Tobias Billström får sparken som utrikesminister i Kristerssons skräckkabinett, även om man i vanlig ordning väljer att framställa det som att han avgår på egen begäran. Kännare i stats- och kommersmedier uppger att bakgrunden är en schism i regimen, vilket dock förnekas av berörda parter.
Om det ändå är så att dramadrottningen Billström har utmanat regeringschefen i någon fråga är det ett tecken på omogenhet och att han inte är av det rätta virket för posten i fråga, vilket vi i och för sig redan har konstaterat. I sådana positioner och sammanhang lägger man det personliga åt sidan och vet sin plats.
Men under alla omständigheter ter det sig väldigt märkligt att han väljer att avgå efter blott två år i högsta tänkbara ställning, särskilt som Billström i princip säger sig stå till arbetsmarknadens förfogande för andra uppdrag. Han tycks alltså inte ha något nytt kneg, utan ger upp hela politiken på grund av någon okänd omständighet.
Att man plötsligt lämnar ett helt yrkesfält bakom sig kan ha att göra med någon hållhake som riktas mot Billström. Stjärtgossen i fråga kanske har torskat med någon underårig pojkvän, och är då kanske nästa fall för dumpen. Tänkbara skandaler är legio, och det är nog mer troligt med en sådan än en fnurra på tråden i Rosenbad.
För regimen är det hur som helst en nesa, och ytterligare ett bevis på att man är en inkompetent och regeringsoduglig ministär. Man får ingenting alls uträttat för svenskarna, utan barrikaderar sig i sitt «situation room» i någon bunker under Rosenbad för att leka med de stora pojkarna och låtsas ha betydelse i världspolitiken. Men det enda man är, är en amerikansk knähund, som med knäveckets reflex apar efter skallen från Washington.
Billström själv har som bekant yttrat att Israels brutala folkmord på palestinier utgör ett «proportionerligt svar» på befrielserörelsen Hamas räd i Israel häromåret. Belastar kontot gör även det utdragna och skämmiga spelet med Erdogan om Nato, debaclet med svenska beskickningar i utlandet efter den vimmelkantiga hanteringen av koranbränningarna, den märkliga gisslandiplomatin med Iran med mera.
Under Billströms och Kristerssons vanstyre har Sveriges roll i världen krympt i takt med att man har lagt sig platt för USA och i princip undertecknat en form av kapitulationsdokument utan strid. Med Kina kvarstår bistra relationer, och världen i övrigt verkar inte ens finnas på kartan. Av Sveriges forna diplomatiska engagemang återstår blott fragment.
