Kategorier
Kina Politik USA

Tungviktarmöte Xi – Trump

I ena ringhörnan har vi frihandelns försvarare, en statsman vars land prioriterar fred, handel och teknisk utveckling. I den andra har vi istället frihandelns förgörare, en veritabel buffel som bedriver protektionism och ekonomisk utpressning mot hela världen, som gör anspråk på andras territorier och vars land inte känner något annat än ständigt krig.

På onsdag möts de två, för första gången på nästan tio år, efter att en rad krig försenat den amerikanska skurkregimens ledare från att ta flyget till Beijing. Rundturen är dessutom rejält nedkortad, och Trump kan nog inte räkna med att få riktigt samma förstklassiga behandling som senast.

Icke desto mindre kommer Xi Jinping att agera statsmannamässigt och diplomatiskt, med landets bästa framför ögonen snarare än personlig revansch eller dylika billiga känslouttryck. Det är inte säkert att den andre killen agerar på samma sätt, det beror på vilka neuronimpulser som vinner kampen i hans mjuka hjärna.

Xi prioriterar således status quo i handelskriget, att tarifferna ska stanna på hanterbara nivåer och att de båda länderna kan bygga en stabil relation från en låg nivå. Trump vill å andra sidan säkra åtkomst till jordartsmetaller, vilket från USA:s sida kräver eftergifter i fråga om exportkontroll på mikrochips eller stödet till Taiwan – eller båda två. USA vill gärna att Kina åter börjar köpa större volymer sojabönor och andra lantbruksprodukter, så att man slipper subventionera de egna bönderna. Kina vill å andra sidan sälja sina bilar i USA.

Oavsett vilket ska man veta att Beijing sitter med trumf på hand i nästan alla avseenden, medan Washington är hårt pressat från alla håll och kanter. Statsbudgeten skenar, samtidigt som det ekonomiska kriget mot omvärlden slår hårt mot den egna industrin, som måste köpa dyrare insatsvaror till sina produkter.

Teknokraterna i Zhongnanhai kan samtidigt luta sig tillbaka och åse hur landets enorma satsning på teknisk utveckling nu betalar sig många gånger om, när man rycker ifrån USA på allt fler områden och tar täten i fråga om grön teknik, AI, humanrobotik med mera. Man har sedan länge passerat USA i anslag till forskning och utveckling, antal patent som beviljas per år och inte minst andelen kvalitativa artiklar i vetenskapliga publikationer.

USA hänger inte längre med, utan får anstränga sig hårdare än eljest. Det hjälper nog inte att den vetenskapsfientlige Trump skär ned i sektorn, inte heller att hans migrationspolitik skrämmer iväg de talanger från Kina som USA länge varit beroende av.

För världens bästa är det mest passande utfallet att Xis linje får gehör, att de två supermakterna enas om att tolerera och respektera varandra, och att man etablerar en stabil förbindelse i en annars kaotisk tid. Så länge dessa två bjässar kommer överens sålunda behöver man inte vara särskilt orolig för en apokalyps av något slag.

Men frågan om Taiwan pockar på en slutgiltig lösning vad det lider, samtidigt som USA har att försöka försvara sin hegemoni, enkannerligen i Stilla havsregionen. Det kan snabbt blåsa upp till strid, och det kan urarta lika snabbt – särskilt med en president vars slumpmässiga neuronimpulser avgör dagsformen.

Kategorier
Ekonomi Politik USA

Den som är satt i skuld går i krig

Amerikanska regimens statsskuld uppgår numera till trettionio biljoner dollar eller motsvarande 370 000 000 000 000 svenska kronor. Samtidigt är bruttonationalinkomsten tjugonio biljoner dollar, vilket ger ett skuldförhållande om 133 % i förhållande till BNI. Bara räntan uppgår till en biljon dollar per år, mer än vad man lägger på försvaret.

Mest problematiskt är den snabba tillväxten av skulden, vars orsak står att finna i kongressens ständiga slöseri. Du och jag kan inte förköpa oss på kreditkortet utan att småningom hamna hos fögderiet, men samma sak gäller inte stater, som kan låna obegränsat och skjuta problemen framför sig och på kommande generationer.

Den amerikanska skurkstaten har samtidigt en enorm fördel i att inneha världens reservvaluta, vilket ger ett ständigt tryck av investeringar i amerikanska papper. Man kan trycka nya pengar utan att drabbas av inflation i samma utsträckning som andra, eftersom omvärlden står för notan.

Men vad händer när omvärlden tappar tålamodet med den amerikanska regimens ekonomiska misshandel och överger dollarn? Den amerikanska valutans andel i världshandeln pyser långsamt nedåt, medan andra valutor som kinesisk renminbi tvärtom tar andelar.

När dollarns status urholkas ökar räntan som USA måste betala, och vid en viss tidpunkt imploderar ekonomin med accelererande statsskuld, med massiv inflation i en okontrollerad spiral. USA förlorar då sin hegemoniska ställning och blir möjligen en regional maktfaktor.

Men en så hårt skuldsatt och samtidigt så militariserad stat är samtidigt livsfarlig för omgivningen, vilket historiska exempel som Nazityskland visar. Den som är satt i skuld går i krig om han kan, och USA:s intresse för Grönland, Venezuela och Iran har enbart att göra med att säkra ekonomiska tillgångar och hindra motståndare som Kina.

Man kunde tro att USA skulle banta under sådana omständigheter, men istället avser man öka försvarsutgifterna med 50 % på ett bräde, till 1.5 biljoner dollar, vilket naturligtvis yttermera utökar statsskulden. Man rustar för krig, och det handlar givetvis inte om försvar, eftersom USA är ohotat.

Även andra länder med hög statsskuld rustar, som Japan, vilket inte bådar gott. När alla rustar och skuldbergen växer, kommer kriget förr eller senare med automatik, vilket historien visar med ganska hög precision. Urladdningen tar kanske sin början i Sydkinesiska sjön, men lär sprida sig globalt som en löpeld. Tredje världskriget finns alldeles om hörnet.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Inte Kinas krig

Amerikanska regimens finansminister Bessent ställer sitt hopp till Kina om att man ska «pressa Iran» att öppna det sund som USA tillsammans med judarna har stängt med sitt illegitima krig, men Beijing har nog inget större intresse av att assistera amerikanska skurkregimen i dess schismer och ränker världen över, särskilt som operationerna har udden riktad mot just Kina.

Minns att amerikanska regimen påbörjade sin militära världsturné genom att angripa Venezuela och plocka dess ledare Maduro till den amerikanska «rättvisan», som håller landets president ansvarig för narkotikasmuggling och diverse andra fiktiva brott. Man ser Maduro som ledare för karteller, oaktat att Venezuelas bidrag till den amerikanska narkotikaimporten dröjer sig i enstaka procent – de stora fiskarna finns i Mexiko och Colombia.

Venezuela råkar samtidigt ha världens största reserver av råolja, och Kina råkar vara den aktör som bistår Venezuela i att raffinera den svårbehandlade oljan. Kina har även intressen av att etablera hamnverksamhet i landet, tillsammans med annan infrastruktur i en förlängning av Nya sidenvägen, en ambition som Washington vill förhindra. Härav Donroe-doktrinen, där USA åter tar kontroll över sin egen intressesfär på det västliga halvklotet.

Den illegitima aggressionen mot Iran har liknande motiv, då landet undkommer de halvsekellånga sanktionerna genom att sälja den förkrossande majoriteten av all sin olja till Kina, samtidigt som Iran numera är medlem av diskussionsklubben Brics. I bakgrunden fanns förvisso andra motiv, som att sinka Irans kärnvapenprogram och understödja judarnas ambitioner, men de är i detta fall underordnade.

Trump-regimen hoppades med sin folkrättsvidriga mordturné på iranska ledare kunna välta landets styrelse över ända och åstadkomma revolution, men i praktiken har man bara cementerat mullornas grepp över landet och gett Iran än fler argument att freda sig genom att utveckla kärnvapen, på samma sätt som tidigare Nordkorea. Man gav även Tehran möjlighet att ta kontrollen över Hormuz, vilket är den förhandenvarande situationen.

Kina har i sedvanlig ordning inte lagt sig i konflikten som sådan, men uppmanat Iran att hålla sundet öppet. Kinesiska fartyg har tillsammans med andra vänligt sinnade nationers farkoster kunnat passera sundet under konflikten, vilket är orsaken till att även USA småningom har blockerat sundet, naturligtvis i strid med internationell rätt. Man brukar tala vitt och brett om att värna navigeringsfriheten, men det tycks inte vara så viktigt just här och nu.

Genom sundet passerar emellertid inte bara Irans olja, utan även övriga Mellanösterns fossila bränslen och andra produkter, som konstgödsel, svavel och spannmål. Världsekonomin sätts därmed i brand, men det är inte i första hand Kina som drabbas, eftersom man har ett flertal andra kanaler och dessutom har förberett sig på den här typen av avbrott.

Kina är samtidigt världens ledande makt avseende grön teknik, och man får just nu ett rejält uppsving tack vare oljekrisen. Även om man vill se en normalisering har man således inte särskilt bråttom, eftersom situationen gynnar Kina och sänker USA och Europa.

På vinnarsidan finns även Ryssland, som drar stor nytta av det höjda oljepriset, och därmed får medvind i inbördeskriget i Ukraïna. Det är alltså en kontraproduktiv manöver Trump håller på med, helt i enlighet med hur irrationellt fallande imperier brukar agera.

Givet att amerikanska skurkregimen lade sanktioner även på Kina för att man handlar med iransk olja, lär Beijing inte ha särskilt bråttom att bistå Washington i sitt misslyckade krig, utan kan stå vid sidlinjen och titta på när USA gör bort sig inför hela världen. Småningom ska Donald avlägga visit i Beijing och där slå en koutou inför Xi Jinping, och möjligen fullbordas förnedringen av att Kina lägger fram det slutliga fredsavtalet och därmed blåser Trump på konfettin.

Kategorier
Asien Europa Politik Ryssland USA

US-ockupationen i Europa över?

Jänkeriet med clownkejsaren Trump i spetsen säger sig vilja hämta hem 5 000 trupper från Tyskland, med fler i ett senare skede, efter att tyske diktatorn Freddie Merz dristat sig till att skälla på husse och dess oförmåga att avsluta jobbet i Iran. Innebär det att den amerikanska ockupationen av Europa går mot sitt slut?

Man ska här erinra sig att syftet med Nato inte bara var att keep the Russians out, utan även att keep the Americans in, and the Germans down, vilket har motiverat amerikansk truppstationering i Tyskland sedan andra världskriget. För närvarande förfogar USA över 68 000 man i Europa, varav 36 000 bara i Tyskland.

Det är då en motsvarighet till amerikansk militär närvaro i de ockuperade Japan och Sydkorea, där man har ungefär samma strategi av att hålla Japan nere och Kina utanför, samt förstås USA innanför. Det ger också en förnyad bild av det svenska Nato-debaclet, i vilket socialistledaren Andersson bedyrade sin trohet till «the rules-based world order» och stassmister Kristersson och krigsminister Pål småningom skrev under kapitulationsdokumenten och upplät samtliga svenska militära anläggningar till USA.

En mer praktisk nytta med baser i Europa är att de kan nyttjas för operationer i Mellanöstern, vilket europeiska länder denna gång nixade, i ljuset av dåren Trumps fientlighet med bland annat ambition att ta Grönland med våld samt förstås en diger flora strafftullar på europeiska varor. Trump menar att Europa därmed inte är en pålitlig allierad, eftersom man inte understödjer USA:s folkrättsvidriga ad hoc-krig i Mellanöstern.

Här har i och för sig stassmister Kristersson yttrat den befängda utsagan att Iran är ett slags undantag i folkrätten, och att det är det praktiska utfallet som har relevans, det vill säga att regimen faller. Men i övriga Europa inser man att utan folkrätt finns så att säga ingen «regelbaserad världsordning» kvar, utan då gäller bara den starkes rätt – ett scenario som inte passar det svaga Europa.

Under kommande tre år kan vi således se den «transatlantiska länken» brista helt och hållet, varvid USA drar sig tillbaka från Europa, och Europa i sin tur utvecklar en egen försvarsallians med gemensamma standarder och ett gemensamt befäl. I princip kan det föråldrade och irrelevanta Nato då övergå till ett relevant heleuropeiskt försvar i vilket USA inte har någon roll att spela. Gott så.

Europa är hårt militariserat med omfattande amerikansk truppnärvaro, i likhet med Japan och Sydkorea i Asien. Den ordningen är nu under uppluckring.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Kina drar ifrån Europa i kris

Orbán Viktor är borta, och därmed också «ryssen» i rummet då EU-byråkraterna samlas för att smida ränker. Men Orbán hade också Xi Jinpings öra, och den bilden har inte förändrats med efterträdaren Sulyok Tamás, som ser goda förbindelser med Kina som avgörande för Ungerns ekonomiska utveckling.

Därtill har vi spelevinken i Madrid, Pedro Sánchez, som har besökt Beijing inte mindre än fyra gånger under lika många år, och som har en helt egen linje gentemot Beijing än övriga EU. Relationerna är hjärtliga, och investeringarna på båda sidor omfattande.

Spanien blir därmed en av flera kilar i vilka Kina kan ta bakvägen in i EU, då andra företrädare för unionen dissar landet i Öst på falska grunder. Exempelvis har världsledande CATL (宁德时代新能源科技, Ningde shidai xin nengyuan keji) en batterifabrik i Zaragoza under uppbyggnad, vilket i ett slag omintetgör andra lokala initiativ i Europa (typ Northvolt).

På samma vis har biltillverkaren Chery (奇瑞, Qirui) en fabrik under uppförande i Barcelona, medan energilagringsspecialisten Hithium (海辰储能, Haichen chuneng) etablerar sig i Navarra. Till skillnad från övriga EU-länder har Madrid även nobbat USA:s påbud att utestänga Huawei (华为), som följaktligen bygger Spaniens telekomnätverk.

I utbyte deltar Spanien i Kinas världsledande kvantforskning och andra projekt, samt får större åtkomst till den kinesiska marknaden genom bilaterala avtal. Detta medan EU i stort alltjämt vägrar ratificera investeringsavtalet CAI, utan väljer att sura på oklara grunder.

Faktum är att EU:s paranoida psykos nu har nått sådan nivå att man tror att hela världen är emot unionen, och att bara européerna är de goda i en ond värld. I vart fall menar fransosen Macron att USA, Kina och Ryssland är benhårt emot oss, och att EU måste bli självständigt i förhållande till dessa makter.

Det är riktigt, det måste vi bli. Men vi måste också samarbeta med alla tre, inte minst Kina, som inte riktigt är den «fiende» som Macron och andra utmålar landet som. Kina har inte den inställningen eller det tillvägagångssättet, utan söker samarbete med så många som möjligt och allianser med ingen.

Inte heller USA är «emot» Europa, men har förvisso en tillfällig svacka under Trump, då man anställer konflikt och bråkar med större delen av världen. Europa har kulturella och ideologiska band med USA som gör att vi alltid kommer att ha förutsättningar för samarbete, men för den skull kan vi inte som under efterkrigstiden lägga alla våra ägg i den amerikanska korgen, utan måste hedga, framförallt med Kina, den nya supermakten.

Sådan hedgning omfattar kinesiska digitala lösningar vid sidan av amerikanska och inte minst inhemska, som måste komma till stånd genom omfattande avreglering och massiva ekonomiska incitament. Europa behöver egna molnlösningar, egna «techjättar» och egna appar, som genom konkurrens med amerikanska och kinesiska motsvarigheter kan jämna ut förutsättningarna.

Men Europa är alldeles för litet och resurssvagt för att på egen hand bli en jämbördig aktör med Kina och USA, utan behöver likt Kina samarbeta med så många som möjligt, utan att för den skull koppla det till mission av europeiska «värderingar» kring woke och annat vänsterliberalt trams. På samma sätt som för Kina måste utbyten vara strikt affärsmässiga, utan politiska undertoner. Inte minst i Afrika, som Europa helt har förlorat till Kina på grund av det ständiga missionerandet kring demokrati, mänskliga rättigheter och woke.

Slutligen är Ryssland inte heller en «fiende», men EU gör naturligtvis landet till en sådan alldeles på egen hand när man tar parti för Ukraïna och låter den konflikten bli allenarådande för europeisk politik. Det är utomordentligt skadligt för Europa, eftersom vi då plöjer ned pengar och tid i en ren förlustaffär istället för att investera i en europeisk renässans.

Argumenten om att «vi står näst på tur» och att Ukraïna skulle vara en «demokrati» som «slåss för oss» måste avfärdas som febriga fantasier, och konflikten har istället reella och lättförståeliga faktorer och bevekelsegrunder, som Europa emellertid inte vill ta till sig. Innan man låter den verkligheten sjunka in, kan kontinenten inte heller resa sig och ta upp kampen med Kina och USA, utan blir offer för sin egen inbillningssjuka.

Tvärtom accelererar Kina när USA gör bort sig i Mellanöstern och Europa åter drabbas av energikris, vilket sammanfattas i en tillväxt om fem procent för första kvartalet, högre än prognosticerat. Kinas gröna satsning ger nu fullt resultat, tillsammans med diversifiering av basenergin, medan Europa förbereder sig för ransonering och ännu en period av inflation och recession. Det är helt och hållet självförvållat.