Kategori: USA

Ett avtal mellan USA och Ukraïna om mineraler har undertecknats, och därmed närmar vi oss i praktiken det definitiva krigsslutet. Men samtidigt vidmakthålls krigshysterin i Europa, som fortsätter att besluta om finanisering av krigsmateriel, tydligen förvissade om att den «fullskaliga» invasionen fortsätter som om ingenting har hänt.

Några formella säkerhetsgarantier får Kiev inte, men uppgörelsen innebär att USA får incitament att försvara ekonomiska intressen i Ukraïna, vilket skulle avskräcka Moskva från att försöka norpa hela landet i ett senare skede. För Kreml är det en godtagbar ordning, eftersom man alltså ändå inte har sådana avsikter – det viktiga är att den ukraïnska rumpstaten blir neutral buffert utanför Nato-pakten.

Det ursprungliga förslaget skulle ha gjort Ukraïna till en amerikansk ekonomisk koloni, men även den nuvarande uppgörelsen gör Kiev till en amerikansk marionett. Det minner om tyskarnas nitlott i Versaillesfreden 1919, bara det att det här är den angripna parten som får pröjsa krigsskadestånd. Ukraïna lär förbli fattigt så länge man blir utsuget sålunda, men i gengäld blir man något tryggare.

Ryssland å sin sida vädrar morgonluft, och erbjuder USA ytterligare mineraler i handel efter att Trump inlett processen att normalisera förbindelserna med Moskva. Det timade innebär i praktiken att unipolarismens era är över, att Trump på bara några veckor har avvecklat den amerikanska utrikesdoktrin som har legat fast sedan Sovjetunionens fall 1991.

Det innebär vidare att USA anpassar sig politiskt till den polycentriska världsordning som de facto gäller sedan en tid tillbaka, med främsta poler i USA och Kina samt mindre centra i Europa, Ryssland och Indien. Det är ett uttryck för att Trump hör till den realpolitiska skolan, vilket kanske inte är så förvånande med tanke på hans bakgrund i business.

Detta ska kontrasteras med den idealistiska europeiska skolan, den som inte beaktar det vara som gäller på slagfältet och i den geopolitiska situationen, utan istället intar ett idealistiskt böra, att Ukraïna borde stå som segrare och att Ryssland inte får vinna. Den skola som är helt uppsnurrad kring «värderingar» och mindre på medborgarnas materiella och andliga välfärd.

Under sådana omständigheter brister den «transatlantiska länken», och det är därmed inte underligt att Tysklands nyvalde kanslerkandidat Merz talar i termer av att söka «oberoende» från USA och bilda en europeisk försvarsallians. Äntligen!, frestas man säga, för det är exakt vad Europa måste göra, man måste bli ett självständigt maktcentrum med en egen federativ utrikespolitik (hur det nu ska gå till) och en egen agenda, utan att be Washington om lov eller att stödja sig på Onkel Sam.

Men Europa måste även följa USA:s omsvängning mot realism, kasta av sig russofobin och paranojan kring grannen i öster samt orientera sig mer mot Kina och Indien för att balansera intressen och logistiska kedjor. Europa måste bli mer transaktionellt, utan att peka finger mot och läxa upp omvärlden, samtidigt som man söker bli så oberoende som möjligt. Europa har en lång och smärtsam väg att gå om man vill vara ett centrum av rang i världen, och om man misslyckas väntar en era av stagnation.

Den politiska festen fortsätter med ständigt nya spektakulära uttalanden från den nyinstallerade US-presidenten Trump. Färskt för gårdagen är synpunkten att Ukraïna är den part som påbörjade kriget, att Voldemort Zelenskyj är en diktator och att den senare blott har fyra procent i förtroende bland populasen. Världen rämnar för européerna!

Men man kan vända på saken och studera det befängda narrativ som EU och den tidigare US-administrationen under Sleepy Joe Biden har spunnit under tre års tid, med benäget bistånd av den vänsterliberala pressen, nämligen att Ukraïna är en «demokrati» som oförhappandes och oprovocerat har invaderats av stora stygga Ryssland, vars ledare Putin bara är i början av en allmänt expansiv imperialistisk fas att återupprätta Sovjetunionen och likt Hitler ta sig an hela Europa. Vi står näst på tur, hävdar man!

Något vedertaget demokratibegrepp finns inte, men för debattens skull behövs någon lämplig gemensam referenspunkt, som man kan finna i demokratiindex av olika slag. Två sådana är V-Dem respektive Economist democracy index, som båda betecknar Ukraïna som en hybridregim.

Enligt V-Dem är Ukraïna att betrakta som en valautokrati av samma snitt som Ryssland och Belarus, länder vi vanligen inte betraktar som demokratier i vedertagen mening. Om Ukraïna är en demokrati, så är rimligen även Ryssland och Belarus demokratier, och om Putin och Lukasjenka är diktatorer, så är även Zelenskyj diktator – man kan inte plocka sina körsbär fritt i självsvådlig bias.

Men det är just sådan bias som är så typisk för västliga politiker och medier, när man å ena sidan betraktar demokratin Thailand som en militärdiktatur, och å den andra den korrupta Kievstaten som en demokrati. Man avfärdar också blankt Hongkong som demokrati, trots att denna är helt i paritet med Ukraïnas, eller snarare i allt väsentligt långt mer utvecklad. Det kokar oftast ned till något högre syfte att stödja eller avfärda den ena eller den andra entiteten.

Det högre syftet med Ukraïna gäller Västs expansion, civilt via EU och militärt via Nato, på Rysslands bekostnad. USA och EU har investerat kraftigt i att transformera Ukraïna till en demokrati av västligt snitt, och man har i den gärningen inte dragit sig för att infiltrera politiken, småningom med statskupp som följd under Euromaidan 2014.

Naturligtvis avfärdas den historieskrivningen, men det är så att säga inte en slump att skeendena då fick Ryssland att ingripa i Donbass och att annektera Krim. Man såg den förhandenvarande säkerhetsordningen rubbas, och hade då att agera för att bevara denna. Den «fullskaliga» invasionen är en direkt fortsättning på dessa händelser, sedan Kiev tagit ytterligare steg mot medlemskap i Nato.

Vem som startade kriget är därmed en mer komplex fråga än vad som framgår av det naiva narrativet i propagandistiska medier. Ryssland upplever Västs expansion som ett hot och ett löftesbrott, och har dragit sina röda linjer. Zelenskyj hade möjlighet att förhandla innan invasionen var ett faktum, men avråddes av Boris Johnson och andra västliga potentater.

Donald Trump skiter dock i allt detta, och hans enda mål är att seal the deal och avsluta kriget, så att han kan ha fullt fokus på Kina. Han ser en affärsidé i att suga ut Ukraïna i utbyte mot beskydd, samtidigt som Ryssland kan hållas på mattan genom att ha en undanskymd plats i G8 – man får komma in i stugvärmen, men får stanna i farstun. Putin domesticeras.

Därför ger han också Ryssland segern, för att det är den enda framkomliga vägen i denna ambition. Kreml har inte för avsikt att ge upp sina landvinningar, och man dominerar på slagfältet. Ukraïna blir slutligen en marionett åt endera USA eller Ryssland, det kan kvitta.

Hur som helst är det segraren som skriver historien, och det är i detta fall USA och Ryssland. Ni andra kan ta av er era löjliga ukraïnaflaggor och istället börja arbeta för ert eget folk och er egen nation istället för denna idealistiska kamp om ingenting alls i diktator Zelenskyjs korrupta rumpstat. Kriget är nu nämligen i praktiken över, och slaget definitivt förlorat för EU:s vidkommande.