Kategori: USA

Kategorier
Europa Kina Politik USA

En ny tid och värld med Trump

Det blev förstås lika odramatiskt som förutspått när Donald Trump tog hem segern i det usoniska presidentvalet. Mediers spel för galleriet och märkliga dramaturgi kring detta «ödesval» visade sig vara samma fake news som eljest. Republikanerna ser även ut att vinna i de båda kamrarna, vilket borgar för osedvanligt stabilt styre.

Frågan är emellertid om Bidens regim kommer att släppa ifrån sig makten, eller om vi kan vänta en serie juridiska tvister och kanske småningom en andra stöld. Den djupa vänsterliberala staten har redan uttömt de flesta möjligheter att bedriva lawfare mot Trump, men kanske har man ytterligare ess i ärmen. Ytterst kan man förstås ta Trump av daga, så som man redan har försökt ett par gånger.

Men givet att den gängse proceduren följs står vi inför en ny tid och en ny värld. En bättre värld. Zelenskyj borde i ett mycket tidigare skede ha sökt förhandling med Kreml, men nu tvingas han till bordet utan några kort att spela. Ryssland tar hem segern även formellt, och det förmodligen innan Trump tillträder.

Sannolikt kan Trump även ta Netanyahu i örat, men det är inte lika säkert att galningen lyssnar. Men under alla omständigheter kommer Trumps andra presidentskap att bidra till större stabilitet och mer fred i världen. Det gynnar framförallt oss i Europa, även om de flesta är alldeles för skadade av propaganda för att inse det.

Europa måste även göra sig av med beroendet av USA och söka sig en egen väg, som en tredje pol i den polycentriska värld som nu är förhandenvarande, och Trumps presidentskap tvingar Bryssel att ta den vägen. Det är en jobbig frigörelseprocess, men den är helt nödvändig för att hävda sig i en värld dominerad av USA och Kina,

På kort sikt kommer emellertid både Europa och Kina att ta stryk när Trump vidgar handelskriget, men i den längre händelsehorisonten kommer EU och Kina att finna beröringspunkter och därmed närma sig varandra, utan att för den skull involvera oöverkomliga politiska meningsskiljaktigheter. Småningom är det därför USA som står med byxorna nere, när Trump gör Kina stort igen.

Med Trump kommer även viss tillnyktring, då den vänsterliberala wokevågen bedarrar och då det fria ordet åter upphöjs som fundamentalt, inte minst tack vare Elon Musks insatser i detta politiska fält. Detta smittar likt allt annat av sig till Europa, vilket vi är i stort behov av.

Frågan är emellertid hur den svenska regimen, likväl som Bryssel och andra nationella ministärer, ska förhålla sig till Trump. Man har inte gjort någon hemlighet av vilken kandidat man föredrar, samtidigt som man har gjort sig till underdånig vasall under Biden. Det är just detta som är orsaken till att Europa måste frigöra sig från Washington, då vi inte kan vara beroende av den amerikanska semidemokratins nycker vart fjärde år.

Trumps vinst kastar alltså om leken fullständigt, och vi har en ny giv i geopolitiken. Även om man kan skissa vissa inslag, är framtiden alltid oförutsägbar, och det ska därför bli väldigt spännande att följa världspolitiken de kommande fyra åren. Liberation day är här.

Make China great again.
Kategorier
Politik USA

47:e US-presidenten: Donald Trump

Härstädes har visserligen aldrig funnits någon tvekan om att Donald Trump kammar hem det amerikansla presidentvalet, men medierna gör det mer spännande än vad det faktiskt är, naturligtvis för att det är den klickonomiska cirkus de lever av. Det är fake news in i det sista, med andra ord.

Orsaker till att oddsen har varit i Trumps favör är bland annat hans tidigare senila motstånd i Sleepy Joe, vars ständiga snubblande och tafsande på barn till slut gjorde honom omöjlig som kandidat, även om den vänsterliberala pressen länge låtsades som ingenting och därmed kanske sumpade Demokraternas chanser att ömsa skinn i tid.

Vidare innebär de två mordförsöken på Trumps person att han får en extra våg av sympati, eftersom händelserna gäller den amerikanska semidemokratin som sådan. Val ska inte avgöras med våld från desperata vänsteraktivister, eller för den delen andra.

Men även Creepy Joe Bidens efterträdare Kamala är en orsak till att Trump står som slutlig vinnare, nämligen för att den wokeliberala «svarta» kvinnan med sina pronomen och vurm för perifera transfrågor ses som alldeles för extrem även bland demokratiska väljare. De vill inte längre ha vänsterns kulturkrig, utan en normalisering av den amerikanska värdegrunden.

Ändå har Kamala tänt ett nytt hopp i det vänsterliberala lägret världen över, till och med i den svenska statstelevisionen, som i vanlig ordning har ett alldeles tokigt fokus på frågan. Man har kunnat hålla ångan uppe i nyhetsproduktionen, men det har nog inte hjälpt konsumenterna att få rätsida på verkligheten, givet den kraftiga bias som präglar rapporteringen.

I själva verket är den förmenta jämnheten ett huvudskäl till att Trump vinner ganska bekvämt, eftersom han har en underskattningsfaktor i opinionsinstitutens mätningar. Inför valet 2020 överskattade man Bidens chanser med fyra procentenheter, bland annat för att det finns ett stigma kring att sympatisera med Trump, ett stigma som särskilt odlas av vänsterliberala medier.

Men även förtidsröstningen vittnar om att saken redan är avgjord till Trumps fördel. Betydligt färre har nämligen förtidsröstat än under föregående val, som ägde rum under en pandemi, samtidigt som förtidsrösterna står för ungefär hälften av alla röster. Viktigare är att Republikanerna denna gång aktivt har satsat på förtidsröstare, och därmed jämnat ut spelplanen.

Exempelvis hade Demokraterna bland registrerade väljare en tolvprocentig ledning 42–30 % i tjugosju stater i föregående val, men samma förhållande är i denna upplaga bara 37–35 % i demokratisk favör. Särskilt har Republikanerna minskat glappet i de sju vågmästarstaterna, vilket då ger resultatet.

För givet ska man aldrig ta något, och det är inte klart förrän den feta damen sjunger, men min prognos står emellertid fast. Trump vinner valet, och med det förändras världen på nytt, mestadels tilll det bättre.

Dels kan vi se fram emot ett slut på kriget i Ukraïna och därmed mer avspänning i Europa, som har varit den stora förloraren på detta elände. Dels lär Europa åter inse behovet av att gå sin egen väg istället för att vara en beroende vasall till USA, nämligen då Trump ånyo inleder handelskrig mot Bryssel, som då får smaka sin egen medicin.

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Klockan klämtar för Zelenskyj

Presidentvalet i USA närmar sig, och med det avgörs den vidare utvecklingen i det ryska inbördeskriget i Ukraïna. Om Trump vinner kommer det anerikanska stödet att avvecklas och parterna uppmanas att inleda fredsförhandlingar där Moskva dikterar villkoren.

De villkoren är att de fem annekterade oblasten Krim, Zaporozje, Lugansk, Donetsk och Cherson tillfaller Ryssland och att annekteringen erkänns i internationella organ, samt att den ukraïnska rumpstaten avstår medlemskap i Nato för all framtid, även om man kan ingå i EU. Kreml kommer även att ställa krav på Kievs bundsförvanter att avveckla sanktionerna i tillämpliga delar.

Om å andra sidan Kamala vinner blir det business as usual, men bara ett tag till, och utgången blir ändå i princip den samma. Kiev förlorar nämligen allt mer manskap vid fronten, och det börjar tryta ordentligt i nyrekryteringen, samtidigt som det utlovade stödet levereras med stor eftersläpning.

Det nya Ryssland: här ska gränsen gå. Eller vidgas ytterligare, om Väst insisiterar på att fortsätta.

Jo, även Ryssland åsamkas stora förluster, men har alltså en överlägsen manstyrka att sätta in i köttkvarnen vid fronten. Det förhållandet har gällt från allra första början, och i ett utnötningskrig är det den faktorn som slutligen avgör. Zelenskyj borde ha insett detta i ett tidigare skede, och då inlett förhandlingar medan han alltjämt hade något att vinna.

Nu klämtar klockan för Zelenskyj, och det står även för en tillnyktrande västvärld klart att det här är kört. Kanske inte i Kristerssons bunker, men i vart fall bland aktiva och betydande aktörer i detta geopolitiska spel. Vad värre är, slutspelet blir på Rysslands villkor när Big red machine som i fornstora dagar kör över motståndet.

Ryssland «får inte vinna» har det sagts, men har sedan länge redan vunnit, utan att polletten har trillat ned. Man har underhållit en fantasi under lång tid, dels om att Ukraïna skulle kunna vinna kriget, och dels att Putin efter avslutat värv skulle ge sig på andra länder i Europa, paranoida och psykotiska tankefoster som inte har något med verkligheten att göra.

Ryssland vinner, och det gör ont.

Retoriken har skett under den förtäckta ambitionen att nöta ned Ryssland med Kiev som proxy, varvid hundratusentals ukraïnska män och kvinnor har offrats som kanonmat för amerikanska och allierades räkning, men alltså till ingen som helst nytta. Man hade hoppats på omvärldens stöd, men utanför Väst har man avstått från att ta ställning, och därmed har Ryssland inte isolerats i den mån man hade hoppats.

För Väst har den större saken gällt dess egen expansion av den förlegade Nato-klubben österut, samt att fullfölja färgrevolutionen i Ukraïna, en ambition man förnekar och i övrigt talar tyst om, men som är uppenbar för var och en med någorlunda orientering i ämnet.

Nu närmar vi oss vägs ände, och uppenbart är att fadäsen lämnar ett stort sår i den europeiska och västliga själen. Europa går ned sig fullständigt i recession, samtidigt som man slår om till upprustning och kallt krig med Kina, ett recept för katastrof.

Allra mest oroväckande är emelleetid hur Bryssel och enskilda nationer har visat i praktiken hur lite man värnar informationsfrihet då man har släckt ned ryska och andra källor med ett annat perspektiv, och att västliga medier mer eller mindre har agerat som aktiva parter i kriget, propagandakvarnar utan minsta uns av journalistisk integritet. Man har för all framtid förlorat sin trovärdighet.

Kategorier
Kultur Politik USA

Sverige USA:s blåaste vasallstat

När svenskarna får lägga en fiktiv röst i det amerikanska presidentvalet blir det i princip alltid jordskredsseger för Demokraterna, nämligen för att partiets ideologi bättre överensstämmer med den breda svenska vänsterhållningen. Man kan finna liknande mönster i större delen av Europa, men Sverige är i detta och liknande avseenden extremt.

Men en anomali finns ändå när svenskarna i en färsk undersökning får «välja» president, nämligen att SD-väljare med knapp marginal föredrar Trump framför Kamala. Trump samlar 0–3 % bland vänsterpartierna VPK, MP, S, C och FP, 6–8 % bland kristkonservativa M och KD, men hela 43 % bland sverigevänner.

Bara bland SD-väljare sympatiserar man mer med Trump än med Kamala.

Omvänt föreligger 40 % preferens för Kamala bland SD-väljare, men 74–100 % bland övriga partier. Sverige är därmed den blåaste av alla amerikanska vasallstater. Den gamla retoriken om Sverige som ett socialistiskt skräclexempel är alltså inte gripet ur luften.

Liknande förhållanden råder när det gäller samma väljares prognos kring valet, men med mer realistiska procentsatser. Det är emellertid enbart SD-väljare som till större del tror att Trump (48 %) kammar hem valet framför Kamala (32 %), medan övriga partisympatisörer tror att Kamala vinner valet. Den objektiva analysen gör för närvarande gällande att Trump har fördel.

Bara SD-väljare tror i majoritet att Trump vinner valet.

Att det blir så här torde ha en hel del att göra med den toxiska konsensuskultur som är rotad i landet, underblåst av ett vänsterliberalt etablissemang med ett starkt koncentrat i mediehus. Den gängse mediepropagandan i stats- och kommersmedier i huvudfåran rackar konsekvent ned på Trump, samtidigt som man inte ens försöker dölja den egna fascinationen inför vänsterhoppet Kamala.

Sådan indoktrinering bidrar till att inympa och befästa svenskarnas uppfattning i denna och många andra frågor, och det är symptomatiskt att sympatierna här närmast är en spegling av hur samma väljare ser på statstelevisionen och dess förmenta objektivitet.

Djävjulen finns emellertid i detaljerna, nämligen när man i undersökningen ställer frågan om respektive kandidats förmodade inflytande i fyra nyckelfrågor, nämligen Sveriges säkerhet, säkerhet i världen, världsekonomin samt (förstås) det internationella «klimatarbetet».

Här är en förkrossande majoritet (76 %) »orolig» över säkerhetsläget i världen vid en vinst för Trump, medan motsvarande «oro» avseende Kamala bara når 21 %. Det är en märklig uppfattning, givet att Trump inte gick i krig eller på annat sätt eskalerade konflikter, utan tvärtom avslutade krig och sökte diplomatisk lösning med självaste Nordkorea.

Svenskarna tror i gemen att allt blir sämre under Trump. (Indikator opinion)

Gällande Sveriges säkerhet uttrycker 54 % «oro» för en Trumpseger, medan blott 9 % hyser samma ångest för Kamala. Men även detta är objektivt galet, då Trump är den som tidigast påpekade Europas starka beroende av rysk gas, något han vid tiden blev utskrattad för.

Omvänt hyser svenskarna ingen större oro för Kamala som president. (Indikator opinion)

Det var även Trump som inskärpte att Natos medlemmar måste dra sitt strå till stacken för att åtnjuta amerikanskt skydd, något som sedermera har infriats i stor utsträckning, inte minst i det Sverige som nu ska visa sig så duktig inför de amerikanska herrarna.

Man kanske hyser «oro» för att Trump ska avsluta kriget i Ukraïna, som om fred i Europa vore något förfärligt. Man tänker kanske vidare att en sådan fred inte får ske på Rysslands villkor, men då är man alltså blind för den objektiva verkligheten och önsketänker. Trump har gjort rätt realpolitisk analys även här, och ser att det inte finns någon möjlighet för Ukraïna att återta territorium, och att Ryssland redan har vunnit.

Sverige, USA:s blåaste vasallstat.
Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA

Made in China 2025 infrias

Ännu en instans konstaterar att Kina numera är en ledande teknikmakt, och att dess projekt Made in China 2025 (中国制造2025) i stort har fallit väl ut. Bloomberg analyserar att landet för närvarande är ledande i fem av tretton fält, efter i ett och kompetitivt i övriga.

Den större slutsatsen är att USA:s inneslutningspolitik gentemot Kina har misslyckats, även om den har förmått bromsa landets framfart något. Däremot har allsköns tariffer och handelshinder inte alls åstadkommit en förbättring i handelsunderskottet, som har vuxit ytterligare.

Det sägs att handelsunderskott inte med automatik är negativt, men i USA:s fall är det under alla omständigheter inte till landets fördel, särskilt inte i kombination med ett massivt budgetunderskott och monstruös statsskuld. Det tog USA ett sekel att kopiera Storbritanien och sedermera gå om landet i handelsnetto, men Kinas motsvarande utveckling tog bara femton år.

Handelsbalans för några nationer.

Produktion och export är givna beståndsdelar i ett lands inkomster, vid sidan av finansiella och andra tjänster, och det är med dem Kina finansierar forskning och utveckling. Landet lägger inte bara större andel på sådan utveckling, utan har även en betydligt större skara ingenjörer och forskare, en kombination som mer eller mindre garanterar framgång.

Härav följer USA:s och numera även EU:s målsättning att minska den inkomstkällan samt fönya sina egna ambitioner på en rad områden. Men det är Kina som har momentet, och det är för all del inte första gången landet utses till ledande teknikmakt.

Exportförbud med ihålig hänvisning till «nationell säkerhet» har visserligen åsamkat Kina stor skada vad avser halvledarteknik med tillämpningar som AI, men allt mer tyder på att det bara är en tidsfråga innan landet är ikapp och förbi även på detta och andra områden.

Kina satsar målmedvetet på fält efter fält, och resten är en fråga om tid.

Kina vinner därför teknikkriget och därmed det egentliga slaget om världsherraväldet, det som gäller mjuk makt kring produkter, standarder och kringkultur. Västs tanke att man kan förhindra denna utveckling med merkantilistiska strafftullar och exportförbud är i grunden feltänkt, och motsvarar att lägga krokben för sig själv.

Den underliga hypotesen om Kinas omedelbart förestående kollaps kommer alltså inte att inträffa, utan det är nog snarare så att Västs nedgång fortsätter, särskilt i Europa, om man inte tar sig samman och danar en lämplig industripolitik byggd på innovation och öppenhet snarare än merkantilism och sovjetmässig reglering.