The Donald frågade amerikanerna om de har det bättre nu än för fyra år sedan, på vilket man unisont svarade nej. Inflation och stigande levnadskostnader har gjort amerikanerna fattigare, även om Biden har låtit sedelpressarna gå högvarv på övriga världens bekostnad.
It’s the economy stupid, men även den vänsterliberala wokepolitiken, transagendan, migrationen, brottsligheten och så vidare. Amerikanerna vill ha tillbaka den värld de känner igen, under de värden som en gång gjorde Amerika mäktigt.
Men av detta kan även den svenska regimen under Kristersson lära, om man vill ha kvar den makt man långt om länge fick genom att samarbeta med istället för att motarbeta Sverigedemokraterna. Hellre än att ta makten för lång tid framöver, föll man i den vänsterliberala fällan att mota Åkesson i grind, ett recept som inte har fungerat någonstans i Europa.
Tidölaget har emellertid spelat sina kort uselt och direkt misskött sin politik. Man gick till val på att sänka energiskatter och -priser, men gör nu istället tvärtom. Därmed fördyrar man ytterligare för ett folk som på samma sätt som amerikanerna har tappat styrka under inflation och högre räntor.
Ebba Busch jobbar därför nu hårt på att begrava det egna partiet för gott, ty detta valsvek lär påtalas flitigt under nästa valrörelse. Men det gäller även Moderaterna, vars arbete med att bekämpa gängkriminaliteten inte har lett till någonting alls, helt i likhet med tidigare socialistregimer. Man rullar tummarna istället för att vända på alla stenar.
Haggan Andersson (S) kan därför göra som Trump, och retoriskt fråga om vi har fått det bättre under fyra års vanstyre under Kristersson. Svaret är i halvtid nej, även om allt inte är regimens fel – man ärvde bland annat inflationen. Våldet och kriminaliteten är i själva verket mer omfattande och grövre nu än under sossarnas senaste sejour vid makten.
Inte heller har man minskat invandringen, även om man försöker dölja och manipulera statistiken bäst man kan. På samma sätt syns ingen ambition till förbättrad integration, även om de retoriska utspelen haglar.
I vanlig ordning administrerar man enbart det trasiga samhälle som sossarna lämnade efter sig. Man duttar lite här och lite där, men något «paradigmskifte» är det verkligen inte fråga om. Begreppet «sjuklövern» har fått ny relevans.
Därför lär det åter bli maktskifte 2026, inte för att Haggans parti är något att ha, utan för att Tidöhögern är ännu sämre och för att man misslyckades kapitalt med att förvalta det mandat man erhöll för att förändra i grunden. Sossarna har öppet mål om borgerligheten inte skärper sig ordentligt.
Det blev förstås lika odramatiskt som förutspått när Donald Trump tog hem segern i det usoniska presidentvalet. Mediers spel för galleriet och märkliga dramaturgi kring detta «ödesval» visade sig vara samma fake news som eljest. Republikanerna ser även ut att vinna i de båda kamrarna, vilket borgar för osedvanligt stabilt styre.
Frågan är emellertid om Bidens regim kommer att släppa ifrån sig makten, eller om vi kan vänta en serie juridiska tvister och kanske småningom en andra stöld. Den djupa vänsterliberala staten har redan uttömt de flesta möjligheter att bedriva lawfare mot Trump, men kanske har man ytterligare ess i ärmen. Ytterst kan man förstås ta Trump av daga, så som man redan har försökt ett par gånger.
Men givet att den gängse proceduren följs står vi inför en ny tid och en ny värld. En bättre värld. Zelenskyj borde i ett mycket tidigare skede ha sökt förhandling med Kreml, men nu tvingas han till bordet utan några kort att spela. Ryssland tar hem segern även formellt, och det förmodligen innan Trump tillträder.
Sannolikt kan Trump även ta Netanyahu i örat, men det är inte lika säkert att galningen lyssnar. Men under alla omständigheter kommer Trumps andra presidentskap att bidra till större stabilitet och mer fred i världen. Det gynnar framförallt oss i Europa, även om de flesta är alldeles för skadade av propaganda för att inse det.
Europa måste även göra sig av med beroendet av USA och söka sig en egen väg, som en tredje pol i den polycentriska värld som nu är förhandenvarande, och Trumps presidentskap tvingar Bryssel att ta den vägen. Det är en jobbig frigörelseprocess, men den är helt nödvändig för att hävda sig i en värld dominerad av USA och Kina,
På kort sikt kommer emellertid både Europa och Kina att ta stryk när Trump vidgar handelskriget, men i den längre händelsehorisonten kommer EU och Kina att finna beröringspunkter och därmed närma sig varandra, utan att för den skull involvera oöverkomliga politiska meningsskiljaktigheter. Småningom är det därför USA som står med byxorna nere, när Trump gör Kina stort igen.
Med Trump kommer även viss tillnyktring, då den vänsterliberala wokevågen bedarrar och då det fria ordet åter upphöjs som fundamentalt, inte minst tack vare Elon Musks insatser i detta politiska fält. Detta smittar likt allt annat av sig till Europa, vilket vi är i stort behov av.
Frågan är emellertid hur den svenska regimen, likväl som Bryssel och andra nationella ministärer, ska förhålla sig till Trump. Man har inte gjort någon hemlighet av vilken kandidat man föredrar, samtidigt som man har gjort sig till underdånig vasall under Biden. Det är just detta som är orsaken till att Europa måste frigöra sig från Washington, då vi inte kan vara beroende av den amerikanska semidemokratins nycker vart fjärde år.
Trumps vinst kastar alltså om leken fullständigt, och vi har en ny giv i geopolitiken. Även om man kan skissa vissa inslag, är framtiden alltid oförutsägbar, och det ska därför bli väldigt spännande att följa världspolitiken de kommande fyra åren. Liberation day är här.
Härstädes har visserligen aldrig funnits någon tvekan om att Donald Trump kammar hem det amerikansla presidentvalet, men medierna gör det mer spännande än vad det faktiskt är, naturligtvis för att det är den klickonomiska cirkus de lever av. Det är fake news in i det sista, med andra ord.
Orsaker till att oddsen har varit i Trumps favör är bland annat hans tidigare senila motstånd i Sleepy Joe, vars ständiga snubblande och tafsande på barn till slut gjorde honom omöjlig som kandidat, även om den vänsterliberala pressen länge låtsades som ingenting och därmed kanske sumpade Demokraternas chanser att ömsa skinn i tid.
Vidare innebär de två mordförsöken på Trumps person att han får en extra våg av sympati, eftersom händelserna gäller den amerikanska semidemokratin som sådan. Val ska inte avgöras med våld från desperata vänsteraktivister, eller för den delen andra.
Men även Creepy Joe Bidens efterträdare Kamala är en orsak till att Trump står som slutlig vinnare, nämligen för att den wokeliberala «svarta» kvinnan med sina pronomen och vurm för perifera transfrågor ses som alldeles för extrem även bland demokratiska väljare. De vill inte längre ha vänsterns kulturkrig, utan en normalisering av den amerikanska värdegrunden.
Ändå har Kamala tänt ett nytt hopp i det vänsterliberala lägret världen över, till och med i den svenska statstelevisionen, som i vanlig ordning har ett alldeles tokigt fokus på frågan. Man har kunnat hålla ångan uppe i nyhetsproduktionen, men det har nog inte hjälpt konsumenterna att få rätsida på verkligheten, givet den kraftiga bias som präglar rapporteringen.
I själva verket är den förmenta jämnheten ett huvudskäl till att Trump vinner ganska bekvämt, eftersom han har en underskattningsfaktor i opinionsinstitutens mätningar. Inför valet 2020 överskattade man Bidens chanser med fyra procentenheter, bland annat för att det finns ett stigma kring att sympatisera med Trump, ett stigma som särskilt odlas av vänsterliberala medier.
Men även förtidsröstningen vittnar om att saken redan är avgjord till Trumps fördel. Betydligt färre har nämligen förtidsröstat än under föregående val, som ägde rum under en pandemi, samtidigt som förtidsrösterna står för ungefär hälften av alla röster. Viktigare är att Republikanerna denna gång aktivt har satsat på förtidsröstare, och därmed jämnat ut spelplanen.
Exempelvis hade Demokraterna bland registrerade väljare en tolvprocentig ledning 42–30 % i tjugosju stater i föregående val, men samma förhållande är i denna upplaga bara 37–35 % i demokratisk favör. Särskilt har Republikanerna minskat glappet i de sju vågmästarstaterna, vilket då ger resultatet.
För givet ska man aldrig ta något, och det är inte klart förrän den feta damen sjunger, men min prognos står emellertid fast. Trump vinner valet, och med det förändras världen på nytt, mestadels tilll det bättre.
Dels kan vi se fram emot ett slut på kriget i Ukraïna och därmed mer avspänning i Europa, som har varit den stora förloraren på detta elände. Dels lär Europa åter inse behovet av att gå sin egen väg istället för att vara en beroende vasall till USA, nämligen då Trump ånyo inleder handelskrig mot Bryssel, som då får smaka sin egen medicin.
Europa blev en gång rikt på att kolonisera andra länder världen över under upptäcktstiden, då man med korset i ena handen och svärdet i den andra erövrade hela kontinenter och förslavade hela folk. Rikedomarna gav i sin tur upphov till kunskapsproduktion och vetenskaplig revolution, med praktisk tillämpning i industrialism.
Med den kunde Europa och sedermera USA konkurrera ut resten av världen, då en maskin kunde ersätta flera gubbar i arbetskraft. Produktionen steg, men så även den koloniala rovdriften på naturtillgångar då fabriker byggdes i England och senare i hela Europa och USA.
Civilisationer som Indien och Kina förslavades eller tvangs på knä, eller förmåddes under vapenhot anamma västerländsk droghandel under den tidens «regelbaserade ordning». Andra, som Japan, gav upp med en gång och anpassade sig helt efter den nya ordningen, och kopierade Väst så till den grad att man även blev en imperialistisk stormakt som erövrade Kina och stora delar av Sydöstasien innan man betvingades med atombomber.
De många europeiska folkmorden fick ett abrupt slut då kontinenten begick ett märkligt självmord under andra världskriget, och man fick plötsligt något slags samvete. En avkolonialisering inleddes, samtidigt som man slickade såren efter förintelsen och lovade «aldrig mer».
Men industrialiseringen och den ekonomiska exploateringen av omvärlden fortgick ändå med oförminskad styrka, med resultat att vattendrag och luft förorenades. En miljörörelse föddes, under vilken politiken drevs i riktning mot att dana en renare miljö. Bly från avgaser, utsläpp i vattendrag, bolmande skorstenar med mera angreps metodiskt med direktiv och lagar, samtidigt som man påbörjade en utlokalisering till Kina av den mest smutsiga verksamheten.
Den moderna globaliseringen inleddes nämligen ungefär samtidigt, varför Europa under ett fyrtiotal år har flyttat nästan all produktion av gummi, kemikalier, plast, betong och stål till Kina, och särskilt har man utlokaliserat gruvdrift med tillhörande bearbetning dit. Europa blev renare, och man kunde nu istället peka med hela handen mot Kina och förkunna hur smutsigt landet är!
Under samma tidsperiod har det så kallade klimatet hamnat allt mer i fokus, och så att säga ersatt den tidigare miljövurmen. När all skit fösvann fanns inte så mycket mer att göra för den omfattande miljöindustri som hade danats, och aktivisterna fann därför en ny nisch att angripa.
Med klimatet i fokus har Europa allt mer ställt in siktet mot en «grön omställning» och det «hållbara samhället» under vind- och solkraft. Men samma miljörörelse som drev utvecklingen hit hade av någon anledning en hysteriskt avog inställning gentemot kärnenergi, varför Europa i stora drag avvecklade en pålitlig energikälla samtidigt som man gjorde sig beroende av rysk gas, polsk kolkraft och saudisk olja.
Punktskatter som incitament för att driva på omställningen har resulterat i tokhöga energipriser, vilket slår mot europeiskt näringsliv och allmänt fördyrar för européerna. Konkurrenskraften urholkas, tillväxen viker och européerna blir allt fattigare i jämförelse med USA, samtidigt som Kina ångar på i full fart.
En pandemi och ett krig har på kort tid accentuerat problematiken, och Europa befinner sig i ett yrvaket tillstånd som man nu febrilt försöker hantera. Man vill «riskmiminera» för att inte vara så beroende av vare sig Ryssland eller Kina, bland annat genom att återindustrialisera och återta gruvdrift av kritiska mineraler.
Men det snofsiga och fina Europa vill inte ha någon gruvdrift, varför folkliga protester uppstår, och när man ändå räknar på saken visar det sig att sådan produktion skulle vara femtio gånger dyrare än i Kina, givet de tokhöga energipriserna, arbetskostnaderna med mera. Europa har reglerat och skattat sönder sin konkurrenskraft.
Inte heller vill man ha billiga kinesiska elbilar för att påskynda «omställningen», eftersom man tydligen trots allt värnar den döende europeiska bilindustrin mer än «klimatet». Vad Europa vill har aldrig varit särskilt tydligt, och man tenderar att alltid prata med kluven tunga.
Den europeiska ekvationen tycks därför vara att vilja återta tung industri och mineralutvinning, men under miljömässiga, fackliga och andra krav som fördyrar sagda produktion i en ordning (d.v.s. tiotals gånger), samtidigt som man vill vara konkurrenskraftig mot Kina och övriga omvärlden. Därtill ska man ta upp konkurrensen med Asien i fråga om halvledare och annan elektronik, en industri som på samma sätt har fasats ut under lång tid, och som man nu helt saknar kompetens kring.
Till yttermera visso ska denna nyindustrialisering ske under de villkor som präglar Europa, med en konfederation bestående av tjugosju spretande medlemsländer, hög polarisering i frågor kring migration och annat samtidigt som man ägnar sig åt upprusning och geopolitik under vad som allt mer liknar permanent krigsekonomi.
Europa vill så mycket, men i slutändan har man inget att sätta bakom denna vilja, utan det stannar vid febriga fantasier som aldrig kan realiseras, som «grönt stål» eller batteritillverkning i Norrland. Ekvationen är inte balanserad och saknar därför lösningar.
Vad blir då av Europa när man allt mer halkar efter, när produktionen viker, när ekonomin går i stå? Vad ska Europa exportera, annat än moralkakor och ideologi som ingen vill ha? Vad ska européerna leva av, annat än turism, när produktion av kunskap och produkter mestadels sker i Kina och USA? Är det nu vår tur att bli förslavade eller till och med koloniserade, i vart fall i bildlig mening?
Presidentvalet i USA närmar sig, och med det avgörs den vidare utvecklingen i det ryska inbördeskriget i Ukraïna. Om Trump vinner kommer det anerikanska stödet att avvecklas och parterna uppmanas att inleda fredsförhandlingar där Moskva dikterar villkoren.
De villkoren är att de fem annekterade oblasten Krim, Zaporozje, Lugansk, Donetsk och Cherson tillfaller Ryssland och att annekteringen erkänns i internationella organ, samt att den ukraïnska rumpstaten avstår medlemskap i Nato för all framtid, även om man kan ingå i EU. Kreml kommer även att ställa krav på Kievs bundsförvanter att avveckla sanktionerna i tillämpliga delar.
Om å andra sidan Kamala vinner blir det business as usual, men bara ett tag till, och utgången blir ändå i princip den samma. Kiev förlorar nämligen allt mer manskap vid fronten, och det börjar tryta ordentligt i nyrekryteringen, samtidigt som det utlovade stödet levereras med stor eftersläpning.
Jo, även Ryssland åsamkas stora förluster, men har alltså en överlägsen manstyrka att sätta in i köttkvarnen vid fronten. Det förhållandet har gällt från allra första början, och i ett utnötningskrig är det den faktorn som slutligen avgör. Zelenskyj borde ha insett detta i ett tidigare skede, och då inlett förhandlingar medan han alltjämt hade något att vinna.
Nu klämtar klockan för Zelenskyj, och det står även för en tillnyktrande västvärld klart att det här är kört. Kanske inte i Kristerssons bunker, men i vart fall bland aktiva och betydande aktörer i detta geopolitiska spel. Vad värre är, slutspelet blir på Rysslands villkor när Big red machine som i fornstora dagar kör över motståndet.
Ryssland «får inte vinna» har det sagts, men har sedan länge redan vunnit, utan att poletten har trillat ned. Man har underhållit en fantasi under lång tid, dels om att Ukraïna skulle kunna vinna kriget, och dels att Putin efter avslutat värv skulle ge sig på andra länder i Europa, paranoida och psykotiska tankefoster som inte har något med verkligheten att göra.
Retoriken har skett under den förtäckta ambitionen att nöta ned Ryssland med Kiev som proxy, varvid hundratusentals ukraïnska män och kvinnor har offrats som kanonmat för amerikanska och allierades räkning, men alltså till ingen som helst nytta. Man hade hoppats på omvärldens stöd, men utanför Väst har man avstått från att ta ställning, och därmed har Ryssland inte isolerats i den mån man hade hoppats.
För Väst har den större saken gällt dess egen expansion av den förlegade Nato-klubben österut, samt att fullfölja färgrevolutionen i Ukraïna, en ambition man förnekar och i övrigt talar tyst om, men som är uppenbar för var och en med någorlunda orientering i ämnet.
Nu närmar vi oss vägs ände, och uppenbart är att fadäsen lämnar ett stort sår i den europeiska och västliga själen. Europa går ned sig fullständigt i recession, samtidigt som man slår om till upprustning och kallt krig med Kina, ett recept för katastrof.
Allra mest oroväckande är emelleetid hur Bryssel och enskilda nationer har visat i praktiken hur lite man värnar informationsfrihet då man har släckt ned ryska och andra källor med ett annat perspektiv, och att västliga medier mer eller mindre har agerat som aktiva parter i kriget, propagandakvarnar utan minsta uns av journalistisk integritet. Man har för all framtid förlorat sin trovärdighet.