Trumpdoktrinen syftar till att minska handelsunderskottet, låta importen ersätta inkomstskatten samt att fortsätta inneslutningspolitiken gentemot Kina för att vidmakthålla den amerikanska positionen som global supermakt. Men denna unilaterala merkantilism slår samtidigt mot världens alla länder, som då förstås orienterar sig i nya slags allianser.
Exempelvis kan man se visst töväder i de frusna relationerna mellan EU och Kina, där man nu förhandlar om tvisterna kring handelstullar på elbilar och annan grön kinesisk teknik samt diskuterar att eliminera ömsesidiga sanktioner som härrör från den eldfängda dispyten kring Xinjiang. Det skulle inte alls förvåna om man slutligen fastställer investeringsavtalet CAI för att få fart på den eurasiska handeln.
Kina i sin tur rör sig sedan flera år bort från USA, i visshet om att man är föremål för en beständig inneslutningskampanj, med siktet inställt inte bara på Europa utan framförallt Asien. Med Trumps tullar på bilar och annat gods öppnas så ett fönster för de tre makterna Kina, Japan och Korea att göra gemensam sak för att kontra den amerikanska ekonomiska krigföringen.
Denna östasiatiska trippelentent utgör en potentiell axel av stål, om det inte vore för att man ständigt kivas om historiska oförrätter och annat, som vilka syskon som helst. Det är homogena länder med snarlik kultur, baserad på klassisk kinesisk civlisation, och man har naturligtvis så mycket mer gemensamt med varandra än med resten av världen, oavsett politiskt system eller andra ytliga företeelser.
Det är den insikten som nu börjar ta form i Östasien under Trumps presidentskap, och det är en allians som på ett bräde kan omintetgöra den amerikanska strategin. Definitivt game över för Trump är det om Kina får till en liknande mekansim med EU, och om EU kan snabba på avtal med Indien och andra makter. Man kan då effektivt kompensera för förluster från handeln på USA.
Vid någon tidpunkt i framtiden tar Kina förstås över som ledande ekonomisk och teknisk makt i världen, och det blir då mer naturligt för Japan och Korea att linjera med Kina, men än så länge lutar man sig mot USA för att erhålla fördelar mot den betydligt större grannen. Om man redan nu tar steg bort från den ordningen och orienterar sig mot Kina, är det därför en signal om att USA:s världsherravälde är på upphällningen.
Frågan är om man uppfattar detta i Washington och om Trump blinkar igen, eller om man avser fortsätta köra i full fart mot stupet?
Statsmedier berättar att världen rustar upp mer än någonsin sedan kalla krigets dagar, motsvarande en ökning om nio procent mot föregående år. Men i vanlig ordning förmår man inte sätta siffrorna i sammanhang, utan redovisar bara stora tal utan vare sig grafer eller relevanta jämförelsetal.
Föga överraskande är det således «stormakterna» som lägger mest pengar på militära utgifter, med USA alltjämt på en fullkomligt överlägsen första plats. USA:s världsomspännande krigsmaskin är större än de nio efterföljande ländernas försvar sammantagna.
Men ett land är inte en gubbe, utan varje land har helt olika förutsättningar. Exempelvis Ryssland har sjutton miljoner kvadratkilometer yta att försvara, att jämföra med hela EU:s om fyra miljoner, USA:s om nio miljoner och Kinas om tio miljoner.
Stora länder har stora utgifter, men «stora tal» utan kontext säger inte så mycket.
En annan bild ges av försvarsutgifter per capita, där den krigiska folkmördarstaten Israel naturligtvis toppar listan före USA. I en sådan sammanställning hamnar Ryssland först på nittonde plats, efter Sverige (!) på sextonde. Det «stora hotet» Kina lägger sig på beskedliga 49:e plats.
Just Kina brukar pekas ut som ett av de länder som rustar mest, men man har i själva verket en stabil försvarsbudget om runt två procent av bruttonationalprodukten. Effekten kommer sig av att kraftig ekonomisk tillväxt ger en större kaka att fördela för varje år.
Detta ska jämföras med Sverige, som för närvarande inte har någon tillväxt men ändå ska rusta till förbannelse med fem procent eller mer, under recession och tio procent arbetslöshet. Regimen har fullständigt grävt ned sig i skyttegraven och övergett styrelsen av riket, under paranoida föreställningar om det ryska hotet. Kakan växer inte, men mer av den ska läggas på försvar.
Uttryckt per capita framkommer en helt annan bild, med USA, Europa och Mellanöstern som mest krigiska.
Resonemanget är giltigt för hela Europa, som ökar försvarsutgifterna med sjutton procent under ett år. Siffrorna är visserligen inte justerade för hög inflation, men ger ändå en god bild av att det är Europa som nu är på krigsstigen. Senast Europa låg i recession och satsade på upprustning slutade det tämligen illa.
Ytterligare ett mått ges av andelar av bruttonationalprodukten, varvid Ukraïna tar täten före Israel, Algeriet, Saudiarabien och Ryssland. Men det är ett ganska skralt mått, givet att Ukraïna och Ryssland är så mycket fattigare länder än västeuropeiska motsvarigheter. Rysslands försvarsbudget är blott en tredjedel av EU:s samlade, och därtill kommer förstås Natos övriga kapacitet.
Bäst vore ett kombinerat mått som tar hänsyn till landyta, folkmängd, landgräns, antal angränsande länder, BNP och andel av total budget, men Sipris usla databas förmår dessvärre inte ens ge försvarsutgifter per capita för ett land som USA, som om det vore en statshemlighet hur stor den amerikanska befolkningen är.
Men utan tvivel är det i vår del av världen som upprustningen är mest markant för närvarande, med två pågående krig i närområdet. All den väpnade materiel som ansamlas kommer förr eller senare till bruk, antingen direkt genom europeiskt engagemang i konflikt, eller i något lämpligt skuggkrig i likhet med Ukraïna. Det bådar inte gott för framtiden.
Försvarsbudget uttryckt som andel av BNP ger att den korrupta Kiev-regimen satsar mest av alla, före folkmördarstaten Israel.
Expressen-Marteus fyllebloggar igen när hen går till angrepp mot ett gäng debattörer som gör upprop mot europeisk militarisering och rustning under falska förevändningar, som ett inbillat hot från Ryssland med mera. De borde därför gilla Trumps fredsplan, menar skribinnan, och det har hen nog rätt i.
Säkert kan man vara upprörd över att Putin därmed får «en femtedel» av Ukraïna «på ett bräde», men om man inte gillar den ordningen kan man ju alltid ta tillbaka dessa territorier? Det är vad krig ytterst handlar om, att strida om territorier och resurser med vapen.
Marteus och övriga ukrotroll kan därför anmäla sig som frivilliga legolottor och -soldater vid fronten, om man nu har ett så starkt behov av att yttermera fylla på statistiken av döda i köttkvarnen och ända sitt liv i meningslöshet. Det förändrar ändå ingenting i praktiken, vilket tre års krig har gett vid handen.
När USA dessutom drar tillbaka sitt engagemang står Europa ensam i att vilja hålla liv i konflikten, ett Europa som inte förmår hålla jämna steg med den ryska industrin om att tillverka vapen och ammunition. Inte heller finns något manskap att sätta in vid fronten, och därmed är konflikten sedan länge avgjord.
Men bunkermentaliteten vid mediekonglomeraten, och för all del även i Jonssons och Kristerssons «situationsrum», fordrar att «vi» drar en lans för Kiev in i det allra sista, att ädelt «stå med Ukraïna» till sista kvinna är fallen. Ukraïnierna skiter man förstås fullständigt i, de är mest NPC:er som anses kämpa för den «demokrati» Ukraïna aldrig haft, att slåss för EU:s intressen av geopolitisk expansion.
Såvida inte EU sätter stövlar i backen och eskalerar sin ekonomiska krigföring till skarp väpnad konflikt, finns alltså inte mer att säga om saken. Krim är ryskt sedan 2014, Zaporozje, Lugansk, Donetsk och Cherson sedan 2022. Det är hög tid att denna ordning erkänns i ett fredsfördrag, på samma sätt som tiotusentals gånger tidigare i historien då krig har ritat om gränserna.
Ukraïna kunde ha haft sitt territorium intakt, minus Krim, om man hade gått med på att avstå från Nato-medlemskap och att ugöra en neutral buffertzon mot Väst. Men Zelenskyj övertalades av Johnson och andra västledare att inte ge efter, utan att slåss för Västs räkning. Väst hade nämligen investerat kraftigt i att bryta loss Ukraïna från den ryska intressesfären, genom infiltration, propaganda och iscensatt statskupp 2014 under Majdan.
Den planen har nu fallerat, och Moskva har återtagit kontrollen. Den ukraïnska rumpstaten kan fortfarande räddas, nämligen via ett fredsfördrag med Ryssland, en traktat som stipulerar att de fem oblasten erkänns som ryskt territorium, att Ukraïna avstår från Nato-medlemskap, att en ny säkerhetsordning upprättas, och att sanktionerna mot Moskva i huvudsak dras tillbaka.
Detta är Trumps fredsplan, väsentligen samma som har skissats återkommande här under flera års tid, och även framhållits av en lång rad andra företrädare för den realistiska skolan, nämligen den enda lösning som är rimlig med tanke på ställningen på slagfältet. Det har länge varit uppenbart att det är den enda vägen framåt.
Andra lösningar finns naturligtvis i princip, varav en är fullskaligt krig mellan Europa och Ryssland. Men en annan och mer trolig är att Ryssland förr eller senare intar hela Ukraïna då de västliga vapenleveranserna sinar och manskapet inte längre finns. Det är den eventualiteten man bör ta höjd för istället för att förfäkta idealistisa fantasiscenarier om att återta förlorat territorium. Seal the deal, medan tid är.
Trumpregimen har en mask med två sidor i vit och svart nyans, sinsemellen oförenliga. Den vita består av inrikespolitiska reformer som är – eller kan visas vara – av nöden för att vässa en nation stadd i kontinuerligt förfall, medan den svarta utgörs av märkliga utrikespolitiska manövrar som få eller rent av ingen begriper, allra minst undertecknad.
På hemmaplan har Musks kabinett under kort tid gjort upp med vänsterliberal woke i den djupa vänsterliberala staten genom att kasta ut obstinata blåhåriga sociala rättvisekrigare som inte tillför verksamheten något, samtidigt som det vänsterliberala wokespråket har eliminerats från byråkratin för att slimma verksamheten. Den färgblinda meritokratin återupprättas när socialistiska kvoteringslagar skrotas.
I samma anda har de vänsterliberala universiteten angripits, eftersom de är den fyrbåk från vilket det skadliga wokistiska tankegodset emanerar. Man går till roten med att rensa ut akademiskt fluff som inte bidrar till att stärka nationens produktions- eller annan verklig förmåga. Avvecklingen av USAid och statliga propagandamedier följer samma princip.
Yttrandefriheten har stärkts genom att techbolagen uppmanats avskaffa den vänsterliberala censuren, och till yttermera visso har Trumps lag adresserat Europas än större oförmåga i ämnet. Vicepresident Vance har fällt några väl valda ord kring europeisk yttrandefrihet, svador som Europa verkligen behöver höra, samtidigt som man tycks vilja kräva införande av europeisk yttrandefrihet i utbyte mot att häva handelstullar.
Andra processer som har igångsatts gäller Musks effektiviseringsdepartement i syfte att slänga ut ineffektiv överväxt i administrationen, samt en ansats av att göra upp med den amerikanska ohälsan, till följd av inte minst subventioner i jordbruket som premierar ultraprocessad skräpmat framför verklig mat.
Den svarta sidan av masken så. Här är det allom bekant att amerikansk merkantilism med omfattande handelstullar nog inte är möjlig att bedriva i en tid då globalisering har åstadkommit stort ömsesidigt beroende nationer emellan, utan utgör en mekanism för att göra alla till förlorare.
Möjligen är det så att Trump alltjämt har ambitionen att «ta hem» förlorade industrijobb, men man kan i korten skymta andra drivkrafter, som att devalvera dollarn för att stärka konkurrenskraften samt att gå till frontalangrepp mot ärkerivalen Kina. Det senaste angående det sistnämnda gäller en ambition att försöka få omvärlden att isolera Kina i utbyte mot lättade handelstullar.
Som sagt, fullständigt obegripligt, då Kina är största handelspartner för mer än hälften av världens länder, med sjuttio procents övervikt i relation till USA. Fullständigt obegripligt, då Kina är världens produktionsnav med logistiska kedjor som skulle ta decennier att ersätta. Fullständigt obegripligt, då Kina har mängder av ekonomiska vapen att ta till om man blir trängd. Det kan alltså inte hända.
USA till världen: välj mellan oss och Kina!
Än mer obegripligt blir det i ljuset av att USA drar sig tillbaka från Afrika, den kontinent som Kina (och Ryssland) gör allt för att knyta till sig på grund av dess rikliga tillgångar på mineraler och annat. Trump tycks hellre vilja satsa på Ukraïna och Grönland, med osäkra tillgångar. Men det är bara att gratulera Afrika, som vinner mer på kinesisk frihandel än under västlig kolonialism, men framförallt är det Kina som kammar hem vinsten.
Obegripligt är också att Trump drar in sin propagandaarm i form av Voice of America, Radio free Asia med flera. Visserligen bra för världen, men knappast för USA. Det är en form av mjuk makt med stor effektivitet, som man nu avhänder sig istället för att göra om budskapet till något mer passande för regimen. Samma sak gäller egentligen USAid, som inte har så mycket att göra med att bistå världen som att kontrollera den. Gissa vilka länder som ersätter?
Den labila politiken trycker förvisso ned dollarn, men har även den effekten att utförsäljningen av amerikanska värdepapper ökar, varvid räntan drivs upp och den amerikanska statsskulden blir mer påfrestande. Dollarn förlorar då inte bara nominellt värde, utan även kraft som världens reservvaluta, den mekanism som gör att USA kan trycka pengar på andras bekostnad och ha ohemula fördelar gentemot omvärlden. Trump har själv hävdat att USA blir en nation i mängden om man förlorar dollarn som reservvaluta, men ändå tycks han vilja driva på en sådan utveckling. Obegripligt, som sagt.
Om Biden behöll och vidgade Trumps tullar mot Kina, reciprokerar Trump nu genom att vidga den exportkontroll Biden införde avseende avancerade chips. Nvidias H20 togs fram just för att erbjuda Kina en neddummad version, men även det grafikkortet beläggs nu med exportkontroll under licens. Nvidias aktiekurs störtdök.
Kanske hade det varit rationellt i ett tidigare skede, men det sker samtidigt som Huawei inleder massproduktion av 910C, ett AI-chips med betydligt bättre kapacitet, motsvarande Nvidia H100. Den enda förloraren i sammanhanget blir därmed Nvidia, och på sikt förstås alla amerikanska tillverkare av halvledarteknik, då Kina snabbt avancerar och manövrerar förbi exportkontrollen.
Trump har förvisso korrekt analyserat att man inte kan angripa Kina och Ryssland på en och samma gång, varför han nu försöker neutralisera fnurran på tråden i Ukraïna och tämja Putin. Men det är redan försent, och Moskva lär inte gå i fällan, utan kommer att vidmakthålla ganska täta band till Beijing, väl medveten om att Väst inte går att lita på. Dessutom går den «transatlantiska länken» åt helvete, vilket inte lär hjälpa USA i sin ambition.
Förvisso är Ryssland öppet för en stabil relation med Väst, under villkor om ömsesidiga säkerhetsgarantier och slopade sanktioner, men man kommer för den skull inte att «välja sida» och gå emot Kina. En sådan «omvänd Kissinger» skulle bara vara möjlig om det funnes en stor spricka mellan Ryssland och Kina, som det fanns under 1970-talet.
Om Trump vill «besegra» Kina är den enda egentliga möjligheten väpnad konflikt, och kanske är tanken att provocera fram en sådan via Taiwan. Logiken är att alla förlorar i ett sådant scenario, men att Kina förlorar mest och att USA därmed «vinner» i relativ mening.
Allt annat lika är det omvända scenariot att alla vinner om USA lägger ned sin aggression mot Kina, tar sig i kragen och satsar på att vässa den egna nationens konkurrenskraft istället för att obstruera andra. Problemet ur ett trumpskt synsätt är att Kina då kommer att fortsätta vinna relativt mer, och att USA därmed «förlorar», vilket för honom är oacceptabelt. Därför störtar vi mot avgrunden.
USA vill vinna matchen genom att sparka Kina på smalbenet, dra Kina i håret och peta Kina i ögonen.
Tidöregimen meddelade för en tid sedan i all panik att ordet «kvinna» kvarstår i den allt mer detaljerade abortlagstiftningen. Detta efter att en utredning föreslagit att ordet «kvinna» bör ersättas med «den som är gravid», med anspelning på att det minsann inte bara är kvinnor som har förmåga till reproduktion.
Det sistnämnda är nog ämnat att förvåna en och annan, men det man avser är «transmän», det vill säga biologiskt determinerade kvinnor med en manlig «könsidentitet». Sådan könsdysfori uppmuntras sedan en tid tillbaka på alla upptänkliga vis, inklusive genom att förändra lagstiftning och andra dokument i språklig riktning.
Frågan är då varför sådana idéer överhuvudtaget har slagit rot i administrationen och varför man uppehåller sig vid så bisarra doktriner hellre än att slimma förvaltningen, förenkla språket och arbeta för den stora majoriteten av folket? Samt inte minst varifrån detta grumliga vänsterliberala tankegods stammar?
Svaret på det sistnämnda är den amerikanska universitetsvänstern, som är den ledande generatorn för alla dessa tankeströmningar vi numera benämner woke. Det fanns en tid då universitetsvänstern var nyttig och tjänade folkets intressen, nämligen under den amerikanska medborgarrättsrörelsen under 1960- och 1970-talen, då man gjorde upp med apartheid, rasförtryck och sexuell repression.
Men när den kampen var vunnen hade man att söka nya mål för sin aktivism, vilket resulterade i allt mer bisarra «teorier» om påhittade förtryck av olika slag, inte minst mot de allra mest marginaliserade, psykiskt sjuka och personer med grava sexuella avvikelser. Termer som «intersektionalism», «kroppspositivism» och «kritiska vithetsstudier» används numera flitigt av extremvänstern, men de härrör tillsammans med neopronomen, *2SHBTQIAP++ och annan identitetspolitik uteslutande från den amerikanska universitetsvänstern, varifrån ideologin sprids (Väst)världen över som en ny sorts religion.
Elementärt är det så att om vänstern genom den «långa marschen genom institutionerna» har tagit kontroll över utbildningsväsendet och nyttjar denna institution för politisk indoktrinering, kommer det att ge avtryck överallt i samhället, inte minst i politiken och den offentliga sektorn. Vilket är just vad vi observerar.
Lika elementärt är att om man vill kullkasta denna ordning, så måste man slå mot dess rötter, en radikal omvälvning i att störta universitetsvänstern och återskapa ett politiskt neutralt utbildningsväsende vars syfte består i att utbilda och bedriva forskning i för samhället relevanta ämnen. Och vem skulle kunna ha intresse av det om inte…
Trump har alltså nu udden riktad mot Harvard och andra elituniversitet som utgör den ideologiska spjutspetsen i wokerörelsen, själva kärnan i fröoljevänsterns veganideologi. Angreppet sker genom att dra in miljardtals dollar i understöd till dessa «privata» institutioner, som av någon anledning har blivit allt mer beroende av statsmedel med tiden, samt även att dra in vissa former av skattebefrielse.
Man har naturligtvis fortfarande full frihet att bedriva sin kamp för «social rättvisa», att censurera diskursen i vänsterriktning och så vidare, men det får då ske för egna medel snarare än att snylta på skattebetalarna. Det finns ingen rimlig anledning till att staten skulle uppmuntra sådan skadlig verksamhet, eller för den delen betala kalaset för att fostra vänsterns ideologiska påläggskalvar.
I Sverige är förstås mer eller mindre alla universitet och högskolor statliga myndigheter, men de har ingen självständig hållning i dessa frågor, utan kopierar rakt av det som emanerar från amerikanska prestigeuniversitet. Om Trump krossar den amerikanska universitetsvänstern borde det därför förr eller senare rimligen ge erforderliga ringar på vattnet in i den svenska universitetsvänsterns akademiska lekstuga, och vi kan alltså kanske komma att slippa deliberera sådana ting huruvida det bara är kvinnor som kan bli gravida och annat käckt intersektionalistiskt navelludd.
