Internationella brottmålsdomstolen (ICC), en marionettdomstol som mest har gett sig på småsten i skithålsländer i tredje världen, eftersom man helt enkelt inte vågar agera mot de mäktiga uppdragsgivarna i Väst, har nu orsakat visst rabalder genom att efterlysa folkmördarstaten Israels regeringschef, Benjamin Netanyahu.
Brott mot mänskligheten har den judiska apartheidstaten visserligen begått i drygt sjuttio år under ockupation, förtryck, bosättningspolitik, utomrättsliga avrättningar och andra illegala företeelser, men man har alltid skyddats av USA och EU, som av historiska och religiösa skäl har en alldeles blind fläck angående skurkstatens göranden och låtanden.
Men folkmordet i Gaza, medelst fördrivning av hela populationen, blockad av förnödenheter, bombningar av skolor och sjukhus, medveten utsvältning, samt dödandet av tiotusentals icke stridande kvinnor och barn, är uppenbarligen droppen som kom bägaren att rinna över, och man fann sig nödgad att slutligen agera för att inte uppenbart framstå som den västliga marionett man ändå ytterst är.
Nu sätts den «regelbaserade världsordningen» på mer substantiellt prov, och man finner då genast att USA helt förväntat fördömer arresteringsordern. Mer intressant är emellertid hur EU kommer att agera, om man verkligen kommer att efterleva de «regler» man säger sig hålla så högt, eller om man kommer att titta åt andra hållet.
Min bedömning är att Netanyahu även framgent kommer att kunna röra sig fritt i Berlin och Paris, och att man kommer att skylla på den ena omständigheten efter den andra för att man inte griper fanskapet. Det är Västs hycklande natur som då kommer till fullt uttryck, och jag ämnar påminna om saken när så sker.
Om man inte själv kan efterleva de regler man ständigt åberopar, är man inget annat än en tyrann, en mobbare som godtyckligt sätter upp ramar som man själv inte behöver omfattas av. Vi känner typen från sandlådan i barndomen, men så kan världen faktiskt inte styras.
Antingen har vi en ordning under Förenta nationerna och dess organ, eller så gäller den starkes rätt. Det är det senare som är förhandenvarande i realiteten, och man bedrar bara sig själv om man tror något annat. Makt växer ur gevärspipans mynning, och den vars gevär får sista ordet sätter «reglerna».
De nuvarande «reglerna» drogs upp av andra världskrigets segrarmakter, men är nu ifrågasatta av nya regionala hegemoner som Kina och Indien. Man ifrågasätter inte behovet av en regelbaserad ordning, men vill ha ett ord med i laget om utformningen. Det vill av naturliga skäl inte den förhärskande hegemonen USA, som vill bevara sina enorma privilegier till varje pris, inklusive krig.
Det är också vad konflikten i Ukraïna dröjer sig om, den eviga dragkampen mellan Öst och Väst. Ukraïna är spelplan, men inte huvudaktör, och det rör sig om ett traditionellt skuggkrig. Även Israel har en instrumentell roll i Mellanöstern att för USA:s räkning söndra och härska, utöver den ideologiska och religiösa komponenten.
Sionistpressen kommer naturligtvis hävda sina gängse barnsliga argument att det minsann var «Hamas som började», men det ursäktar naturligtvis inte det utstuderade folkmord som har skett därefter – vi har inte kollektiv bestraffning i internationell lag.
Putin, också efterlyst av ICC, kanske inledde ett anfallskrig, men han har inte tillnärmelsevis agerat som Netanyahu. Det är den flagranta skillnaden, som också sätter fingret på Västs eviga hyckleri, och nu är sanningens ögonblick inne. Det är dags för Bryssel att visa sina kort.
