Labbkött framställt i kemiska fabriker sägs vara framtidens livsmedel, tillsammans med insekter och «plantbaserade» rätter. De som hävdar detta är de sedvanliga stofilerna i veganrörelsen och klimatindustrin samt dess propagandister som statstelevisionen och andra vänsterliberala mediekonglomerat.
Odlat «kött» kan av elementära skäl aldrig framställas lika effektivt som i naturen, helt enkelt för att evolutionen har frambringat den energi- och resursmässigt mest optimala processen för att producera muskel- och annan vävnad. Det är ekvivalent med att människan aldrig kan överträffa fotosyntesens effektivitet i industriell produktion.
Att man ändå försöker lansera fabrikskött beror på att livsmedelsindustrin ser en möjlighet att kapitalisera på ännu en form av ultraprocessföda. Petriskålskött har inget med verkligt kött att göra, men liknar originalet i textur och smak. Här är ett vanligt argument att om det bara «smakar» väl och ser aptitligt ut, så är labbkött, insekter och andra produkter värdiga ersättare till traditionell föda.
I princip skulle man kunna framställa näringsrik ultraprocessmat av hög kvalitet, omfattande fullvärdigt protein, naturliga former av vitaminer och fetter samt korrekt dosering av mineraler. Men bara i princip, eftersom naturen alltså är vida överlägsen i att framställa sådan vävnad som vi är utvecklade för att konsumera.
I den ekonomiska kompromissen kommer sådan ultraprocessföda därför alltid att vara höggradigt undermålig, med substitut av olika slag för att göra produkten så billig som möjlig att framställa, samtidigt som man naturligtvis försöker lansera den till ett högre pris under motiv av att vara mer «hälsosam». Den kommer också att spetsas på samma sätt som annan ultraprocessföda med smakförstärkare och andra element för att odla ett beroende av produkten.
Den ideologiska klick som driver syntetkött som idé har inte som målsättning att för egen del hitta derivat till det goda köttet, eftersom man i sådana kretsar typiskt redan konsumerar «plantbaserat». Nej, ambitionen är istället att utfodra arbetarklassen med sådan provrörsföda, på samma sätt som man i dag förordar toxiska fabriksoljor som rapsolja istället för naturliga fetter som smör.
De doktrinära motiven skiftar något, men kretsar typiskt kring «klimatet», etiska betänkligheter kring djurhållning samt en religiöst färgad föreställning om köttets fördärvlighet, med förgreningar in i den pseudovetenskapliga och pekuniärt drivna näringsforskningen.
Klimatargumenten är lättast att avfärda, eftersom det rör sig om ett kretslopp, även avseende den metan som kor släpper ut. Boskapshållning nyttjar icke odlingsbar mark och regnvatten för att framställa höggradigt protein, samt ger naturligt gödsel till skillnad från fossilframställt konstgödsel. Boskap upprätthåller viktiga ekosystem, i såväl fångenskap som vilt tillstånd.
Föreställningen att konstkött skulle kunna göras mer «hälsosamt» än riktigt kött är svårare att angripa, då industrin enkelt kan lobba för sina produkter i relevanta maktkretsar. Om man kan förmå Livsmedelsverket och andra organ att kleta på ett «nyckelhål» på den höggradigt processade produkten är saken så att säga biff, på samma sätt som för de «nyttiga» maskinoljor man rekommenderar men som i verkligheten oxiderar sönder och samman våra mitokondrier och orsakar sjukdom.
Myndigheter av den sorten har nämligen inte i första hand din hälsa för ögonen, utan dras med svåra målkonflikter kring övergripande klimatpolitik, livsmedelstrygghet, näringspolitik med mera, varvid man landar i kompromisser av det mer tveksamma slaget. Allmänheten kan emellertid inte bortse från den auktoritet sådana organisationer har, och faller därför in i fällan och fållan.
Etiken är å andra sidan en personlig övertygelse som är svår att rå på. Djurrättsförespråkare och andra förment «bättre människor» med «medkänsla» för våra «medvarelser» är fullständigt övertygade om den egna hållningen, och kan inte helt enkelt förmås att med rationella argument ompröva sina ståndpunkter.
Men man kan i vart fall framföra sådana argument, som motbild. Ett sådant är att jordbruk på totalen innebär betydligt mer lidande för djur än boskapshållning med slakt, i vart fall om man tillmäter gnagare, fåglar och insekter något värde. Mer biomassa stryker alltså med under mänskligt inflytande i odling än i boskapshållning.
Möjligen ser man här boskap som högre organismer med större potential till lidande, men även den ståndpunkten kan vändas i sin motsats, nämligen under den elementära observationen att färre djur skulle ha existerat överhuvudtaget utan vår uppfödning. Den mjölk- eller köttko som får en tid på jorden är uppenbarligen lyckligare än den ko som aldrig blev till.
Människan kan inte heller bortse från sin plats i näringskedjan. Även om vi i egenskap av omnivorer kan placera oss som primära konsumenter av plantföda (veganism), är vi i praktiken toppkonsumenter eller apexpredatorer högst upp i kedjan. Vi äter allt i naturen, medan naturen inte äter oss annat än i undantagsfall.
Och om inte vi äter naturen, kommer någon annan organism att ta vår plats och därmed orsaka betydligt svårare lidande, vilket alla som har sett en rovfågel kalasa på en levande fågelunges hjärna vet. Stor förbättringspotential finns förvisso angående människans djurhållning, men i jämförelse med naturens grymhet står vi oss ändå rätt bra även i disneyfierad tolkning av djurriket.
Slutligen är vi som européer en produkt av en långvarig kultur med rötter i boskapshållning och konsumtion av kött, och det ska mycket till innan vi överger vår traditionella kultur för exempelvis insekter och annan främmande föda. Frankenkött är helt enkelt ett politiskt och kommersiellt projekt i syfte att puffa oss bort från denna starka kultur genom att anamma ett undermåligt substitut som «smakar» ungefär likadant, som om smakupplevelse vore det enda som betyder något.