Kategori: USA

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

The fullskalig invasion blues

Går vi äntligen mot slutet av show Paasikivi och cabaret Sundström, eller kommer den förljugna propagandan fortsätta även under 2025? Den propaganda som har att Ryssland vill återuppliva ett imperium och inkränkta på Europas gränser, medan verkligheten kanske är något mer komplicerad och nyanserad?

Viss uppgivenhet råder i vart fall i medienarrativet, eftersom Trump ju vann valet och det därmed står klart att det amerikanska stödet till Ukraïna är i farozonen. Ska Europa på egen hand dra lasset, trots att man inte har en egen vapenindustri av rang, eller ska man göda det amerikanska militärindustriella komplexet med européernas skattepengar för att hålla det falska hoppet uppe ett tag till i den konflikt som Moskva redan vunnit?

Under alla omständigheter rustar den svenska regimen för fullt, bland annat genom att kontraktera femtio nya stridsvagnar till ett värde av 7.5 miljarder och ytterligare fyrtio sådana bandvagnar som sägs ska skänkas till Ukraïna. Uppenbarligen ser man i vart fall i Rosenbad inget slut på kriget, trots att Zelenskyj själv menar att förhandlingar om frysning av konflikten är nära förestående i ljuset av den senaste utvecklingen.

Medan Kristerssons förryckta kabinett slösar bort svenskarnas skattemedel på fyrverkerier som aldrig kommer till användning, börjar man i Tyskland och på en rad andra håll i Europa förbereda för en postukraïnsk tid av fred och förnyade säkerhetsdoktriner. Man kan uppenbarligen inte upprätthålla sanktioner mot Ryssland i all evighet, särskilt som det är EU som främst drabbas av de egna skotten.

Man inser också att det är till föga nytta att ytterligare fösa samman Kina och Ryssland, eller för den delen Indien och Ryssland, eller hela det globala syd och Ryssland, under detta ok av sanktioner som bara tenderar att skrämma iväg övriga världen. Väst står alldeles ensamt i sin futila kamp mot Moskva.

Det i sin tur har sina givna orsaker, som man dock tonar ned eller rent av förnekar. Man har investerat stort politiskt och annat kapital i att omdana Ukraïna och Georgien i en ambition att expandera Nato så mycket som möjligt, inte minst med påverkansoperationer, incitament till statskupp och försök till en rad «färgrevolutioner», mekanismer som världen i övrigt fnyser åt och nog inte önskar drabbas av för egen del.

Det är alltså inte Moskva som expanderar, utan Väst under det bellikosa USA:s ledning. En expansion som påbörjades tämligen omgående efter kalla krigets slut, under en tid då det hade varit mer logiskt att avveckla Nato då Sovjetunionen imploderade och Warszawapakten upplöstes. Löftet till Gorbatjëv och Kreml ignorerades, i vanlig ordning.

Väst upphörde således aldrig att betrakta Ryssland som fiende, och lät aldrig landet på riktigt komma in i värmen. Därför ska man inte heller vara förvånad över att demokratin inte fick något starkare fäste, särskilt som den amerikanska ekonomiska chockterapin mest orsakade armod bland befolkningen, medan en handfull oligarker och amerikanska klienter kunde sko sig och roffa åt sig alla tillgångar.

Man trodde att man hade fått den ryska björnen på fall, och nu hade fri lejd över hela Östeuropa och vidare mot Centralasien, men Kreml drog alltså sin röda linje vid Ukraïna. Det struntade Väst i, och man beslöt syna Putins hand. Därav den förhandenvarande situationen, och Putins kort visade sig vara mycket starkare än vad man hade trott.

Ukraïna offrades därmed för Västs expansionism, och landet kunde ha förblivit intakt och helt under en annan strategi. Nu har gränserna oåterkalleligen förflyttats, och Natos expansion har hejdats. En ny verklighet är förhandenvarande, och ingen mediepropaganda kan rubba på detta faktum. När kommer självkritiken och den nyktra analysen?

Kategorier
Kina Politik USA

Kina ger USA helvetet

Emellanåt har man undrat vad Zhongnanhai håller på med och varför man inte svarar på de amerikanska restriktionerna och provokationerna. Det är för att man länge har trott på rationell dialog och att jänkarna ska ta sitt förnuft till fånga istället för att kasta in världen i en lose–lose-situation under omfattande handelskrig.

Men Beijing ser nu att det inte längre finns något hopp om en sådan rationell dialog, och att USA oavsett regim kommer att söka innesluta landet, en utveckling som faktiskt påbörjades under Obama 2012. Man har visserligen fräst och hotat om repressalier, men aldrig på allvar gjort slag i saken.

Fram tills nu, vill säga. Tidigare har man infört exportkontroll av jordartsmetaller som gallium och germanium, mest som en varning, medan man nu inför ett förbud mot försäljning till USA av dessa halvledare samt grafit och hårda metaller. Formellt hävdar man samma grumliga «argument» som den amerikanska regimen, nämligen «nationell säkerhet», «dubbla användningsområden» och så vidare.

Det rör sig om grundämnena 31 och 32 i det periodiska systemet, Ga och Ge.

Egentligen vill man gärna sälja till såväl USA som världen i övrigt, men när Washington stryper Kinas tillgång till allt fler produkter, har Beijing inte längre något val, utan måste sätta hårt mot hårt. Exporförbudet kommer bara dagarna efter att USA ytterligare skärpt sin exportkontroll av halvledarprodukter till Kina.

Den amerikanska skurkstatens förhoppning har varit att sakta ned Kinas framfart, men nu drabbas man av samma medicin, då Kina mer eller mindre har monopol på raffinering av jordartsmetaller. USA och EU har visserligen beslutat att själva raffinera sådana metaller, men det är en process som kommer att ta minst ett decennium i anspråk, och därtill kommer att resultera i flera gånger högre priser.

Till yttermera visso innebär sådan drift att man «tar hem» inte bara produktionen utan även omfattande miljöproblem av det slag man medvetet har utlokaliserat till Kina för att sedan kunna skryta om sin egen renhet.

Nu tar Kina på sig handskarna på allvar, och det kommer att svida rejält för den amerikanska regimen. Inte omedelbart, eftersom man har lager för något år eller så. Men räkna med att det blir rejält svettigt halvvägs in i Trumps mandatperiod, och att det då blir stopp i det amerikanska maskineriet när Kina ger USA helvetet i retur.

Kategorier
Asien Ekonomi Indien Kina Politik Ryssland USA

Snart inte så mäktig dollar

Don Trump kvittrade på sin egen plattform att han kommer att upprätta hundraprocentiga tullar mot Brics-länderna Kina, Indien, Ryssland, Sydafrika, Brasilien, Iran, Egypten, Förenade arabemiraten och Etiopien, om dessa skulle få för sig att försöka ersätta dollarn eller ens avstå från att använda den hegemoniska amerikanska valutan.

Utspelet innebär dock inget annat än att Trump därmed erkänner att den informella diskussionsklubben Brics inte är helt tandlös, utan har ambitioner som utmanar rådande ordning, i vart fall på längre sikt. Handlar i andra valutor gör man redan, och detta av nödvändighet, eftersom Ryssland är utslängt ur Swift och det internationella banksystemet. Kina och Indien köper därför rysk olja och gas i egna valutor.

Men även utan denna form av illegala «economic coercion» utförs allt fler transaktioner i lokala valutor, bland annat oljehandel mellan Kina och Saudiarabien i kinesisk renminbi, ett kraftigt avsteg från den rådande petrodollarns dominans.

Med egna system, som kinesiska CIPS och digital renminbi, kan man kringgå Swift och därmed undkomma det panoptikon som den amerikanska regimen utgör över världhandeln. För det globala syd är det en frestande mekanism, då man vill undvika det fruktade amerikanska sanktionsvapnet, som svingas allt oftare i syfte att tukta andra att lyda imperiets diktat.

Egentligen räcker det så, och det är nog inte så mycket Trump kan göra för att förhindra en sådan ordning. Han kan hota med tariffer bäst han vill, men i slutändan är det främst amerikanska konsumenter som får plikta. Samtidigt är det nog så man underminerar dollarn bäst, eftersom det ger ytterligare incitament för det globala syd att ansluta till Brics.

På längre sikt är det emellertid fullt möjligt att detronisera dollarn som internationell reservvaluta, nämligen om den amerikanska demokratin fortsätter att försvagas samtidigt som världens ekonomiska centrum fortsätter att skifta allt längre österut. Ju större Brics blir i termer av andelar av den globala ekonomin, desto större är sannolikheten att man implementerar en extern valuta för gemensamt bruk, och då kan det gå undan.

Det lär inte hända under överskådlig tid, och kanske krävs det ett och annat krig för att åstadkomma ett sådant paradigmskifte. Men det har som bekant hänt förr, och det finns inget imperium som varar för evigt. Ironiskt nog lär USA ta sig över avgrunden för egen maskin, exempelvis genom att gå i krig mot Kina över Taiwan. Gott så.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

EU:s imperieplaner grusas

Tänk dig att Sverigedemokraterna hade vunnit en majoritet av rösterna i riksdagsvalet 2026, och att statschefen – kungen – därför betecknar den nya regeringen som «illegitim». Föreställ dig även att Bryssel och Washington båda hade «underkänt» valresultatet och infört sanktioner för att ett «demokratiskt underskott» har uppstått när folket har valt fel.

Ungefär så kan man karakterisera situationen i Georgien, där populistiska Georgisk dröm kammade hem valet med majoritet föregående månad. Men det gjorde man även 2016 och 2020, varför det förefaller märkligt att just nu anklaga partiet för såväl valfusk som ideologiskt avsteg. «Protesterna» mot resultatet förefaller vara iscensatta, och misstanken om upphovet leder i en bestämd riktning.

Det har att göra med EU:s planer på att integrera Georgien som en del i dess utvidgning, helt enkelt som en geopolitisk form av expansionism. Fordom var EU en västeuropeisk klubb för länder som kvalificerade ekonomiskt och demokratiskt, medan man nu har sänkt ribban betydligt och mer siktar på kvantitet än kvalitet.

Genom att försöka inlemma korrupta skithålsländer som Ukraïna, Moldavien och Georgien medelst färgrevolution och annan bearbetning hoppas man kunna skära av Ryssland och därmed återupprätta något slags reinkarnation av Rom, men i praktiken åstadkommer man mest förfall och instabilitet.

Georgien angrep man redan i maj för dess agentlag (på amerikansk förlaga), vilket då sågs som ett ingrepp mot västliga påverkansoperationer i syfte att locka landet i riktning mot den västliga gemenskapen. Men man glömmer då att landet, likt Ukraïna, är politiskt tudelat, och att en majoritet under Georgisk dröm motsätter sig den västliga *2SHBTQIAP++-ideologin och hellre orienterar sig mot den ortodoxa sfären med Ryssland som centrum.

Det är nu Georgiens folkrättsliga suveräna val att gå sin egen väg, och tills man för egen maskin har omorienterat sig samt instiftat institutioner värdiga ett medlemskap, bör Bryssel helt enkelt inte lägga sig i. Medlemskap i EU tillkommer enbart länder som kan bidra till unionen och som i övrigt är kompatibla. Varken Georgien eller Ukraïna uppfyller de kriterierna.

Faktum är att redan den nuvarande unionen har växt för snabbt, och man noterar uppror och instabilitet i länder som Rumänien. Därtill kommer att även EU:s kärna lider av ekonomisk recession och framgång för populistiska partier av alla de slag, samtidigt som man har ständigt gräl med Ungern om den vidare inriktningen.

I själva verket är unionen hårt ansatt från alla håll och kanter. Man har ett krig alldeles om knutarna, och har valt att gå i klinch med Ryssland kring detta, med energikris och ekonomisk recession som följd. Trots att man inte har någon egen vapenproduktion av betydelse har man valt att skänka sin materiel till Kiev, samtidigt som man förlitar sig på att Onkel Sam ska dra huvudlasset.

Men med Trump i Vita huset lär USA dra undan stödet till Ukraïna, och det blir då upp till européerna att fylla jänkarnas frånfälle. Det kan man göra, men det innebär då att man måste köpa amerikanska vapen och göda det amerikanska militärindustriella komplexet för att kunna fortsätta kampen och realisera den egna kraftiga upprustningen. Detta passar en affärsman som Trump.

Samtidigt kommer sagde Trump att införa allmänna tullar mot Europa, varför den ekonomiska krisen kommer att förvärras än mer. Redan under Biden har Inflation reduction act och liknande mekanismer slagit hårt mot Europa, som vill hålla fast vid sina märkliga «regler» kring hur handel ska bedrivas.

Ett sätt att upprätthålla dessa «regler» har varit att införa egna tullar, fast mot Kina, nämligen mot grön teknik som elbilar, vindsnurror och solceller, just sådant gods som kan uppfylla EU:s vidlyftiga klimatambitioner. Men man skrotar hellre de senare för att försöka rädda den europeiska bilindustrin, som är på fallrepet under det paradigmskifte som är förestående. Bryssel tycks inte veta vilket ben man ska stå på, utan är som en yr höna utan klar riktning.

Den riktningen måste man återta, samt finna lämpligt fokus på unionen som den är, inte som den skulle kunna vara. EU måste skrota imperiedrömmarna och satsa allt på att bli en självständig maktfaktor i en polycentrisk värld, vid sidan av USA och Kina och kanske även Ryssland och Indien.

Ukraïna, Moldavien och Georgien hör inte hemma i det konceptet, och varken kallt eller varmt krig med Ryssland kommer att gynna den europeiska situationen. Bäst är därför att avsluta kriget och upprätta ett säkerhetsfördrag med Ryssland, slicka sina sår och gå vidare med att stärka unionen och verka för dess medborgare.

På samma sätt måste man kamma ägget avseende Kina och inte lägga sig i dess angelägenheter i Sydkinesiska sjön på andra sidan jorden. Kina är inte heller en «systemisk rival», men däremot en ekonomisk. Ändå är vinn–vinn under maximal frihandel den enda möjlighet vi har att konkurrera med Kina och övriga världen, och framförallt att kontra den amerikanska protektionismen. Laga då så.

Bryssel måste konsolidera unionen och släppa imperietankarna. EU kan bara vara starkt om det är enat, tätt sammanbundet och står på egna ben i alla väder.
Kategorier
Europa Kina Politik USA

EU rekalibrerar

Mindre än en månad efter att EU:s handelstullar gentemot kinesiska elbilar trädde i kraft, tycks Bryssel nu vara på väg att skrota sagda tariffer. Unionen beslöt i juli att införa upp till 35 % handelstullar på kinesiska elbilar, utöver de 10 % som redan föreligger, vilket fick Beijing att kontra med motsvarande tullar på en rad europeiska produkter.

Men sedan dess har en faktor X tillkommit, en svart svan i form av Donald Trump som tillträdande president. En affärsman som inte lirar det gängse politiska spelet, och som säger sig älska handelstullar. Han har redan utlovat fler tullar mot både Kina och Europa, vilket borgar för fyra spännande år.

EU är här den svagaste parten, och om man vill spela med i denna teateruppsättning kommer man att förlora benhårt. Dels kommer Kina denna gång inte att vila på hanen, utan kommer att besvara den amerikanska elden, och därför även den europeiska.

Dels har USA och Kina fördelar som Europa helt enkelt inte åtnjuter, bland annat mindre reglering, betydligt lägre el- och energipriser, avsevärt fler entreprenörer och innovatörer, samt inte minst en statligt dirigerad industripolitik. EU har samtidigt ett krig alldeles om knutarna att hantera.

Under de omständigheterna kan man inte längre drömma om fina ideal och värderingar, utan måste se till verkligheten som den är. Europa måste nu en gång för alla inse att man måste stå självständigt från USA, istället för att vart fjärde år oroa sig för vem som ska tillträda som president.

Unionen måste vidare lira med Kina snarare än emot, och tugget om att Mittens rike är en «systemisk rival» måste upphöra. Kina är en konkurrent på en rad marknader, men de båda aktörernas respektive «system» har inte med varandra att göra. Här råder istället en vinn–vinn-situation om de båda gör gemensam sak för att hantera Trumps aggressiva handelskrig.

Frihandel över den eurasiska kontinenten tar alltså effektivt sönder den amerikanska merkantilismen, och det kunde vara läge för regeringar runt om i Europa att på nytt bedöma lämpligheten i att delta i Väg- och bältesprojektet. Man tycks vara så rädd för att Kina ska vinna, utan att begrunda de egna vinster man gör under denna handelns autostrada.

Fast nu ser man istället vad man har att förlora när det globala krogslagsmålet bryter ut, och det ser riktigt mörkt ut för Europas vidkommande. Därför tycks man rekalibrera sina doktriner och den övergripande ideologin, och det är inte en dag för tidigt. Protektionism har aldrig tjänat Europa väl, och kommer inte att göra det denna gång heller.