Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Transaktionell geopolitik

Utbrytarprovinsen Taiwan håller sedan 1984 årliga militära övningar under beteckningen Hanguang (汉光), i syfte att förbereda för en invasion från fastlandet. Under årets drill har man på amerikanskt initiativ förstärkt med drygt tre tusen reservister, samtidigt som en amerikansk general har skymtats i bakgrunden.

Med mer eller mindre automatik reagerar Beijing på varje sådan upptrappning genom att skruva upp både retoriken och storleken på de egna övningarna. Försvarsministeriets talesman Wu Qian (吴谦) uttryckte sig således tämligen bombastiskt under en presskonferens, då han varnade det styrande Framstegspartiet att «vi kommer förr eller senare att ta er» (早晚要来收了你们, zaowan yao lai shoule nimen).

Även i medier har man dammat av den gamla sloganen «fäderneslandet måste förenas» (祖国必然统一, zuguo biran tongyi) för att piska upp nationalistisk yra och mana till folklig kampvilja. Samtidigt finns en viss osäkerhet kring den nya Trump-administrationens hållning till renegadprovinsen.

US-presidenten bibehåller nämligen klassisk ambivalens kring frågan om huruvida USA kommer att bistå Taiwan i händelse av konflikt, till skillnad från företrädaren Sleepy Joe Bidens klarspråk i att komma till undsättning. Traditionell amerikansk doktrin är här att inte ta uttrycklig ställning.

Samtidigt har Trump deklarerat att Taiwan måste börja betala för eventuellt amerikanskt skydd, och han har också hotat med att slänga inte mindre än hundra procent tullar på chips och annan halvledarteknik i syfte att driva tillverkningen till USA. I själva verket anser han att Taiwan har «stulit» den amerikanska produktionen. Det visar att han har samma transaktionella attityd till Taiwan som till Ukraïna, Ryssland, Kanada, Mexiko och Europa, vilket ger en del oanade öppningar.

Musks administration har orsakat chockvågor över världen sedan tillträdet för drygt en månad sedan, inte minst i fråga om hållningen till Ukraïna. Trump anses slänga Voldemort Zelenskyj under bussen i utbyte mot mineraler och andra resurser, samtidigt som han är villig att normalisera relationen med Ryssland. Den transatlantiska länken har brustit, och nu lägger Trump dessutom ett initialt förhandlingsbud om tjugofem procent tullar mot EU.

Återstår då Kina, den stora knäckfrågan. Tullar mot Beijing kommer denna gång att bemötas hårt, vilket kan skada USA ordentligt, exempelvis om fulla exportrestriktioner kring jordartsmetaller införs från kinesisk sida. Men Trump kan då spela Taiwan-kortet, fast denna gång i en annan mening än den gängse, nämligen att ge bort ön i utbyte mot något annat, på samma sätt som med Ukraïna. Vad är Zhongnanhai villigt att betala för den presenten? Troligen en hel del.

Vi har då att göra med en nygammal form av transaktionell geopolitik, där stormakter delar upp världen i intressesfärer och förhandlar om territorier, även andras. Trump vill ha Grönland, och om han kan få Ryssland och Kina att titta bort behöver han bara hantera primadonnorna i Danmark och Bryssel efter att annekteringen är fullbordad.

Varken Ukraïna eller Taiwan är självändamål för Trump, utan vad som räknas i slutändan är nettot av samtliga dessa transaktioner. Ryssland erhåller sina fem ukraïnska oblast, Taiwan kommer hem till fastlandet och Trump tar Grönland plus en rad avtal om mineraler och andra utbyten som storligen gynnar USA. En vinn–vinn-situation för alla inblandade parter, naturligtvis med undantag för Ukraïna, Danmark och EU.

我们一定要完成解放台湾统一祖国的神圣事业 – Women yiding yao wancheng jiefang Taiwan tongyi zuguo de shensheng shiye | Vi ska helt säkert fullständigt befria Taiwan och företa det heliga uppdraget att förena fäderneslandet. Propagandaaffisch från 1977 under kulturrevolutionen.
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Unipolarismens era över

Ett avtal mellan USA och Ukraïna om mineraler har undertecknats, och därmed närmar vi oss i praktiken det definitiva krigsslutet. Men samtidigt vidmakthålls krigshysterin i Europa, som fortsätter att besluta om finanisering av krigsmateriel, tydligen förvissade om att den «fullskaliga» invasionen fortsätter som om ingenting har hänt.

Några formella säkerhetsgarantier får Kiev inte, men uppgörelsen innebär att USA får incitament att försvara ekonomiska intressen i Ukraïna, vilket skulle avskräcka Moskva från att försöka norpa hela landet i ett senare skede. För Kreml är det en godtagbar ordning, eftersom man alltså ändå inte har sådana avsikter – det viktiga är att den ukraïnska rumpstaten blir neutral buffert utanför Nato-pakten.

Det ursprungliga förslaget skulle ha gjort Ukraïna till en amerikansk ekonomisk koloni, men även den nuvarande uppgörelsen gör Kiev till en amerikansk marionett. Det minner om tyskarnas nitlott i Versaillesfreden 1919, bara det att det här är den angripna parten som får pröjsa krigsskadestånd. Ukraïna lär förbli fattigt så länge man blir utsuget sålunda, men i gengäld blir man något tryggare.

Ryssland å sin sida vädrar morgonluft, och erbjuder USA ytterligare mineraler i handel efter att Trump inlett processen att normalisera förbindelserna med Moskva. Det timade innebär i praktiken att unipolarismens era är över, att Trump på bara några veckor har avvecklat den amerikanska utrikesdoktrin som har legat fast sedan Sovjetunionens fall 1991.

Det innebär vidare att USA anpassar sig politiskt till den polycentriska världsordning som de facto gäller sedan en tid tillbaka, med främsta poler i USA och Kina samt mindre centra i Europa, Ryssland och Indien. Det är ett uttryck för att Trump hör till den realpolitiska skolan, vilket kanske inte är så förvånande med tanke på hans bakgrund i business.

Detta ska kontrasteras med den idealistiska europeiska skolan, den som inte beaktar det vara som gäller på slagfältet och i den geopolitiska situationen, utan istället intar ett idealistiskt böra, att Ukraïna borde stå som segrare och att Ryssland inte får vinna. Den skola som är helt uppsnurrad kring «värderingar» och mindre på medborgarnas materiella och andliga välfärd.

Under sådana omständigheter brister den «transatlantiska länken», och det är därmed inte underligt att Tysklands nyvalde kanslerkandidat Merz talar i termer av att söka «oberoende» från USA och bilda en europeisk försvarsallians. Äntligen!, frestas man säga, för det är exakt vad Europa måste göra, man måste bli ett självständigt maktcentrum med en egen federativ utrikespolitik (hur det nu ska gå till) och en egen agenda, utan att be Washington om lov eller att stödja sig på Onkel Sam.

Men Europa måste även följa USA:s omsvängning mot realism, kasta av sig russofobin och paranojan kring grannen i öster samt orientera sig mer mot Kina och Indien för att balansera intressen och logistiska kedjor. Europa måste bli mer transaktionellt, utan att peka finger mot och läxa upp omvärlden, samtidigt som man söker bli så oberoende som möjligt. Europa har en lång och smärtsam väg att gå om man vill vara ett centrum av rang i världen, och om man misslyckas väntar en era av stagnation.

Realpolitisk analys.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik USA

Fascismen i tyskarnas DNA

Vice US-presidenten Vance satte fingret rakt i en sårig varböld när han under Münchens säkerhetskonferens betonade att Europas största hot kommer inifrån, nämligen från den repression av det fria ordet som är så utbredd och så typisk för Europa i allmänhet och Tyskland i synnerhet. Händelsevis sände amerikanska 60 minutes ett inslag i ämnet strax efter, vilket orsakade vidare tumult.

De drakoniska tyska lagarna består i förbud mot att förolämpa andra, likväl som att uttrycka en rad förbjudna politiska åsikter eller förevisa vissa symboler, helt i överensstämmelse med den svenska hetslagstiftningen (som har tysk förlaga). Men man har dessutom differentiering i tillämpningen på en rad vis, så att uttryck på nätet eller mot politiker (!) bestraffas hårdare än eljest. Säg «Pimmel Scholz» offentligt, och du bötfälls.

Vidare tillämpar den tyska Polizei gryningsräder mot personer som sagt «neger» på nätet, varvid man beslagtar all deras elektroniska apparatur under förevändning att den skulle kunna ha nyttjats under «brottets» skeende. Personer bestraffas alltså direkt, utan föregående domstolsförhandling, samtidigt som deras möjlighet att försvara sig mot statens ingrepp begränsas genom sådana beslag. Även svensk lagstiftning har sådana paragrafer om förverkan och beslag, som åtminstone fordom tillämpades flitigt om någon påkoms med att skriva på Flashback eller lyssna på förbjuden musik.

Tyskarna försvarar sig med att yttrandefriheten «behöver gränser», särskilt i ett land som har präglats av auktoritära krafter och förföljelse av minoriteter. Men å ena sidan har yttrandefriheten definitionsmässigt inga gränser, utan upphör i samma ögonblick gränser etableras. I annat fall existerar yttrandefrihet överallt, till och med i Nordkorea – det är då bara gränsernas natur som skiljer sig.

Och å den andra sidan tycks tyskarna och européerna aldrig dra rätt slags lärdom av historiens skeenden. Då nationalsocialisterna kom till makten förelåg i den tyska Weimar-republiken en hetslagstiftning som är tämligen lik den nuvarande svenska, och den tillämpades flitigt mot främst nazister, som därvid blev syndabockar och martyrer som kunde nyttja statens repression för egen vinning i den politiska debatten.

Man kan kontrastera detta mot det yttrandefria USA, där nazism och andra kollektivistiska eller antidemokratiska rörelser aldrig har förekommit annat än i den yttersta marginalen. Detta för att man i en sådan yttrandefri miljö dels inte kan skylla på att man blir tystad, och dels per omgående får svar på tal från andra som inte är rädda att yttra sin mening.

Detta är kärnan i yttrandefri debatt, att utan inre eller yttre censur eller andra hinder kunna uttala sin mening, alldeles oavsett innehåll eller form. Yttrandefriheten är alldeles särskilt till för uttryck som väcker anstöt, medan de snälla uttrycken så att säga inte är i behov av sådant skydd. Yttrandefriheten fordrar att dårar får skrika Sieg heil! och att man är fri att förolämpa vem som helst – straffet får bli socialt, inte juridiskt.

Tyskarna fattar inte detta, utan beter sig just så som nazisterna, fascisterna och kommunisterna, de kollektivistiska rörelser som är för «yttrandefrihet» så länge det som utrycks är i överensstämmelse med de egna gränserna. Fascismen tycks ligga i tyskarnas DNA, även om det nu är en vänsterliberal variant av fascism.

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Ukraïnas diktator

Den politiska festen fortsätter med ständigt nya spektakulära uttalanden från den nyinstallerade US-presidenten Trump. Färskt för gårdagen är synpunkten att Ukraïna är den part som påbörjade kriget, att Voldemort Zelenskyj är en diktator och att den senare blott har fyra procent i förtroende bland populasen. Världen rämnar för européerna!

Men man kan vända på saken och studera det befängda narrativ som EU och den tidigare US-administrationen under Sleepy Joe Biden har spunnit under tre års tid, med benäget bistånd av den vänsterliberala pressen, nämligen att Ukraïna är en «demokrati» som oförhappandes och oprovocerat har invaderats av stora stygga Ryssland, vars ledare Putin bara är i början av en allmänt expansiv imperialistisk fas att återupprätta Sovjetunionen och likt Hitler ta sig an hela Europa. Vi står näst på tur, hävdar man!

Något vedertaget demokratibegrepp finns inte, men för debattens skull behövs någon lämplig gemensam referenspunkt, som man kan finna i demokratiindex av olika slag. Två sådana är V-Dem respektive Economist democracy index, som båda betecknar Ukraïna som en hybridregim.

Ukraïna är inte en demokrati, utan en valautokrati och en hybridregim, enligt statsvetenskapliga kriterier.

Enligt V-Dem är Ukraïna att betrakta som en valautokrati av samma snitt som Ryssland och Belarus, länder vi vanligen inte betraktar som demokratier i vedertagen mening. Om Ukraïna är en demokrati, så är rimligen även Ryssland och Belarus demokratier, och om Putin och Lukasjenka är diktatorer, så är även Zelenskyj diktator – man kan inte plocka sina körsbär fritt i självsvådlig bias.

Men det är just sådan bias som är så typisk för västliga politiker och medier, när man å ena sidan betraktar demokratin Thailand som en militärdiktatur, och å den andra den korrupta Kievstaten som en demokrati. Man avfärdar också blankt Hongkong som demokrati, trots att denna är helt i paritet med Ukraïnas, eller snarare i allt väsentligt långt mer utvecklad. Det kokar oftast ned till något högre syfte att stödja eller avfärda den ena eller den andra entiteten.

The Economist democracy index betecknar Ukraïna som en hybridregim. Landet betraktades som en ofullständig demokrati 2006–2010.

Det högre syftet med Ukraïna gäller Västs expansion, civilt via EU och militärt via Nato, på Rysslands bekostnad. USA och EU har investerat kraftigt i att transformera Ukraïna till en demokrati av västligt snitt, och man har i den gärningen inte dragit sig för att infiltrera politiken, småningom med statskupp som följd under Euromaidan 2014.

Naturligtvis avfärdas den historieskrivningen, men det är så att säga inte en slump att skeendena då fick Ryssland att ingripa i Donbass och att annektera Krim. Man såg den förhandenvarande säkerhetsordningen rubbas, och hade då att agera för att bevara denna. Den «fullskaliga» invasionen är en direkt fortsättning på dessa händelser, sedan Kiev tagit ytterligare steg mot medlemskap i Nato.

Vem som startade kriget är därmed en mer komplex fråga än vad som framgår av det naiva narrativet i propagandistiska medier. Ryssland upplever Västs expansion som ett hot och ett löftesbrott, och har dragit sina röda linjer. Zelenskyj hade möjlighet att förhandla innan invasionen var ett faktum, men avråddes av Boris Johnson och andra västliga potentater.

Donald Trump skiter dock i allt detta, och hans enda mål är att seal the deal och avsluta kriget, så att han kan ha fullt fokus på Kina. Han ser en affärsidé i att suga ut Ukraïna i utbyte mot beskydd, samtidigt som Ryssland kan hållas på mattan genom att ha en undanskymd plats i G8 – man får komma in i stugvärmen, men får stanna i farstun. Putin domesticeras.

Därför ger han också Ryssland segern, för att det är den enda framkomliga vägen i denna ambition. Kreml har inte för avsikt att ge upp sina landvinningar, och man dominerar på slagfältet. Ukraïna blir slutligen en marionett åt endera USA eller Ryssland, det kan kvitta.

Hur som helst är det segraren som skriver historien, och det är i detta fall USA och Ryssland. Ni andra kan ta av er era löjliga ukraïnaflaggor och istället börja arbeta för ert eget folk och er egen nation istället för denna idealistiska kamp om ingenting alls i diktator Zelenskyjs korrupta rumpstat. Kriget är nu nämligen i praktiken över, och slaget definitivt förlorat för EU:s vidkommande.

Kategorier
Hälsa Politik USA

Vrickade foliehatten Marteus

Ozempic-knarkande fettot Ann-Charlotte Marteus vid Expressens ledarsida beklagar att USA har fått en «foliehatt» till hälsominister, men menar samtidigt att amerikanerna «förtjänar» detta. Nämligen för att halva folket är lika vrickat, med vilket förstås menas republikaner och anhängare till Trump.

Men folkpartistiska Marteus sitter med sin livslånga prenumeration på diverse medikamenter, och kommer småningom att tynga vården (och skattebetalarna) rejält när hennes metabola syndrom slår in fullt, med högt blodtryck, fullt utvecklad diabetes, begynnande hjärt- och kärlsjukdom, förstadium till cancer och naturligtvis en smygande demens.

Marteus är urtypen för det läkemedelsindustriella komplexets kundkrets, ett öde hon dessvärre delar med inte bara halva amerikanska folket, utan en kraftig majoritet av det. Gissa vad? Robert F. Kennedy den yngre vill ändra på det, genom att angripa rotorsakerna till den amerikanska metabola ohälsan. Varför är det ett problem?

Det är det givetvis inte, utan snarare en välsignelse. Plötsligt kommer (ännu en) outsider som inte är köpt av läkemedelsindustrin, redo att med motorsågen i hand kapa de band som präglar politiken, matindustrin och läkemedelskomplexet. RFK står till skillnad från sina föregångare beredd att angripa ultraprocessade substanser och den utbredda korruptionen.

Läkare är han förvisso inte, och nog har han uttalat en och annan tossig sak, men i den fråga han verkligen brinner för har han faktiskt full koll. Han har full backning av sakkunniga i gebitet för sin ambition, oaktat att dessa inte omfattar den majoritet som alltjämt omhuldar ett äldre och helt föråldrat paradigm, nämligen det som är själva orsaken till den utbredda amerikanska ohälsan.

Eller ser det ut som att USA har läget under kontroll när över hälften inte bara är överviktiga utan även lider av fetma? När medellivslängden sjunker? När man delar ut ultraprocessad mat i skolan, enligt rekommendation från myndigheter? När man erbjuder socialbidragstagare samma slags ultraprocess framför riktig mat?

Marteus’ tes att det är fel på hälften av amerikanerna eller fler kan inte vara giltig. De är på samma sätt som hon offer för ett system som premierar skräpkost och desinformation kring diet, och det finns ingenting individen kan göra när informationen är luddig och inkorrekt. Man kan då inte dra rätt slutsatser, man har då ingen möjlighet att korrigera sig själv.

Det är således ett systemfel, och det är politikens uppgift att slå sönder sådana, att riva upp gamla strukturer och lägga nya, att ersätta äldre paradigm med nya. RFK:s ambition är att angripa ultraprocessen, sockret och oljan, att slå ett slag för hel och naturlig mat, två enkla åtgärder som betyder mer för den amerikanska folkhälsan än något annat.

Och eftersom USA på gott och ont har för vana att exportera sina reformer, är det goda nyheter för Sverige och övriga världen, vars myndigheter kommer att apa efter tids nog, enkannerligen när man börjar se resultaten. För Marteus finns dock inget hopp, eftersom hon är så övertygad om att svaret sitter i medikamenter – för henne kvarstår beroendet av semaglutid, statiner och allsköns andra piller. Så som det anstår en verklig foliehatt.

Expressens hälsomässiga föredömen… skulle behöva en dos av RFK:s medicin.