Kategori: USA

Kategorier
Asien Europa Kina Politik Teknik USA Vetenskap

东升西降: Öst stiger, väst förfaller

En rad ställföreträdande parametrar kan nyttjas för att få en blick över utvecklingen i världen, exempelvis produktion av elektricitet. Tidigare fattiga länder som Kina har här dragit ifrån övriga fältet med råge sedan 2010, med en skarp acceleration sedan 2001, året då man blev medlem i WTO och därmed världens fabrik.

Man skulle kunna invända att jättelandet Kina visserligen har 2.5 gånger större produktion av elektricitet än USA, men också fyra gånger fler invånare. Per capita är Kina ännu efter, skrockar de malliga västerlänningarna!

Men det intressanta är riktningen, inte det momentana värdet. Elektricitet är ett annat mått för energi och därmed för produktionskapacitet, och med sådan kapacitet följer alla övriga mått som ekonomisk tillväxt med mera. Redan Karl Marx skulle hävda att den som förfogar över «produktionsmedlen» har makten, och den innehas alltså allt mer av Kina.

Europa går däremot kräftgång med minskad produktion av elektricitet, vilket är ett uttryck för avindustrialisering och ekonomiskt förfall. Europas bilindustrier har det svettigt med höga energipriser, tung reglering och sviktande efterfrågan i ljuset av den kinesiska dominansen på elbilar, och Europa har inte så mycket i övrigt att komma med i fråga om teknisk utveckling.

Man följer därmed Japans nedgångskurva, ett land som varit på dekis i tre decennier efter att ha blivit bortfintat av USA. Man talade ofta om det «japanska undret» och det «japanska hotet» under 1980-talet, men i absoluta termer var landet egentligen en mindre aktör jämte EU och USA. Och i förhållande till Kina är det numera en veritabel dvärg.

Utvecklade länder som USA och Sydkorea fortsätter att växa i mer behaglig takt med avseende på energiproduktion, medan tillväxtländer som Indien har en brantare kurva. Men inte ens den förslår i jämförelse med Kinas, och Indien lär aldrig komma i kapp i något som helst avseende med den takten.

Energi som ställföreträdande parameter för industriproduktion har inte bara ekonomisk innebörd. Kina står för över hälften av världens produktion av fartyg, medan USA mäktar med ungefär en promille. Det rör sig då inte bara om containerfartyg och lyxkryssare, utan även om krigsfartyg.

Kina har numera världens största flotta i numerär och inom kort även i tonnage, i stort koncentrerad till den egna regionen, medan USA:s är utspridd över hela världen. Men framförallt har Kina flera hundra gånger större kapacitet att ersätta förlorade skepp vid händelse av en skarp konflikt, vilket ger militär dominans.

Vän av ordning brukar hävda att USA snabbt kan ställa om produktionen samt nyttja allierade som Sydkorea (28 %) och Japan (15 %) för sådan produktion, men det är ändå ett givet handikapp. Och den kapaciteten gäller all slags militär utrustning, från flygplan och drönare till automatkarbiner och ammunition.

Andra parametrar berättar om en helt annan sorts kinesisk dominans i vardande, nämligen avseende forskning och utveckling. Kännetecknande för USA under 1900-talet har varit just dess oerhörda tekniska och vetenskapliga dominans, men man får nu se sig detroniserat i allt fler fält av Kina – och härav följer den desperata ambitionen att stänga ute Kina medelst exportkontroll, handelstullar och annat ekonomiskt tvång.

Kina toppar numera inte bara i antal patent och akademiska artiklar, utan även i termer av högkvalitativ forskning. Givet allt annat lika borde detta resultera i enorm kinesisk dominans i nobelpris i fysik, kemi och medicin om ett par decennier, även om man inte kan utesluta politisk inblandning i saken.

Kina övertar då USA:s roll som vetenskaplig och teknisk dominant, samtidigt som man alltså förfogar över «produktionsmedlen». Vad det innebär kan var och en räkna ut, men mer intressant för vårt vidkommande är kanske vad det blir av Europa i denna utveckling.

Europa försvinner helt enkelt från kartan, och blir kanske mest ett turistmål, en föredetting som brukade regera världen men som inte längre förmår konkurrera. En kontinent som tog död på sig själv med sovjetreglering kring plastkorkar framför ekonomisk tillväxt, politiskt korrekta «värderingar» kring *2SHBTQIAP++ framför hårdkokt forskning, massiv invandring från tredje världen framför inre utveckling, samt klimathysteri framför energiproduktion. Kanske krigar man ihjäl sig ännu en gång, givet den märkliga upprustning som nu sker?

Även USA tar nu raska steg mot klippavsatsen genom dess inre politiska kaos, handelskrig med hela världen och allt större alienation gentemot det globala syd. Handelstullarna är ett slags skatt på den egna konsumtionen och produktionen, då det amerikanska näringslivet är höggradigt beroende av import från övriga världen för sin produktion.

Xi Jinping har i sina politiska tal förfäktat aforismen 东升西降 (dongsheng-xijiang) eller öst stiger, väst förfaller, som ett uttryck för denna utveckling, som numera är uppenbar för var och en. Han är knappast ensam om att inse detta, utan har gott sällskap av andra i att se detta mönster.

Som europé kunde man önska en annan utveckling, men man kan bara konstatera att Europa inte fattar, inte vill fatta och inte har förmågan att fatta. Detta eftersom man aldrig ändrar riktning utan håller fast vid kursen, rakt emot isberget, stupet eller vad man nu vill använda för metafor.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Något ruttet med Europa

Nionde juli närmar sig och därmed också upplösningen i den amerikanska protektionismens andra fas. Skurknationen har redan börjat skicka ut brev om tullsatser till länder som saknar «uppgörelse», men sannolikt vidtar nu en tre veckors förlängning när Taco-mannen inte riktigt vågar gå hela vägen.

En annan aktör som inte riktigt vågar är EU, som inledningsvis skramlade högt om «reciproka tullar» och andra motåtgärder, men som nu har tystnat helt. Man verkar tydligen vara fullt beredd på att ta den amerikanska dolmen i tvåan utan några som helst motkrav, samtidigt som man åter orienterar sig efter sina amerikanska herrar. Man viker ned sig fullständigt.

Det visar sig bland annat i att man istället införde nya restriktioner kring medicinsk utrustning från Kina, en knytnäve som omedelbart resulterade i motsvarande kinesiska begränsningar. Problemet för EU är att man inte har något som helst övertag gentemot Kina, utan tvärtom är hårt inlindat i gemensam handel. Att bråka med Kina löser därför inte EU:s problem, det förvärrar dem.

Med sådana ingrepp slår man nämligen krokben för Philips, Siemens och andra europeiska företag på den kinesiska marknaden, och man får därmed i praktiken mindre tillträde snarare än större, det man syftar till. Det senare skulle man få med automatik om man ratificerade investeringsavtalet CAI, men EU tycks hellre vilja leka geopolitik än att ge den stagnerade ekonomin en välbehövlig vitamininjektion.

En annan som alldeles har gått bort sig i geopolitik är Natos generalsekreterare Mark Rutte, som inte riktigt är av det rätta virket för jobbet. Nederländaren ägnar sig åt paranoida fantasier när han i en intervju i en amerikansk tidning ger uttryck för tanken om ett vidgat Nato och engagemang i «Indopacifien».

Exempelvis inbillar han sig att Xi Jinping inför en eventuell befrielse av Taiwan först kommer att ringa sin kompis Putin i Moskva och begära att denne startar ett krig mot ett Nato-land som avledningsmanöver… en tanke så verklighetsfrämmande att man undrar hur denne figur egentligen kunde bli utsedd till generalsekreterare.

Verklighetsfrämmande, dels för att Kina inte har ett sådant grepp om Ryssland; dels för att Kina inte ingår allianser och alltså inte arbetar på det viset; dels för att Kina redan kan nyttja kriget i Ukraïna för ett sådant syfte; dels för att Kina mer har siktet inställt på manchuiskt territorium som man tidigare har förlorat till Ryssland; och dels för att Moskva nog inte är berett att begå självmord bara för att Xi ringer.

There’s a second reason that has to do with the Indo-Pacific. There’s an increasing realization, and let’s not be naïve about this: If Xi Jinping would attack Taiwan, he would first make sure that he makes a call to his very junior partner in all of this, Vladimir Vladimirovich Putin, residing in Moscow, and telling him, “Hey, I’m going to do this, and I need you to to keep them busy in Europe by attacking NATO territory.” That is most likely the way this will progress. And to deter them, we need to do two things. One is that NATO, collectively, being so strong that the Russians will never do this. And second, working together with the Indo-Pacific — something President Trump is very much promoting.

Det är alltså något väldigt ruttet i Europa, och Rutte epitomiserar eller förkroppsligar denna röta med sina fantasier om europeiskt engagemang i «Indopacifien». EU och Nato har lika lite där att göra som exempelvis Kina har att göra i Medelhavet eller Kattegatt, men det är ändå det koloniala och expansiva dårnarrativet som allt mer får fäste i Europas huvudstäder.

Man tycks inte vilja acceptera den polycentriska världsordning som redan är förhandenvarande, utan tror att man kan tukta Kina och bibevara eller snarare återuppliva det forna unipolära paradigm då Europa åkte snålskjuts på amerikansk global dominans. Den tiden är emellertid förbi, och Europa måste börja inse detta.

EU måste stå upp som en självständig aktör och befria sig från sina amerikanska bojor en gång för alla, samtidigt som man godtar att man inte längre är herre på täppan i världen. Man måste förstå att det finns andra värderingar och andra kulturer i denna värld, och att man inte längre har makt att projicera de egna på andra. Varken EU eller USA sätter längre «regler» i världen, utan har att göra upp dessa gemensamt med Kina, Indien och för all del även Ryssland.

Ju fortare Bryssel och europeiska ledare förstår detta, desto snabbare kan EU komma ur sin prekära sits med stagnerad ekonomi, överdimensionerad sovjetreglering och geopolitiska feberdrömmar. Kina besegrar man inte med en militär konflikt kring Taiwan, som Europa inte har något att göra med, utan genom att konkurrera i AI, nanoteknik och andra fält som Europa alldeles har halkat efter i.

Vägen framåt för EU ligger i självständig hållning och samarbete med Kina och andra för att kontra amerikansk protektionism.
Kategorier
Kina Kultur Politik Religion Tibet USA

Tibetlaman lämnar jordelivet

Dainzin Gyaco, den fjortonde tibetlaman, klamrar sig fast i livet och fyller nittio år på söndag. Som present ger han sig själv äran att via ombud utse sin efterträdare, som han menar kan vara en kvinna, eller i vart fall någon i ett «fritt land».

Ombudet i fråga är en stiftelse han själv har bildat i sin långvariga exil i indiska Dharamsala, men en sådan har givetvis ingen som helst bestämmanderätt i frågan. Och det har inte heller laman själv, han äger inte ämbetet, utan har bara att förvalta det.

Det hindrar naturligtvis inte Väst från att försöka spela det sista kortet innan ridån går ned för alla försök att splittra Kina via Tibet, på samma sätt som tidigare i Hongkong och Xinjiang. Man försöker bland annat anspela på det «löjliga» i att en ateistisk (snarare sekulär) regering lägger sig i religiösa bestyr.

Men å ena sidan ligger religionen i varje modernt land under den sekulära maktens kontroll, och å den andra ska nog Väst tala mycket tyst om att «lägga sig i». För det är just vad man gör när man lägger näsan i blöt i frågan om Tibet med mera.

Exempelvis USA har en lag kallad «Tibetan Policy and Support Act», som bland annat syftar till att stödja lamans val av efterträdare, och vi har här alltså en sekulär regim som vill lägga sig i ett annat lands religionslagar. I själva verket har man ett helt koppel av dylika lagar, där man tror sig kunna besluta om Kinas inre angelägenheter, exempelvis «Uyghur Human Rights Policy Act».

Men i den krassa verkligheten har Beijing solida argument för att kontrollera successionen, nämligen genom den lag som har varit förhandenvarande sedan 1793, då Kina tog kontroll över Tibet. Det är alltså inte ett «kommunistiskt» påfund att lägga sig i processen, utan den tradition som har gällt i över tvåhundra år, i dynastin Qing, i Republiken Kina och nu slutligen i Folkrepubliken Kina.

Lagen tillkom just för att separera religion från politik, det vi benämner sekularism. Och häri ligger också Beijings intresse, att säkerställa att nästa lama inte är separatist i Washingtons sold. De religiösa aspekterna lämnar man med varm hand till de sakkunniga gulhattarna att tvista om. Det är en högst rimlig ambition, och den som inte erkänner det är helt enkelt oärlig, eller kanske bara dum i huvudet.

När laman småningom somnar in lär vi därför få se en sista febril ansats från «exilregeringen» och dess proponenter i västliga huvudstäder att lansera en egen reinkarnerad efterträdare, men med det kommer man att gå bet. Beijing lär ha en färdig spelbok, och gissningsvis kommer man gå hårt åt alla krafter som försöker anstifta vidare oro i Tibet.

En glädjens dag i Tibet när den reinkarnerade laman småningom kommer hem.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik USA Vetenskap

Självklart mer samarbete med Kina

Rektorer för fyra tunga lärosäten har i en debattartikel argumenterat för mer samarbete med Kina om teknik, forskning och utveckling, i vad som får sägas vara en nykter analys i en i övrigt paranoid omgivning. Men man får förstås genast mothugg av Timbro-organet Frispel samt notoriska ledarskribenter.

Bland de senare uttrycks att Europas långsiktiga säkerhet är beroende av att det är USA som har det ekonomiska och teknologiska övertaget mot Kina, och att i en värld dominerad av Kina skulle vårt sätt att leva och styra våra samhällen inte finnas kvar, inklusive våra fria universitet.

Det är en skogstokig analys, som tar geopolitiken för något slags nollsummespel där det bara kan finnas en herre på täppan, det vill säga att Kina avser att överta USA:s position som global hegemon. Kina har inte och har aldrig haft en sådan ambition, och det är inte heller en sådan utveckling som är förhandenvarande.

Vi har istället en polycentrisk ordning i vardande, med flera poler och maktcentra snarare än en enskild supermakt som länge har tillåtits missbruka sin maktställning. I en sådan världsordning är det tämligen självklart att Sverige och Europa måste lira med samtliga parter, och att Europa inte längre kan vara en amerikansk vasall utan en självständig aktör – i själva verket en av polerna tillsammans med Kina och USA.

Men om Kina vinner teknikkriget? frågade jag i ett inlägg för halvannat år sedan, avsett att illustrera just detta dilemma. Det är egentligen en retorisk fråga, eftersom Kina kommer att ta täten i vetenskaplig forskning och utveckling samt dominera stort i nästan alla områden. Det är elementärt så, givet att Kina har den större skalan i allt. Alla pilar pekar i den riktningen.

Men det innebär enligt ledarskribentens virriga resonemang att det då är kört för Sverige, att «vårt sätt att leva» (som amerikanismen lyder) upphör, och att våra «fria universitet» blir mindre fria. Som om Beijing kunde – eller ville – påverka andra länders styrelseskick, kultur och inhemska politik. I själva verket har Kina en stående ickeinblandningsprincip att förhålla sig till, med krav om reciprocitet.

Den knäppa ledarskribenten tillskriver i övrigt Kina väldigt mycket mer makt än vad man faktiskt har, exempelvis att Beijing är den makt som med ett par telefonsamtal hade kunnat avsluta nästan alla krigen som rasar i världen just nu. I själva verket har man ingen kontroll alls över dessa skeenden, och har inte heller något med dem att göra. Man kan inte ens påverka raketmannen i Pyeongyang.

Givetvis innebär Kinas dominans politiskt inflytande, men det gäller enbart internationella relationer, standarder, diplomati med mera, inte enskilda länders nationella politik eller kultur. Och det är bara bra, eftersom en värld där den enda supermakten USA missbrukar alla system inte är till båtnad för någon.

För Sveriges vidkommande är det helt självklart att vi måste ha omfattande samarbeten med världens främsta ekonomier och forskningscentra. Till de senare hör redan kinesiska universitet med en tämligen brutal dominans i aktivitet, samtidigt som Kina sedan länge toppar patentligan helt överlägset.

Under sådana omständigheter faller också argumentet att Kina skulle ha något särskilt intresse av svenska universitet eller bedriva industrispionage mot svenska företag. Den som leder utvecklingen har alltså inget större behov av det, och kinaantagonisterna tycks ha 1990-talets Kina i sinne när man formulerar sina märkliga analyser.

Kina kommer alltså att dominera teknisk forskning och utveckling samt ta den ekonomiska täten, men man kommer inte att regera i ensamt majestät, utan i konkurrens med USA. Om Europa och lilla Sverige vill vara med i den utvecklingen har man att förhålla sig till båda dessa makter och inte lägga alla sina ägg i den amerikanska vasallens korg – det vore den verkliga säkerhetsrisken.

Kina är mer möjlighet än hot. Och USA:s tid som global hegemon är faktiskt över, det är dags att svälja det pillret nu.
Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland USA

Dominoteori och Europas Vietnam

Tre och ett halvt år har nu passerat i det ryska inbördeskriget, och Donald Trumps försäkran om att han skulle kunna avsluta kriget på en dag har kommit rejält på skam. Tvärtom lutar det nu åt att kriget kan komma att rasa i många år till, eftersom Europa alldeles har grävt ned sig i skyttegravarna och inte tolererar något annat än fullständig seger för Ukraïna.

En seger som naturligtvis aldrig kan infrias, men i brist på den väljer man hellre ett likaledes totalt nederlag för Kiev framför förhandlingar och delseger för Moskva. Offras görs de många ukraïnske män som brinner upp för ingenting annat än en hägring, eftersom Europa inte vågar skicka egna trupper i rädsla för vidgad militär konflikt.

Men Europas skadas ändå svårt, dels genom den energikris som har följt i spåren av det västliga sabotaget mot Nord stream och utfasningen av rysk energi, en bristsituation som orsakar fördyringar i näringslivet och bland befolkningen, och som i förlängning har följdeffekter som lägre tillväxt, konkurser och på sina håll recession.

Den utvecklingen skadar Europas näringsliv permanent, då man hamnar rejält på efterkälken i konkurrensen med inte minst Kina. Europeiska bilar riskerar bli lika omoderna som amerikanska när Kina tar täten, i lihet med hur Japan och Sydkorea fintade bort USA för ett par decennier sedan. Överhuvudtaget har Europa inte längre så mycket att komma med vad gäller ny teknik, utan har redcuerats till en global semesterort som inte kan leverera annat än floskler, sovjetreglering och käcka «värderingar».

Under dessa omständigheter har EU:s apparatjiker enats om att tokrusta för lånade pengar, trots att man redan har en trefaldigt större budget än Ryssland. Det kanske vore en någorlunda sund idé om pengarna ginge till europeisk försvarsindustri, men risken är att man bara matar det amerikanska militärindustriella komplexet – vilket förmodlligen är Trumps underliggande motiv i att hetsa om fem procent. Man klamrar sig fast i den kapade «transatlantiska länken» i hopp om att rädda vad som räddas kan.

Situationen liknar allt mer den i Vietnam 1955–1975, det första av USA:s många evighetskrig. Det amerikanska imperiet hade lagt under sig Japan och Sydkorea i kolonisation efter andra världskriget och därmed skapat den ordning som gäller än i dag, med en tudelning av Korea och befästning av Taiwan. Men framförallt gällde den paranoida dominoteorin, att om ett land faller till den röda kommunismen, så riskerar övriga att falla som dominobrickor.

Vietnam, som hade koloniserats av Frankrike, föll under andra världskriget till Japan, och därefter vidtog ett befrielsekrig som sedermera urartade till ett inbördeskrig mellan nord och syd, understödda av respektive sida i det pågående kalla kriget. Vietnam blev därmed ett av flera skuggkrig under kalla kriget.

Nord avgick som bekant med segern, och Vietnam blev kommunistiskt. Men inga andra dominobrickor föll i Thailand med flera omliggande länder, varför «teorin» uppenbarligen var felaktig. USA fick sjappa från Saigon, på samma sätt som man sedermera har fått sjappa från Kabul i ett liknande evighetskrig mot en primitiv fiende.

Vän av ordning skulle här kanske inflika att Ukraïna då är Rysslands Vietnam, eller Rysslands andra Afghanistan om man så vill, men så är ju inte riktigt fallet då man enkelt kontrollerar det territorium man har tagit. Det är tvärtom så att Ukraïna riskerar att bli Europas Vietnam, ett skuggkrig vi engagerar sig i med hull och hår utan att det egentligen angår oss.

I retoriken torgför man den enfaldiga fabeln att vi står på tur om Ukraïna förlorar, vilket är och förblir en amsaga. Det är således Europas variant av «dominoteori», att Ryssland efter Ukraïna ska ge sig på baltländerna, Finland, Sverige, Polen och så vidare. Som om Moskva på allvar skulle utmana det långt rikare och resursstarkare Nato… det är så befängt att man måste ta sig för pannan.

Nej, i grund och botten handlar det även här om geopolitisk expansion, en modern form av kolonialism genom övertygelse, inflitration, manipulation, desinformation, komplotter och direkt engagemang i form av iscensatta statskupper (Euromaidan 2014). Tugga för tugga och bit för bit har Nato mumsat i sig forna sovjetstater och därmed allt mer inkräktat på den tidigare säkerhetsordningen, men det har då handlat om bufferstater.

Ukraïna är emellertid ingen satellit, utan ryskt kärnområde, och därför en illröd linje för Moskva. Västs och Natos hållning är att det står varje land fritt att söka sin egen väg i att försvara sig, men det fungerade inte riktigt så när Kuba blev föremål för installation av sovjetiska robotar under Kubakrisen 1962. På samma sätt skulle USA aldrig godta att centralamerikanska länder faller inom ramen för Kinas militära engagemang, och Kina skulle inte heller godta att Taiwan blir en amerikansk utpost.

Därför blir det kraftmätning, där å ena sidan Moskva anser att den egna existensen är hotad, och å den andra Väst har plöjt ned så mycket kraft och prestige i projektet Ukraïna att man inte kan backa med hedern i behåll. Förnedring genom rysk totalseger är i det perspektivet så mycket lindrigare än att backa och hissa vit flagg.

Därför fortsätter skuggkriget i många år till, för att pajasar som Kallas, von der Liar och många lokala europeiska politiker alldeles har tappat förståndet och förskansat sig i skyttegravar och «situationsrum» för att utkämpa ett skuggkrig som för allt vad det är värt faktiskt inte angår Europa och dess medborgare.

Framförallt är det ett krig man aldrig kan vinna, och det enda man kan åstadkomma är att fördröja den givna utgången, på Ukraïnas och ukraïniernas bekostnad. Men som resonerat ovan kostar det även Europa dess plats i den första världen, och kontinenten riskerar att tappa så mycket mark att man får nöja sig med att hädanefter spela i division två. Superligan är vigd för USA och Kina, som är de som tjänar på denna konflikt, tillsammans med Indien och några till.

Ett efter ett faller Europas länder i den europeiska «dominoteori» som för närvarande torgförs av paranoida politiker och ledarskribenter.