Kategori: USA

Kategorier
Ekonomi Europa Japan Kina Korea Politik USA

MAGA: Make America go away

Petar man i ekonomin händer saker och ting. Oljekrisen 1973 ledde till stegrade energipriser, ransonering, produktionsbortfall, inflation och småningom stagflation. Om det känns igen beror det på att vi i Europa har en liknande situation i dag under krisen i Ukraïna och bortfallet av både kärnkraft och rysk energi.

En politisk konsekvens blev att Ronald Reagan och Margaret Thatcher kom till makten, vilket inledde en ny period av neokonservatism. Aktiv penningpolitik med höga räntor stärkte dollarn och fick fart på ekonomin, men med resultat att den amerikanska konkurrenskraften urholkades.

Ytterligare en faktor i sammanhanget utgjordes av det «japanska undret», som då resulterade i en störtflod av japanska bilar, elektronikprodukter och annat gods. Även det är en situation som minner om dagens, men med Kina som aktör. Hatet mot Japan visste inga gränser, och man krossade demonstrativt japanska bilar och diskuterade i termer av väpnad konflikt.

För att stärka den amerikanska konkurrenskraften tog USA initiativ till ett möte med den tidens största ekonomier, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Japan, i syfte att devalvera dollarn gentemot respektive nations valuta. Dollarn hade nämligen stigit med femtio procent i jämförelse med denna valutakorg, vilket ansågs skada amerikansk ekonomi.

Vilka former av «economic coercion» som nyttjades är oklart, men man gick i alla fall med på en uppgörelse om devalvering av dollarn, kanske under hot om handelskrig, sanktioner och andra ekonomiska påtryckningsmedel. Inget har egentligen förändrats sedan dess, det är den amerikanska skurkstatens modus operandi.

Fördraget kallas Plaza Accord, efter det hotell där mötet ägde rum 1985. Det hjälpte emellertid inte det amerikanska handelsunderskottet, och det var även för sent att rädda den amerikanska bilindustrin, som dädanefter blev stadd i kontinuerligt förfall. Såväl bil- som elektronikindustrin dominerades allt mer av Japan och Korea.

Men Japan neutraliserades ändå, och den japanska vågen bedarrade, delvis på grund av att devalveringen påskyndade att spräcka en fastighetsbubbla som sedan länge hade blåsts upp. Japan är alltjämt en välmående nation, men betydligt fattigare i relativa termer än vid den tiden – man återhämtade sig aldrig efter dessa «förlorade decennier», och har fortfarande problem att få ekonomin att växa.

Donald Trump – som numera äger Plaza Hotel – är givetvis bekant med den ekonomiska historien, och hans avsikt är att försöka upprepa bedriften. Faktiskt inte bara Trump, eftersom många har funderat i liknande termer, men Trump är disruptiv och annorlunda nog att försöka ge sig på ett komplett vansinnigt företag av det slaget.

I analogi benämns det således «Mar-a-Lago Accord», efter Trumps residens i Florida. Något möte med stormakter har dock inte skett, utan det är mer en plan för hur USA ska stärka sin konkurrenskraft under liknande mekanismer som 1985.

Man kan notera att dollarn har stigit oavbrutet sedan 2012, vilket ger amerikanska hushåll bättre köpkraft och omvänt européer och andra sämre, men på samma sätt som tidigare urholkar det den amerikanska industrin, som flyttar produktionen utomlands. Trump vill som bekant ta hem industrin igen, vilket kräver att villkoren för att producera i USA är bättre än i Mexiko, Kina och Kanada.

Härav följer handelstullar för att straffa konsumtion av varor producerade utomlands, men i förlängningen syftar tullarna till att få berörda länder att förhandla på samma sätt som under Plaza Accord 1985 för att få till en bättre balans i handel och valutor. Framförallt är det Kina som sedan länge är i skottgluggen.

Problemet är att Kina känner den ekonomiska bakgrundshistorien minst lika väl som Trump, och man kommer helt enkelt inte att gå i samma fälla som Japan. I stora drag följer Kina exakt samma plan som Japan för att utveckla sin ekonomi, med joint venture-samarbeten och tekniköverföring som metoder för att locka till sig produktion och know-how.

På samma sätt som i Japan har det resulterat i att Kina numera är världsledande i allt fler tekniska och vetenskapliga sammanhang, vilket i kombination med den överlägsna produktionsförmågan är ett uppenbart hot mot vidare amerikansk ekonomisk och annan dominans. Något måste tydligen göras för att bryta denna utveckling, och Trumps disruptiva strategi är ett sådant initiativ.

Men Kina är tio gånger större än Japan och i alla avseenden en större maktfaktor. Det går inte att skrämma Kina till lydnad, och därför är alla utsikter att upprepa Plaza Accord grusade redan på förhand. Tvärtom är det Kina som har den bättre kontrollen över sin valuta, som man medvetet trycker ned för att stärka konkurrenskraften. Det kommer man fortsätta med, samtidigt som man säljer av amerikanska värdepapper för att trycka upp den amerikanska räntan och motverka Trumps plan.

Å andra sidan vill Kina gärna öka den «inre cirkulationen», men det försvåras av att kineser gärna sparar hellre än konsumerar. Med en ambition att konstlat trycka ned valutan försämrar man köpkraften för konsumenter, varför man här har ett dilemma att lösa. Den «inre cirkulationen» måste nämligen öka om man inte kan flytta den amerikanska exporten till andra marknader. Här finns således en möjlig angreppspunkt för förlikning.

Kineser hanterar man dock bättre i uppriktig dialog än genom hot, och bästa sättet att förbättra villkor och åstadkomma större åtkomst till den kinesiska marknaden går genom förhandlingar och avtal. Europa borde ta fasta på det och nu ta tillfället i akt att inleda förhandlingsrundor med Kina för att successivt länka samman de båda regionerna i handel och andra utbyten.

Det är nämligen det enda sättet på vilket Europa kan bli en självständig maktfaktor, ty USA går helt enkelt inte att lita på och ger knappast mer rättvisa avtal – EU har haft en betydligt sämre utveckling än USA under de senaste decennierna. Make America go away borde vara devisen för européerna i dessa tider, i vart fall tills Washington har återfått förståndet.

Kategorier
Ekonomi Kina Politik USA

Trump blinkade först

För mig är det oerhört slående vad politisk instabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det amerikanska exemplet. Skurkstaten inledde med handelstullar mot grannländerna Mexiko och Kanada, bara för att närmast omgående ge respit i nittio dagar för «förhandlingar».

Trump upprepar nu den manövern efter att ha infört «reciproka» tullar gentemot hela världen, även om en grundsats om tio procent ligger kvar. Mindre nationer som har böjt sig i stoftet för majestätet Trump kan alltså förhandla om mildare tullar, men det betyder i slutändan ändå en förlust. Det sägs röra sig om ett sjuttiotal länder som vill bli tuktade sålunda.

Övriga får finna sig i att omfattas av de «reciproka» tullarna, och särskilt Kina hamnar nu i skottgluggen med sammanlagt 125 % i tariffer. Detta för att man inte har krökt rygg för majestätet, och kinesisk tradition har här nog att det istället är Trump som ska slå en koutou för kejsar Xi.

Men Trump blinkade ändå först då han ställdes inför fullbordat faktum och massiva börsfall. Det kommer Beijing att ta fasta på, och man vet att man har så mycket större resiliens än den labila juntan i Washington. Nu är det full fart till det bittra slutet, och det är USA som kommer att dra det kortaste strået.

I Kinas verktygslåda finns en rad instrument man kan ta till. Dels kommer man naturligtvis att svara helt reciprokt på varje tull som införs, det vill säga samma slags modus operandi som har gällt sedan 2016. Tidigare har man dock inte svarat på Washingtons omfattande exportkontroll av halvledarteknik, men nu gör man slag i saken och tillämpar samma mynt även där.

Man skärper alltså exportkontrollen av kritiska råmaterial som sällsynta jordartsmetaller, som man kontrollerar med närmast monopolstatus. Det kommer att slå oerhört hårt mot amerikansk industri när reserverna väl är uttömda inom något år, och man har heller ingen möjlighet att finna andra källor under det kommande årtiondet.

Devalvering är en annan möjlighet som står till buds, eftersom kinesisk renminbi inte flyter fritt utan kontrolleras av Folkets bank. Det skulle motverka tullarna genom att göra exporten billigare, även om det slår omvänt mot importen. Det sistnämnda skulle dock gynna ambitionen att öka konsumtionen av inhemska produkter, som Xiaomi och Huawei istället för Apple.

Man kan också förutsätta att Beijing kommer fortsätta att dumpa amerikanska värdepapper, vilket lär leda till räntehöjningar i USA. Pengarna kan man använda till att yttermera köpa på sig guld och stimulera det egna näringslivet, eller hålla uppe börsen med injektionskapital.

Hur man än vänder och vrider på det är det därför Kina som har alla ess i ärmen, medan kung Trump står utan kläder. Kina växlar om sin export och produktion, medan USA bara har att se fram emot våldsamma fördyringar av insatsvaror och konsumentprodukter, tillsammans med försämrad export för näringslivet.

Fentanylen kommer fortsätta att flöda in i USA, samtidigt som de hemlösa blir allt fler och soppkök upprättas i vartenda gathörn. Det svåra tjugotalet upprepas med fin precision så här hundra år senare, nu lika självförvållat som dåtilldags.

Den kinesiska pandan försvarar sig mot det amerikanska odjuret.
Kategorier
Asien Ekonomi Europa Kina Politik USA

Kör slut på USA

Återigen är det blodrött på börserna, eller illgrönt i Asien, där färgerna är omkastade. Och eftersom man har firat Qingming i Kina med flera länder, har man haft stängt under en tid, varför hela raset kommer på en gång – ned tretton procent i Hongkong. Proffsinvesterarna tackar för tillfället och köper på sig i dippen, och småningom återhämtar sig den irreala ekonomin på börsen, som alltid förr.

Mer intressant är den reala ekonomin, den som kretsar kring verklig handel av gods och tjänster. Man ser här att små länder viker ned sig med en gång, och således är villiga att efterkomma utpressarens krav. Man måste förstå det så, som en form av finansiell terrorism, ett slags «economic coercion», en sorts mobbning.

Även kärringarna i Bryssel väser och fräser mest varmluft, och man har ännu inte kommit till skott med motåtgärder, utan talar om potentiella vapen som «handelsbazookan». Man har uppenbarligen inte gett upp hoppet om rationell dialog med en irrationell amerikansk regim.

Men gentemot utpressare och terrorister kan man aldrig ge vika, för de kommer alltid tillbaka med förnyade krav och hot. Det vet Kina, och därför är det nu stenansiktet som gäller, samt chicken race till helvetet om så är. Beijing är välpositionerad för en sådan kamp, och nu är faktisk hög tid att göra slag i saken.

Trump själv vill naturligtvis inget annat än att maximera sin egen vinning, om och om igen, med utpressarens arsenal av verktyg. Därför hattar han fram och tillbaka, nu med ett märkligt utspel om att «pausa» tullarna i nittio dagar, som tidigare med Mexiko och Kanada, nämligen för att skrämma parterna till eftergifter. Bättre är att frihandelsvänliga nationer gör gemensam sak och svarar fullt ut mot den amerikanska skurkstatens ekonomiska krigföring.

Washingtons efterblivne härförare hotar också Kina med ytterligare 50 % tullar, utöver de 54 % som redan ligger, men han tycks inte förstå att han inte är i styrkeposition. Visst, Kina kommer som exportberoende nation att bita i det sura äpplet, men det är nog ingenting mot vad USA får göra när motåtgärderna kommer.

Förutom reciproka tullar mot amerikanska varor, som ger hundraprocentiga eller högre kostnadsökningar för amerikanska konsumenter på allt från skor till mobiltelefoner, samt förstås motsvarande fördyringar för industrin, lär Kina fortsätta klämma åt med exportkontroll av kobolt, gallium, terbium, praseodymium och andra jordartsmetaller, sådana som USA har stor brist på och inte har förmåga att täcka med andra kanaler än Kina under de kommande tio åren.

Nu är också den bästa tiden att plocka hem Taiwan och därmed ta den eventuella dusten med USA i en het konflikt. Kina kan här skjuta sönder sjunde flottan och driva ut amerikanerna från regionen, eftersom USA inte längre har någon tillverkningsindustri som kan ersätta förluster – Kinas skeppsbyggnadskapacitet är 230 gånger större än den amerikanska.

Sådan press att rusta under recession, inflation och ekonomiskt kaos är det bästa sättet att köra slut på USA, att en gång för alla detronisera det amerikanska imperiet och befästa en ny världsordning. Detta fruktar man i Bryssel, men vad är egentligen alternativet när imperatorn i Washington gör kaos med världen?

Fruntimren i Bryssel på defensiven. Ord, men inga visor.
Kategorier
Europa Kina Korea Politik Ryssland USA

Kriget som försvann

Med Trumps återkomst på världsscenen gick luften alldeles ur Ukraïna-frågan, först när USA svängde på en femöring och tog sin hand från marionettregimen i Kiev, och därefter när man aviserade handelskrig mot hela världen. Nu finns plötsligt viktigare spörsmål att hantera, samtidigt som Zelenskyj förstås inte har någon möjlighet att gå segrande ur striden.

Det hindrar inte den svenska dårregimen från att skicka ytterligare sexton miljarder till slukhålet i Ukraïna, i något slags dumdristig vanföreställning om att detta skulle kunna åstadkomma något annat än fler döda på slagfältet. De små och obetydliga männen med napoleonkomplex – Jonsson och Kristersson – tror sig tydligen vara Winston Churchill eller av liknande kaliber, men det enda man åstadkommer är att yttermera förskingra skattemedel på meningslöst blodbad.

Notan för skattebetalarna är nu uppe i hisnande nittio miljarder, pengar som kunde ha använts betydligt bättre. Exempelvis kunde det ha täckt halva kostnaden för nya stambanor för höghastighetståg (eller hela kostnaden om man hade kontrakterat Kina), och det är inte så att det direkt saknas infrastrukturprojekt att driva. Samtidigt pendlar arbetslösheten kring tio procent och tillväxten kring nollan. Tidöregimen har alldeles tappat koncepterna, och det man ägnar sig åt nu är vanstyre av landet.

På slagfältet fortsätter Ryssland att avancera i maklig takt, förutom i Kursk, där man nu har återtagit hela det förlorade territoriet. Det visade sig vara en god investering att kontraktera nordkoreanska legosoldater för ändamålet, ty enligt rapporter nyttjades inte mindre än 12 000 av dem i slutoffensiven, då Kievs mannar tvangs till en förnedrande reträtt.

I show Pussykiwi och övrig statsmedial propaganda har det ju hetat att nordkoreanerna är värdelös kanonmat utan träning, men som tidigare konstaterats är det alldels tvärtom elittrupper med god erfarenhet av gränsbevakning. Enligt uppgift lär 4 000 av dem ha sårats eller dödats, men eftersom numerären är mer eller mindre intakt kan man nog ta den uppgiften med en skopa salt.

Kriget är alltså förlorat för Kievs räkning, och så har det varit länge, bara det att man nu har kommit till insikt om det i bredare lager (förutom i Rosenbad). Freden förhandlas i skuggan av det viktigare handelskriget, och lär utmynna i förnedring för Kievs vidkommande. Man skulle ha förhandlat när man fortfarande kunde.

Och den viktigare frågan för oss är nog vart Europa nu går. En nordkoreansk situation i Europa, kallt krig med Ryssland, omfattande upprustning, energikris, avindustrialisering samt handelskrig med USA är helt enkelt inte kompatibelt med tillväxt och fortsatt välfärd, i alla fall inte så länge man vägrar ta Kina i hand.

Den «transatlantiska länken» är uppenbarligen avhuggen, och det kanske för gott. Det går under alla omständigheter inte att lita på en så lynnig partner som USA, som kan tvärvända efter varje nytt val. Europa måste därför stå på egna ben, och när man inte längre står under USA:s kjolar kan man inte tillåta sig att vara lika kaxig och högfärdig.

Europa måste alltså orientera sig mot Kina som partner, utan att för den skull bry sig om «system» och sådant. Allt sedan Rom och Han har både Europa och Kina varit beroende av handel över den eurasiska landmassan, och det kommer aldrig att förändras. Bryssel och medlemsstaterna har att fatta ett rationellt beslut i saken, och nu brådskar det faktiskt.

Det är hög tid att karttjänsterna uppdaterar sina gränslinjer.
Kategorier
Europa Kina Politik USA

Ljummet svar på amerikansk provokation

Reaktionerna på Trumps tullar förvånar och är oroväckande. EU tycks ännu inte ha gett upp hoppet om Västvärlden, utan säger sig vilja «förhandla» med USA om mildare villkor. Men samtidigt sneglar man på Syd- och Sydöstasien, med fördjupad handel med länder som Indien och Indonesien som sekundär strategi.

Problemet är att de länderna trots sina stora populationer är outvecklade ekonomier som inte kan importera mer än en liten andel europeiska lyxbilar och andra varor, samtidigt som de själva mest kan erbjuda palmolja och liknande enkla produkter. Nyckellandet heter alltjämt Kina, och det är bara ökad frihandel mellan Mittens rike och Europa som kan neutralisera de amerikanska tullarna.

En sådan eurasisk motor kan tillsammans med övriga världen ganska enkelt undanröja eller i vart fall kompensera effekterna av det amerikanska handelskriget. Samtidigt är det då USA som till slut står med skitgubbe på hand, och istället för att ta hem produktion hamnar man i recession med omfattande arbetslöshet och inflation. 1930-talet i repris, om man så vill, kanske med samma konsekvenser i global väpnad konflikt om man inte besinnar sig.

Trump har således alldeles rätt i att «Liberation day» kommer att gå till historien, men nog inte på det vis han föreställer sig. Istället kommer man kanske kunna läsa i framtida historieböcker att andra april 2025 var den tidpunkt vid vilken världsordningen kollapsade och världsekonomin tog en ny riktning; den tidpunkt då USA:s nedgång accelererade och Kinas uppgång befästes.

Tullarna för Kina hamnar visserligen på 54 %, vilket man till äventyrs kunde svälja, men man är denna gång mer beslutsam att faktiskt svara på provokationerna. Det innebär reciproka mottullar och exportkontroll för kritiska mineraler och andra nyckelprodukter, reformer som om de införs kommer få amerikansk ekonomi att tvärnita.

Vapen finns alltså, och de bör användas istället för att «förhandla» med Trump. Detta eftersom han aldrig nöjer sig, utan tar hela handen om man ger lillfingret. Kina kan ta kommandot i denna utveckling och försvara den globala frihandeln samtidigt som man ger USA en välförtjänt snyting. Men det fordrar alltså att EU är med på noterna.