motståndare, och har inte heller någon ambition att sprida sitt styrelseskick. Däremot vill man ha en del att säga till om i fråga om världsordningen, och man får den makten genom att ta ledningen i teknik och vetenskap, småningom kanske även kultur.

Kina tog till sig världens produktion genom att erbjuda politisk stabilitet och låg arbetskraftskostnad, och på den vägen har man erövrat produktionskapaciteten. Kina har på samma sätt som tidigare engelsmännen tillförsäkrat sig förmåga att producera bättre, snabbare och effektivare än andra, och därför tar man ledningen i alla tillämpliga fält.

Världens ledande makter är alltid de som nyttjar mest energi och har störst produktion, och härav följer också att militär slagstyrka är en ställföreträdande parameter för makt. Kina förfogar numera över världens största flotta, men det riktigt intressanta är att man har flera hundra gånger större kapacitet att bygga fartyg än USA.

I ljuset av detta är det inte alls förvånande att Kina även rustar snabbt i fråga om kärnvapen, eftersom man har större behov av att avskräcka ju mäktigare man blir. Kärnvapen skiljer sig i det avseendet inte från andra vapen, och befälhavare kan göra en bisarr kalkyl kring två kombattanters respektive arsenal.

Kina har på några år fördubblat sin arsenal, och förfogar numera över runt 600 stridsspetsar. Om ytterligare något decennium kan den siffran ha stigit till flera tusen, och man är då i paritet med USA och Ryssland. En träffande symbolik kring den kinesiska renässansen och det västliga imperiets död.

Vad kan vi göra för att förhindra det? Ingenting, det är en naturlig process som ligger utanför något lands kontroll. Amerikanerna kanske försöker sig på en sista desperat handling i skarpt krig mot Kina, men det lär inte förändra något i grunden. Jänkarna går då bara samma öde till mötes som tidigare japanerna, förhoppningsvis utan kärnvapen.

Kategorier
Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Trött örn inget hot mot elefanten

Den amerikanska skurkstaten fortsätter med sina allt mer omfattande rallarsvingar mot allt och alla i syfte att domptera och uppfostra, med allt från en lavin av sanktioner till Trumps globala handelstullar. De senare sades ursprungligen införas på grund av handelsobalanser, men nyligen har dårfinken hotat länder med vidgade tullar på strikt politiska grunder.

Det rör sig om länder som Kanada, efter att nationen uttalat sig om att erkänna Palestina; Brasilien, på grund av någon process mot Bolsonaro; och nu Indien, för att man handlar olja av Ryssland och därmed ger Kreml intäkter för vidare krigföring. Hegemonen blir därmed allt mer imperielik i sin ambition att tukta länder med en annan hållning i olika spörsmål.

Men högerkrokarna eller vänstersvingarna eller vad det nu är träffar blint och orättvist, enligt Naidili. Man menar att Türkiet har ökat sin import av rysk olja i lika hög grad, medan Kina är den stat som handlar mest olja av Ryssland. Bara det att Trumps förmåga att straffa Kina är ytterst begränsad, vilket han nyligen fick erfara, samtidigt som det är komplicerat att angripa byrackan Erdogan i Ankara.

Ironin har att EU fortsätter vara en av de större finansiärerna av kriget, eftersom man inte har någon egen energiproduktion och har låst sig vid gas.

Och angriper man Indien, som i detta fall, äventyrar man den bräckliga «allians» man söker i syfte att innesluta och kontra Kina, exempelvis i den kvadrilaterala dynga man kallar Quad. På samma sätt alienerar man Australien med samma slags politik, varvid den märkliga pakten Aukus riskerar att brytas; Canberra har redan närmat sig Beijing och börjat lägga ned stridsyxan.

Indien och Kina har aldrig varit och kommer aldrig att bli såta vänner, men de båda länderna inser att de är komplementära och i behov av varandra. Modi förstår vidare att det falska och hycklande Väst enbart vill liera sig med Bharat i syfte att uppnå geopolitisk dominans, och givet Indiens koloniala historia lär man inte gå i den fällan.

Under alla omständigheter innebär Washingtons fientligheter mot allt och alla att Indien och Kina närmar sig varandra vare sig man vill eller inte, samtidigt som de båda även närmar sig Ryssland i allt större utsträckning. Samma resonemang gäller för övrigt samtliga länder i Brics och det globala syd.

Strikt taget skiter världen utanför Väst i det ryska inbördeskriget, på samma sätt som Väst skiter i krigen i Sudan, Myanmar eller andra regioner utan betydelse för västliga intressen. Det är den gängse ordningen, och det kan inte vara på något annat sätt. EU:s och växelvis USA:s tanke att övriga världen måste ställa upp på deras krig mot Moskva är fullkomligt befängd – det är Paasikivi-nivå på den logiken.

Indien kommer alltså inte att åtlyda diktaten från Vita huset, utan kommer att fortsätta handla olja av Ryssland; så även Kina. Om Trump därmed inför extra tullar om tjugofem procent omintetgör han handel med Indien, varvid Kina står berett att ta marknadsandelar.

Så fungerar världen under en polycentrisk ordning där USA inte längre är ensam herre på täppan. Men Trump har ännu att inse detta, och att förstå att världen har förändrats markant sedan han först knåpade ihop sina märkliga tankefoster under 1990-talet.

Kategorier
Indien Kina Politik Ryssland USA

Oljevapnet

Vänsterkommunistiska statstelevisionen SVT menar att Kina har bidragit till att stötta Ryssland ekonomiskt när västländer infört sanktioner mot Ryssland, men så är förstås inte fallet. Man handlar som vanligt med Ryssland, eftersom kriget i Ukraïna inte angår Kina.

Men även Trump-regimen lutar numera åt det hållet, när man under sin världsturné söker bötfälla och «bestraffa» länder för både det ena och det andra. Nu har turen således kommit till Indien och Kina, och man skramlar med hot om repressalier ifall länderna inte slutar köpa olja av Ryssland.

Indien säger sig kunna välja bort den ryska oljan, och har kanske inte så mycket att sätta emot. Kina har däremot rocken full med äss och jokrar att spela ut, och det är förvånande att Bessent med flera fortfarande tror att man agerar från en styrkeposition.

USA fick ju omedelbart krypa till korset när Kina införde exportrestriktioner kring jordartsmetaller, men Beijing har naturligtvis fler vapen att sätta in om det skulle behövas. Inte för att man vill, utan för att man tvingas till det. Allt annat lika vill Kina ha frihandel och inget annat.

Trumps regim flyttar emellertid ideligen målstolparna för att söka klämma åt Kina där man kan, och oljan är en svag punkt då landet är höggradigt beroende av import. Samtidigt söker man göra sig kvitt eller i vart fall minska det beroendet genom storskalig satsning på elektrifiering och grön teknik, där jordartsmetallerna åter kommer in i bilden.

Men för närvarande hämtar man hem några miljoner fat olja per dag, varav en tredjedel kommer från Ryssland. Skulle man kunna ersätta den? Säkerligen, genom att öka importen från Iran, som står för hälften av Kinas behov. Men då skulle Trump… ja, minsta femåring kan räkna ut den vidare förvecklingen i detta drama.

Kina kan alltså inte låta sig luras av Trumps bondfångeri, utan måste sätta hårt mot hårt. Ger man fingret lär man förlora handen och senare hela armen. Förvisso borde Kina ge fingret till Trump, men då i en annan, mer bildlig mening.