Kategori: USA

Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland USA

Europa förnedras

Som sagt, en ny världsordning formeras inför våra ögon efter att US-presidenten Trump tillrätt, och det går så fort att det blir svårt att hänga med i svängarna. Primadonnorna i Europa blev häromdagen utskällda efter noter av vicepresident Vance för att upprätthålla «brandväggar» mot oppositionen, tysta kritiska röster och allmänt avlägsna sig demokratiska kärnvärden och därmed även USA.

Än mer satte man nog punschen i halsen när försvarsminister Hegseth slog fast att det inte är realistiskt tro att Ukraïna kan återfå sina forna gränser, eller för den delen bli medlem i Nato. Européerna menar därmed att USA kastar Ukraïna under bussen och bedriver ren eftergiftspolitik gentemot Putin när man redan innan förhandlingar har påbörjats ger Putin segern.

Men dråpslaget kom nog under gårdagen, då speciella sändebudet för Ukraïna och Ryssland, Keith Kellogg, under en paneldebatt hävdade att Europa inte kommer att sitta vid förhandlingsbordet då freden underhandlas. Faktum är att inte heller Ukraïna får plats vid den första rundan i Saudiarabien, då USA och Ryssland ämnar dra upp de huvudsakliga riktlinjerna.

Europa förnedras därmed storligen då man reduceras till en NPC, som visserligen kan konsulteras vid behov och sedermera få en polisiär roll att upprätthålla freden i Ukraïna. Ryssland kammar hem segern, medan européerna står snopna och gråtande med byxorna nere, redo att åter få smisk av Onkel Sam.

Där har du slutresultatet av alla de miljarder som har pumpats in i Ukraïna, till ingen som helst nytta, annat än att ha bidragit till omfattande materiell förstörelse, slakt av människor och allmänt lidande. Uffe och Pålle har fått leka statsmän och geostrateger under en tid, men kan nu återgå till att bevista prideparader och utföra andra för dem lämpliga göromål av samma karaktär, efter att yttermera ha förskingrat medborgarnas skattemedel.

Frågan man ställer sig på sina håll är varför Trump agerar så här, men hans rational är känd sedan tidigare. Han vill ha tillbaka en tidigare ordning där Ryssland är klient till Väst snarare än fiende, nämligen för att ett fientligt Ryssland drivs mot Kina och därmed bildar en pakt som inte går att betvinga. För Trump och USA är det Kina som är huvudmotståndare, inte Ryssland.

Trump anser således att det var ett stort misstag av USA att infiltrera Kiev och mer eller mindre iscensätta en statskupp för att försöka genomföra «färgrevolution» i landet, eftersom det genast fick Moskva att agera preventivt genom att inta Krim och engagera sig i Donbass. Det är den ordningen han nu avser åtgärda, med konsekvens att Ryssland avgår med segern.

Bekräftar denna analys gör det faktum att Elon Musk under Doge i princip har lagt ned National endowment for democracy (NED), en kongressfinansierad organisation med syfte att åstadkomma regimskifte i och på annat sätt infiltrera andra länder. NEDs signatur finns bland annat i Xinjiang, Hongkong och Tibet.

Trump drar den korrekta slutsatsen att sådan infiltration har små förutsättningar att nå framgång, och arbetssättet passar inte in i hans isolationistiska program. Han föredrar öppen konfrontation, vilket han har visat med eftertryck under sina första rasande veckor i ämbetet, först genom att ta Kanadas Trudeleau och Mexikos Sheinbaum i örat, sedan genom att göra anspråk på Grönland och hota hela världen med tullar.

För att kunna konfrontera Kina behöver han dock först neutralisera Ryssland, nämligen genom att slänga ett lämpligt köttben till byrackan i Moskva och fånga in den rabiata vovven i fållan. Trump drar ett streck i debatten och tvingar fram ett avslut i konflikten, välkomnar Ryssland in i G8 samt uppmanar Europa att anamma denna nya ordning.

Observera att detta är den omvända ordningen till hur USA vann det första kalla kriget mot Sovjetunionen, nämligen genom att tina upp relationerna med Kina och engagera Beijing i världshandeln. Nu vill USA ha Ryssland vid sin sida när man försöker innesluta eller i vart fall motverka Kina på motsvarande vis. Analysen har alltid varit att det inte är möjligt att bekämpa både Ryssland och Kina på en och samma gång, men det är ändå den ordning som har rått under Biden.

Detta är i vart fall strategin, men huruvida den har förutsättning att lyckas återstår att se. Förhandlingarna får ge klarhet i hur Trump ämnar spela det vidare spelet, exempelvis om han vill sätta press på Ryssland att avlägsna sig från Kina i utbyte mot en plats i värmen i Väst.

Om Trump hade tänkt sig att få med Europa i den ambitionen lär han dock få tänka om, dels för att Europa är djupt och ömsesidigt beroende av Kina i handel, och dels för att USA med sin aggressivitet just högg av den «transatlantiska länken» för gott. Den bestående insikten för Europas vidkommande är – eller borde vara – att vi står ensamma, och att vi måste agera därefter.

Återstår också att se om ryssarna går i fällan än en gång. Spelet är som sagt vidöppet, och Putin är trots den propagandistiska medieretoriken ingen idiot. Kortsiktiga vinster kan kanske locka, men långsiktigt är det troligare att Kina avgår med segern. Det är Öst som har vind i seglen när Västs stjärna dalar, och till det måste Kreml förhålla sig.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik USA

Brandtal för yttrandefriheten

Årliga säkerhetskonferensen i München invigdes med en amerikansk «krigsförklaring» mot Europa, om man får tro statstelevisionen, nämligen då vicepresidenten J. D. Vance läste lusen av europeiska ledare och den församlade skaran. Men det var i själva verket en välbehövlig uppsträckning, en läxa européerna har att göra, en påminnelse om att man inte bara har att försvara sig mot yttre hot, utan även att försvara grundläggande värden.

Sådana värden är inte de som EU-kommissionens Uschela von der Liar ständigt gapar om, utan mer grundläggande sådana, demokratins fundamenta i form av yttrandefrihet. Värden som Europa inte längre omhuldar, om man någonsin har gjort det, men som är centrala om kontinenten åter ska resa sig upp.

…the threat that I worry the most about vis-à-vis Europe is not Russia, it’s not China, it’s not any other external actor. What I worry about is the threat from within. The retreat of Europe from some of its most fundamental values: values shared with the United States of America.

Det känns en smula overkligt när all den kritik som brukar levereras här och annorstädes i folkmyllret men som aldrig når högre upp i hierarkierna plötsligt får en företrädare i den amerikanska supermakten. Härav den församlade skarans paffhet och tappade hakor, de har varit vana vid att styra och ställa som vilken forna monark som helst, utan att behöva bry sig om folket – det kan man vid behov spärra in eller på annat sätt kontrollera.

As it turns out, you can’t mandate innovation or creativity, just as you can’t force people what to think, what to feel, or what to believe. And we believe those things are certainly connected. And unfortunately, when I look at Europe today, it’s sometimes not so clear what happened to some of the cold war’s winners.

En avgrundsdjup spricka i den «transatlantiska länken» har således uppstått i och med detta brandtal för yttrandefriheten och Trump-administrationens politik i övrigt, inte minst i fråga om förhållandet till Ryssland och Ukraïna. En förkastning som är definitiv, och som européerna bör ta fasta på, samtidigt som man måste ta till sig av det budskap Vance ger.

I look to Brussels, where EU Commission commissars warned citizens that they intend to shut down social media during times of civil unrest: the moment they spot what they’ve judged to be “hateful content,” or to this very country where police have carried out raids against citizens suspected of posting anti-feminist comments online as part of “combating misogyny” on the internet.

Här har vi nämligen ett alldeles för ensidigt fokus på Ryssland som den stora fienden, och analysen går i termer kring eftergiftspolitiken 1938 då Hitler sökte expandera sitt livsrum. I Europa kan man inte släppa detta trauma, utan det lever kvar i allt vad som företas, trots att den förhandenvarande situationen överhuvudtaget inte har något att göra med den historiska händelsen.

I look to Sweden, where two weeks ago, the government convicted a Christian activist for participating in Quran burnings that resulted in his friend’s murder. And as the judge in his case chillingly noted, Sweden’s laws to supposedly protect free expression do not, in fact, grant — and I’m quoting — a “free pass” to do or say anything without risking offending the group that holds that belief.

Man ser inte skogen för alla träden då man förblindar sig själv med detta narrativ, samtidigt som man inte ser bjälken i det egna ögat, eller den inre Hitler som lurar i den allt mer auktoritära europeiska politiken, enkannerligen med avseende på det fria ordet. Vance petar i detta sår och i denna varböld, och européerna blir generade. De är inte vana vid att framställas som de tyranner de är, utan tror att man är ett slags demokratins riddare.

And I really do believe that allowing our citizens to speak their mind will make them stronger still. Which, of course, brings us back to Munich, where the organizers of this very conference have banned lawmakers representing populist parties on both the left and the right from participating in these conversations. Now, again, we don’t have to agree with everything or anything that people say. But when political leaders represent an important constituency, it is incumbent upon us to at least participate in dialogue with them.

Det är ju vanligen europeiska politiker som brukar läxa upp världen i övrigt, då man från sitt elfenbenstorn högt upp i skyn visar sitt malliga tryne. Men här plockas man rätteligen ned på jorden, och får sig till livs en utskällning för att man inte tål att höra vare sig de egna medborganas kritik eller sådan som framförs av andra, som Elon Musk.

I believe deeply that there is no security if you are afraid of the voices, the opinions and the conscience that guide your very own people. Europe faces many challenges. But the crisis this continent faces right now, the crisis I believe we all face together, is one of our own making. If you’re running in fear of your own voters, there is nothing America can do for you.

Man protesterar naturligtvis, och det kommer att ta ett tag att ta in vad som faktiskt sades. Men Vances svada är träffsäker och hans analys kristallklar, och man kan inte lika enkelt avfärda sådan kritik när den kommer från USA:s högsta ledning som när Elon Musk uttalar samma sak (och då hotas av EU-byråkrater). USA kan inte gömmas undan i en fängelsecell eller bötfällas för «yttrandefrihetsbrott», man måste förhålla sig till denna makt.

I believe that dismissing people, dismissing their concerns or worse yet, shutting down media, shutting down elections or shutting people out of the political process, protects nothing. In fact, it is the most surefire way to destroy democracy. Speaking up and expressing opinions isn’t election interference. Even when people express views outside your own country, and even when those people are very influential — and trust me, I say this with all humor — if American democracy can survive ten years of Greta Thunberg’s scolding you guys can survive a few months of Elon Musk.

Europa och USA har visserligen alltid varit olika, även om man har haft vissa grundläggande värderingar gemensamma. Men det Vance påtalar är att man nu driver ifrån varandra allt mer i fråga om dessa värderingar, och att det är Europa som förändras. USA har tvärtom tagit ett eller två steg tillbaka, mot mer fundamentala värderingar, med första tillägget som grund.

But what no democracy, American, German or European will survive, is telling millions of voters that their thoughts and concerns, their aspirations, their pleas for relief, are invalid or unworthy of even being considered. […] Democracy rests on the sacred principle that the voice of the people matters. There is no room for firewalls. You either uphold the principle or you don’t.

En skillnad från tidigare är också att Västvärlden nu inte längre dominerar, utan att världen har blivit flerpolig. Kina är numera en maktfaktor med större inflytande än Europa, samtidigt som USA drar ifrån ett allt mer efterblivet Europa som reglerar sönder sig självt och inte längre förmår innovera. Sovjetbyråkratin ligger som en våt filt över det överpolitiserade Europa.

Embrace what your people tell you, even when it’s surprising, even when you don’t agree. And if you do so, you can face the future with certainty and with confidence, knowing that the nation stands behind each of you. And that, to me, is the great magic of democracy. It’s not in these stone buildings or beautiful hotels. It’s not even in the great institutions that we built together as a shared society.

Fienden är inom oss, nämligen i många av de regimer som präglar Europa av i dag. Regimer i ordets rätta bemärkelse, då de trasar sönder allt vad demokratiska friheter innebär och ständigt försämrar för folket med reformer som ingen har efterfrågat, i allt från massinvandring till att stänga ned kärnkraft. Regimer som stämplar opposition som säkerhetsrisk, sätter den bakom lås och bom eller på annat sätt obstruerar demokratin. Regimer som inte tål att höra yttranden de ogillar.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Fredspresidenten

Tre veckors politisk fest har stundat sedan Donald Trump svors in som ny US-president, under vilken tid en rad reformer har klubbats i rasande tempo. En demonstration i hur förändring och paradigmskifte ska ske alldeles på riktigt, till skillnad från det svenska sossesamhälle som förblir exakt likadant och oföränderligt oavsett regim.

Bland annat har Trump återställt den biologiska verkligheten i statsapparaten genom att kasta ut all vänsterextrem genusideologi samt förbjuda transsexuella män att tävla i kvinnlig idrott. Effektiviseringsdepartementet Doge under Musk har rivstartat genom att lägga ned USAid, vars skattemedel visar sig ha gått till *2SHBTQIAP++ och vänsterliberala påverkanskampanjer snarare än bistånd. Avvecklingen av den djupa staten har påbörjats.

Nu tar Donnie även tag i Ukraïna, så som utlovat i sitt valmanifest. Försvarsminister Pete Hegseth skickades till Bryssel för att lägga ut texten inför övriga medlemmar i Nato, med budskapet att det inte är realistiskt tro att Ukraïnas forna gränser kan återställas. Trump hävdade samma sak efter att ha talat vid Putin i telefon. Lika orealistiskt är ett medlemskap i Nato för Kievs vidkommande, säger man vidare.

Men detta är inget annat än den tes som här har upprepats gång efter annan under lång tid, nämligen den uppfattning som den realpolitiska skolan ger uttryck för men som har dränkts i all den fluffiga idealism som har präglat vänsterliberala medier och allsköns europeiska politiker. Krig vinns på slagfältet, och allt annat är önsketänkande.

Trots omfattande sanktioner och vapenleveranser till Kiev har Zelenskyjs mannar inte förmått återerövra så mycket som en millimeter av förlorat territorium, utan förlorar sakta men säkert ytterligare mark. Inte heller har Ryssland tvingats ned i brygga av sanktionerna och den ekonomiska krigföringen, utan står tack vare sin energi och handel med övriga världen starkt. Det är istället Europa som har förlorat stort.

Det enda bestående resultatet av kriget är därmed hundratusentals stupade i strid samt fortsatt armod och lidande för den ukraïnska befolkningen. Det är vad alla skattemiljarder går till i praktiken, att upprätthålla köttkvarnen längs gränsen och att förlänga ett meningslöst krig.

«Men det var Ryssland som började!» lyder en sandlådemässig kliché, som inte tar fasta på Moskvas bevekelsegrunder, Natos ambition att expandera eller Västs försök att anstifta en färgrevolution i Kiev. «Ryssland får inte vinna, för då står vi andra på tur!» lyder en annan, vars premisser och därmed konklusioner är lika felaktiga, för att inte säga naiva.

Realismen här är alltså att Ryssland redan har vunnit och att man kontrollerar det territorium man har annekterat. Det europeiska politiker och skribenter ger uttryck för är ett böra av idealistiskt slag, men som inte motsvaras av det vara som föreligger i den förhandenvarande verkligheten. Om det kan man tycka vad man vill, men det är den realitet man har att utgå från.

Fredsförhandlingar tycks alltså stunda, och Zelenskyj har därmed förvandlats till en NPC. Kanske även Europa i övrigt förbigås när Putin och Trump drar upp riktlinjerna för en ny säkerhetsordning, eventuellt i samspel med Xi, nämligen för att man i EU inte tycks kunna lägga åt sidan sin idealistiska hållning och sina tämligen löjliga krav om rysk reträtt.

Vad blir då resultatet av sådana fredsförhandlingar? Gissningsvis att Rysslands annektering formellt erkänns. Att fredsbevarande trupp, främst från Europa, stationeras i Ukraïna för att säkerställa den givna ordningen. Att misstänksamheten och fientligheten består under ett nytt slags järnridå, men att Europa ändå handlar gas och olja av Ryssland, i brist på alternativ.

Sanktionerna måste naturligtvis hävas i sina huvuddrag, och Moskva måste åter släppas in i Swift. Säkerligen åläggs Kreml att betala häftiga summor för Ukraïnas återuppbyggnad, en paragraf man enkelt kan gå med på eftersom man bara lägger den kostnaden på den energi man exporterar till Europa.

Ur europeisk synvinkel kastas Zelenskyj då under bussen, samtidigt som EU förnedras som en betydelselös part i sammanhanget. Sådana Bagdad Bob som fåtöljgeneral Paasikivi och statsteveaktivisterna Sundström, Jönsson och Norborg får stå med byxorna nere och göra sitt bästa för att bortförklara den för dem oväntade utgången av kriget.

Den kvarvarande frågan är då vad Trump får ut av detta, eftersom han så att säga inte är den som ger bort saker gratis. Det enkla svaret är att han söker Putin som bundsförvant för sin egen expansionistiska politik, och att ett krig i Europa ligger i vägen för den större målsättningen att hantera Kina. Han vill också ha Ukraïnas jordartsmetaller, i utbyte mot säkerhetsgarantier.

Trump har därmed insett att Kina bara blir starkare ju närmare man står Ryssland, och vice versa. Ur både amerikansk och europeisk synvinkel är det en förnuftig insikt, men i Bryssel tycks den polletten ännu inte ha trillat ned. Med det menas inte att vi ska ta parti mot Kina, bara att det är förnuftsvidrigt att låta Kina och Ryssland närma sig varandra allt för mycket.

Därmed ger Trump rättvisa åt epitetet fredspresidenten och den ambition han har av att inte veckla in sig i krig. Nobels fredspris borde därför vara vikt för honom, till skillnad från tidigare amerikanska krigspresidenter som Obama, som ju fick priset för att han inte var Bush.

Kategorier
Europa Kina Politik Taiwan USA

Kinas megapentagon

När Kina gör något, gör man det ordentligt och i stor skala, och därför kan man inte heller hålla det hemligt. Alltså har man observerat att Kina i rask takt bygger en anläggning några mil sydväst om Beijing, i anslutning till bergen. Det spekuleras vara en militär ledningscentral tio gånger större än amerikanska Pentagon i yta.

Givet att observationen är riktig spekuleras det då vidare i vad Kinas avsikt med detta skulle kunna tänkas vara, och här börjar det divergera ordentligt i gissningarna. Men även grundpremissen är tämligen skakig, givet att man inte har något mer substantiellt att gå på än kartbilder – anläggningen kan i princip vara vad som helst.

Någon fysisk spion tycks man inte ha på plats, utan man grundar analysen på vad som tycks föreställa möjliga «underjordiska» strukturer, vilket då skulle utgöra ett slags bunkrar för den politiska och militära ledningen i händelse av större konflikt. En annan ledtråd skulle vara att byggnationen saknar civila prospekt och annat intresse, och att projektet därmed hålls dolt för allmänheten.

Så skulle det naturligtvis kunna vara, men det kan också vara vilken sorts militärbas som helst, av det slag som naturligen förekommer i de flesta länder. Just storleken tyder på det, eftersom Kina inte har något direkt behov av att bygga tio gånger Pentagon för att husera landets intelligentisa. Den kinesiska strategin skulle snarare vara att sprida ut resurserna någorlunda.

Självklart har man sådana kommandocentraler, och lika självklart behöver sådana emellanåt moderniseras. Och varför inte i bergsnära trakter i anslutning till huvudstaden, för omedelbar transport i händelse av krig? Det är egentligen en ickefråga, men spekulation är nu vad politiska analytiker ständigt ägnar sig åt…

Här ska Beijings militärstad ligga, om man får tro spekulationerna.

Om premissen är giltig kan man då ställa ett antal följdfrågor, nämligen varför byggnationen sker just nu och i så rasande tempo. Det senare är egentligen trivialt, eftersom Kina bygger fort vad man än gör, men man kan också spekulera vidare i att en snabbt föränderlig global situation kräver det, samt att vissa numerologiska samband figurerar i debatten, som «slutdatum» att invadera Taiwan.

Det finns nu inga sådana rigida tidsperspektiv, utan Beijing kan vänta in Taibei i evighet. Men däremot kan andra externa skeenden spela viss roll, som kriget i Ukraïna och Trumps återkomst till makten. Även EU:s ambitioner att lägga sig i det kinesiska inbördeskrigets förvecklingar ger Beijing incitament att agera preemptivt och förbereda sig för konflikt, eftersom man inte har för avsikt att släppa den bångstyriga provinsen.

Man observerar alltså att Taiwan fjärmar sig allt mer från fastlandet, och att särskilt Framstegspartiet när secessionistiska ambitioner. Man noterar vidare att Väst tar tillfället i akt att nyttja Taiwan som ännu en murbräcka mot Kina, i likhet med Hongkong, Tibet och Xinjiang, i syfte att splittra och skapa sig egna fördelar.

Därtill kommer att västerländska kanonbåtar i allt större utsträckning smyger längs Kinas kust i syfte att upprätthålla «navigeringsfriheten», utan att Kina för den skull svarar med att sätta in sina hangarfartyg i den hårt ansatta Östersjön. Samtidigt har Japan börjat frångå sin pacifistiska hållning och allt mer antagit en konfrontativ hållning gentemot Kina.

Skärmytslingarna i Sydkinesiska sjön hjälper naturligtvis inte till, och inte heller fnurran på tråden med Indien. USA:s omfattande installationer i regionen förskräcker, och därför måste Beijing se om sitt hus och förbereda sig för det värsta – en varm konflikt med USA och dess vasaller i regionen och i Europa.

En sådan konflikt har i princip bara en enda angreppsyta, och det är Taiwan. Om Taibei uppmuntrat av Washington och Bryssel skulle ta ett steg för långt och deklarera oavhängighet, har Beijing inte så mycket annat val än att tillrättavisa renegaderna med militärt våld, vilket då kan trigga en hel händelsekedja av militär och politisk art.

Det är för den omständigheten man måste ta höjd, för att skydda ledningen om USA och dess marionetter skulle få för sig att slå mot fastlandet under förevändning av att beskydda Taiwan. Washington har inte helt sällan nyttjat sådana bevekelsegrunder för invasion och annan bombliberalism, och om detta är Zhongnahai pinsamt medvetet.

Kategorier
Kultur Politik USA

Go woke, go broke

Muzak-artisten Taylor Swift – känd som Meimei (霉霉) eller «Dagg-dagg» i Kina – blev häromdagen utbuad efter noter under en rugbymatch i den amerikanska Superskålen. Ansiktsuttrycket avslöjade stor förvåning, som nog inte blev mindre när Donald Trump tvärtom fick emotta folkets jubel.

Vänstermedier försöker spinna saken till att det andra lagets supporterskara var så mycket större, men den verkliga orsaken står att finna i Meimeis politiska engagemang. Minns att hon i september tog ställning för Kamala och vänstern, vilket fick till följd att hennes populariet bland republikanska väljare föll som en sten.

Det går nog ingen nöd på Meimei, men en empirisk realitet är annars begreppet go woke, go broke, det vill säga att företag som aktivt stödjer extremvänsterns ultraradikala politik kring *2SHBTQIAP++, kritisk vithetsteori, kroppspositivism, veganism och andra stolligheter riskerar att sarga sin egen business. Exempelvis har korporationer som Disney och Budweiser fått se sina intäkter och respektive aktiekurser falla rejält sedan man i sin produktion införlivat woke på olika vis.

Det står naturligtvis vem som helst fritt att ge uttryck för politiska åsikter, men en given konsekvens är därmed att man polariserar och alienerar sin åhörarskara. För en politisk skribent spelar sådant ingen som helst roll, men för en artist eller ett företag är det synnerligen bad business att ta politisk ställning, eftersom man då stöter bort en stor del av den egna kundkretsen.

Vidare förhåller det sig så att sådana ställningstaganden ändå inte har någon positiv inverkan, vilket Swift har fått erfara. Kamala förlorade stort och gick ur den politiska historien efter en fiaskobetonad valkampanj, och det hjälpte därvidlag inte att hela den politiskt korrekta Hollwyood-eliten ställde sig bakom det demokratiska etablissemanget. Det har aldrig fungerat.

Människor gillar nämligen inte att bli manipulerade sålunda, vilket är varför Meimei blev utbuad, förmodligen även av demokratiskt lagda supportrar. Det urholkar rösträtten när kändisar, företag och organisationer ska ta ställning hit och dit, och det spär bara på polarisering och osämja. Swift har smutsat ned sig ordentligt och får nu utstå spott och spe för detta.