Chalmers tekniska högskola har nyligen inrättat ett engelskspråkigt Center for studies of black hole denialism, i syfte att ta sig an förnekare av svarta hål, enkannerligen bland högerextrema element. Det får nämligen inte passera ostraffat att kreti och pleti ifrågasätter denna hävdvunna vetenskapliga dogm, utan måste bekämpas med alla tillgängliga medel.
Särskilt avser man angripa den högernationalistiska pressen, som intermittent tycks ifrågasätta existensen av «svarta hål», exempelvis genom att sätta företeelsen inom citattecken och därmed antyda för sina läsare att det rör sig om ett begrepp som inte är vedertaget, utan en doktrinär del av den vänsterliberala woketraditionen.
Enligt ett par «forskare» vid centret i fråga är metodiken sprungen direkt ur Tredje rikets propagandatradition, och har inte förekommit dessförinnan eller därefter, annat än av nazister och extremhögern. Citattecknet uppfanns således av Adolf Hitler, och Joseph Goebbels populariserade det i ironiska stick gentemot meningsmotståndare.
Artikelförfattarna menar därför att mediestödet till sådana publikationer måste ses över, eftersom rapporteringen anses vara vilseledande kring vetenskap. Här gäller det att stämma i bäcken och strypa flödet av kätterskt material, på det att den rena doktrin kring hålen kan upprätthållas!
Okej, okej, det finns inget sådant centrum. Men däremot finns ett «Center for studies of climate change denialism», och i övrigt är berättelsen vederhäftig. En högre utbildningsanstalt för ingenjörer har verkligen inrättat ett «centrum» som bedriver «forskning» och politisk agitation med grund i en vänsterliberal politisk agenda, det vill säga en «tankesmedja» av sådant slag man mer förknippar med Södertörns «högskola». Hur tänkte Chalmers här?
Förvisso skulle man kunna hävda att det ingår i den vetenskapliga repertoiren att emellanåt ta sig an i debatt kvacksalvare och charlataner som mot hävdvunna vetenskapliga rön hävdar motstridiga argument. Vi som växte upp med Carl Sagan som vetenskaplig popularisator känner exempelvis till hur denne förfäktade vetenskapens ståndpunkt gentemot religiösa argument kring «skapelsen», Immanuel Veilkovskys knasiga kollisionsmekanik och annan pseudovetenskap.
Vidare kan man i princip föreställa sig framväxten av ett särskilt centrum för kvasivetenskapliga studier i allmänhet, nämligen för att metodiskt angripa pseudovetenskapliga föreställningar kring «paranormala» fenomen och annat trams, om inte annat för att ge en solid grund för att argumentera emot dylikt plattjorderi.
Däremot är det i grunden meningslöst och direkt kontraproduktivt att inrätta ett sådant «centrum» för «förnekelse» av en enskild vetenskaplig fråga, exempelvis kring svarta hål, eller varför inte evolution. Ingen tror att abrahamitiska fundamentalister skulle ändra sina med bröstmjölken förvärvade vanföreställningar med ett sådant angreppssätt, och i själva verket ser vi hur hälften av den amerikanska befolkningen alltjämt dras med fundamentalistiska föreställningar trots hög utbildningsnivå och ett samhälle genomsyrat av vetenskapliga landvinningar.
«Klimatförnekare» hör i regel till samma segment av vetenskapligt oskolade eller religiöst färgade individer, men är förstås vanligen även politiska motståndare till wokeliberalism. I så måtto är det riktigt att man främst hittar «förnekarna» på den sidan det politiska spektrat, på samma sätt som man hittar «ufo»- och «chemtrail»-troende bland miljöpartister och Biden-anhängare.
Det enda som händer om man inrättar ett sådant «förnekelsecentrum» är dock att man bekräftar den politiska aspekten, och därmed ger «förnekarna» vatten på sin kvarn, att det mer rör sig om en politisk fråga än en vetenskaplig. Det hör inte till vetenskapens uppgift att drämma ekvationer i huvudet på individer, och ej heller att bedriva häxjakt likt tidigare kyrkan gentemot vetenskapen.
Vetenskapens uppgift är att objektivt framställa vederhäftig kunskap, som sedan kan nyttjas som argument i den politiska debatten utanför vetenskapens domäner. Det blir med automatik fel när man blandar samman politik och vetenskap, det vill säga när akademier och forskare antar en aktivistisk läggning eller när politiken med anslag som medel styr vetenskapen i riktning mot aktuella politiska moden, som exempelvis «genus», «kritiska vithetsstudier» eller för den delen «klimatet» – man besudlar då ämnet.
Man kunde förstås tycka att «klimatet» är ett undantag, ett ämne av särskild vikt, varför det ändå kunde vara befogat med en mer militant approach till förnekarna? Men det är alltså där skon klämmer, för det finns ingen vetenskap som hävdar att det föreligger «klimatnödläge», «klimatkatastrof» och andra dystopiska begrepp, utan det rör sig om just en politisk tolkning och politiskt färgade termer.
Den globala uppvärmningen är verklig, och det är ett obestridligt faktum att människans utsläpp ligger bakom företeelsen. Ett konsensus finns förvisso kring detta, men däremot finns inget som helst konsensus kring vad man bör göra åt saken, om något alls, ty där går meningarna isär.
Konsekvensanalysen är således en politisk fråga, inte en vetenskaplig, och den måste delibereras i sedvanlig ordning, utan att den ena sidan försöker obstruera. Om argumenten håller behöver man inte vara orolig för att den lilla klicken av förnekare ska vinna terräng. Så varför är man så orolig? Varför agerar man som katolska kyrkan under medeltiden för att upprätthålla ortodoxi?
I närmare tre generationers tid har vi hört mantran som att fett är en hälsobov, i vart fall mättat fett. Sedan 1960-talet har hälsovårdsmyndigheter i USA och därmed i förlängningen i övriga världen berättat för oss att vi bör dra ned på fettet och istället konsumera kolhydrater och lågfettprodukter.
«Vetenskapligt konsensus» har således under en lång tid varit att fett utgör en betydande risk för hjärt- och kärlsjukdomar, varvid näringsrekommendationerna har förändrats. Hur det är numera vet jag inte, men under min skoltid bjöds vi på lättmjölk, «råkost» och margarin till knäckemackan, vilket i vart fall fick mig att söka min tillflykt till den lokala pizzerian för att få i mig det jag egentligen behöver.
Men sedan några år tillbaka föreligger en omvärdering av kunskapsläget, och i princip alla studier visar numera att fett oavsett slag – minus artificiella transfetter – har en marginell inverkan på hjärt- och kärlsjukdomar. Det är helt andra faktorer som ger en sjukdomsbild, vilket det alltså har tagit drygt ett halvsekel att fastställa.
Sockerindustrin har naturligtvis haft ett finger med i spelet, men även den obesudlade vetenskapen tycks ha famlat i mörkret. Det är notoriskt svårt att utföra näringsstudier, eftersom sådana utan undantag bygger på självrapportering och involverar så många variabler att man inte kan fastställa enskilda näringsämnens inverkan med någon större precision.
I sådana studier kan man se att besök vid hamburgerrestauranger har en negativ inverkan på hälsan, men beror det på hamburgaren, brödet eller de transfettsindrypta potäterna? På bägaren med en liter cola? Eller kanske på livsstilen i övrigt?
Omvänt kan man slå fast vissa samband genom att studera möss, varvid man överdoserar kraftigt av någon substans under en tid för att se resultatet. På så sätt kan man slå fast att nitrater i bacon och andra former av rött kött ger utveckling av cancer, nämligen om man är råtta och äter motsvarande tio kilo bacon per dag i trettio års tid.
I en ny studie om närmare fyra hundra tusen deltagare i nio länder har man nu åter slagit fast att fett inte är ett hälsoproblem, oavsett om det är mättet eller inte. I själva verket noterar man att mättat fett från fisk (0.87), yoghurt (0.93) och ost (0.98) minskar risken för hjärt- och kärlsjukdom för varje ytterligare procent av energiintaget, medan rött kött (1.07) och smör (1.02) medför en något ökad risk.
Att fisken har den effekten beror på att den innehåller ω-3-fettsyror som skyddar hjärtat och därmed motverkar eventuell negativ inverkan av mättade fettsyror. Ost och yoghurt har på motsvarande sätt en hygglig balans ω-3/ω-6, medan för rött kött och smör ω-6 är kraftigt överrepresenterat.
Hjärt- och kärlproblem är en helt modern företeelse, och existerade knappt för något sekel sedan. Välfärdssjukdomar av det slaget beror inte bara på felaktig kost, utan framförallt felaktiga vanor, som hur ofta och mycket vi äter.
Numera knaprar vi ständigt på något i tron att vi blir alldeles utmattade och ständigt behöver tillförsel av energi, och det vi äter är raffinerat skräp med hög halt av socker och industriella vegetabiliska oljor. Om vi förr i tiden åt en kost som gav ω-3/ω-6 i proportion 1:1, är motsvarande förhållande i dag 1:10.
Fransoserna är ökända för att äta «onyttig» mat och ändå ha låg förekomst av hjärt- och kärlsjukdomar, vilket delvis beror på att man har en kost som ger ett högre intag av ω-3-fettsyror, inte minst fisk och ost. En annan orsak är att man äter riktig mat under gemytliga former snarare än kastar i sig mikrad snabbmat på kontoret.
Nyttig kost definierar vi således inte i termer av fetthalt, utan i enlighet med hur varierad och näringsrik den är, samt i vilken grad den är industriellt bearbetad. Vidare är det inte bara av vikt vad vi stoppar i oss, utan även att vi inte äter för jämnan utan låter kroppen få andrum för cellreparation under en daglig fasteperiod om minst tolv timmar.
Ordet kommun är inlånat från franskans commune, som i sin tur stammar från latinets commūnis. Vidare bakåt finner man commoinis i äldre latin, *kommoinis i uritaliskan och slutligen *ḱom-moy-ni-s i urindoeuropeiskan. Asterisken betyder att det är rekonstruerade former.
Men från *ḱom-moy-ni-s kan man gå i andra riktningen, varvid man finner urgermanskans *gamainiz, urvästgermanskans *gamainī, fornsaxiskans gimeni, medellågtyskans gemēn, som slutligen blir ordet gemen i svenskan.
Två låneord, kommun och gemen, har alltså samma ursprung (och betydelse), men har funnit sin väg till svenskan på olika sätt. Så där kan man hålla på med tusentals ord, och därmed demonstrera att germanska, romanska, keltiska, hellenska, armeniska, albanska, indoiranska och en del andra språk har samma ursprung i ett urindoeuropeiskt generatorspråk som talades i trakterna kring dagens Ukraïna för runt fem tusen år sedan.
Den utvecklingen har inte varit linjär, utan har präglats av förgreningar och cirkulära lån av det slag som visades ovan. Indoeuropéerna erövrade Europa i omgångar under lång tid, med ett språk i ständig förändring. Samma process som har gett spanska, italienska och franska från latin har präglat samtliga indoeuropeiska språk, och det är således materia i ständig rörelse och växelverkan.
Teorin om den indoeuropeiska språkfamiljen är numera ett par hundra år gammal, och har sina rötter i 1500-talets upptäcktstid. De europeiska språkens släktskap har man förstås känt till i princip längre än så, men senare har man även fogat sanskrit till samma gren som latin och grekiska, och på den vägen slagit fast ett betydligt bredare släktskap, omfattande iranska och indiska språk.
Till yttermera visso finns ett genetiskt släktskap som med hög precision korrelerar med det språkliga. Svenskar är närmare släkt med tyskar (fixeringsindex eller Fst ≈ 0.001) än med fransoser (Fst ≈ 0.002), ryssar (Fst ≈ 0.003) eller italienare och greker (Fst ≈ 0.007). Släktskapet med indiska och iranska indoeuropéer är mer avlägset, med Fst ≈ 0.04, och det gäller även distansen i språkligt släktskap.
För att sätta detta tal i perspektiv skiljer vi oss från östasiater med Fst ≈ 0.110 och från subsahariska folk med Fst ≈ 0.153. Vi är alltså synnerligen nära släkt i Europa, även om vi ändå har märkbara morfologiska skillnader. Exempelvis italienare och greker har ett större arv från Anatolien än svenska germaner, vilket ger dem ett särpräglat utseende.
Germanska langobarder erövrade ju Rom, varför man förvisso finner en hel del blondiner i Italien, och än mer så i det av germanska franker erövrade Gallien, eller Frankrike som vi säger numera. Men en «äkta» italienare, eller en grek, skiljer man lätt från en svensk, tysk eller annan german.
På samma sätt kan man diskriminera mellan kineser, koreaner och japaner, även om det är svårare på grund av en monoton pigmentering. Européer förmår i regel inte se skillnad på grund av ovana, men jag kan personligen med ganska hög träffsäkerhet avgöra huruvida en östasiatisk kvinna är kines, japansk, koreansk eller för den delen sibirisk.
Ändå är östasiater mer genetiskt närstående på gruppnivå än européer, med Fst ≈ 0.003 mellan kineser och koreaner respektive koreaner och japaner. Kineser kan i sin tur indelas i en nordlig respektive sydlig komponent, varvid sydkineser skiljer sig marginellt från vietnameser, Fst ≈ 0.0024. Nord- och sydkineser skiljer sig inbördes med Fst ≈ 0.0014, men går ändå ganska lätt att skilja åt – sydkineser har exempelvis oftare rundare ögon.
Nå, frågan är då huruvida detta nära genetiska släktskap korrelerar med ett språkligt, på samma sätt som i Europa, Persien och Indien? Svaret är nej, och man räknar av hävd koreanska respektive japanska som språkliga isolat, medan mandarin och andra kinesiska språk hör till den sinotibetanska familjen.
Både japanska och koreanska har visserligen en mycket hög andel kinesiska lånord, givet att kinesiska är Östasiens motsvarighet till latin, men de mest grundläggande av ord har inget som helst släktskap med kinesiskan. På samma sätt finner man inget inbördes släktskap mellan japanska och koreanska med avseende på sådan grundvokabulär, samtidigt som man har klart olika fonetik i samtliga språk.
Exempelvis räkneorden 1, 2, 3, 4 är i koreanskan hana, tul, set, net och i japanskan ichi, ni, san, yon, alternativt hito, futa, mi, yon. Motsvarande för mandarin är yi, er, san, si. Både japanskan och koreanskan har inlånade kinesiska termer även för räkneord, men de infödda varianterna är helt enkelt väsensskilda, oavsett hur långt tillbaka man går.
Den indoeuropeiska situationen är här att räkneorden mestadels har samma ursprung i alla språk, exempelvis urindoeuropeiskans *dwóh₁ → duo, due, two, två och så vidare. Fyra kanske inte låter som quattro, men har ändå samma ursprung i *kʷetwóres → urgermanska *fedwōr. Om vi räknar på urindoeuropeiska känner vi oss ganska hemmastadda: *óynos, *dwóh₁, *tréyes, *kʷetwóres, *pénkʷe, *swéḱs, *septḿ̥, *oḱtṓw, *h₁néwn̥, *déḱm̥.
Den östasiatiska motsvarigheten är alltså sådan att man inte finner släktskap av det slaget för annat än ett fåtal ord, som skulle kunna vara tillfälligheter eller lån. Ändå är den grammatiska strukturen mellan japanska och koreanska slående lik, med SOV-ordning, agglutination, bruk av partiklar och så vidare. Grammatiska egenskaper inlånas inte i lika hög utsträckning som ord, och om det funnes inslag av sådan konvergens vore det rimligare att kinesiskan hade utövat ett sådant inflytande.
För personer som känner och studerar dessa språk finns därför ändå en gnagande misstanke om avlägset släktskap, även om det mer är en diffus känsla än något man enkelt kan leda i bevis. Skolor finns förvisso, särskilt den som förfäktar hypotesen om transeurasiska eller altaiska språk, som omfattar mongoliska, türkiska och tungusiska språk samt även de japoniska och koreanska språken i utvidgad mening. Exempelvis koreansk fonetik har slående likheter med türkisk.
De flesta lingvister avfärdar numera hypotesen, nämligen på grund av bristen på kognat och en del andra omständigheter, men det finns ändå en klick som idogt förespråkar den altaiska modellen. Man menar att släktskapet ligger djupare förborgat i historien än i det indoeuropeiska fallet, och att det därför är svårare att avtäcka.
Transeurasiska språk i dag samt förmodat urhem. (Robbeets, M., Bouckaert, R., Conte, M. et al. Triangulation supports agricultural spread of the Transeurasian languages. Nature (2021). https://doi.org/10.1038/s41586-021-04108-8, CC-BY 4.0)
En ny studie i Nature förnyar ambitionen genom att kombinera lingvistik med arkeologi och genetik för att söka leda i bevis släktskapet. Man förlägger därvid ett urtranseurasiskt språk till -9000 eller runt år sju tusen före vår tid, vilket är nära nog dubbelt så gammalt som urindoeuropeiskan.
Man följer hirsets väg i regionen genom arkeologiska studier, vilket ger tiden -7000 för uppkomsten av en urjaponisk-urkoreansk familj. Genetiska studier ger att Koreahalvön befolkades av jōmon vid -4000, det vill säga samma folkslag som fanns på Japan vid tiden. Omvänt migrerade folkslaget yayoi från Korea till Japan från -1000, vilket gav upphov till en ny slags kultur, samtidigt som jōmon försvann från Korea.
Ett urtranseurasiskt språk förläggs geografiskt till trakterna av Mongoliet och Manchuriet, varvid förfäder till koreaner ska ha lagt under sig halvön norrifrån, och därvid vidare ha intagit de japanska öarna. De japoniska språken ska således ha existerat på fastlandet innan de migrerade till Japan, vilket är ungefär samma sak som att de keltiska språken numera inte finns på det europeiska fastlandet utan på de brittiska öarna.
Här kan man föreställa sig att blandning sker med lokala språk, vilket då tar språket i en ny riktning och avlägsnar det mer från sitt tidiga arv. Man kan på samma sätt förstå att kinesiskan, eller dess rötter, inte hade inflytande på annat sätt än genom lånord på grund av väsensskild grammatik och annan struktur.
Kinas tidiga kulturer (särskilt Yangshao) har således bidragit med gener, teknik, kultur, odling och lånord, men har inte påverkat grunden i de japoniska och koreanska språken. Det innebär också att folkslag inte har kuvats till underkastelse, utan har kunnat behålla sin särprägel, till skillnad från i Europa, där indoeuropéerna gjorde rent hus.
Däremot har det uppenbarligen skett massiva folkvandringar, varvid förfäder till dagens koreaner och japaner har drivits från Manchuriet ned mot Koreahalvön och vidare mot Japan. Türkarna har rört sig i den andra riktningen, åt norr och väster, och har en betydligt mer nomadisk komponent än de jordbrukande urjapanerna och urkoreanerna.
Expansion av koreanska och japanska från ett altaiskt urhem i Manchuriet. (Robbeets, M., Bouckaert, R., Conte, M. et al. Triangulation supports agricultural spread of the Transeurasian languages. Nature (2021). https://doi.org/10.1038/s41586-021-04108-8, CC-BY 4.0)
Den lingvistiska delen av analysen söker sammanställa en swadeshlista för ett stort antal altaiska språk genom tiderna, det vill säga grundläggande basord som antas vara svårare att påverka genom inlån och kulturell påverkan, här för termer relaterade till jordbruk, tamdjur med mera, det vill säga centrala begrepp för dessa tidiga kulturer.
Ett exempel är ordet för (jordbruks)fält, vilket man ger en urtranseurasisk (UTE) rot *pata. Motsvarande etymologiska härledning är då för urjapanska *pata → hata + *ka (plats) → hatake (はたけ, 畑), som är det moderna japanska ordet för fält.
För koreanska har vi på samma sätt urkoreanska *patʌ → MK pàth → K bat (밭). För türkiska anger man *(p)ata med bortfall av p → ata med flera termer, som dock har skiftat betydelse till ö i de flesta språk.
Ett annat exempel rör alkohol, det vill säga att fermentera, blomma med mera, vilket man ger en rot *saga-. För urjapanska har man då *saka-, vilket småningom leder till japanskans sake (さけ, 酒). Urkoreanskan anges ha *sak-, vilket leder till koreanskans sseokda (썩다), det vill säga att ruttna.
För koreanskan anger man alternativet *su(k)u-, med vidare härledning till sul (술), som betyder just alkohol. Liknande härledningar har man för turkiska, mongoliska med flera familjer.
Ordet för en vävd slags stråmatta betecknar man *mosi på UTE, med härledning *mosi → mushiro (むしろ, 蓆) på japanska. Motsvarande för koreanska är *mosi → mosi (모시). Samtidigt är en enklare japansk härledning mushi (むし, 苧) för själva växten som nyttjas, ett ord som av vissa anses vara ett koreanskt lån.
Studien har ett omfattande material för den som vill fördjupa sig i sådan spännande etymologi, men det är alltjämt småpotatis i jämförelse med det rika materialet för indoeuropeiska språk. Samtidigt kommer man nog inte så mycket längre med enbart lingvistiska metoder, varför de arkeologiska och genetiska får allt mer betydelse för att indirekt bevisa eller förkasta saken. Hypotesen har nog dock stärkts en gnutta, tror jag.
Människan är omnivor, det vill säga allätare, och är inte utvecklad för en strikt vegetarisk diet. I länder som Indien är människor vegetarianer enbart för att de inte har råd med animalisk föda, medan man i rika länder gör ett medvetet val av livsstil. Delmängden av veganer utgör enstaka procentandelar, även om det är en växande grupp.
Veganism är inte så mycket en diet som en etik, en filosofi, eller en livsstil. Man avstår inte bara från animalisk kost, utan också från andra produkter med animaliskt ursprung, även det i strid med människans natur. Det är en livsstil som bara är möjlig i en modern värld, men för den skull inte en uppbygglig sådan.
Vegetarianism är i så fall enklare att sympatisera med, eftersom dieten inte är lika extrem, utan tillåter ägg och mejeriprodukter i kosten och i övrigt är mer i samklang med människans natur. Men även vegetarianer löper risk att omfattas av näringsbrist.
För all del tycks finnas ett antal hälsomässiga fördelar med vegetarianism oavsett form, nämligen smalare kroppskonstitution, lägre risk för vissa typer av sjukdomar med mera. Det beror dock inte så mycket på växterna man äter, utan snarare på att vegetarisk kost i stora drag är näringsfattig bukfylla som hindrar kroppen från att ta upp för stora mängder energi.
Det är därför en form av kalorirestriktion, och det är den mekanismen som är nyttig i sammanhanget. Man kan uppnå samma resultat eller bättre genom regelbunden periodisk fasta utan att behöva göra avkall på dieten.
Veganer, och i mindre utsträckning vegetarianer, drar samtidigt på sig andra sjukdomar, nämligen som en följd av att man lider brist på viktiga näringsämnen. Ett sådant är vitamin B₁₂, som helt enkelt inte existerar i växtriket. Brist på vitaminet ger förhöjd risk för hjärt- och kärlsjukdomar, stör produktionen av arvsmassa med minskad produktion av röda blodkroppar som resultat, samt ger minskad produktion av vissa fettsyror kring nervceller.
Inte heller vitamin D finns i växtriket, men väl i svampriket – om veganer tillåter sig en sådan avvikelse, och om man är beredd att käka kantareller dagligen. Under vinterhalvåret uppstår således brist på vitaminet, vilket påverkar immunförsvaret och upptaget av kalcium.
Tillskott finns naturligtvis, men de är i regel av animaliskt ursprung. Vitamin B₁₂ kan visserligen syntetiseras i en snarlik form, medan vitamin D₃ extraheras från ullfett – det går emot den veganska hållningen att ta sådana anmialiskt producerade tillskott. Tillskott av vegetabiliskt D₂ är samtidigt inte lika effektivt.
Även ω-3-fettsyror förekommer sparsamt i växtriket, och de som finns i fröer, nötter och oljor är alfalinolensyra (ALA). Kroppen förmår bara att i mindre och otillräcklig utsträckning omvandla linolensyra till de viktiga fleromättade ω-3-syrorna eikosapentaensyra (EPA) och dokosahexaensyra (DHA), som annars är förknippade med fet fisk.
Brist på EPA och DHA ger förhöjd risk för hjärt- och kärlsjukdomar, vilket är anledningen till det i förstone paradoxala resultatet att vegetarianer och i synnerhet veganer har en högre frekvens av vissa sådana sjukdomar. Det är inget nytt resultat, utan har påvisats i större undersökningar i många år.
Observational evidence suggests that non-fish-consumers may be at greater risk of CHD mortality and low EPA + DHA tissue status is associated with increased risk of cardiac events, with arrhythmia being implicated as the most likely common risk factor. Preliminary evidence presented here suggests that vegans, who have an ω-3 index of approximately 2–3 %, may have an impaired capacity to regulate HR in response to physiological demands during the day-time, and they have a distinct lipidomic profile compared with omnivores, with markedly lower circulating concentrations of LC n-3 PUFA-derived lipid mediators.
https://doi.org/10.1017/S0029665117000428
Med ω-3-index avses ett mått av förekomst av ω-3-fettsyror EPA och DHA i membranet på röda blodkroppar, och ett hälsosamt intervall är här 8–12 %. Veganer har således ett kraftigt underskott, vilket kan leda till arytmi och därmed förhöjd stress på hjärt-kärlsystemet.
Som en konsekvens noterar man inte någon skillnad i mortalitet mellan veganer och köttätare, även det ett resultat som har varit konstant under många år. Veganer kan förstås ta tillskott av EPA och DHA, exempelvis fiskleverolja, men då rubbar man alltså på sina heliga principer och inmundigar en animalisk produkt. Dessa ω-3-fettsyror bildas i och för sig inte av fisk, utan kommer ursprungligen från alger, vilket är en möjlig produktionskälla, om än inte från växtriket.
In conclusion, our results suggest that United Kingdom–based vegetarians and comparable nonvegetarians (including people who eat fish but not meat and those who eat meat <5 times per week on average) have similar all-cause mortality. […] Separating the vegetarians and vegans for the 6 most common causes of death did not reveal any statistically significant differences in mortality between vegans and regular meat eaters.
https://doi.org/10.3945/ajcn.115.119461
EPA används även som läkemedel mot depression, och man ska således inte bli överraskad av att veganism är förknippad med högre mått av depression och andra mentala problem. Även brist på andra näringsämnen kan spela in här, medan en del vill härleda problemet till högre utbildning, större medvetenhet med mera – men då kan man väl samtidigt anamma buddism och börja meditera för att behandla den åkomman?
To date, the research has been equivocal and our recent systematic review summarized these findings. Briefly, we found that the majority of studies showed that meat abstainers (vegetarians and vegans) had substantially higher rates or risk of depression, anxiety, and/or self-harm (e.g., suicide). Additionally, these groups were more likely to be prescribed medication for mental-health issues.
https://doi.org/10.1080/10408398.2021.1974336
Det finns inga vetenskapliga belägg för att veganism skulle medföra några hälsomässiga fördelar, men alltså ett helt koppel av bevis för motsatsen. Man lever varken bättre eller längre, utan tvärtom under metabolisk och psykisk stress.
Veganskt väckelsemöte (2003) där briströnen diskuteras.
Amerika skjuter numera upp miljardärer och nittioåriga Star Trek-skådespelare i «rymden» (100 km), som ett slags nostalgiskt avslut på en era snarare än tillförsikt inför framtiden. Samtidigt accelererar Kina sitt program, och en ny besättning har just dockat med stationen Tiangong (天宫, Himmelspalatset).
Okej, det är kanske en orättvis karakteristisk, eftersom USA allltjämt leder utvecklingen. Men det är ändå en sinnebild för en förändrad maktbalans, och det kommer en dag då USA inte längre leder här heller.
Kina är numera odiskutabel tvåa, medan Europa, Indien, Japan och andra får se sig distanserade med sina många misslyckade försök att placera obemannade sonder på månen och Mars. Kina har å andra sidan operativa sonder på båda kropparna, samt en ny rymdstation under kontinuerlig uppbyggnad.
Shenzhou 13 lyfter från Jiuquan
Shenzhou 12 (神舟, Den gudomliga farkosten) hade knappt kommit tillbaka i september efter en tre månader lång vistelse på huvudmodulen Tianhe (天和, Himmelsk harmoni) förrän Shenzhou 13 under gårdagen skickades iväg med en ny besättning. Dockningen gick på några timmar, och man kan nu se fram emot sex månaders äventyr på stationen.
Tiangong är betydligt mindre än Internationella rymdstationen ISS, och man har för all del mycket att stå i för att komma i kapp. Men ISS är på sin ålders höst, samtidigt som man inte har några ambitioner att ersätta stationen.
Shenzhou 13: Ye Guangfu (叶光富), Zhai Zhigang (翟志刚), Wang Yaping (王亚平)
Den politiska situationen är märkbar även här, eftersom USA sedan en längre tid har förbjudit Nasa att samarbeta med motsvarigheten CNSA (国家航天局, Guojia hangtianju). Detta för att det kinesiska rymdprogrammet har kopplingar till Befrielsearmén, medan det amerikanska programmet naturligtvis står helt fritt från militärt inflytande…
Effekten blir att Kina stängs ute från ISS, men framförallt att man därmed får incitament för att påskynda utvecklingen. «Strategin» är således kontraproduktiv, och man kan notera att samma metoder för att begränsa Kinas tillgång på halvledarprodukter sannolikt kommer att få samma resultat, att Kina blir oberoende och tar ledningen.
Europa samarbetar dock med Kinas rymdprogram, och har investerat en hel del i Tiangong och dess laboratorier, där man avser bedriva omfattande forskning. ESA kommer även att kunna skicka astronauter till Tiangong vad det lider, medan USA nog inte får någon inbjudan. En ny sorts rymddiplomati kan således gynna Kina, samtidigt som Amerika skjuter sig själv i foten.
