Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Teknik

Europeiska strafftullar skott i egen fot

Europeiska kommissionen under drottning Ursula von der Liar har beslutat att införa strafftullar om 17.4–38.1 % på kinesiska elbilar, utöver de 10 % som redan föreligger. Detta trots att unionen är splittrad i frågan, och man har inte heller hörsammat de varningar som har rests kring reciproka åtgärder från Kina.

Helt säkert är nämligen att Beijing kommer att ge ett proportionellt svar, vilket innebär att tariffer i motsvarande storleksordning införs mot europeiska produkter av olika slag, exempelvis tyska bilar, svensk elektromekanik och franska viner. Det är en lose–lose-situation som i slutändan leder till dyrare produkter och därmed minskad efterfrågan.

Följdeffekter blir att europeiskt näringsliv får svårare att sälja på den kinesiska marknaden, varvid man måste anpassa kostymen sålunda. Minskad produktivitet och ökad arbetslöshet blir därför det omedelbara resultatet. En annan konsekvens är att omställningen till grön energi bromsar in då man fördyrar i alla led.

BYD kraschar in i europeiska tullmurar.

Protektionism leder småningom ofelbart till bristande konkurrensförmåga, och på samma sätt som amerikansk bilindustri förlorade mot japanska uppstickare, kommer europeiska tillverkare att tappa mot kinesiska i det långa loppet. Det man vinner på kort sikt förlorar man på längre.

EU hade gjort bättre i att formera en egen industripolitik, på samma sätt som Kina och USA, i syfte att stödja den egna industrin utan att för den skull hämma konkurrensen med höga tullmurar. Det är i själva verket alldeles självklart att man borde subventionera grön teknik på olika sätt, givet den ambition man har kring omställning.

Lika självklart är att Zhongnanhai för tiotalet år sedan slog in på en sådan linje, eftersom man då tampades med svåra luftföroreningar och allt större behov av import av olja. Man stimulerade därför näringslivet att ta fram grön teknik, samtidigt som marknaden stimulerades till konsumtion med rabatter. Resultatet är att Kina numera är världsledande på grön teknik, samtidigt som smogen i städerna är ett minne blott.

På samma sätt kommer BMW att krascha in i kinesiska muren när Beijing svarar.

Ett par viktiga punkter här är att subventionerna har kommit i åtnjutande av samtliga tillverkare, inte minst amerikanska Tesla, medan de amerikanska och europeiska tullarna riktar sig strikt mot kinesiska tillverkare, samt att subventionerna upphörde 2022 då marknaden var mättad.

De tillverkare som är kvar efter denna omställning står på egna ben och är synnerligen effektiva, så till den grad att Europa och USA inte kan konkurrera med dem. Det är vad det hela kokar ned till, även i detta fall. Tidigare har man infört marknadsförbud gentemot Huawei på samma grund, om än under svepskäl kring «nationell säkerhet».

Att kissa i sängen är varmt och skönt, i alla fall ett tag. Sedan blir det vått och kallt och äckligt. I överförd bemärkelse inträffar motsvarande alltid då en innovationsdriven marknad tar skydd under mått av protektionism. Europeisk bilindustri har därför redan sett sitt bäst före-datum.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik Språk

Förbjudna ord: negerordet

Fulaste orden i svenskan har korats i en opinionsundersökning, uppger statsmedier, utan att för den skull ange vilket ord som toppar listan. Termen i fråga har nämligen i etablissemangskretsar antagit en valör av så negativ art att den tydligen inte längre kan uttryckas i klartext, utan eufemiseras med «n-ordet».

Det rör sig alltså återigen om ordet neger, som i en importerad diskurs av wokeism har fått klä skott för rasism och allehanda negativa företeelser, i likhet med det amerikanska «N word». Det senare syftar emellertid som bekant på ordet nigger, som inte alls motsvarar det neutrala svenska ordet neger.

Vi har därför att göra med en social hyperkorrektion, med motsvarigheter i hur man benämner zigenare och på senare tid även finnar (!) och andra folkslag. Med eufemismer är det emellertid så att kedjan av termbyten aldrig upphör så länge det för subjektet i fråga finns en underliggande negativ denotation, varför ansatsen på det hela taget är meningslös.

Undersökningen i fråga är publicerad i Språktidningen, men lämnar tyvärr mycket i övrigt att önska. På uppdrag av Novus har man i intervjuer om tusen personer funnit att 32 % av respondenter anser att neger är det fulaste ordet i språket. Därefter följer hora (21 %), horunge (17 %), fitta (11 %), svenne (!) (5 %), kuk (3 %) samt idiot (1 %). Frekvensen följer efter en inledande omgång där man vaskat fram toppkandidater med spontana svar.

Vän av ordning undrar nog emellertid om inte pedofilhora, sprutluder, horfitta, pedofil, negerhora, tjackhora och motsvarande kombinationer är flera ordningar värre än de milda tillmälen som förekommer i listan, oaktat att neger inte ens är ett sådant utan alltså ett neutralt ord? Hur är det med tjackpundare, kuksugare, fittnylle, rövknullare med flera?

Ska man av denna märkliga undersökning därvid dra slutsatsen att zigenare trots allt inte behöver ersättas med rom, resande eller EU-migrant så som den politiskt korrekta diskursen gör gällande, och att vi istället bör utöka hetslagstiftningen med nedsättande invektiv mot svenskar (svennar)?

Förvisso är det så att språket är statt i kontinuerlig förändring, varvid ord ändrar såväl denotation som konnotation. Exempelvis hora har samma etymologi som ordet kär, och har alltjämt en sådan affektiv klang vänner emellan. På samma sätt används nigger i afroamerikanska miljöer sålunda, ett ord som en gång faktiskt föreslogs ersätta negro som mer neutralt.

Därmed är det inte förvånande att diskrepanser föreligger generationer emellan, varvid äldre personer alltjämt ser neger som en högst neutral term av beskrivande art utan känslomässig valör. Det är först i sammansättningar som negerjävel som ordet antar en negativ valör, medan bakverk som negerboll och negerkyss uppenbarligen har en mer positiv.

Det är således främst den yngre generationen av lättkränkta snöflingor som ser ordet neger som nedsättande, vilket bara är ägnat bevisa att indoktrineringen i vänstervriden wokeism fungerar som avsett. Naturligtvis är det samma generation Z som har störst benägenhet att nyttja neopronomen som hen och andra woketermer.

Inte oväntat finns därmed även en politisk dimension, varvid den rödgrönrosa falangen med wokeism som doktrin står på barrikaderna för att förändra språket i för dem önskad riktning. På andra sidan står en traditionalistisk höger som motsätter sig sådan elitistisk social ingenjörskonst och värnar det hävdvunna språket.

För egen del sällar jag mig till den senare fraktionen, dels av frihetsliberala skäl men även av lingvistiska. Omgivningen kan ställa krav på att tilltalas respektfullt i enlighet med hävdvunna normer, men aldrig att omtalas enligt den egna tolkningen av språkliga företeelser.

Konsekvenser av denna nyordning har vi redan sett i form av att kulturen redigeras i en ny sorts kulturrevolution, i vilken opassande verk plockas bort från biblioteken eller rent av bränns, eller i andra fall förskönas i nytryckningar. Det gäller sådana klassiker som Pippi Långstrump och Huckleberry Finn, men även tämligen nya skildringar i den gängse vuxenlitteraturen, vars författare helt sonika kancelleras från dagordningen på sovjetkommunistiskt manér.

En sökning på Litteraturbanken ger 1355 träffar på ordet neger, vilket indikerar en grannlaga uppgift för etablissemangets censorer att uppdatera den moderna formen av Index Librorum Prohibitorum, men därtill kommer förstås än fler romaner av nyare snitt som inte indexeras därstädes, samt allsköns andra alster.

Utanför den svenska litteraturens domäner är «problemet» än mer omfattande, och man måste således redigera ungefär hälften av samtliga nobelprisförfattares verk för att hålla sig à jour med den samtida kulturnormen. Utanför denna framhävda elit torde förekomsten vara än mer frekvent.

Michael Strunges Nigger 2.0 hör till de verk som måste totalförbjudas, då författaren inte bara använder ordet neger, utan dessutom den nedsättande termen nigger.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Förbjudna sånger på förbjudna instrument

Knappt hade trollagendan svalnat framåt valnatten förrän polackerna på DN och Expressen ånyo sniffade politiskt blod, nämligen då någon dyngrak representant för det förhatliga sverigepartiet nynnade på en populär sång, i detta fall Gigi d’Agostonis lastgamla eurodiscoslagdänga L’amour toujours, men med nykomponerad text i form av Ausländer raus.

Förvisso är det inte David Lång (SD) själv som är författare till snutten, men bara det faktum att han säger samma sak som partiprogrammet i mer komprimerad och slagfärdig form räcker för att etablissemangsnära stats- och kommersmedier ska krevera. Att det dessutom sker på tyska är helt enkelt oförlåtligt, givet landets smutsiga historia i relativ närtid.

Den gången var det emellertid Juden raus som ekade i etervågorna och på torg och gator, med bakgrund i etnisk antisemitism. Den moderna motsvarigheten tar istället sikte på att Tyskland på samma sätt som Sverige har drabbats av svåra konsekvenser av alldeles för stor invandring från avlägsna kulturer, varvid en naturlig motreaktion är given.

Partier som Alternative für Deutschland (höger) och Bündnis Sahra Wagenknecht (vänster) med invandringskritisk agenda knep således sjutton respektive sex mandat vardera i det tyska EU-valet, vilket sägs ha orsakat «chockvågor» i det tyska etablissemanget. Därmed kan man inte heller avfärda problemet som «högerextremism», eftersom migrationskritiken spänner över hela linjen.

Debaclet med L’amour toujours uppstod efter att filmer spreds då packad ungdom sjöng just Ausländer raus på ön Sylt i Schleswig-Holstein, en händelse som fick ett antal entiteter att förbjuda sången vid olika evenemang. d’Agostoni själv kommenterade att man nog inte kan stoppa rasism med förbud mot sånger.

I själva verket lägger man nog bara mer ved på brasan genom sådant agerande, likväl som att slå upp saken stort i medier. Streisandeffekten är given, och därmed sår man även ett frö i populasen, som undrar vad detta månne är för låt och varför man sjunger sålunda. Kanske börjar man nynna med av bara farten?

Sverigevännerna måste naturligtvis «krishantera» Lång på samma sätt som trollagendan, men i övrigt kan man nog rycka på axlarna åt den socialliberala kampanjjournalistisken. Så har man nämligen hållit på i snart två decennier, med känt resultat. Utvecklingen i Tyskland indikerar inte heller något annat. Gott så.

Kategorier
Europa Politik

Extremvänstern backar i EU, avancerar i Sverige

Preliminära resultat bekräftar den förväntade högergiren i Europaparlamentet, samtidigt som vänstern blöder svårt. Därmed kan Europa kanske sakta börja tillfriskna efter åratal av migrationskris och sovjetreglering, och EU återgå till en mer konfederativ roll.

Vänstern tappar närmare åtta procentenheter, men ännu mycket mer i mandat på grund av att antalet ledamöter har reducerats sedan 2019. Framförallt är det de ekofascistiska och socialliberalistiska partierna som backar, medan liberal- och socialkonservativa tvärtom ökar. Även den oberoende klicken stärker sina mandat.

Nationella fronten i Frankrike sopar banan med övriga spelfältet, varför Macron fann sig nödgad utlysa nyval. En märklig reaktion i ett överstatligt val, då det är välkänt att väljarna röstar annorlunda än i nationella val. Det sagt är Macrons ställning hotad även nationellt, men att nu göra en Paki-Sunak är politiskt självmord. Även Belgiens de Croo kastar in handduken.

Fratelli d’Italia blir på motsvarande sätt störst i Italien, varför Meloni stärker sina kort även på den europeiska spelplanen. Partij voor de Vrijheid går starkt framåt i Holland, medan Fidesz i Ungern förstås dominerar stort. Europa normaliseras, och nästa steg är att göra sig av med drottning Ursula.

Sveriges tjugoen mandat i EU är ganska obetydliga, och av någon anledning har det politiska spelet i ankdammen kommit att handla om inrikespolitik och mediala påverkanskampanjer mer än europapolitik. Sweden går därför i diametralt motsatt riktning än övriga Europa, och extremvänstern avancerar på högerns bekostnad.

Största vinnare är således Vänsterpartiet kommunisterna, som avancerar hela 4.1 %e till 10.9 %, samtidigt som ekofascisterna i Miljöpartiet ökar med 2.3 %e till 13.8 %. Sammantaget kniper extremvänstern därmed 6.4 %e motsvarande en fjärdedel av rösterna. Även Socialdemokraterna ökar med 1.4 %e till 24.9 %, och vänstern kniper två nya mandat, till sammanlagt 13/21.

Sverigedemokraterna backar däremot 2.1 %e till 13.2 %, ett resultat som dels kan förstås i ljuset av etablissemangsnära stats- och kommersmediers påverkanskampanj och agendajournalistik under flera veckor i anslutning till valkampanjen.

Men samtidigt är SD inte ett europaparti, och kristmuppen Charlie Weimers är helt enkelt en sopa i sammanhanget – man ska därför inte dra växlar på detta avseende det nationella sentimentet i opinionen, och följaktligen inte heller haussa miljöterroristerna eller leninisterna inför kommande riksdagsval.

Preliminärt valresultat i Europavalet 2024: högern kopplar greppet.
Kategorier
Europa Kultur Vetenskap

Europas första kultur

Människans utvecklingshistoria är på samma sätt som för alla organismer betingad av miljön. Vårt släktes uppkomst sammanfaller med inledningen av pleistocen för 2.58 miljoner år sedan, då norra halvklotet såg ett allt kallare och torrare klimat till följd av periodiska nedisningar under den alltjämt pågående kvartära istiden.

Sedan tidigare hade kenozoisk istid rasat under trettio miljoner år till följd av Himalayas veckning då den indiska plattan brakade in i Asien, med konsekvens att Antarktis islades. Sedan dess har jordens medeltemperatur sjunkit med närmare tio grader. Kvartär istid är således en nyare fas i den längre kenozoiska motsvarigheten.

Glaciärerna i norr påverkade det globala klimatet i torrare riktning, med ökenutbredning och förändrad flora och fauna. Savann och stäpp bredde visserligen ut sig långt tidigare i Afrika, men den pulserande variationen i glacialer påskyndade förloppet.

Trädlevande apor hade då att söka sig mot marken i allt större utsträckning, varvid primitiv förmåga till upprätt gång premierades i kontinuerlig succession. Dieten förändrades från strikt frugivor till omnivor, med vissa inslag av kött från kadaver. Denna protein- och energirika diet premierade i sin tur kognitiv utveckling och successivt större hjärna.

Vår närmaste föregångare Australopithecus (sydapan, cirka fem miljoner år sedan) är ett tidigt resultat mot omnivor livsstil under nyttjande av stenverktyg för att bearbeta föda. Släktet Homo uppstod för ungefär 2.5 miljoner år sedan ur Australopithecus africanus, med Homo habilis som första art. Hon följdes sedermera av Homo erectus för två miljoner år sedan, en art som lämnade Afrika och populerade hela Eurasien.

Ur Homo erectus utvecklades sedermera Homo heidelbergensis och Homo antecessor, ur vilka slutligen följde Homo neanderthalensis i Europa, Homo denisova i Asien samt Homo sapiens i Afrika, den senare för ungefär 300 000 år sedan. Gemensamt för dessa artbildningar är kontinuerligt större hjärna och förfinad stenindustri samt förmåga att nyttja elden för matlagning, varvid ytterligare energi kan tillföras till allt mindre kostnad.

Ytterligare förändringar i dessa arter är kontinuerligt minskat omfång av tarm- och magsystem samt förfinad tandrad till följd av omnivor diet under en kokinivor (verktygsbaserad) regim. Människan avlägsnade sig allt längre från de fibertuggande förfädren.

I själva verket premierade vi i egenskap av samlare–jägare energirik föda, eftersom sådan ger mest utdelning och därför mer tid för annat. Vi är till naturen lata, och skulle inte få för oss att hellre äta energifattiga och svårsmälta rötter givet tillgång på kadaver eller möjligen honung. Även moderna jägare–samlare följer denna energiprincip, och föredrar därför alltid kött om sådant finns tillgängligt.

Man observerar därför typiskt en gradient i nord-sydlig riktning avseende inslag av animalisk kost i dieten, med mer animalisk föda ju kallare klimatet blir. Detta naturligtvis för att växtligheten avtar med kylan, men även för att konkurrensen om köttet är svårare i varmare klimat, i vart fall för kadaverletande «jägare» med primitiva vapen.

För cirka sjuttio tusen år sedan lämnade även Homo sapiens den afrikanska kontinenten, av allt att döma till följd av klimatförändringar i Sahara. Visserligen hade enstaka grupper tidigare genomfört utbrytningar, men utan bestående resultat – de assimilerades av neandertal eller gick under på annat sätt.

Men då fler och större grupper utvandrade fick man först fäste i Levanten, från vilken plats fler expeditioner utgick, mot främst Asien, längs kustremsan. Europa fick vänta på grund av det karga klimatet, Anatoliens bergiga miljö samt inte minst den större förekomsten av neandertal längre norrut.

Men för cirka fyrtiofem tusen år sedan sätter Homo sapiens sin fot i Europa, i konkurrens med neandertal. Det är numera känt att sapiens beblandar sig med såväl neandertal i Europa som systerlinjen denisova i Asien, men det sker inte under frivilliga former utan genom våldtäkt, därtill av neandertal mot kvinnor ur sapiens – i vart fall är det den enda kombinationen som ger livskraftig avkomma.

Resultatet är att moderna ickeafrikaner har 2–7 % arv från neandertal respektive denisova (papuaner avseende de senare), omfattande ungefär hälften av neandertals genom. Neandertal kan därför sägas ha assimilerats in i sapiens under bildande av en ny variant av europeisk tidig modern människa (EEMH), som vi vanligen kallar Cro-Magnon.

Grottmålning i Chauvet, Frankrike.

Den första europeiska kulturen under sapiens benämns aurignacien (-45/-26 ka), efter fyndplatsen i Aurignac i Frankrike, och den ersätter neandertals motsvarande kultur, benämnd moustérien (-100/-38 ka). Typiskt för kulturen är grottmålningar i Chauvet och andra platser omfattande målningar av mammut, uroxe, häst, bergslejon och andra djur. Man hade även statyetter och andra konstföremål, samt musikinstrument som flöjter, varvid en pentatonisk skala nyttjades.

DNA-utbytet med neandertal gav ett evolutionärt snabbspår avseende vissa egenskaper av både positivt och negativt slag, men samtidigt verkade evolutionen hastigt under förutsättningar omfattande små grupper i kargt klimat. Större kropp och huvud premierades som en enkel tillämpning av värmeledningsekvationen, och därmed förelåg även större hjärna som resultat – den beteendemässigt moderna människan med abstrakt symboliskt tänkande var född.

Den så omdiskuterade hudfärgen var mycket riktigt mörkare än i dag, men inte längre av afrikanskt snitt. Vi hade under femton tusen år i Levanten redan utvecklat betydligt ljusare hy, även om blont hår och blå ögon skulle komma senare, nämligen i samband med dietära förändringar i samband med jordbrukets ankomst.

Paleolitiska européer var karnivorer. (Stable isotopes reveal patterns of diet and mobility in the last Neandertals and first modern humans in Europe.)

Grottmålningarna likväl som de spjut som nyttjades skvallrar om dieten, som var i det närmaste karnivor till sin art, nämligen av tvingande skäl i avsaknad av annan växtlighet än gräs och kanske bär under sommaren. Isotopanalyser har visat att både sapiens och neandertal var karnivora toppkonsumenter, med mammut som favoriträtt.

Aurignacien uppgick småningom i gravettien (-33 ka), solutréen (-21 ka) och magdalénien (-20 ka) till följd av nya förutsättningar under maximal utbredning av istäcket samt utveckling av nya stenindustrier, kontakt mellan isolat med mera. Därefter skedde islossning i verklig bemärkelse då nuvarande interglacial inleddes med varmare klimat, uppkomsten av jordbruk med mera.

Människan (sapiens och neandertal) var toppkonsument, med mammut på menyn. (Stable isotopes reveal patterns of diet and mobility in the last Neandertals and first modern humans in Europe.)

Europas folk – västliga och östliga jägare–samlare med flera – kom i allt större kontakt med tidiga europeiska bönder (EEF) under neolitikum, varvid nya folkgrupper med distinkt kultur uppstod. Sedermera tillkom beridna stäppfolk med hjulförsedda vagnar från Svarta havet, varvid hela Europa erövrades under framväxten av indoeuropeisk kultur – ett tredje befolkningsutbyte, om man så vill.

Detta är vårt fundamentala arv som européer, det som ytterst definierar oss som en väsensskild kultur i världen. Lika högstående kulturer har på motsvarande och likartat sätt framträtt i Asien och förstås i Levanten, samtidigt som detta gemensamma arv har diffunderat tillbaka in i Afrika i tillämpliga delar. Vi är i någon mening vad vi har varit, och kan inte avskiljas från detta ursprung och denna utveckling.