Kategorier
Kina Teknik Vetenskap

Chinese babes in space

Valentina Teresjkova blev visserligen första kvinna i rymden 1963, så det är knappast ny mark som bryts så här ett halvt sekel senare. Men när major Liu Yang (刘洋) idag lyfter iväg i den nionde gudomliga farkosten Shenzhou 9 (神舟) är det ändå ett stycke kinesisk historia som skrivs. Inte bara för att Liu blir Kinas första kvinnliga rymdfarare, så här nio år efter att Yang Liwei (杨利伟) 2003 blev första kines i rymden, utan även för att det är den första bemannade dockningen med embryot till rymdstationen Tiangong 1 (天宫 / Himmelska palatset).

Även om Kina har en bit kvar att vandra innan man blir jämbördig med USA och Ryssland i denna genre är det inte svårt att se att den seriösa satsningen förr eller senare kommer att ge resultat, allra helst som USA lägger ner stora delar av rymdindustrin, tyngda som man är av sin krigsmaskin.

Första kvinna på månen blir därför sannolikt kinesisk, men bortsett från sådana feministiska landvinningar utgör Kinas rymdprogram början på en expansion i termer av forskning, militär förmåga och småningom även mineralutvinning från såväl månen som asteroider. Kina är ju för närvarande upptagen med att finkamma hela jorden på sällsynta jordartsmetaller och andra mineraler, och det finns skäl tro att en guldrusch i rymden därför är ofrånkomlig när resurserna på jorden inte räcker till.

Men den nya rymdkapplöpningen kommer förutom att involvera stormakterna och ett antal satellitstater även att omfatta privata entreprenörer, som är ett nytt inslag i branschen. Det sägs att SpaceX har billigare uppskjutningar än vad Kina kan åstadkomma, vilket bara bekräftar marknadsekonomins effektivitet framför statliga satsningar.

Frågan är bara om det finns tillräckligt mycket riskkapital för den här typen av missioner med oviss utgång och stor risk för misslyckande (men även stor chans för oväntade spinoff-effekter). Frågan är å andra sidan också om man har råd att släppa loss Kina i ensamt majestät. För Kina är detta förstås en fråga om nationell stolthet, på ungefär samma sätt som tidigare för USA och Ryssland. Det är stora och svåra projekt, som även vi andra har stor nytta av i form av ny kunskap och ny teknik.

Kategorier
Asien Kina Politik USA

Pax sinica

Amerikanska försvarssekreteraren Panetta har meddelat en mer detaljerad analys av vad president Obamas utlovade ökade närvaro i Asien kommer att innebära, bland annat en ökning av flottans resurser till 60 % från dagens 50 %. Det innebär i praktiken ett femtiotal extra fartyg, liksom stationering av tusentals marinkårssoldater i Australien och Filippinerna.

Från amerikansk sida ser man det som en balans mot Kinas ökade inflytande i regionen, alltså att USA behöver finnas som någon sorts polis i regionen för att hålla ordning och reda. Med krigen i Korea och Vietnam i relativt färskt minne kan man förstås ifrågasätta om amerikansk närvaro egentligen är nyttig. Tvärtom har USA sedan 1800-talet haft kanonbåtar i området, och med dem söndrat och härskat i såväl Japan och Kina som i ett antal andra länder.

Egentligen är det inte alls en tillfällighet att de fruktansvärda krigen i Vietnam, Kambodja och Korea har inträffat under en period då Kina har varit svagt, inte heller att Japan har försökt sig på att invadera Kina, eller att västmakter har försökt dela upp Kina mellan sig under samma period från dynastin Qings (1644/1911) senare period, särskilt från 1860 fram till dynastins fall 1911 och Kinas upplösning i krigsherrekontrollerade provinser fram till inbördeskrigets slut 1949.

Ett starkt och stabilt Kina har nämligen under olika perioder utgjort en stabiliserande faktor i regionen – Pax sinica – från och med den med Rom samtida dynastin Han (-205/220) via Tang (618/907), det tidiga Song (960/1279), det expansionistiska mongolväldet Yuan (1271/1368), Ming (1368/1644) och det tidiga Qing (1644/1911) fram till 1800-talets mitt då västerländsk imperialism tog överhanden.

Under perioder däremellan har Kina självt fallit i bitar och präglats av kaos och stridigheter, vilket ofta har smittat av sig på hela Östasien och gett tillfälle för revolution och uppror i Korea, Tibet, Vietnam och till och med Japan. Exempelvis enades de tre koreanska rikena under Silla 676 på grund av Tangs närvaro och attacker in på koreansk mark, men Tang utövade efter dessa stridigheter även stor kulturell påverkan på Korea genom konfucianism, buddism och diverse nymodigheter som tryckkonst; ett dynamiskt Tang gav stabilitet även åt Korea.

Kina har således utövat såväl piska genom kontroll och påtryckningar i regionen som morot genom att erbjuda en utvecklad kultur och handel med det väldiga imperiet. Betraktar man Vietnams dynastiska historia ser man längre perioder av kinesisk överhöghet (exempelvis under Tang) och stabilitet, åtföljt av ständig oro och åtskilliga stridigheter om tronen, även om man naturligtvis inte kan se en helt linjär spegling av kinesisk historia och politik.

Vad vi ser nu är såväl Kinas som resten av Asiens pånyttfödelse, efter det att krutröken lagt sig och spillrorna städats undan efter 150 år av förfall. Kinas successiva nedgång från Qings 1800-tal fram till japansk invasion, inbördeskrig och en synnerligen trevande kommunistisk diktatur under Mao Zedong har sedan slutet av 1970-talet förbytts i en betydligt mer stabil nation som präglas av tillväxt i såväl ekonomi som kultur och teknik, om än inte i politiskt optimal mening.

Samtidigt ser vi hur Pax americana går samma väg som det tidigare Pax britannica eller varför inte Pax romana, tillfälliga hegemoniska perioder för riken som slutligen expanderar bortom underhållsförmåga. USA:s och Västvärldens kris behöver naturligtvis inte komma samtidigt som Kinas och Asiens avancemang, eftersom vi här inte talar om ett nollsummespel. Däremot har vår kris väldigt mycket att göra med den ständiga krigföring vi gett oss in på under amerikanskt befäl, senast i Irak, Afghanistan och Libyen, snart kanske även i Syrien och Iran, för att inte tala om det oerhört skadliga kriget mot den i det närmaste självförvållade terrorismen.

Den amerikanska statsskulden innebär att USA måste dra ner på sin militärbudget, som alltjämt är större än de nästföljande tjugo nationernas tillsammans, liksom att dollarns värde försvagas. USA:s statsskuld ägs dessutom till stora delar av Kina, som har god likviditet. Även om USA för överskådlig tid förblir militärt överlägset Kina saknar det mening, då Kina sitter med guldreserverna och inte heller har ambition att kapprusta med USA.

Pax sinica är ett återkommande fenomen, ungefär som La niña, och präglas till skillnad från de andra motsvarigheterna av hållbarhet. Den stora kinesiska freden har vanligtvis etablerats utan någon större expansion, medan Rom, Storbritannien och USA har byggt sina välden på militär expansionism och kolonisering av främmande territorier för att säkra naturresurser. Kina använder här istället handeln som naturligt verktyg, exempelvis i Afrika.

USA har även nyttjat organisationer och instrument som IMF, WTO och Världsbanken till sin egen fördel, något som blir allt svårare när vågen tippar över i andras favör och USA går på dekis. Att exempelvis Världsbanken snart leds av en ickeamerikan (koreanen «Jim» Gim Yong) för första gången är ett tecken på det. Det betyder också att andra värderingar än de gängse judisk-kristna, amerikanska eller allmänt västerländska kommer att göra sig gällande i större utsträckning, till exempel i fråga om hur mänskliga rättigheter bör definieras.

Pax sinica, om en sådan etableras under det innevarande seklet, innebär således inte nödvändigtvis att Kina övertar USA:s roll globalt, men däremot att det blir en lokalt suverän maktfaktor som onödiggör USA:s närvaro och som kan komma att lösa upp gamla knutar som orsakats av amerikanerna, exempelvis i Nordkorea.

På global nivå ökar dock kinesiskt och allmänt asiatiskt inflytande på olika nivåer då gamla maktcentra förskjuts eller balanseras av nya, något vi redan har sett i kulturella yttringar, och som kommer att förstärkas avsevärt vad det lider. Framtidens bildade västerlänningar kommer förmodligen att känna sig tämligen hemmastadda i Asien och dess kulturer under den kinesiska freden.

Kategorier
Kina Kultur Språk

Kinesiska för journalister

Man kunde tro att världens största språk borde ha sådan ställning att relativt bildade personer, särskilt då sådana som arbetar med språket som verktyg, förmår skilja på familje- och personnamn i ett av världens största språk. Exempelvis får man leta ganska länge innan man hittar en artikel som berättar om «Zedong» snarare än om «Mao», och på samma sätt tycks man i medier även konsekvent skriva «Hu» istället för «Jintao» respektive «Wen» istället för «Jiabao».

Principen tycks således vara tillräckligt inarbetad, nämligen att kineser betecknas antingen med fullt namn (Mao Zedong) eller med familjenamnet (Mao). Att skriva det formella person- eller tilltalsnamnet är sällan kutym oavsett språk, med några undantag (Saddam), särskilt om det gäller personer som själva lanserat sig med personnamn (Mona).

Ändå har vi sett exempel efter exempel där kineser betecknas med just tilltalsnamn, som nobelpristagaren Liu Xiaobo, som i medier fick finna sig i att kallas «Xiaobo» snarare än det korrekta Liu. Även dissidenten Chen Guangcheng har fått kännas vid denna underliga journalistik, som inte förekommer i engelskspråkiga medier men som tycks ha fått fäste i Sverige och Skandinavien.

Här kunde man faktiskt tro att en stor och seriös redaktion som Dagens nyheter, som har råd att hålla sig med kvalificerad personal och till och med låter språkgranska sina artiklar, borde kunna uppvisa en viss koherens och konsekvens och föregå med stilbildande exempel. Men till och med ärevördiga DN har rubriksättare som inte håller måttet och som inte har ens rudimentär allmänbildning: Xilai var för smart för partiet, som man skriver.

Det korrekta hade förstås varit att skriva Bo var för smart för partiet, som dessutom är en kortare och därmed bättre rubrik. Man kan och bör förvänta att alla som gör anspråk på att arbeta med journalistik eller språk i professionellt sammanhang känner till denna princip: Mao Zedong eller Mao; Hu Jintao eller Hu; Sima Qian eller Sima; Wen Jiabao eller Wen; Chen Guangcheng eller Chen; Bo Xilai eller Bo; Ai Weiwei eller Ai. I förekommande fall får man göra en smula research kring namnet om man inte har koll på vilket namn som är vilket, givet att det i en del fall vänds på ordningsföljden för att passa en västlig norm.

Är det en viktig fråga? Inte i jämförelse med nyheter av annat slag eller själva innehållet i artiklarna i övrigt. Det är en ordningsfråga, liksom en fråga om konsekvens och kvalitet. Medier, organisationer och skribenter som vill göra anspråk på att faktiskt kunna något om Kina måste utöver att skriva initerade artiklar även ha en korrekt språklig form för materialet. I annat fall riskerar man helt enkelt att inte tas på allvar.

Kategorier
Kina Politik Tibet

Regimen

Kinas snabba ekonomiska utveckling sägs vila på «en grund av korrupta partifunktionärer, förföljelse av oliktänkande och tvister i den politiska toppen», enligt ett ledarstick i en svensk tidning. Det är klart att det finns sådana element i den kinesiska statsapparaten, men det är nog inte de som främst ligger till grund för utvecklingen, utan möjligen och snarare är eller kommer de att bli ett hinder för vidare utveckling vad det lider.

Sant är att en diktatur när den fungerar har mycket snabbare beslutsvägar än demokratier, och därmed också kan växa mycket snabbt, särskilt då från en redan låg nivå. När en hel nation drivs som ett välsmort företag med en given direktion finns heller inget större utrymme för opposition, utan man får finna sig i chefens direktiv, på gott och ont.

Anledningen till att Zhongguo youxian gongsi (中国有限公司, eller Kina AB) under de senaste 30 åren rönt stark ekonomisk utveckling bottnar dels i att företagsstrukturen efter Maos död renodlats och att man har gjort sig av med ideologisk bråte som aldrig fungerade. Kattismen, det vill säga den pragmatiska insikten att det inte spelar någon roll om katten är svart eller vit så länge den fångar möss, har härvidlag varit en grundläggande faktor för hur man har implementerat reformer.

En annan sådan grundbult i den kinesiska politiken har utgjorts av dengismen (efter Deng Xiaoping), det vill säga ansatsen att fullfölja den gamla inriktningen att modernisera jordbruk, industri, försvar samt vetenskap och teknik genom sådan realistisk pragmatism och insikten att moderniseringen inte kan ske genom ett «stort språng», utan måste ske olika snabbt och orättvist fördelat – vissa måste bli rika först, vilket annars vanligen tolkas som en renodlad marknadsekonomisk teori: här blir det socialism med kinesiska kännetecken för att upprätthålla Partiets existensberättigande retorik.

Kina AB är således en formellt och nominellt röd kommunistkatt som implementerar en blå statskapitalism med stänk av sotbrun miljöförstörelse och svart autokratisk diktatur med vissa inslag av fascism. Härav följer den frenetiska utveckling som blir resultatet när marknadskrafter frigörs och en nation motsvarande en femtedel av världens befolkning öppnas upp för investeringar och frihandel under en stark stats ledning.

Härav följer också de sociala spänningar mellan stad och landsbygd liksom slitningar mellan generationer som uppstår när ekonomisk och social (men inte politisk) frihet införlivas. Kinas avgrundsdjupa klyftor är i nivå med USA:s, och det är i denna konkurrensdrivna girighetskultur vi kan spåra allmän normupplösning och korruption i såväl statsapparaten och näringslivet som bland privatpersoner – en korruption som dock ändå överträffas av den i det demokratiska grannlandet Indien.

Centralregeringen i Beijing har som alltid svårt att överblicka hela det väldiga riket, och korruptionen tilltar därför med kvadraten på avståndet från maktens centrum. Att det således uppstår schismer och rena belägringar, som i fallet Wukan i Guangdong i slutet av förra året är inte alls underligt, utan sådana smärre uppror räknas årligen i hundratusental – det underliga i just detta fall var kraften i upproret och myndigheternas acceptans till förhandling.

Fallet med Bo Xilai, den avpolletterade borgmästaren i Chongqing, demonstrerar just hur man skapar sig maktfickor på visst avstånd från Beijing, ett fenomen som inte är helt ovanligt i de rikare städerna Guangzhou och Shanghai. Det ovanliga med Bo Xilai är inte att det existerar sådana schismer, utan att de här för ovanlighetens skull bubblar upp till ytan och spelas upp inför en häpen världspublik istället för att smusslas under mattan.

Även dissidenten i Dongshigu, den blinde aktivisten Chen Guangcheng, kuppade in sig i den stora världens medvetande genom en spektakulär flykt från sin husarrest, lagom till den amerikanska delegationens ankomst till Beijing för viktiga samtal, dock bara för att kort därefter ge upp kampen och kungöra sin vilja att ta sig till USA, där han mycket snart kommer att falla i glömska.

Anledningen till att dissidenter som Liu Xiaobo har betydelse är nämligen för att de fortfarande agerar, även om det är passivt under stränga restriktioner. Bara det faktum att man är under sådan kontroll skapar friktion mellan Kina och omvärlden, vilket är anledningen till att Liu Xiaobo faktiskt har valt en existens bakom galler under flera år istället för att acceptera erbjudandet att gå i exil i USA. Han är en klassisk samvetsfånge, en martyr som offrar år av sitt liv för att förbättra Kina, något han alltså uppenbarligen tror är möjligt.

Inte alla dissidenter erbjuds sådana möjligheter, utan vanligen bara de som ställer till med mest problem för Beijing – det finns ju en gräns för hur många dissidenter som kan uppnå elitstatus och belysas i västerländska medier. Till dessa hör självklart Ai Weiwei, en kreativ person som når ut och inte drar sig för att provocera med teknikens alla hjälpmedel.

Dissidenter är alltså personer som inte så mycket bryter mot lagen som det osynliga samhällskontrakt som stipulerar att kinesen bör förkovra sig själv i materialism och i övrigt lämna den mesta av politiken till Partiet. Personer som går alldeles för långt straffas därför för sin överambition, när företagsledningen menar att de utgör ett hot mot produktionen eller stabiliteten.

Dissidenter är därför en sorts brickor i ett spel, där det ideligen och hela tiden pågår en kontinuerlig förhandling om de vidare villkoren. Ty även om det inte syns i verklighetens långsamhet mjukas Kina upp successivt, om än med ett steg bak för varje två steg fram. En «regim» av verkligt fascistiskt eller stalinistiskt snitt hade förstås bara låtit dessa personer «försvinna», så som skedde i Sovjetunionen och så som alltjämt sker i Nordkorea, medan sådana dissidenter i Kina utgör en verklig del av den politiska processen.

En särskild dissident har dock betydelse även i exil, nämligen tibetlaman Dainzin Gyaco, och det är ju för att han har gudomlig status i den tibetanska buddismen och därför inte kan falla i glömska förrän han är död och eventuellt reinkarnerad. Men det är också en dissident, som även om han gullas med av västliga potentater och hollywoodaktivister, inte har en konstruktiv roll i Kinas utveckling utan ideligen bidrar med rackartyg och att underblåsa schismer.

Han drar sig därvid inte för att i sin rika bekvämlighet i exil låta unga nunnor och munkar i Kina offra sina liv i meningslös självbränning för lamans fruktlösa ambition. Men om självbränning verkligen vore en meningsfull protestform, varför föregår då laman inte med gott exempel genom att som högste företrädare visa vägen? En brinnande tibetlama skulle väl om något ge eko i världens alla medier?

Kategorier
Buddism Filosofi Kultur Politik Religion

Yoga i skolan

ॐDe kristna är irriterade på att yoga praktiseras i skolan, samtidigt som konfessionella inslag som bön inte får förekomma enligt lagen. Speciellt tycks man mena att det är religion att uttala ett långt och ljudligt «aum» (ॐ) i samband med praktiken. Detta tycks tarva en närmare utredning, och man kan då först konstatera att yoga är en i grunden vedisk meditativ teknik för att uppnå ett avslappnat sinnestillstånd. Samma teknik används även flitigt i dharmiska traditioner, och är mer eller mindre definierande för chanbuddismen (zen, 禅) och dess tradition av yogacara.

Vitt skilda skolor inom hinduism och buddism använder alltså yoga som ett meditativt redskap, och yoga praktiseras faktiskt även av anhängare till de abrahamitiska religionerna. Yoga är också en naturlig del av den mångkulturella new age-rörelsen, men praktiseras framförallt i Västerlandet för dess förment hälsosamma effekter. Det finns visserligen inga godtagbara evidens för annat än måttlig fysisk påverkan av lättare sjukdomstillstånd, men praktiken har påvisbar effekt på psykiskt välbefinnande, andhämtning med mera.

Yoga är således en psykologisk praktik av rent instrumentell karaktär. Det är klart att ett sådant instrument kan användas på ett «andligt» sätt i religioner, liksom att ursprunget är religiöst, men så länge det inte finns någon mer specifik koppling till en viss religion eller andlig tradition är det att anse som ett fristående verktyg – ett avslappningsmedel.

Man kan jämföra med kinesisk andningsteknik som qigong (气功) eller en mer omfattande lära som taijiquan (太极拳), som båda har rötter i såväl daoism som chanbuddism men som kan nyttjas helt fristående. Begreppet qi (气) för andning/luft har således underliga konnotationer i kinesisk medicin, men är samtidigt ett välutvecklat begrepp inom alla former av kinesisk kampsport, utan att för den skull ha någon som helst religiös prägel.

Yoga praktiserad som en fristående teknik kan därför omöjligen utgöra ett konfessionellt inslag av religiös natur, utan kan självklart användas som ett psykologiskt instrument i skolan för att slappna av mellan varven. Rätt utfört kan det skapa mer harmoniska elever som därmed förbättrar inlärningsförmågan, och under inga omständigheter kan det vara skadligt att sitta lotus en stund.

Ett konfessionellt och därmed förbjudet inslag blir sådan praktik först då den kan anses vara kopplad till en specifik religiös eller andlig kropp eller tradition. Att man uttalar «aum» i detta sammanhang räcker inte som kriterium för en sådan koppling, utan är i sin allmännaste form bara en del av den meditativa praktiken – ordet konnoterar ett utdraget brummande ljud, och har enbart i symbolisk betydelse religiös koppling. Även denna praktik förekommer alltså i vitt skilda skolor och kan inte kopplas till någon enskild tradition, religion eller andligt väsen.

Ett konfessionellt inslag skulle kunna utgöras av att recitera sutror eller mantran i samband med yogan, liksom att sakralisera praktiken genom religiösa symboler (för exempelvis «aum») av olika slag, men så länge en sådan kontext saknas kan yoga inte i någon mening jämställas med så uppenbart konfessionella inslag som bön till en viss religions gudar, demoner och andra väsen.

Förutom att sådan meditation har viss nyttoeffekt är det förstås bra att barn kommer i kontakt med ett instrument som nyttjas flitigt i större delen av Asien. Det får föras på kontot för allmänbildning att lära praktiskt och teoretiskt om denna asiatiska teknik och kultur.