Kategorier
Kultur Politik

VM-antihjältar

Fotbolls-VM har hittills varit en avslagen historia, med mestadels ballongboll av udda slag, som när Haiti spelar oavgjort mot Spanien. Sådant får mig tro att fotboll är mer slump än skicklighet, men säkert skänker det glädje att det alltid finns något slags hopp även för blåbär.

Frankrike levererade emellertid som man skulle mot Senegal, som ändå är ett betydligt mer kvalificerat lag än Haiti. Men inledningsvis var det svårt att se vilket lag som var Frankrike respektive Senegal, då i princip alla spelare var negrer. Någon enstaka vithyad back av frankisk börd syntes småningom, vilket då gav resultatet – de afrikanska lagen är nämligen etniskt homogena.

Detta är förvisso en konsekvens av Frankrikes forna roll som kolonialmakt, då man lade under sig stora delar av Afrika. Vid tiden behandlades de koloniala undersåtarna visserligen som andra klassens medborgare, om ens det, men självklart blir det långsiktiga utfallet etnisk blandning. Därmed inte sagt att det franska landslaget är representativt för Frankrike, utan snarare oerhört skevt.

Får man tro vänsterkommunistiska Aftonbladet är det emellertid invandrarna som bär upp landslagen, inklusive det svenska – trots att Sverige ju inte är någon kolonialmakt. Numera är det inte direkt Glennarna från Götet som bär upp truppen, utan sådana storheter som Isak, Hien och Ayari, med inslag av muslimsk bön efter målen.

Den politiska vinklingen av den vänsterkommunistiska skribenten är att dessa så kallade stjärnor inte hade förgyllt det svenska laget om den elaka fascistregeringen hade fått för sig att utvisa föräldrarna, nämligen om de hade kommit i dag.

Tankegången är givetvis på barns och socialdemokraters nivå, och man kan lika enkelt föreställa sig att Sverige hade gjort avsevärt bättre ifrån sig om man hade sluppit massinvandringen och dess nedbrytande effekter, om man hade kunnat koncenterra sig på att utveckla nationen och sporten, istället för att tvingas förhålla sig till hijab, burqa, halal, haram, moskéer, muslimsk bön, förnedringsvåld och annat märkligt importerat gods i samtiden.

Faktum är att historien ger visst stöd för den hållningen, då Sverige som lag presterar allt sämre i mästerskap med tiden. I den tidiga fotbollen placerade vi oss som fyra, trea och slutligen tvåa på hemmaplan 1958, och vi hade även placeringar fem och tre i Västtyskland 1974 respektive USA 1994. På senare år har vi inte ens kvalificerat oss (2010, 1014, 2022), och risken är överhängande att Sverige åker ur tävlingen redan i gruppspelet i innevarande upplaga.

Sveriges placering i alla tiders världsmästerskap.

I ärlighetens namn beror förstås mycket av den utvecklingen på att fotbollen har internationaliserats, och att lilla Sverige krymper i den växande världen. Samtidigt har den lokala aspekten mer eller mindre försvunnit, och det finns ingen given anledning att «hålla på» ett lag numera.

Fordom höll man på ÖIS eller Änglarna, Djuregårn eller Gnaget, Iff-iff och så vidare, för att spelarna hade lokal förankring, och på samma sätt höll man på sin nation för att spelarna var svenska och representarde Sverige. Kanske kunde man godta ett och annat proffs från annat land.

Men numera är klubblagen helt renons på lokal förankring, vilket är orsaken till att kidzen «håller på» Juventus eller Arsenal och så vidare, det vill säga lag till vilka man inte har någon egentlig koppling annat än att de råkar höra till den yppersta eliten. På samma vis är landslagen i Västvärlden söndertrasade av importerat gods, med vilket inget gemensamt finns annat än nationalitetsbeteckningen i passet.

Med Yasin Ayari och hans muslimska bön har jag just inget gemensamt, och han representerar således inte mig och mitt Sverige. Under världsmästerskapen håller jag därför hellre på lag som vårdar sin kultur och är mer eller mindre fullständigt etniskt homogena, som Japan och Sydkorea.

VM-antihjälte.
Kategorier
Asien Europa Kina Politik USA

Europa slut

USA är slut som stormakt, dundrar en ledarskribinna i en tabloid, eller i vart fall kraftigt försvagat. Detta tycks vara det bestående intrycket efter att USA har förlorat kriget i Iran, tappat sina allierade i Europa samt inte förmått få Kina på knä med handelskrig så som man hade hoppats. Därtill är världen så grumlig att ingen sägs kunna se vad som ska komma efter, enligt skribinnan.

Men det är nog bara tabloiden i fråga som ser grumligt, så som den brukar göra, enkannerligen när det gäller geopolitik och utrikesfrågor. Den förhandenvarande utvecklingen har nämligen förutspåtts länge av en hel drös analytiker, men de brukar inte få utrymme i den svenska samförståndsdiskursen, eftersom svaren inte överensstämmer med det liberalistiska önsketänkandet.

Stormakt kommer USA att vara under lång tid framöver, men däremot är dess tid som hegemonisk supermakt över för alltid. Man hade den rollen under en kort tid efter kalla kriget, då Sovjetunionen imploderade och det inte fanns någon som kunde utmana Washington om världsherraväldet.

Men det kan numera Kina, som inte bara har en produktionsförmåga som vida överstiger övriga världens, utan även en allt mer framskjuten placering i vetenskap, forskning och teknik, discipliner som utgör grunden för globalt ledarskap. Inte för att man söker rollen som hegemon efter USA, men det vi ser är framväxten av en mångpolär ordning, en polycentrisk värld, faktiskt det naturliga stadiet.

Slut som global maktfaktor är istället Europa, vars tid i rampljuset nu är ute. Kontinenten plågas av inre konflikter kring migration och sociala problem, samtidigt som tillväxten är kroniskt svag. EU saknar energioberoende samtidigt som groteskt överdrivna klimatambitioner driver upp energipriserna så till den grad att näringslivet inte längre kan konkurrera med USA och Kina, där elen är hälften så billig.

Europa är inte en federation så som Kina och USA, och har därför inre friktion av ett slag som inte existerar i enhetliga politiska kroppar. Tjugosju enskilda länder måste komma överens, samtidigt som den inre marknaden aldrig har fungerat beroende på att nationella regler överträffar EU-gemensamma. I ekonomiska termer motsvarar denna friktion handelstullar om 67 % på varor och 110 % på tjänster.

EU är alltså sin egen värsta fiende, och det blir inte bättre av att det ständiga ordbajsandet från Bryssel präglas av så vidlyftiga ambitioner att målkonflikter uppstår som omöjliggör resultat. Till exempel vill man säkra åtkomst till kritiska mineraler, men det går inte att förena med ohemula miljö- och klimatkrav utan att kostnaden blir massivt mycket högre än i Kina.

Överlag är Europa alldeles för dyrt i alla avseenden, ett ok som är följden av överreglering, ickefungerande inre marknad, brist på egen energi och råvaror samt överdriven välfärd. När all verksamhet ska underordnas överdoktriner kring klimat, jämställdhet, *2SHBTQIAP++ med mera samt handikappanpassas in absurdum, blir det inte mycket till konkurrenskraft kvar.

Som en konsekvens är tillväxten obefintlig eller rent av krympande. Betraktar man lönsamhet, exempelvis för tyska bilar, maskiner och kemiska produkter, är den visserligen högre än tidigare, men studerar man istället produktionsvolymen har den krympt med tjugo procent. Produkterna är alltså färre men dyrare, samtidigt som företag slår igen, minskar arbetskraften eller flyttar produktion utomlands – BASF till Kina, för att ta ett exempel.

Kina har det omvända problemet, vilket är betydligt mer angenämt. Man producerar alldeles för mycket, till priser som är en liten bråkdel av Europas. Alltså måste EU införa handelstullar mot Kina, eftersom man inte kan konkurrera med elbilar som kostar en tredjedel av de tyska motsvarigheterna av samma kvalitet. I alla fall känns det bra för stunden, men man blir nog inte mer konkurrenskraftig på det viset.

Faktum är att Bryssel tror sig kunna diktera fram produktion av en billig (liten) elbil, men det är inte riktigt så marknadsekonomi fungerar. Målkonflikterna kommer för övrigt här fram i full dager, då man belägger billig grön teknik från Kina med strafftullar för att värna den egna utdöende industrin, samtidigt som man har storvulna ambitioner om att klimatomställa snabbare än övriga världen. En ekvation som saknar reella lösningar.

Någon annan lösning på problemet finns inte heller, eftersom det är en trend som har varit förhandenvarande i femtio år, även om det är först nu som den mer akuta fasen inträffar. Svaga ledare som von der Liar i Bryssel, Lügen-Merz i den tyska diktaturen, Big Brother Starmer i den brittiska motsvarigheten samt Macron i Frankrike har ingen möjlighet att vända på förloppet, utan går mest i cirklar.

Den gamla världen dör alltså framför våra ögon, och sådana institutioner som G7 är numera föråldrade och irrelevanta, samtidigt som Europa långsamt förvandlas till ett levande museum. Mer relevant är då G2, det vill säga USA och Kina, som förblir de två stora polerna i den nya ordningen, och där Europa får nöja sig med en underordnad roll, tillsammans med snabbt växande Indien, Afrika och Sydöstasien.

Den ordningen har vi faktiskt sett komma, och det under lång tid. Kina och Asien dominerar numera ekonomiskt, medan det traditionella Västs storlek av kakan krymper allt mer. Den ekonomiska tyngdpunkten förskjuts österut, medan Europa allt mer hamnar i skymundan, som en regional aktör mer än en global. För många är detta svårt att ta in, än mer att svälja.

Men detta har vi ju sett komma?
Kategorier
Asien Politik USA

Skurkregimen förlorade

Amerikanska skurkregimen får dra sig hem med svansen mellan benen, på samma sätt som i Vietnam, Afghanistan med flera konflikter. Mission unaccomplished, och inget av de mål med vilka US-regimen motiverade det illegala kriget mot Iran har gått i uppfyllelse.

Den folkrättsvidriga likvideringen av Tehrans ledargarnityr störtade inte alls den iranska regeringen, så som man hade hoppats, utan stärkte den istället. Tehran fick åter bevis för att juderegimen i Tel Aviv och dess sponsor i Washington är opålitliga odjur, som anföll mitt under pågående samtal om kärnvapen.

Dessa samtal ska nu återupptas under en två månader lång vapenvila, under vilken tid ett nu undertecknat ramavtal ska fyllas med detaljer. Huruvida vilan håller vet ingen, men det påverkar i vart fall inte den huvudsakliga utgången, att US-regimen gruvligt har förlorat.

Tehran kan lova vitt och brett att inte anskaffa kärnvapen, ty det har man gjort i många år. Förr eller senare når man emellertid sitt mål, och är då på samma vis som Nordkorea fredat från den skabbiga amerikanska örnen och den smutsiga ockupationsmakten i Palestina – i vart fall om Jaffa inte ska förvandlas till aska.

Perserna är visserligen rejält tilltufsade av den överlägsna amerikanska krigsmakten, men som plåster på såren kommer sanktionerna att hävas och Irans frysta tillgångar att tinas. Det blir klirr i kassan, och landet kommer att erfara en ekonomisk renässans som stärker ayatollorna än mer.

USA däremot kammar noll, och erhåller inget överhuvudtaget, annat än skamfilat rykte som internationell ärkeskurk. I omvärldens ögon är Washington kraftigt försvagat, och Beijing noterar nog detta med viss tillfredsställelse – hur skulle USA egentligen kunna förhindra en kommande konflikt på Taiwan när man inte ens kan bemästra ett litet sund?

I denna erbarmliga soppa är bara Kina vinnare, medan resten av världen i någon mån åter har blivit omtöcknad av plötsliga skeenden iscensatta av den osäkrade pistolen i Washington. Energikris, matkris, inflation och ytterligare försvagning av ekonomin har pajat året som helhet, och först 2027 kan en återgång till det normala vara förhandenvarande. Förutsatt att Trump-dåren inte slår till igen, vilket nog inte ska uteslutas.

Kategorier
Liberalism Politik

Regimer kommer och går, sossesamhället består

Regimen Kristersson är nu så rökt den kan bli, då lyftet för det illiberala Folkpartiet helt har uteblivit. Det etatistiska förbudspartiet dansar alltjämt kring 2.0 %, en nivå som inte kommer att medge moderata eller andra stödröster. Folkpartiet försvinner därmed från rikspolitiken, och Tidöregimen störtas.

Det är vad statstelevisionens opinionsundersökning ger vid handen. I mandat räknat erhåller det vänsterkommunistiska blocket 196, medan den högra motsvarigheten blott räknar 153, en betryggande majoritet.

Man kan invända att Anderssonskan ändå inte kommer att kunna bilda en majoritetsregering, eftersom agrarer och kommunister inte vill sitta i samma sandlåda. Men sosseriet har stor vana att regera i minoritet, och kommer att göra så även denna gång.

Tanken att Meernosh skulle fälla en rödgrön regering och därmed orsaka nyval finns nämligen inte på kartan denna gång heller, utan Kamrat fyra procent viker alltid ned sig från sina «ultimativa» krav om ministerposter. Centern har redan deklarerat att man kommer att ta ställning för Maggan.

Frågan är då hur det kunde gå så här. Svar som har givits tidigare tar fasta på att Tidöregimen har försummat rikets styrelse, i själva verket misskött den, för att istället leka geopolitiska spel i Ukraïna. Arbetslösheten har rakat i höjden, tvärtemot utvecklingen i övriga Europa. Man lovade att sänka elskatten, men höjde den istället tre gånger. Så där håller det på.

Men man kan också se det i ett bredare och allmännare perspektiv, i vilket moderatjuntan blott har förvaltat det befintliga sossesamhället istället för att riva det och bygga nytt. Det visar sig att moderater alltid har gjort så, att konservera det befintliga istället för att reformera.

När sossarna väl har infört något system eller instrument i den svenska politiken, är det alltså så att Moderaterna och dess satelliter småningom erkänner dessa system och instrument som «sund» politik, som man försvarar med näbbar och klor, även om man inledningsvis tog parti emot.

Ta som exempel sexköpslagen, som flera partier motarbetade när Segelström (S) och övriga radikalfeminister var i färd med att etablera juridiken. När Moderaterna väl hamnade i regeringsställning hade man vänt på en femöring, utan att meddela sina väljare detta.

Numera har samtliga partier utan undantag formuleringar i sina partiprogram om sexköpslagens förträfflighet och en vilja att sprida denna dynga till hela EU och världen utanför, med radikalfeministiska formuleringar om «mäns våld mot kvinnor» och dylikt sossegods. Man har tagit till sig den socialdemokratiska politiken, som om den vore den egna.

Men då bekräftar man bara, om än i efterhand, att Socialdemokraternas politik är den bästa. Och om det visar sig att Socialdemokraternas politik är den bästa, så kan man väl lika gärna låta Socialdemokraterna regera för evigt, som fordom?

Om vi alltså fortsatt ska ha sossepolitik, är det därför lika bra att sossarna får regera i ensamt majestät med sina rödgröna satelliter. Om borgarna mot all förmodan skulle komma på andra tankar inför valet 2042, eller vad det nu kan bli, så får man väl ta ställning till det då.

Borgarpartierna har då att avsiktsförklara att man vid seger omedelbart och utan dröjsmål ämnar riva Folkhemmet med dess Systembolag, sexköpslag och hela sossefaderullan, och i dess ställe införa en modern liberal sekulär demokrati. I annat fall har man så att säga inget att göra i svensk politik, man är då helt obehövlig, på samma sätt som Folkpartiet.

Vänsterkommunistisk seger förväntas i september.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik Teknik

Gängen som förklaringsmodell

Kristmuppen Forssmed har en ny ingångsvinkel på det påhittade problemet med barns användning av mobiltelefoner: «gängen» kan komma att rekrytera barn via dessa manicker… Eller egentligen är det myndighetsvänstern i form av Folkhälsomyndigheten som gör den kopplingen, i själva verket kanske på direktiv från regimen.

Vänstermyndigheten föreslår nämligen en ny «rekommendation» om att inte ge barn under tretton år en så kallade smart telefon, på det att de inte ska behöva ta del av «skadligt» innehåll, inklusive gängrekrytering. Alltså det språkbruk man regelmässigt har använt i Kina för att successivt censurera innehållet på nätet och kontrollera narrativet. Faktum är att jag redan för tusen år sedan i ett papper förutspådde konvergens mellan Kina och Väst i detta avseende, en förutsägelse som har infriats till fullo.

Med «skadligt» innehåll menar man i övrigt «falsk» information (vem sitter på sanningen?) som kan skapa en «parallell bild av världen» (alltså inte Socialdemokraternas bild), eller realistiska skildringar av vad som händer i samhället med avseende på våld, eller nöjesformer som pornografi. Det är ju trots allt en kristborgerlig regim vid makten.

Mot detta kan man invända att pornografi för småbarn mest framstår som ett äckligt lustspel, och att eventuell påverkan kommer först i puberteten då man alltså skulle få tillgång till detta hemska internet där ute. Man kan även inskärpa att gängrekrytering inte är ett generellt problem för barn, utan ett specifikt problem med Orten-koppling – ska alltså alla barn behöva lida för massinvandringens effekter?

Allt man kan göra på en mobiltelefon – och mycket mer – kan man även göra på en dator, men det är specifikt lurarna man angriper av någon anledning. Hur löser man då problemen med övriga slags skärmförsedda apparater? Totalförbud för datorer fram till trettonårsåldern? Så skapar man en global IT-underklass.

Alla verktyg utan undantag kan missbrukas, och förbud har aldrig löst några problem. Aldrig. Det handlar istället om att träna människor i att använda verktygen på rätt sätt, istället för att begränsa tillgången. Visste du till exempel att man kan producera barnpornografi med papper och penna? Förbjud pennorna!

Vad gäller mobiler rör det sig om att i skolan lära ut källkritik, det vill säga att konsultera ett flertal vitt skilda informationskällor för att ta reda på någorlunda verifierbara fakta – och att att absolut och under inga förutsättningar låta en enskild källa, exempelvis statstelevisionen, agera Sanningsministerium, utan att tvärtom ha som utgångsspunkt att samtliga källor har agendor och sprider propaganda. Det är i skärningspunkten av alla dessa olika källor som man kan finna korn av sanning.

Det rör sig om att diskutera och problematisera de bildfigurer som emanerar från nätet, och att passa in dem i ett sammanhang. Exempelvis avseende pornografi, våld och andra fenomen. Att täcka för ögonen har aldrig fungerat, ej heller att ha händerna på täcket. Diskutera das Ding an sich, den förhandenvarande verkligheten, ty det är i den barnen lever och ska leva.

Skärmtiden kan och ska begränsas, men inte av fakking staten! Det är i första hand skolan som ska samla in mobiler under morgonen, för att återlämna dem på eftermiddagen – i den mån eleverna överhuvudtaget medhar sina «enheter», det är ju lika bra att lämna dem hemma. I andra hand är det föräldrar som ansvarar för eventuell begränsning av skärmtid. Men aldrig socialiststaten via juridik eller andra instrument.

I övrigt ska det stå barn likväl som kristmuppar och vuxna att surfa fritt, inklusive på porr- och gore-sajter om man så vill. Verksamheten därstädes måste vara självreglerande via medlemsinitiativ, och det kommer inte an på staten, EU eller andra politiska kroppar att överreglera nätet. Informationen vill vara fri.

Åh nej… Kristdemokraterna vill rekrytera mig till sitt parti.