Kategorier
Europa Kultur Politik

Meningslös klimatbias

Det är ju valår, och därför är statstelevisionen extra på hugget för att stödja det vänsterkommunistiska blocket genom sedvanlig bias i urvalet av nyheter och «analysen» därav. Några inhemska bränder finns ju inte i det osedvanligt kalla vädret, så man letar sig dit där det för ögonblicket brinner – det gör det alltid någonstans.

Faktum är att bränderna har lyst med sin frånvaro sedan det statsmediala orgasmåret 2018, varför man har tvingats reprisera detta gång efter annan i brist på verkliga bränder – skogsbränderna minskar ju kontinuerligt med tiden. Detta för att man gör en märklig koppling mellan bränder och «klimatet».

Men bränderna i Sydeuropa har föga med klimatförändringar att göra, och desto mer med avskogning, pyromani och vädernycker. Europa har sedan Rom skövlats på sin naturliga flora av lövskog, vilket har gynnat ett torrare klimat och därmed gett större risk för brand. Man har med berått mod gjort Spanien till en halvöken, medan den omvända processen äger rum på sina håll i Kina och Sahara – man planterar träd.

Nog för att klimatförändringar äger rum, men det är väl att märka att dessa dels ger en högre medeltemperatur med främst högre nattemperaturer, och att högre medeltemperatur ger ett fuktigare klimat snarare än ett torrare. Det torraste klimat vi känner är det under den innevarande istidens maximala utbredning för 20 000 år sedan, med omfattande inslag av torra kall- och varmöknar.

Utbredning och reversering av öknar har således föga med värme att göra, utan bestäms mer av andra faktorer. Exempelvis Sahara grönas och föröknas i pulser motsvarande milankoviçcyklerna, samma cykler som bestämer den innevarande istidens utbredning och kontraktion av polernas istäcken.

Icke desto mindre är den tillfälliga hettan under en del av sommarmånaderna uppenbarligen ett problem i Sydeuropa. Temperaturer på över 40 °C är vanligt i kinesiska städer som Beijing, Tianjin och Shanghai, men där har man till skillnad från Paris och Rom luftkonditionering överallt. Europa måste givetvis ta till sig sådan standardkomfort som präglar USA och Kina istället för att plåga sig i oventilerad och ålderstigen byggnation.

Även Sverige måste ta till sig av detta, eftersom det uppenbarligen är så att åldringar vanvårdas i kvav värme inomhus istället för att puffas ut i friska luften. I villor är ventilation medelst värmepump numera ganska vanligt, men luftkonditionering i verklig bemärkelse är alltjämt en raritet i hyresrätter – det ger bistert kalla vintrar och outhärdlig högsommarvärme under en tid.

Istället för att ständigt bitcha om väder i sin agendasättande «journalistik» kunde ju regimtelevisionen således gå i bräschen för att förorda teknik för att hantera förändringarna, inte minst att bygga ut luftkonditionering i Sveriges alla hus och lägenheter.

Men det kräver å andra sidan mycket mer el, på samma sätt som elbilar, AI och annat som hör till den moderna samtiden, och då kan man kanske inte ha skräckpropaganda om kärnkraften som bärande element i nyhetsrapporteringen. Statsteve måste alltså skärpa till sig betänkligt, eller så gör vi helt enkelt så att vi begraver detta missfoster en gång för alla.

Säkert är att detta blir årets varmaste år någonsin, alldeles oavsett hur kallt det är.
Kategorier
Kina Kultur Politik USA

USA-bilden försvagas, Kina-bilden stärks

Naturligtvis är det Donald Trump som ligger bakom USA:s drastiskt minskade mjuka makt, i det att han istället utnyttjar supermaktens hårda makt genom att idka handelskrig mot hela världen, hota allierade med att annektera territorium samt kidnappa statsöverhuvuden och mörda nationers hela ledargarnityr. Det hjälper inte heller att han är helt oresonlig på alla sätt och vis.

Samtidigt går främsta konkurrenten Kina i den andra riktningen, efter några år med sjunkande siffror i kölvattnet av vargkrigardiplomati och diverse västfabricerade påfund som «folkmordet» i Xinjiang och de NED-finansierade protesterna i Hongkong. Folk i allmänhet ser i Kina en oerhört stabil regim med en statsman Xi som står stadigt på fötterna, ett land som inte drar ut i krig i tid och otid och inte heller hotar världen med det ena eller det andra, förutom i rent självförsvar.

Kina har också en stadigt mer positiv image i form av kvalitetsprodukter i allt från trolldockor som Labubu till elbilar som BYD och telefoner som Xiaomi. Förr sade man att USA uppfinner, EU reglerar och Kina kopierar, men numera leder Kina innovationen i alla led, från antal patent och forskarrapporter till faktiska resultat i allt fler akademiska discipliner, i rymdforskning med mera. Allt sådant bidrar till att stärka Kinas mjuka makt.

USA leder visserligen alltjämt i sådant som personliga friheter, och ingen i Väst är väl särskilt övetygad om Kinas politiska system som sådant. Men givet hur Trump far runt i världen är USA:s enda kvarvarande fördel kanske snart ett minne blott, och det säger i så fall inte litet.

Resultaten är från en undersökning i Pew researchs regi, omfattande trettiosex länder. Medianen ligger på 46 % för positiv syn på Kina, men bara 36 % för USA, en ordning som inte har gällt på över tjugo år.

Till och med i länder som Sverige, där kinahatet är institutionaliserat bland mediehus och i politiken, har Kina numera ett försprång om åtta procentenheter. Det är enbart i Kinas omedelbara grannskap, i de USA-allierade (alternativt -ockuperade) Japan, Sydkorea och Filippinerna, som USA alltjämt har en klar fördel, samt förstås i Israel.

Samma förhållande gäller för övrigt intrycket av respektive lands ledarfigur, Donald Trump och Xi Jinping. I Sverige håller fler än dubbelt så många Xi framför Trump i förtroende, och ungefär samma förhållande gäller i de flesta europeiska stater. Inte så konstigt, då Nalle Puh egentligen är en oförarglig figur som inte gör stort väsen av sin egen persona.

Måhända studsar USA upp igen när Trumps tid på tronen är över – om det sker efter allmänna val eller genom döden – men samtidigt lär Kinas uppåtkurva fortsätta i takt med att landet påverkar världen med mjuk makt i olika former, inte minst produkter och kunskap. Det är ändå sådan mjuk makt som USA tidigare nyttjade för att knyta till sig länders förtroende, medan man nu istället satsar allt på hård makt för att bevara det man kan av sina privilegier.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Religion

Tysklands enda hopp

Återigen sker en islamistisk terrorattack, denna gång mot en så kallad pridefestival i Tyskland. Islamisten, född och radikaliserad i förbundsrepubliken, körde sin bil rakt in i en folkmassa, varvid en person dog och ett flertal skadades. Händelsen föregås av ett otal liknande dåd under de senaste tio åren.

Ihr schafft offenbarlich das nicht, får man väl ändå lov att säga? Men det vänsterliberala wokesamhället tycks aldrig vilja reflektera över oxymoronen att importera miljontals sociala turister från misogyna och efterblivna samhällen som hatar allt vad sexuell frihet heter, utan verkar tro att araber och afrikaner med muslimsk uppväxt blir goda tyska protestanter eller i förekommande fall katoliker så fort de passerar gränsen…

Även Sverige lider som bekant av detta problem, och det blir inte mer tydligt än när riksbögen Jonas Gardell får släppa loss i storkukstabloiden Expressen. Det verkliga problemet är alltså inte islamism, utan «högerextremism» i form av Alternative für Deutschland (AfD), om man får tro Gardell.

AfD, vars partiledarinna lever i ett lesbiskt parförhållande med en invandrad kvinna, är emellertid i grunden ett libertarianskt parti som sedermera har antagit en mer socialkonservativ prägel, medan den «högerextrema» etiketten är ett vänstermedialt påfund. Man motsätter sig förvisso den gängse formen av vänsterliberal woke med särrättigheter för vissa prekariat, som transor, men har i övrigt ingenting emot privata relationer av homosexuellt eller annat slag.

Det finns ingen motsättning i det, utan är en hållning som delas med oss frihetsliberaler, som till skillnad från rättighetsliberaler (folkpartister) söker frihet från statens repression (exempelvis mot homosexuella, som tidigare i historien), men inte rättigheter till särskilda privilegier på min och din frihets bekostnad, exempelvis i fråga om yttrandefrihet.

Alice Weidel är alltså inte tillnärmelsevis en ny Hitler, och det är inte heller Jimmie Åkesson, men wokevänstern fortsätter in absurdum att söka dessa liknelser i sin retarderade retorik. För de flesta tyskar är det uppenbart att AfD har en mer nyanserad och realistisk verklighetsuppfattning än det vänsterblivna etablissemanget med Freddie Merz i spetsen.

Det är därför AfD stadigt växer i opinionen och numera är Tysklands största parti, eftersom folk i gemen lider under det vänsterliberala oket, dels i form av ekonomisk recession till följd av Energiewende, då man beslöt att stänga ned landets kärnkraft och därmed avhända sig industrins baskraft. Kvar fanns bara rysk gas, och… ja, resten är historia.

Ekonomisk kräftgång och stigande arbetslöshet i kombination med levnadskostnadskris ger grogrund för AfD att växa, eftersom man avviker från det vänsterliberala etablissemanget i fråga om problembeskrivningen och dess lösningsrum. Man vill mycket riktigt avsluta kapitlet med Ukraïna och åter låta den ryska gasen flöda, samt gräva ned stridsyxan med Kina, sunda tankar som är väsensfrämmande för Merz’ regim.

AfD är, som Elon Musk en gång hävdade, Tysklands enda hopp. Att «stå upp» för vidlyftiga ideal är billigt, men i längden går det öppna och fria samhället inte att upprätthålla och försvara om ekonomin är i permanent recession. Regimen Merz har helt enkelt alldeles fel fokus, medan oppositionens AfD som en följd äger problemformuleringsprivilegiet.

Det gäller inte minst i fråga om såväl invandrare som den alldeles överdrivna *2SHBTQIAP++-normen, och man vill ha en mer balanserad tillvaro där majoriteten inte förtrycks på prekariatens altare. Stöveltrampet uteblir, och kvar blir bara ett sundare och mer effektivt Tyskland. Om folket får bestämma, vill säga – det är numera inte givet i Tyskland.

Alice Weidel är nog ingen ny Hitler.
Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Rapsoljevänsterns halmgubbar

Sojavänstern på vänsterkommunistiska Aftonbladet vaknade plötsligt till liv! I ett ledarstick undrar någon Lina om jordbruksminister Kullgren med ekipage äter «köttchips» på helgen, och menar att hetsen mot «sunda matvanor» måste upphöra. Alltså tydligen att äta rapsoljeindränkta akrylamidchips framför teven…

Ty om man äter riktig mat som kött i balans med ris och grönsaker, uppstår inte det där plötsliga insulininducerade hungersuget omedelbart efter att man har ätit någon plantbaserad ultraprocessad substans, som frukostflingor eller dylikt. Därmed uppstår inte heller behovet av att käka chips framför teven, eller att inta en massa sockriga «mellanmål» under dagens lopp.

Saken gäller egentligen den förhärskande vegonormen, det vänsterkommunistiska påfundet att «plantbaserat» skulle vara den mest nyttiga kosten, även för «klimatet», nota bene! Det är alltså ingen tillfällighet att det är klimatvänstern som är drivande i kötthetsen, den som jordbruksminister Kullgren förgäves söker motarbeta, då han inte har pli på myndighetsvänstern.

Enligt skribinnan Lina finns ett belagt negativt samband mellan köttätande och hälsa, men samtliga sådana «samband» är korrelationer byggda på epidemiologiska studier av ytterligt svagt värde. Däremot finns kliniska studier kring unga och äldres behov av animaliskt protein för att undvika kortväxthet alternativt skörhet på äldre dagar.

Det finns inte heller någon brist på studier kring den näringsbrist som plantbaserad kost ger upphov till, nämligen avseende mineraler som zink, selen och (hem)järn, fettlösliga vitaminer ADEK samt inte minst essentiella fettsyror som DHA och EPA, som i praktiken bara kan fås via fet fisk, ägg och kött.

Sådan näringsbrist ger upphov till kognitiva besvär som depression och småningom demens, och plantätare är överrepresenterade i statistiken för dessa åkommor. Den ensidiga plantdieten ger även upphov till diabetes, och man finner mycket riktigt den högsta prevalensen av diabetes i världen i kolhydratbältet mellan Mellanöstern och Indien, regioner där sockret dominerar stort i kosten.

Aftonbladet likväl som rapsoljevänstern i övrigt borde inse var det egentliga problemet ligger istället för att jaga den köttsliga väderkvarnen, nämligen i ultraprocess av alla de slag, inte minst i de chips som Lina tycks vilja tugga på utan att förstå konsekvenserna. Men eftersom ultraprocess i stort sett uteslutande är plantbaserad, kommer klimatargumenten alltid att ta överhanden – enskildas hälsa har aldrig varit ett mål för kollektivistiska strömningar som socialism.

Till yttermera visso vevar Lina blint med sina vänsterkrokar genom att bygga en rad halmgubbar kring skolmaten, som att «köttvång» skulle införas. Jimpan (SD) har varit tydlig med att vegetariska alternativ alltid ska finnas, så ock animaliska. Däremot inte nödvändigtvis halal, kosher eller andra märkliga särkrav. Det är en rimlig ordning som effektivt bilägger det nutritionella kulturkriget och ger skolbarnen vad de behöver.

Biff och grönsaker till alla skolbarn, varje dag.
Kategorier
Kultur Politik Ryssland Vetenskap

Rysslandsaktivist ur tiden

Problemet med forskare som tar aktiv ställning i politiska frågor finns inte bara i klimatforskningen, utan även i många andra fält, inte minst sådana som i sig är politiska. Forskarens uppgift är nämligen inte aktivistens, det vill säga att förfäkta ett visst narrativ, utan att objektivt, konsekvensneutralt och förutsättningslöst framlägga fakta och omständigheter.

I samma ögonblick forskaren tar ställning för en viss sak, svärtas hans akademiska gärning omedelbart, och tvivel uppstår kring hans egentliga bevekelsegrunder. Det är som med den moderna erans «agendasättande» journalister, en yrkeskategori som på allvar tror sig ha i uppdrag att frisera beskrivningen av verkligheten i syfte att förändra denna i någon riktning.

Den uppgiften ligger istället hos politiker, opinionsbildare, debattörer och andra med en tydlig roll att förfäkta just åsikter. Forskarens och nyhetsjournalistens uppdrag är istället att ge underlag åt sådan debatt, varvid opinionsbildaren kan välja de körsbär han tycker är smakligast och förkasta andra.

Men «forskare» som ger luft åt personliga åsikter saknas inte, och inte sällan har de hemvist vid Utrikespolitiska institutet. Det kan gälla «kinakännare» som Björn Jerdén, som portades från Kina för sin aktivism kring konfuciusinstitut, och som nu leder ett helt kotteri av aktivister i ett «nationellt kunskapscentrum», och det gäller även sådana som «rysslandskännaren» Martin Kragh, vars senare karriär främst har varit aktivistens.

Inte sällan extraknäcker den typen av aktivistforskare vid någon «tankesmedja» för att dryga ut månadspengen, medan andra figurerar som «experter» i medier. Just Kragh kröntes för det senare uppdraget i främst statsmedier, medan hans kolleger emellanåt syns i spalterna på obskyra rapporter med yttersta finansiär i amerikanska kongressen.

Det är också denna omständighet som motiverar de många lovtal som nu hålls över Kragh, efter att denne somnat in efter en längre tids sjukdom, en form av panegyrik som aldrig hade förekommit för en mer undanskymd forskare utanför den mediala manégen. Elogen har helt enkelt sin bakgrund i den hållning som präglade Kraghs aktivism, som resonerar starkt med allmogens av media inpräntade uppfattning.

Ty neutral var Kragh inte i förhållande till Putin, Kreml och allt som har med det moderna Ryssland att göra, utan han tog tydlig ställning mot Kremls «spinndoktorer» (som han uttrycker det i en essä utgiven på… Timbro). Det är också just denna omständighet som ligger till grund för statstelevisionens värvning, ty det statsmediala ukraïnalaget är som bekant allt annat än neutralt utan snarare att se som en propagandistisk del i Sveriges och Västs aktiva engagemang i kriget.

Tragiskt är förstås att människor går bort i relativt ung ålder, men den egentliga tragiken är att inte bara människan Kragh slocknade, utan även hans akademiska livsgärning. Den litteratur han producerade kommer snart att falla i glömska, och han kommer inte att sätta något som helst avtryck i den fortsatta diskursen om Ryssland. Och inte heller kommer hans aktivism att ha tjänat till något, vilket var och en kommer att bli varse en bit in i framtiden.

Människor kommer och går, men Kreml består.