Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik USA

Nästa app till rakning

Först var det Huawei och ZTE som ansågs utgöra en «nationell säkerhetsrisk» i USA, varvid man bannlyste företagen samt uppmanade allierade att göra likadant, inklusive Sverige. Därefter tog man sig an Tiktok på samma grund, av någon paranoid rädsla att företaget skulle dela med sig av de dansande barnens persondata till Kinas regering.

Det senare sades ske i enlighet med en lag som påbjuder kinesiska företag och personer att vid behov bistå Kinas säkerhetstjänst, en skröna som valsar runt och har fått alldeles eget liv i brist på förståelse om vad lagen faktiskt säger. Och så är det med det mesta om vad som hävdas om Kina, att desinformation förmedlas som fakta även av förment seriösa medier.

Paranojan antog sedermera sådana dimensioner att man i sagda press diskuterade huruvida Volvo-bilar skulle kunna avlyssnas av den «kinesiska regimen», och motsvarande fenomen i USA gjorde gällande att lyftkranar i hamnar skulle kunna spionera sålunda för Kinas räkning.

Kinas spioner är helt enkelt överallt, i appen, i bilen, i tunnelbanan, i vindkraftsverket och så vidare, och varje kines är förstås även en potentiell «particell» redo att iscensätta industrispionage eller övervakning av dissidenter, nämligen för att kineser ju är hjärntvättade och trogna regimen.

Således har man även motarbetat konfuciusinstitut vid universiteten samt i princip pekat ut kinesiska doktorander som potentiella spioner. I USA har man gått än längre och återigen infört mccarthyistiska och sinofobiska program för att närmare granska kinesiska forskare och studenter, med resultat att denna hjärnkraft har valt att vända hem istället för att USA låter talangen nyttjas för eget vidkommande.

Nu tycks turen vara kommen till Temu, shoppingappen som skeppar billiga varor direkt från Kina utan fördyrande mellanhänder, och därmed förstås utgör en utmaning för det lokala näringslivet. Men att man kan erbjuda billiga produkter sägs vara för det dolda syftet att «komma in i din telefon» enligt paranoida amerikanska åklagare.

Om man ska förstå saken rätt vill Temu alltså inte tjäna så mycket pengar som möjligt på den amerikanska marknaden, utan vill på kort tid rasera hela marknadsandelen för att spionera på användarna? Är det verkligen en rimlig misstanke, eller är det ett i raden av svepskäl som nyttjas för att begränsa kinesiska företag och så tvivel hos allmänheten?

Det är förstås det senare, eftersom Temu inte gör något som andra appar inte gör, under noga reglering av koden bland appbutiker. Även här hänvisar man förstås till Kinas underrättelselag, som dock inte har någon bäring alls på kinesiska företag i utlandet, och inte heller enskilda personer.

En annan vanlig men lika felaktig uppfattning som torgförs som en vandringssägen är att amerikanska företag minsann är förbjudna att verka i Kina, vilket då skulle motivera västländer att införa motsvarande begränsningar. Men i verkligheten är valfritt amerikanskt eller västerländskt företag välkommet att operera i Kina, naturligtvis under förutsättning att man verkar under kinesiska lagar och regler – tämligen självklara villkor.

Kinesiska företag har anpassningsförmåga att verka på olika marknader under olika regler, vilket är varför man har förgrenat verksamheten i skilda bolag. Temu finns inte i Kina, men väl systerbolaget Pinduoduo (拼多多) med samma funktionalitet. Tiktok finns inte heller i Kina, men väl systerbolaget Douyin (抖音), återigen med samma funktionalitet.

Amerikanerna och än mindre européerna tycks inte vara förmögna att arbeta så, utan kräver att få verka i Kina under sina egna lagar och regler. Västerländska företag förefaller alltså inte vara så pigga på att tjäna pengar på den enorma kinesiska marknaden, utan vill hellre sprida sina värderingar och politiska åsikter.

Exempelvis Google verkade på den kinesiska marknaden, men drog sig småningom ur, dels för att man hade en sämre modell än Baidu (百度) och andra inhemska konkurrenter, men framförallt för att man inte ville anpassa sig till det kinesiska regelverket. Ändå har man tidigare anpassat sig efter fransk, tysk och annan märklig censur i Europa kring förintelsen, hakkors och sådana företeelser.

Kanske är det så att man misstänker kinesiska företag för att hysa samma slags frenesi att sprida den egna kulturen och politiska åskådningen i samma slags monoteistiska korsfararmentalitet som hos de västerländska företagen? I så fall är det just där man går fel, eftersom en sådan ambition inte finns bland kinesiska företag, och inte heller i Kinas regering.

Den rationella verkligheten har här att privata kinesiska företag tar för sig på världens marknader för att tjäna pengar, och de har inte mer koppling till Kinas regering än vad Apple har till USA:s motsvarighet (Tim Cook samtalar ibland med presidenten). I själva verket konkurrerar de inte bara med västerländska företag, utan även med sig själva, vilket inte direkt stödjer paranoikernas hypotes om dolda motiv och central dirigering under Partiet. Exempelvis Temu har tidigare stämts av konkurrenten Shein (希音, Xiyin).

För Kina som land gäller vidare att man har som allra mest att vinna på att låta företagen verka utan inblandning av något slag, eftersom intäkter från exportmarknader är det som driver Kinas vidare utveckling mot välfärd. Man skulle inte lägga krokben för sig själv genom att blanda samman underrättelseinhämtning med näringsliv.

Det västerländska paranoida beteendet bottnar alltså ytterst i att Väst är på väg att bli rejält frånåkt av kineserna, på område efter område, i allt från elbilar, batterier och vindsnurror till algoritmer och applösningar, och man söker kontra detta med metoder som inte har mycket med marknadsekonomi och västliga värderingar att göra, i allt från tariffer och sanktioner till marknadsförbud och exportkontroll. Det är så patetiskt.

Kategorier
Kultur Politik USA

Vänstern tappade både sig själv och Biden

Sleepy Joe Bidens kognitiva tillstånd rapporteras numera flitigt i medier, som tidigare lagt locket på eller av olika skäl inte velat granska saken närmare. Det är ingen hemlighet att de företrädesvis vänsterliberala stats- och kommersmedierna står på Creepy Joes sida, särskilt i förhållande till Trump, och synbarligen har man velat förminska presidentens handikapp så gott det går i hopp om att det ändå ska gå vägen.

Sömniga Joes mentala hälsa har annars varit föremål för diskussion i flera år, och har gång efter annan manifesterats på de mest uppenbara vis. Vem som helst kan förstås snubbla, uttala nonsens och rent allmänt ha en riktigt dålig dag, men det är just frekvensen som är det utmärkande i presidentens diagnosbild.

Förvisso har saken delibererats i medier som inte är etablissemangsnära, och just av det skälet har systemmedier kategoriskt avfärdat saken som högerpropaganda. Till yttermera visso har man upprepat gått i god för Sleepy Joes mentala vigör, samtidigt som man påpekat att Trump minsann också är till åldern kommen och emellanåt uttalar dumheter.

Men i den tevesända debatten blev förfallet så uppenbart att etablissemangsnära stats- och kommersmedier av såväl inrikes som utrikes snitt vände på en femöring, och slog ned hårt på presidentens framträdande. Ledande amerikanska systemmedier uppmanar numera Biden ipso facto att avgå och Demokraterna att finna en ny kandidat innan konventet i augusti.

Det märkliga här är att man långt tidigare borde ha insett dessa sakernas tillstånd istället för att vifta bort kritiken som konspirationshypoteser, eftersom man då i god tid hade kunnat valla in en ny kandidat. Istället måste man nu i panik vaska fram en ersättare, som i praktiken inte kan bli någon annan än Kamala Harris, som i sin tur har små för att inte säga obefintliga möjligheter att vinna mot Trump.

Det värre scenariot är därför att man faktiskt inte förstod Bidens tillstånd, att man internt retuscherade verkligheten för en kraftigt sminkad illusion om en i grunden stark president som emellanåt tar sig en tupplur och stirrar in i den avlägsna tomheten på grund av trötthet och ålder snarare än mer djupliggande kognitiva besvär. Önsketänkandet tog överhanden.

Värre, för att det indikerar att etablissemangsmedierna därmed har just en sådan förvrängd verklighetsuppfattning som de ofta anklagas för av motståndarna, så förvriden att man inte kan se det uppenbara ens när det finns framför den egna näsan. Samma slags skeva förhållande till verkligheten har tidigare manifesterats i förhållande till invandringen och dess konsekvenser samt en rad andra politiska frågor, och det wokeliberala raster man har framför ögonen grumlar uppenbarligen förnuftet.

Vänstern har alltså tappat det i lika hög grad som Sleepy Joe, och att först nu upphöja saken till förstasidesstoff förefaller vara en panikåtgärd för att rädda bollen så gott det går. Men självmålet är redan gjort, och Trump har därför en närmast orubblig fördel inför valet, särskilt som han numera står immun mot den djupa statens försök att diskvalificera honom. Ridå!

Kategorier
Asien Europa Politik Ryssland

Förhandling enda lösningen

Propagandan i svenska regimmedier hävdar att Ryssland förlorar inte mindre än sex gånger fler män än Ukraïna längs fronten, i vart fall enligt Voldemort Zelenskyj. Detta trots att Kiev har manfall och tvingas sätta in fyrtioplussare och gravida kvinnor, samt har underskott i artilleripjäser, och trots att man har förlorat slaget om ännu en by.

Återkommande i regimpropagandan är att Putin är isolerad i omvärlden, att han lider av obotlig ohälsa, och att han när som helst kan avsättas i en statskupp, då det lär ska finnas många hugade spekulanter redo att ta makten och avsluta kriget. Den ryska ekonomin sägs också gå dåligt i ljuset av sanktionerna.

Men statsmedierna utelämnar typiskt nog att Putin har deltagit i internationellt toppmöte i Qazaqstan, där Shanghais samarbetsorganisation (SCO) i dagarna samlades för sitt årliga möte. Det är världens största regionala organisation, motsvarande ⅘ av kontinentens geografiska yta, ⅖ av världens befolkning och ⅓ av den samlade globala bruttonationalprodukten.

De tio länderna, inklusive Kina och Indien samt nytillskottet Belarus, är inte en allians eller pakt likt Nato eller EU, men har omfattande samordning i frågor kring ekonomi, politik och säkerhet. I ljuset av västerländska sanktioner har man bland annat intensifierat samordning av transaktioner i lokala valutor, vilket påskyndar avdollariseringen och stimulerar transformationen mot en polycentrisk världsordning.

Moskva står alltså inte isolerat i någon rimlig mening, och inte heller tar dess ekonomi stryk av sanktionerna i den omfattning som hävdas. Man lider ingen brist på några varor, och kan exportera mer olja och gas än någonsin till neutrala länder, och för all del även fortsatt till EU och Sverige. Ryssland har resiliens, och folket i stort stödjer Putins ambition.

Under de omständigheterna är den verkliga knäckfrågan hur länge Ukraïna ska härda ut, och likaså hur länge det västliga stödet ska fortsätta. Presidentvalet i USA kan i ett slag förändra förutsättningarna om Trump vinner – vilket mycket talar för – varvid Europa nog också får kasta in handduken. Då har man gett bort Ukraïna utan förhandling.

Men även vid fortsatt militärt stöd kvarstår faktum att Kiev inte har tillräckligt manskap för att fortsätta kriget. Den matematiken har varit förhandenvarande ända från början, och det är den som ger det slutliga utslaget när allt är sagt och gjort. Ryssland kollapsar inte, utan man håller bekvämt fronten så länge det behövs.

För oss i den realpolitiska falangen står det klart att fred bara kan åstadkommas med förhandlingar, och att det kommer att kräva territoriella och andra eftergifter från Kievs sida. Man har inte mycket att vinna på att fortsätta strida i en hopplös kamp, eftersom man bara dränerar fler resurser och förvärrar förutsättningarna för återhämtning.

Åtminstone Orbán Viktor förstår denna realpolitiska dynamik, och söker därför på eget bevåg kommunicera med dem det berör, det vill säga Zelenskyj och Putin. För detta får han dock kritik av stridspittarna i EU, inklusive den svenska regimens idealistiska USA-marionetter, som tycks vilja fortsätta detta krig in absurdum trots att förlusten redan är given. Man vill inte ha fred, utan har uppenbarligen andra motiv för att låta konflikten fortsätta.

Men av opinionen i EU och Ukraïna att döma är Orbán rätt ute med sina fredstrevare. Europeiska utrikesrådet (ECFR) mäter kontinuerligt sentimentet i frågan, och i den senaste undersökningen framkommer en del intressanta resultat.

Det visar sig bland annat att Ukraïna föga överraskande är mest optimistiskt kring krigets utgång, medan länderna i EU har en mer realistisk inställning. Den förhärskande attityden är, i ökande grad, att en kompromisslösning kommer att prägla slutresultatet, och då bör man förstås arbeta i den riktningen.

Européerna har även en realistisk inställning kring den ryska krigsmakten, och förstår att Ukraïna under nuvarande förutsättningar inte har förmåga att återta förlorat territorium. Samtidigt tror man inte på inblandning från Natos sida, varför förutsättningarna inte kommer att ändras.

Ukraïnierna har måhända en överoptimistisk inställning till den egna förmågan, men uppvisar samtidigt ambivalens. Å ena sidan utesluter man en kompromiss om medlemskap i Nato mot att avstå territorium, men å den andra lutar man åt att avstå territorium för att behålla sin suveränitet. Det tycks alltså finnas en viss realistisk ådra även hos ukraïnierna, även om man utåt visar kompromisslös försvarsvilja.

Mig säger dessa siffror att den enda vägen ur dilemmat är förhandling, och ju förr desto bättre. Ju mer tiden går, desto sämre blir Kievs kort. De som hävdar annorlunda har uppenbarligen inte Ukraïnas välgång framför ögonen, utan hyser fördolda motiv av något slag, kanske att med ukraïnierna som pjäser nöta mot och försvaga Ryssland. Men man försvagar bara Europa.

Ukraïninerna inser att man kommer att behöva avstå territorium i en förhandlingslösning för att kunna bevara suveränitet i övrigt.
Kategorier
Europa Politik

Lillbritannien ändrar kurs?

Förändringens vindar blåser över Europa, med stark högerbris på kontinenten, inte minst i de tongivande länderna Italien, Frankrike och Tyskland. Skandinavien och Storbritannien är i vanlig ordning motvalls kärringar, och särskilt den senare önationen gör i dag helt om när Labor tar makten efter fjorton års konservativt vanstyre.

Lillbritannien är kanske en mer korrekt term, då det forna imperiet är en blek skugga av sitt forna själv, med bud på ytterligare sönderdelning framdeles, om Skottland frigör sig. Men även för att landet går kräftgång ekonomiskt och på andra vis, och därmed minskar i betydelse.

Detta tycks dock inte ha satt så stora spår i det brittiska psyket, och man tror alltjämt att man är något slags världsledare med rätt att tillrättavisa andra nationer eller lägga sig i andras bestyr, exempelvis avspeglat i den arroganta koloniala hybris man uppvisar gentemot Kina genom att skicka sina kanonbåtar till Sydkinesiska sjön eller att bråka om sin forna kronkoloni Hongkong. Keir Starmer kan möjligen beträda en mer fruktsam väg i detta avseende och förbättra relationerna och det ekonomiska utbytet.

Klart för britterna står även att Brexit var det största av misstag, och man har förlorat kraftigt på att stå utanför den gemensamma marknaden, samtidigt som invandringen paradoxalt nog har ökat. Man uppnådde inte det man ville, men fick betala dyrt för snedsprånget.

Om Starmer vill göra verklighet av sina löften bör han således omedelbart inleda förhandlingar om återinträde i unionen, utan att hålla en ny folkomröstning om saken. Det kanske svider i själen, men är det som bäst och snabbast kan få Lillbritannien på fötter, samtidigt som det stärker Europa.

Lillbritannien kollapsar framför våra ögon.

Minskade reallöner under flera år kan man nämligen inte åtgärda genom att trycka pengar, och inte heller kraftig omfördelning löser problemet. Man måste ha större snurr på hjulen, vilket man får genom integration i unionen. Högre tillväxt ligger i grunden för att kurera Lillbritannien.

Även den brittiska demokratin har varit i gungning under en tid, med inte mindre än fyra regimer under blott två år: Bojo II, Truss, Paki-Sunak och snart Starmer. Av dessa satt Liz Truss inte ens två månader på tronen. Uppenbarligen får man inte politisk ro så länge Lillbritanniens problem kvarstår, och Labor har därmed ett gyllene läge att koppla greppet för lång tid – om man spelar korten rätt.

Men även Starmers program innebär fortsatt europeiskt utanförskap samt stärkt gemenskap med övriga Five eyes. Även Starmer avser fortsätta med Aukus och geopolitisk inblandning i Hongkong och Sydkinesiska sjön. Även Starmer ämnar fortsätta på den inslagna vägen i Ukraïna. Detta lär inte stärka Lillbritannien.

Men samtidigt vill Labor satsa på kärnkraft i en ambition om att bli en «grön supermakt». Vid början av seklet stod kärnkraften för en fjärdedel av energiförsörjningen, medan den i dag är nere på en sjundedel. Beroendet av dyr gas tycks ha fått britterna att vakna upp.

Å andra sidan innebär de sura relationerna med Kina att kärnkraftsprogrammet har gått i stå, och det är just Kina som konstruerar anläggningarna i Hinkley C och Bradwell B. Starmers tanke att samarbeta med Kina där det är möjligt, konkurrera där det är nödvändigt och utmana där man måste kan erbjuda vissa problem i att lösa upp erforderliga knutar.

Just förhållandet till EU och Kina är tillsammans med energifrågan kanske de viktigaste av bestyr Labor har att ta itu med om man vill få landet på fötter igen, och många av partiets övriga reformer av inrikes snitt beror i hög grad av att man får fart på tillväxten. I annat fall lär Lillbritanniens problem fortsätta som tidigare. Tillåt mig tvivla.

Lillbritannien sjunker. Finns någon räddning?
Kategorier
Hälsa Kultur

Så äter svensken

Rapsböndernas centralorganisation Livsmedelsverket genomför intermittent undersökningar kring vad svensken stoppar i sig, nämligen genom att jämföra försäljningsstatistik av livsmedel med folkmängden. Den så kallade matkorgen ger därför ett grovt mått på konsumtion i medel, utan att behöva bero av opålitlig självrapportering.

Myndighetens uppdrag är emellertid inte att säkerställa god hälsa hos medborgarna, utan man dras med ett antal målkonflikter kring klimat och andra parametrar. Man är därtill fast i ett förlegat paradigm kring kost med höggradigt intag av kolhydrater och motsvarande låghaltigt intag av fett.

Till yttermera visso har man en märklig indelning av livsmedelskategorier, omfattande «mager fisk» i kontrast till «fet fisk», samt på motsvarande vis «magra mejeriprodukter» i motsats till «feta mejeriprodukter», där man söker premiera de magra, ultraprocessade varianterna. Detta är ett uttryck för myndighetens fettfobi.

Märklig indelning av livsmedelsgrupper.

Även en grupp «köttsubstitut» är inkluderad, under myndighetens ansats att förespråka en «grönare» diet under klimatmantrat. Till samma kategori hänförs «plantbaserade drycker», med vilket menas soja-, havre- och mandelbaserade konkokter. I kategorin frukt har man olyckligtvis sammansmält ultraprocessade juicer och sylter med färsk frukt, medan potatis återfinns i samma kategori som ultraprocessad frites och chips – det är vitt skilda världar.

Verkets slutsatser är inte helt oväntat att konsumtionen av mättade fetter är för hög i relation till «rekommendationerna», medan intaget av gryn och korn på motsvarande vis är för lågt. Även intaget av fibrer anses vara för lågt. Däremot såg man inga brister i mikronutrienter.

Fördelning av makronutrienter. För mycket kolhydrater, för lite (mättat) fett, för lite protein.

Avseende makronutrienter noteras en fördelning om 47 % (energi) kolhydrater, 38 % fett och 15 % protein. I en finare indelning föreligger mättade fetter om 14 %, enkelomättade 18 % och fleromättade 6 %, samt fritt socker 12 %. Det är knappast en diet i balans, utan alldeles för mycket socker och för lite protein.

I en historisk jämförelse har energiintaget gått ned på totalen, samtidigt som intaget av fibrer har ökat. Ändå ökar graden av fetma och övervikt. Myndigheternas «rekommendationer» tycks alltså inte ge avsett resultat.

Historik kring makronutrienter i matkorgen.

Samma historik visar emellertid att kvoten ω-6:ω-3 är i häradet 4:1, vilket kan ge en ledtråd om de verkliga bevekelsegrunderna för fetmans utbredning då myndigheten faktiskt rekommenderar högt intag av inflammatorisk ω-6 i form av linolsyra i raps och andra vegetabiliska industrioljor. Även intaget av transfett är oroväckande högt, och Sverige har faktiskt inte förbjudit denna skadliga substans.

Sett till distributionen av energi noteras att svensken tycks föredra frukostflingor, korn och gryn till 25 % (energi), följt av kött (12 %), fetter och oljor (12 %), socker och godis (10 %), bakverk (7 %), frukt (7 %), grönsaker (3 %) samt fisk och ägg om blott 1 % vardera. Det är a priori en skräpdiet, med alldeles för lite fisk och ägg och på tok för mycket kolhydrater och olja, och vittnar om ett högt intag av ultraprocess.

Ytterligare historik ger vid handen att svensken numera ratar mejeriprodukter, vilket kan bero på att svensken har antagit annan skepnad i kraft av omfattande invandring. Även drycker är ned i ett historiskt perspektiv, och så även socker, medan grönsaker är stadigt upp. Ändå denna kontinuerliga ökning i övervikt och fetma, för att inte tala om cancer och annan ohälsa!

Svenskarna har blivit mindre svenska genom att dricka allt mindre mjölk.

Livsmedelsverket borde ta lärdom av de egna studierna och ta ett fräscht grepp fritt från prestige och nedärvt gunk. Först och främst borde man angripa ultraprocess i alla dess former, inklusive de nyckelhålsförsedda industrioljorna och margarinerna. Man borde också överge det närmast psykotiska motståndet kring fett, och tvärtom förespråka fett framför kolhydrater som primär energi.

Vidare borde man framhäva ration kring ω-haltiga strukturella fettsyror i korrekt förhållande 1:1 avseende ω-6:ω-3, vilket betyder högre intag av fisk, ägg och kött samt mindre av oljor och vissa fröer. Man måste uppvärdera forn tids konsumtionsmönster, samt på motsvarande vis tona ned den moderna låtsasmaten.

När mer än hälften av kosten består av korn, gryn, bröd, pasta, bakverk, socker, godis och frukt borde alla alarmklockor ringa, ty det är ett recept för metabol katastrof. Det är en toxisk kombo av fritt socker och ω-6-haltiga inflammatoriska industrioljor som orsakar kaos i kroppens cellulära maskineri. Det är inget konstigt alls i att svensken blir allt fetare och sjukare, och i allt högre grad knarkar Ozempic.

Så här äter svensken: flingor, bröd, korn, gryn, pasta, socker, godis, frukt och bakverk till mer än hälften. Vad är det man inte förstår?