Kategori: USA

Kategorier
Asien Japan Kina Korea Politik Ryssland USA

Joseons stigande stjärna

Nordkorea, eller 조선민주주의인민공화국 (Joseon minjujuui inmin gonghwagug / 朝鮮民主主義人民共和國, Cháoxiǎn mínzhǔ zhǔyì rénmín gònghéguó) som det egentligen heter, förärades under dagen besök från Kina, i form av ingen mindre än Xi Jinping (习近平) med hustru Peng Liyuan (彭丽媛). Den koreanske motparten, Gim Jeongeun (김정은 / 金正恩, Jīn Zhèng’ēn) – eller «Kim Jong-un» som han kallas här – mötte upp i ett solstrålande Pyeongyang (평양 / 平壤, Pingrang), tillsammans med makan Ri Seolju (리설주 / 李雪主, Lǐ Xuězhǔ) till dånande jubel och hurrarop från den församlade massan.

Xis besök är dels en reciprok diplomatisk gest, då Gim ju för ett tag sedan gästade Beijing tillsammans med Vladimir Putin, men dels även en ambition av att vårda relationen med den nordkoreanska buffertstaten i en tid då Moskva erbjuder vänskap, handel och annat. Det ryska inbördeskriget i Ukraïna har närt detta konvenansäktenskap mellan den östasiatiska juchestaten och den sibiriska petrojätten i norr, till Zhongnanhais avund.

Kina har nämligen av hävd kontrollerat Nordkorea genom sin stora handelsvolym, men Pyeongyangs vänsterprassel med Kreml har i viss mån frigjort den isolerade staten från Beijings band. Genom rysk handel har man erhållit materiel för vidareutveckling av sina vapensystem samt livsmedel och förnödenheter för industrin, som har tuffat på ganska bra under senare år.

I Förbjudna staden är man inte helt förtjust i att Gims vapenskrammel ökar i volym, eftersom det i sin tur leder till att Japan rustar, vilket ökar spänningarna i regionen. Samtidigt vill man mjuka upp förbindelserna mellan Nordkorea och USA, för att på sikt förmå Washington att skrota sanktionerna.

Trots allt är Pyeongyangs kärnvapenarsenal ett faktum, och absolut ingenting kommer att få Gim eller dennes efterträdare att avstå från denna livförsäkring, allra minst när man ser hur försvarslösa Tehran och Caracas förödmjukas av den amerikanska skurkstaten. Samtidigt «tillåts» folkmördarstaten Israel ha kärnvapen, utan att man för den skull sanktioneras till helvetet.

Västs tryck mot Joseon är en rest från kalla kriget, och har numera ingen relevans, annat än att förlänga lidandet för det nordkoreanska folket. Om sanktionerna skrotas, kommer landet att erfara en omfattande ekonomisk tillväxt, och med den allt större avspänning med det sydliga broderfolket. Man kan då börja skönja konturerna av en återförening.

Det senare ligger förvisso inte omedelbart i Kinas intresse, så länge Sydkorea är under amerikansk ockupation med ett antal militära installationer, men att trupperna är där just på grund av det forna koreakriget är en faktor man måste ta med i beräkningen. Vid en återförening har de inte längre något existensberättigande, även om Beijing inte kan lita på att USA packar ihop vid koreanskt töväder.

I förlängningen är ett återförenat Korea oundvikligt, och om det sker under en period av pax sinica desto bättre, då det är det normala tillståndet i regionen. Men vägen dit kan bara gå genom att erkänna Joseon som kärnvapenmakt, och att ge upp det ekonomiska förtrycket. Gör då detta.

Kategorier
Kultur Politik USA

Inte Trumps fotbolls-VM

Med indignerad gnällbältesdialekt beklagar vänsterkommunistiska statstelevisionens inbjudna deltagare i ett politikprogram den stundande fotbollsfesten i Nordamerika för att vara politiserad, bara för att i nästa andetag förfasa sig över att Donald Trump i ett dekret rätteligen har förbjudit transsexuella från att delta i nationella idrottstävlingar samt en lång rad andra omständigheter av just politisk karaktär.

Vem minns inte sossekvinnornas politiska kampanj «football yes, prostitution no» under VM 2006 i Tyskland, med flera efterföljande arrangemang av samma karaktär? Eller den «svenska modellen» med hållbarhet, facklighet och hela faderullan av rödgröna vänsterkommunistiska sexord som åberopas inför svenska ansökningar om olympiska spel, som vi därför förstås aldrig erhåller? Politiserade är alla dylika mästerskap, från alla håll och kanter, men vissa sådana politiska angrepp tycks vara finare än andra.

I statstelevisionen är det ju kutym att inför varje stort mästerskap begråta det faktum att diktaturer «tillåts» arrangera dylika evenemang, av den ena orsaken efter den andra, men nu visar det sig att inte heller demokratin USA duger åt dessa kräsna finsmakare. Man kan misstänka att det enda godtagbara vore om de ädla socialdemokratiska skandinaviska länderna prenumererar på samtliga stora mästerskap, så hade sporten varit en fin värld.

Är det inte för att Fifa:s Infantilo stryker makten medhårs och i princip ingår i den amerikanska administrationen, som det uttrycks, så är det för att migrationen har strypts eller annat elände. Men priset tas nog ändå av att man förfasas över att man i VM 2026 kommer att tillämpa «dynamisk prissättning», en företeelse som råkar vara förbjuden (!) i det vänsterkommunistiska Europa, där fotbollen anses vara var mans egendom och en utväxt av arbetarklassens kultur.

Med «dynamisk prissättning» menas inget annat än att efterfrågan styr tillgången och därmed priset på biljetter, det vi vanligen kallar marknadsekonomi, den mekanism som gäller för i stort sett alla andra varor och tjänster i samhället. Varför skulle just fotbollen vara undantagen?

Man beklagar sig över att en vanlig familj inte kan bekosta biljetter kring tusen dollar – plus resa och tilltugg –, eller för den delen finalbiljetter för tio till trettio tusen dollar, men man nämner inte att det finns mängder av budgetbiljetter för 150–250 dollar, som väl är en överkomlig summa för ett arrangemang av sådan klass – det är inte korpfotboll vi talar om, och det är nog inte en mänsklig rättighet att få bevista ett fotbolls-VM på plats och ställe. Oaktat att mängder av överblivna biljetter kommer att reas ut enligt samma princip.

Det är samtidigt samma vänsterkommunistiska klick som brukar förespråka «lika lön för lika arbete» med avseende på damfotbollen, som om kvinnlig amatörfotboll på allvar skulle dra in mer än någon procent i intäkter jämfört med den riktiga fotbollen. Men sådan kommunism förutsätter samtidigt att pengarna tas någonstans ifrån, och då vore väl «dynamisk prissättning» en bra mekanism? Vem tror man betalar kalaset, egentligen?

Fotbollen är förstås sedan länge hyperkommersialiserad, varför den typen av vänsterkommunistiskt ideal är ytterligt malplacerat i samtiden. Det är i princip bara i svensk statstelevision man kan höra sådant dravel, som om det fortfarande vore 1973.

Bojkott av idrottstävlingar kan vara motiverat i undantagsfall, som när det gällde apartheid i Sydafrika och Rhodesia, eller när det gäller apartheid och folkmord i Palestina, men i övriga fall ställer vi helt enkelt politiken åt sidan när det gäller sådana kulturella evenemang. Det spelar ingen roll var matcherna spelas, bara att de bästa lagen möts under rättvisa omständigheter, och att det blir en folkfest. Detta är inte Trumps fotbolls-VM, utan världens.

VM går alltså i Nordamerika, det vill säga USA, Mexiko och Kanada, inte bara i Trumpland.
Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland USA

G2: bipolär världsordning

För snart ett år sedan förnedrades Europeiska unionen fullständigt, då den icke folkvalda Uschela von der Liar lyfte på kjolen och insisterade på att Trump våldtar Europa. Som det billiga stycke hon är lät hon sälja ut vår kontinent utan något alls som motprestation, utan tvärtom revs tullar mot USA när USA höjde sina mot Europa.

Horeri kallas sådant, när tjackhoror säljer ut sig för brödsmulor, och inte ens det. von der Liar är en hora, så ock skatan Kallas, likväl Tuffe Uffe och hela konkarongen av europeiska CP-politiker. «Det är bättre än ingenting alls» eller «det är bättre än alternativet», som ursäkterna låter från dessa äckliga politiska fnask.

Narrativet är att man behöver USA för att kunna fullfölja sitt krig mot Ryssland och stödja den korrupta ukraïnska rumpstaten i all evighet, samtidigt som man är så mån om att behålla den amerikanska marknaden för europeiska bilar på dekis. I hemlighet tror man även att ordningen ska återställas när Trump väl försvinner. Men så blir det inte, tärningen har kastats.

Samtidigt som Europa borrar ned sig allt djupare i det ryska inbördeskriget i Ukraïna och därmed plöjer ned pengar i ingenting snarare än att investera, ser vi på motsvarande vis hur «fredspresidenten» Trump skjuter slut sitt lager av robotar mot Iran. Kriget vinner han lätt, men slaget har han redan förlorat, eftersom han inte ens förmår ta kontroll över Hormuz. Det ekar bekant sedan britterna försökte ungefär samma manöver i Suez, och därmed accelererade sin nedgång.

Kontrastera detta mot Kina, den stora stabilisatorn i världspolitiken och -ekonomin, eller kanske den stora attraktorn vore ett bättre uttryck, givet hur världsledare anländer till Beijing i skytteltrafik för att göra affärer med Xi Jinping. Detta fredens imperium accelererar allt våldsammare i fråga om teknisk och vetenskaplig utveckling, allt medan Väst faller och förfaller i ungefär samma tempo i sin självgodhet och arrogans.

Föregående vecka slog Donald Trump en koutou (叩头) inför kejsar Xi, och i dag anlände Vladimir Putin till Norra huvudstaden för samma gest. Trump sålde ut Taiwan för bönor och Boeing, medan Putin kommer med en pipeline i bagaget för att söka Kinas fortsatta inofficiella stöd i sin kamp mot den europeiska aggressorn.

Sanningen är att Kina behöver Ryssland för sitt enorma energibehov, och det passar Beijing ganska bra att den ryska björnen är tilltufsad, om än inte nedklubbad. På samma sätt är det till Zhongnanhais fördel att USA tröttar ut sig på krig i Mellanöstern och i Sydamerika, för att man då kan konsolidera den egna regionen och återta sin forna dominanta position under en ny pax sinica.

Donald Trump myntade begrepet G2 under sitt besök, ett slags retorisk eftergift till det faktum att den unipolära världsordningen under den hegemoniska amerikanska skurkstaten nu är förbi. Kanske är det ännu inte riktigt en polycentrisk ordning, utan mer att betrakta som just en bipolär sådan, med Kina och USA som givna poler och med ett antal mindre satelliter i form av Indien, EU och Ryssland.

Och det är ju därför ledare från Väst och Globala syd anländer till Beijing i strid ström, för att tillförsäkra sig bra villkor och hedga mot ett labilt amerikanskt imperium på fallrepet. Det fanns en tid när Xi reste flitigt världen över för att bygga broar, men han har passerat det stadiet och kan numera befästa brofundamenten på hemmaplan i egenskap av sin statsmannamässighet och landets pålitlighet.

Washingtons debacle i Iran betyder i praktiken att man inte kommer att strida militärt mot en betydligt starkare motpart som Kina, och eftergiftspolitiken kring Taiwan är egentligen en bekräftelse på det. Retoriken kring «G2» inskärper således att Kina och USA numera är jämlikar, ett uttalande som hade setts som befängt för bara tio år sedan – nu är det bekräftat.

Kategorier
Kina Politik Taiwan USA

Trump nixar självständighet för Taiwan

Facit av mötet mellan kolosserna Xi och Trump i Beijing är inte riktigt klarlagt, och man kan riktigt se hur medieskrået famlar efter ord att pryda sina innehållslösa krönikor med. Men en del saker som sipprar ut skvallrar om den större bilden.

I’m not looking to have somebody go independent. And, you know, we’re supposed to travel [15,000 kilometers] to fight a war. I’m not looking for that.

Inte minst Donalds utsaga om att Taiwan inte ska räkna med USA:s hjälp om man skulle få för sig att utropa självständighet från Kina. Det är ett dramatiskt avsteg från Sleepy Joe Bidens hållning att Washington visst skulle försvara rebellerna på Taiwan, och en återgång till tidigare försvar av status quo.

Det innebär givetvis inte klartecken för Kina att med våld inkorporera ön, men det är inte heller den lösning man främst syftar till. Om USA backar the fuck down från Taiwan, lär viljan att låtsas vara självständig minska hos den gröna terrorns företrädare i Framstegspartiet, och en mer stabil situation kan åter råda kring ön.

Zhongnanhai tycks därmed ha fått gehör för sin ultraröda linje kring Taiwan, en sak Donald lätt kan gå med på i utbyte mot att få lite draghjälp i Hormuzsundet samt att få sälja lite bönor och flygplan. I övrigt har man väl som mest förlängt vapenvilan i handelskriget, kan tänkas.

Storkukstabloiden utmärker sig i vanlig ordning med storstilad journalistik kring Kina, och som tidigare är man du med Xi.

Donald är ju affärsman, och ideologi är inte riktigt hans starka sida. Angående Taiwan har han lagt kraftiga tullar även där, samt hävdat att ön har stulit amerikansk halvledarteknik. I Taibei noterar man förmodligen att USA inte är helt pålitligt, och att det kan skifta fort. Och om man bygger avancerade fabs i USA, lär den amerikanska viljan att stå bi minska snabbt, resonerar man.

Praktiskt resultat av detta lär bli att Lai Qingde och hans rövarband i Taibei modererar tonen nedåt en smula, och att Beijing på motsvarande vis får mindre anledning att anställa storskaliga blockadövningar kring ön. Det i sin tur ger utrymme för dialog och naturlig integration, i det oundvikliga målet att småningom fusionera inbördeskrigets båda parter i en enhet.

Mellan USA och Kina fortsätter ställningskriget, så länge Kina har övertag i jordartsmetaller, produktionskapacitet, läkemedelskomponenter och dylikt, och USA på motsvarande vis kan hota med att strypa tillförseln av avancerade halvledare. Det är två supermakter som brottas, men ingen har riktigt övertaget. Och det är ju en bra sak, för det är en form av terrorbalans som gynnar världsfreden, trots lokala skärmytslingar.

Kategorier
Kina Politik USA

Tungviktarmöte Xi – Trump

I ena ringhörnan har vi frihandelns försvarare, en statsman vars land prioriterar fred, handel och teknisk utveckling. I den andra har vi istället frihandelns förgörare, en veritabel buffel som bedriver protektionism och ekonomisk utpressning mot hela världen, som gör anspråk på andras territorier och vars land inte känner något annat än ständigt krig.

På onsdag möts de två, för första gången på nästan tio år, efter att en rad krig försenat den amerikanska skurkregimens ledare från att ta flyget till Beijing. Rundturen är dessutom rejält nedkortad, och Trump kan nog inte räkna med att få riktigt samma förstklassiga behandling som senast.

Icke desto mindre kommer Xi Jinping att agera statsmannamässigt och diplomatiskt, med landets bästa framför ögonen snarare än personlig revansch eller dylika billiga känslouttryck. Det är inte säkert att den andre killen agerar på samma sätt, det beror på vilka neuronimpulser som vinner kampen i hans mjuka hjärna.

Xi prioriterar således status quo i handelskriget, att tarifferna ska stanna på hanterbara nivåer och att de båda länderna kan bygga en stabil relation från en låg nivå. Trump vill å andra sidan säkra åtkomst till jordartsmetaller, vilket från USA:s sida kräver eftergifter i fråga om exportkontroll på mikrochips eller stödet till Taiwan – eller båda två. USA vill gärna att Kina åter börjar köpa större volymer sojabönor och andra lantbruksprodukter, så att man slipper subventionera de egna bönderna. Kina vill å andra sidan sälja sina bilar i USA.

Oavsett vilket ska man veta att Beijing sitter med trumf på hand i nästan alla avseenden, medan Washington är hårt pressat från alla håll och kanter. Statsbudgeten skenar, samtidigt som det ekonomiska kriget mot omvärlden slår hårt mot den egna industrin, som måste köpa dyrare insatsvaror till sina produkter.

Teknokraterna i Zhongnanhai kan samtidigt luta sig tillbaka och åse hur landets enorma satsning på teknisk utveckling nu betalar sig många gånger om, när man rycker ifrån USA på allt fler områden och tar täten i fråga om grön teknik, AI, humanrobotik med mera. Man har sedan länge passerat USA i anslag till forskning och utveckling, antal patent som beviljas per år och inte minst andelen kvalitativa artiklar i vetenskapliga publikationer.

USA hänger inte längre med, utan får anstränga sig hårdare än eljest. Det hjälper nog inte att den vetenskapsfientlige Trump skär ned i sektorn, inte heller att hans migrationspolitik skrämmer iväg de talanger från Kina som USA länge varit beroende av.

För världens bästa är det mest passande utfallet att Xis linje får gehör, att de två supermakterna enas om att tolerera och respektera varandra, och att man etablerar en stabil förbindelse i en annars kaotisk tid. Så länge dessa två bjässar kommer överens sålunda behöver man inte vara särskilt orolig för en apokalyps av något slag.

Men frågan om Taiwan pockar på en slutgiltig lösning vad det lider, samtidigt som USA har att försöka försvara sin hegemoni, enkannerligen i Stilla havsregionen. Det kan snabbt blåsa upp till strid, och det kan urarta lika snabbt – särskilt med en president vars slumpmässiga neuronimpulser avgör dagsformen.