Kategori: Asien

Kategorier
Asien Kina Politik Religion USA Xinjiang

Afghanskt vakuum kinesisk möjlighet

Amerikanerna har i stort sett redan lämnat Afghanistan med svansen mellan benen utan att uppnå annat än tillfälliga reformer efter tjugo års krig. Man vann slaget mot al-Qaida och kunde ge flickor och kvinnor ett bättre liv, men förlorade kriget mot talibanerna, som nu återtar förlorade områden ett efter ett. Småningom kontrollerar man hela landet.

Vad som händer med kvinnorna återstår att se, men samtliga liberala reformer under amerikansk ockupation lär vara i fara när extremistisk sharia åter dominerar dagordningen. Det betyder inte att al-Qaida eller den internationella terrorn får en renässans, eftersom det var en utveckling som berodde av historiska förutsättningar som nu inte längre gäller.

Men det innebär att Afghanistan går en oviss tid till mötes, och att ett regionalt vakuum bildas. De åtta länder som omringar landet måste nu i amerikanernas ställe agera för att kontrollera den vidare utvecklingen, för att undvika att extremism sprids. Det gäller framförallt Kina, som i Xinjiang redan har kontrollerat den inhemska terrorn med kontroversiella men effektiva metoder, men också relativt avlägsna Ryssland, med oroliga områden som Tjetjenien.

Av angränsande länder är samtliga utvecklingsländer, förutom Kina, som därför i egenskap av regional stormakt kommer att ta på sig det största ansvaret för att hantera en ny situation. Afghanistan ligger strategiskt längs Nya sidenvägens rutter och logistiska centra, varför det ligger i Beijings intresse att kontrollera utvecklingen.

Man har redan försäkrat sig om talibanernas stöd för de sociala reformerna i Xinjiang, vilket för de flesta är en överraskning. Kina har inga hållhakar i Afghanistan, och talibanerna är inte kända för att låta sig övertalas – särskilt inte om det gäller muslimers välfärd i andra länder. Den mest troliga förklaringen är därför att Kina har påbörjat förhandlingar med talibanerna om bilaterala relationer inför den tid då man småningom kontrollerar Kabul och resten av landet.

Kina kommer förstås inte att skicka någon form av trupp till Afghanistan eller på annat sätt engagera sig mer handfast i landet, utan kommer att dra fördel av sin pragmatiska ickeinblandningsprincip genom att erkänna talibanerna som rättmätiga härskare och därefter hålla sig till strikta affärer. Frågan är förstås vad som sker om talibanerna inte spelar rent.

Men man kan förmoda att även en talibanregim vill ha goda relationer med sin omgivning, så länge man får implicit erkännande för sitt styre. Man kan notera att dagens talibanledare pratar engelska och tar självisar för sociala medier. Det kan bli första gången som Afghanistan får andrum, även om den interna brutaliteten kommer att tillta under en tid.

Kina har åtnjutit viss stabilitet under den amerikanska närvaron i regionen, trots uigurisk terror, men riskerar nu en upptrappning av lokala inre konflikter. Men det är samtidigt en stor möjlighet att yttermera stärka sitt inflytande i Centralasien, om man spelar korten väl. Investeringar i Afghanistan och kohandel med talibanerna kan således gynna freden betydligt mer än amerikansk bombliberalism.

Det blir då en fjäder i hatten för Xi Jinping, som än en gång kan demonstrera att det kinesiska systemet har vissa fördelar, och att vatten är mer effektivt än eld för att släcka bränder. Afghanistan är en veritabel guldgruva, som Kina därmed kan få tillfälle att utnyttja vad det lider.

Kategorier
Asien Filosofi Kina Kultur Liberalism Politik Religion

Q-Kina

Q-rörelsen i Kina är inte som det hävdas i medier utsatt för något «bakslag» bara för att något Wechat-konto har strypts eller för att en prideparad har ställts in på grund av pandemin, utan har fortsatt ungefär samma förutsättningar som i övriga Östasien. Naturligtvis minus Taiwan, som har antagit hela det västliga Q-paketet och har en transa som digitaliseringsminister i Tang «Audrey» Feng.

Saken har dock inte så mycket med styrelseskick att göra, utan mer med kultur. Man observerar således ungefär samma förhållningssätt i Sydkorea och Japan som i Kina. Det allmänna varken förbjuder eller uppmuntrar sexuella minoriteter, utan lämnar det som en privat företeelse. Därmed erkänns inga samkönade giftermål eller andra officiella relationer, medan transpersoner kan byta juridiskt kön.

Speciellt för Kina är emellertid att Q-rörelsen de facto har en ideologisk komponent, och om något är det den som i förekommande fall angrips, om den utmanar andra bärande samhällsprinciper. Kina är helt enkelt inte den rätta platsen om man vill ställa sig på barrikaderna och förespråka radikal wokepolitik, medan man inte stöter på några problem alls att leva som man vill i den privata sfären.

Man kan således betrakta Kina och Östasien som mer konservativa samhällen, med attityder som motsvarar de amerikanska republikanernas don’t ask, don’t tell. Det är en skarp distinktion mellan friheten att leva som man vill, och särskilda rättigheter av allt mer udda slag.

Friheter är alltså sådant som existerar naturligt tills en makt explicit inskränker dem – yttrandefrihet, mötesfrihet –, medan rättigheter är sådant som tilldelas någon av en makt, ofta av abstrakt slag, som rätten att i det allmännas ögon erkännas för någon särskild egenskap, exempelvis att tillhöra en minoritet, med därtill hörande privilegier.

Ur liberal synvinkel finns här två huvudsakliga spår, där den libertarianska frihetsideologin förespråkar en mindre stat som inte alls lägger sig i människors vare sig sexualitet eller religion, utan helt lämnar saken åt privatlivet. Åt andra hållet finns en etatistisk socialliberalism som förespråkar en stor stat med social ingenjörskonst på programmet, i syfte att indoktrinera människor i de förment rätta värderingarna och upprätthålla riter som exempelvis äktenskap genom reglering.

Q-ideologi är ett uttryck för det senare, och det har inte så mycket att göra med friheten att leva ut sin sexualitet. Det är en rörelse som syftar till att erhålla särskilda privilegier, och som hänsynslöst nyttjar evenemang för att driva sin agenda, exempelvis festivaler och idrottsmästerskap.

Någon skribent vid DN-tidningen konstaterade således nyligen att fotbolls-EM åter förblir bögfritt, i det att ingen spelare av rang någonsin har «kommit ut» som Q-person. Samtidigt försöker man från politiskt håll rama in mästerskapet med regnbågsupplysta arenor och andra Q-symboler, vilket har fått UEFA att gripa in med stränga förbud mot att blanda in politik i idrotten.

För det är politik, och den är inte mer «liberal» än den minimalistiska ansatsen att det inte angår det allmänna vad du har för sexualitet, upplevd identitet eller tro. Den verkliga friheten gäller att kunna leva fritt efter egna preferenser, värderingar och trosuppfattning, inte den fiktiva «rätten» till Q-toaletter eller deltagande i det andra biologiska könets idrottstävlingar. En annan frihet gäller den att kunna delta i samhällslivet utan att ständigt bli påprackad vare sig religion eller sexualpropaganda och annan ideologi.

Det östasiatiska synsättet är här att betrakta som det «normala», medan det västliga är helt extremt och en politisk nymodighet i postmodern anda – man har därvidlag gått från en extrem till en annan. Till skillnad från det tidigare kristna väst har Kina historiskt inte haft något särskilt förtryck av homosexuella och andra minoriteter, utan har tolererat sådana uttryck utan att för den skull omfamna dem i officiell kapacitet.

Konfucianism och buddism har visserligen förordat traditionella könsroller, men samtidigt har samhällslivet ofta präglats av uttryck som strider mot den normativa uppfattningen. Crossdressing har mer eller mindre alltid förekommit, och har tidiga litterära förlagor i legenden om Hua Mulan. Transvestiter och homosexuella har ofta flockats kring operan, för att där få utlopp för sina böjelser, till publikens förtjusning – en tradition som har en modern motsvarighet i stå upp-komedi.

Pionpaviljongen (牡丹亭, Mudan ting), Kunqu-opera (崑曲). Periodvis har man kunnat skönja förtryck av udda sexualiteter i Kina, som under Mao-eran, men det normala är sedan urminnes tider tolerans.
Kategorier
Asien Kina Politik Taiwan Teknik USA

Elektroniskt kallt krig

Världens beroende av en enda producent av avancerad halvledarteknik på Taiwan, några mil från Kinas kust, är ett betydligt värre problem än om en fullastad pråm blockerar Suez-kanalen. Ty utan TSMC stannar produktionen av mobiltelefoner och datorer, samt försvårar för bil- och andra industriers behov av kretskort. I flera år.

Taiwan – Republiken Kina – som sedan inbördeskriget existerar som en självstyrande stat utan att erkännas som en sådan, utan som formellt betraktas som en del av Kina, och i konstitutionell mening även själv gör anspråk på att företräda hela Kina. Taiwan, som beror av USA och dess flotta för sitt oberoende, och som gör stora inköp av amerikansk försvarsmateriel, även om utsikterna att stå emot en invasion är obefintliga.

Även om status quo råder sedan 1949 finns i både USA och Kina en oro över denna situation. USA vill därför flytta produktion från Taiwan till USA för att säkra framtida tillgång, samtidigt som man vill hindra Kina från att köpa chips, mjukvara och utrustning. Kina å sin sida är redo att skjuta till fantasiljarder i stöd till utveckling och forskning för att kunna komma ikapp och gå förbi, och därmed bli självförsöjande även på chips.

Detta är årtusendets drabbning, ett kallt krig om det tekniska världsherraväldet, i allt från AI och kvantdatorer till kretskort och genteknik. Det är som rymdkapplöpningen mellan USA och forna Sovjetunionen, men i mer total mening, omfattande allt.

Sådan knivskarp konkurrens på liv och död är visserligen nyttig i det att den tar fram det allra bästa på kortast möjliga tid, men den kommer också att ordna stor oreda kring standarder och annat som förenklar produktionen. Det är så att säga inte som VHS och Betamax, utan mer på protokollnivå.

Vem avgår med segern? Jag säger förstås tveklöst Kina, för att alla pilar pekar i den riktningen, och för att amerikanerna tar alldeles för lätt på saken, i den enfaldiga tron att man har ett överlägset system, att man har övertaget och så vidare.

Kategorier
Asien Ekonomi Europa Kina Politik USA

Multilateral ordning

Vi i Europa är ju speciella såtillvida att vi anser att våra «värderingar» är «universella», det vill säga inte bara utgör våra värderingar, utan implicit allas, alldeles oavsett vad andra tycker om saken och alldeles oberoende av kulturell och historisk kontext.

Det är analogt med att samma Europa tidigare tillbad en gud, som man på samma sätt ansåg var «universell», det vill säga utgjorde allas skapare, övervakare och domare vare sig de ville eller inte. Med denna «universella» religion ansåg man sig kunna ta «obebott» land i besittning och kuva infödingarna, eller för den delen kolonisera mer civiliserat territorium med väsensskild kultur.

Den moderna «universalismen» är en idemässig fortsättning på den tidigare monoteismen och kolonialismen, nämligen tanken att Europa är världens mittpunkt och världsalltets centrum, kring vilket allt annat snurrar. Europas «värderingar» är inte bara «universella», utan Europa är också den självutnämnda polis, åklagare och domare som tar på sig att utöva tillsyn av dessa «värderingar».

Europa – och i utvidgad mening koloniala europeiska avknoppningar som USA, Australien med flera – har således för vana att «bötfälla» nationer som bryter mot dessa «universella» regler och «värderingar», det vill säga att pytsa ut «sanktioner» mot länder, städer och andra organisationer och till och med individer som inte vill tillbe den moderna MR-guden och hens budord, i en sorts informell rättsordning.

Det har fungerat, för att Europa och Västvärlden under ett par hundra år har varit herre på täppan och med maktspråk kunnat betvinga nationer till lydnad och underkastelse. Men det fungerar inte längre, för att Europa och Västvärlden numera befinner sig i en mer multilateral ordning, vare sig man vill eller inte.

Visserligen kan sanktionsvapnet fortfarande användas mot mindre spelare som Belarus och för den delen även Ryssland, som trots dess väldiga yta är en ekonomisk dvärg. Men när man försöker samma sak med Kina kommer bollen numera omedelbart i retur.

Det fungerade även mot Kina 1989, då man beslöt inrätta ett vapenembargo, ty Kinas ekonomi utgjorde då bara drygt hälften av Rysslands, medan den i dag tvärtom är tio gånger så stor som Rysslands. Kina är samtidigt EU:s största handelspartner, och det är en ömsesidig ekonomisk ordning man inte vill äventyra.

När EU i mars beslöt «sanktionera» några lokala funktionärer i Xinjiang i protest mot vad man upplever som «människorättsbrott», kom således svaret med vändande post, och Kina beslöt sanktionera några random bråkstakar på den europeiska sidan. Oacceptabelt, ansåg EU, och blåste till strid – våra sanktioner är rättvisa, medan Kinas är orättvisa!

Men det här rör sig helt i symboliskt territorium, och är en sorts politiska «markeringar» utan praktisk betydelse. Samtidigt anser EU att det är en skymf att drabbas av sanktioner från det Kina man är så vant vid att sparka och skälla på, och man ser helt enkelt inte grandet i det egna ögat – man inser inte arrogansen.

När Kina så bryskt har tagit heder och ära av EU, måste man således svara på något lämpligt sätt, vilket skedde under gårdagen då EU-parlamentet beslöt «frysa» ratificeringsprocessen av det ingångna avtalet CAI.

Om du inte hörde detta på nyheterna är det för att vi fortfarande befinner oss i symbolikens sagoland, och utspelet har alltså ingen som helst praktisk betydelse, utan syftar mest till att radikala MR-jesuiter i parlamentet indignerat ska kunna fäkta mot väderkvarnarna och känna sig viktiga för en stund. Teatraliskt så det förslår!

Men när dammet väl lagt sig kommer parlamentet att «tina upp» avtalet igen, för att man är i lika stort behov av det som Kina, även om man gärna låtsas som att det är en flott «gåva» från världens europeiska mittpunkt till Mittens rike. Man kommer mangrant att ratificera avtalet, för att piskor kommer att vina i vartenda parti, under påtryckningar från tyngre nationella krafter, i synnerhet Frankrike och Tyskland – för du tror väl inte att EU är en demokrati, va?

För det finns inte på kartan att Kina drar tillbaka motsanktionerna. Man pekar här med hela handen mot EU och säger: sköt era egna jävla problem, och lägg er inte i våra! Man har helt enkelt fått nog av den varan efter ett par hundra år, och det är nu dags för EU och dess medlemsstater att förstå vad det är man egentligen har att göra med där borta i Asien.

Kategorier
Asien Japan Kultur Musik

Glim Spanky

Man får helt enkelt aldrig nog av Matsuo Remi (松尾レミ) och hennes band Glim Spanky. Det är tunggung på högsta nivå, av ett slag som vi inte har hört sedan grungen slog igenom med dunder och brak i slutet av 1980-talet, eller än tidigare hårdrocken under de banbrytande 1960- och 1970-talen.

道化は吠える (Dōkeha hoeru)

Det är musikaliskt raseri av japanskt snitt, en udda formel mitt i all kawaii som annars kännetecknar den kulturen. Matsuo Remi-san är nog inte vred i sig, men rösten uttrycker emellanåt rena ursinnet. Man kan bara älska det, man kan bara älska henne.

褒めろよ (Homero yo)

Med Japan förhåller det sig så att det vimlar av kompetenta musiker och andra proffs, men det som produceras är i regel kallhamrat och tråkigt, ackord på löpande band. Glim Spanky är ett lysande undantag, med själ, hjärta och kreativitet i överflöd. De älskar sin egen musik.

ダミーロックとブルース (Damīrokku to burūsu)

Det här är ett band man gärna vill se live, men då får man nog bege sig till Japan eller möjligen Kina. De skulle annars enkelt kunna finna en stor beundrarskara i USA, där blues och rock alltjämt håller ställningarna i konkurrens med eurodisco och annat modernt trams.

Breaking down blues

Matsuo Remi-san kontrakteras ibland för att sjunga nationalsången Kimigayo (君が代) vid fotbollsmatcher, en tradition man får hoppas vidmakthålls när OS i Tokyo slår upp dörrarna i juli. För att hennes röst kan uttrycka exakt det hymnen berättar, och för att Matsuo Remi-san är en utmärkt förebild för Japan.

Move over (Janis Joplin)