USA har givet dess roll som kolonisatör i Nordamerika en lång historia av krig mot såväl indianstammar som rivaliserande makter, som Spanien, Frankrike och Storbritannien. Man lade under sig en hel kontinent genom erövring, kolonisation, ockupation, folkmord och slaveri, och utkämpade även ett inbördeskrig 1861–1865 angående slaveriets fortsatta status.
Däremot intog man en relativt isolationistisk attityd gentemot resten av världen, och deltog bara i globala konflikter i fall man motvilligt drogs in i dem, som exempelvis under första världskriget. USA är i geopolitiska termer lyckligt lottat i så måtto att man inte (längre) har någon naturlig fiende invid sina gränser, varför man enkelt har kunnat kontrollera det egna territoriet.
Isolationismen höll i sig fram till andra världskriget, då man på sin höjd kunde tänka sig att stödja Storbritannien och allierade med lån och vapenproduktion. Angreppet mot Pearl Harbor 1941 förändrade emellertid i ett slag den amerikanska synen, och man påbörjade en omfattande rustning för att ta sig an axelmakterna tillsammans med de allierade.
Moderna transportslag hade gjort världen mindre och därmed USA mer sårbart. Amerika fann för gott att permanenta sin militära närvaro i tidigare konflikthärdar i Europa och Asien, vilket sedermera gav upphov till kalla kriget mellan USA/Väst och Sovjetunionen, ett ställningskrig med allt större mått av kapprustning.
Men det förekom även heta konflikter inom ramen för det kalla kriget, som Koreakriget 1950–1953 och Vietnamkriget 1955–1973, ställföreträdande konflikter med Sovjetunionen om världsdominans. Den amerikanska dominoteorin gjorde gällande att kommunism var en smittsam ideologi som snabbt skulle få fäste i grannländer om den slog rot någonstans, och därför måste bekämpas varhelst den uppstår (i själva verket fick den aldrig fäste i Sydöstasien).
Proxykonflikter har även uppstått i Mellanöstern, men där finns även ett antal andra komponenter, som den för amerikansk ekonomi så viktiga oljan och den religiöst motiverade konflikten kring Israel. Sovjetunionen fann det relevant att stödja parter som stred mot USA, och på motsvarande sätt har USA pumpat in vapen, pengar och logistik till Sovjetunionens fiender.
Enligt devisen min fiendes fiende är min vän finansierade USA således Mujaheddin i Afghanistan när Sovjetunionen kom till den afghanska regimens undsättning 1979, och bland de «frihetskämpar» man stödde fanns även al-Qaida och andra grupper som senare skulle ge USA visst huvudbry.
USA gick segrande ur systemkampen mot Sovjetunionen i slutet av 1980-talet, helt enkelt för att amerikansk demokrati och marknadsekonomi var överlägsna sovjetisk kommunism och planekonomi. Jeans och rockmusik var mjuka vapen i ett land av armod med brödköer och förtryck, medan den accelererande kapprustningen av hårda vapen till slut gjorde landet bankrutt.
Sovjetunionen imploderade, Berlinmuren föll och Västvärlden utropade historiens slutstadium när den liberala demokratin hade förgjort sin fiende. Det sovjetiska hotet försvann, men av någon anledning behöll USA samma militärbudget som tidigare, som om kalla kriget alltjämt pågick.
Sant är förstås att det fanns konflikter i Mellanöstern som avlöste varandra, i Irak och i Somalia, men de utgjorde i termer av kalla krigets nivåer kaffepengar. Den amerikanska budgeten hölls på en konstant nivå efter kalla krigets slut, motsvarande lika mycket som de följande tio makternas budgetar sammanräknade.
En orsak härtill är det amerikanska militärindustriella komplexet, ett system som är självunderhållande och kräver en konstant andel av budgeten. Det är en ordning som tillkom per design under kalla kriget, och det är i budgettermer inte särskilt flexibelt, i vart fall inte i nedåtgående riktning. Man tillverkar hellre tio tusen stridsvagnar som aldrig kommer till bruk än lägger ned en enda av sina åtta hundra baser världen över.
2001 visade de forna «frihetshjältarna» som USA hade finansierat och beväpnat under kalla kriget att man kan bedriva krig på amerikansk mark alldeles utan tillgång till reguljära arméer under en statsledning. Terrorattackerna mot New York drev USA in i ett långvarigt krig i Afghanistan som pågår än i dag, och man har därvid åsamkats samma förnedring som tidigare Storbritannien och Sovjetunionen.
Även kriget i Irak 2003–2011 motiverades med att Saddams regim hade «massförstörelsevapen», vilket saknade förankring i verkligheten. Det rörde sig snarare om att slutföra uppdraget och ge Saddam en läxa, men i samma ögonblick som man förstörde den sekulära diktaturen gav man upphov till klanvälde och sekteristiskt inbördeskrig, vilket sedermera utmynnade i Islamiska staten och därmed än mer omfattande terror i såväl Mellanöstern som i USA och Europa.
Det kallas att binda ris för egen rygg, och något motsvarande gäller även för de «färgrevolutioner» man underblåste i Syrien, Egypten och andra oroshärdar i Mellanöstern. Här kan man verkligen tala om en «dominoteori», där den ena färgrevolutionen gav upphov till den andra.
Men av upproren blev ingen demokrati, utan bara mer diktatur under andra herrar. Däremot blev det en omfattande flyktingvåg till Europa, som skakades i sina grundvalar och på köpet drabbades av politisk turbulens när nationalistiska krafter växte sig starka, en rörelse som sedermera har smittat av sig på USA och tagit oss till den skakiga nutiden.
2001 var ett viktigt år även för Kina, då man anslöt till WTO och därmed fick turbofart på ekonomin. Kina hade ju under 1970-talet engagerats av USA som allierad i syfte att ringa in Sovjetunionen, och landet blev sedan man 1978 öppnade upp och införde marknadsekonomiska reformer världens fabrik, till vilken västerlandets kapital strömmade i aldrig sinande flöden.
Kina gick emellertid under radarn när Väst var helt upptaget med att bekämpa terrorismen och därtill drabbades av finanskris och flyktingkris. Man hade visserligen noterat en nära nog tioprocentig årlig tillväxt, men det började nu bli kännbart att Kina hade blivit en ekonomisk maktfaktor, och att den fortsatta utvecklingen skulle ta Kina förbi Väst i termer av inte bara ekonomi utan även forskning och utveckling.
Därmed hade Kina blivit ett «hot», naturligtvis inte i militär mening, men i egenskap av en uppstickare som kunde göra anspråk på att mäta sig med och passera USA i en rad tekniska grenar. Den amerikanska hegemoni som hade etablerats under efterkrigstiden var äventyrad, och man satte sig för att bekämpa de fortsatta kinesiska framstegen.
Härav handelskrig och protektionistiska angrepp mot Huawei och andra företag, och härav geopolitiska angrepp i Hongkong och Xinjiang under förvändning av demokrati och mänskliga rättigheter. Även tidigare har naturligtvis förekommit sådan typ av intervention, inte minst i Tibet, men de har fått förnyad kraft i ljuset av att man har skrivit upp Kinas potential som «hot».
Kina har redan passerat USA i termer av köpkraftsjusterad BNP, men samtidigt har man mer än fyra gånger så stor folkmängd, och det finns därför fortsatt utrymme för tillväxt. På samma sätt har man anpassat sin militära skrud efter sina tillgångar, varför man numera ståtar med närmare en tredjedel (i verkligheten kanske mer) av den amerikanska budgeten – 261 respektive 732 miljarder dollar (SIPRI). I termer av BNP satsar dock USA 3.4 %, medan Kinas budget uppgår till 1.9 %.
Man kan således skönja en ny kapprustning mellan USA och Kina, men här är förutsättningarna inte samma som under kalla kriget. För det första är Kina ett land av ungefär samma geografiska storlek som USA, men den enda angreppsytan är vid dess sydöstkust – där USA har sin enorma armada av kanonbåtar. I väster finns bara oländig öken och enorma bergsmassiv, och i norr finns Mongoliet och Ryssland, makter med vilka krig är uteslutet. Även med Indien kommer man aldrig att ha annat än skärmytslingar.
Kinas primära ambition är att kontrollera det egna territoriet (inkluive Taiwan) samt resurser av vikt för dess ekonomi, som tillgångar i Sydkinesiska sjön – myten har här att Kina är den aggressiva parten, men man är tvärtom en sent tillkommen aktör. Man har även en militärbas i Djibouti, men har utöver det ingen militär närvaro utanför sin egen domän.
Kinas militära slagkraft är således visserligen mindre än USA:s, och alltjämt mindre raffinerad, men den är i gengäld koncentrerad till moderlandet, medan den amerikanska är spridd över hela världen. Eftersom Kina inte har någon ambition att söka världsherravälde eller ersätta USA:s roll, begränsas kapprustningen till de kinesiska haven.
För det andra är Kina inte Sovjetunionen, utan en suverän aktör på den globala kapitalistiska marknaden. Man har visserligen inte samma politiska friheter som i Väst, men medborgarna lider inga brister i övrigt och är fria att ta sig vart de vill. De kan uppskatta västs kvaliteter på flera plan, men väljer ändå Kina i första hand, för att de är mer bekväma i den egna kulturen och ser en bättre framtid där än i Väst.
USA kan alltså inte tillgripa samma metoder som mot Sovjetunionen för att innesluta Kina, och faktum är att man redan har bränt sina möjligheter att nyttja handelsavtal med grannstaterna för det ändamålet – Trump drog sig ur TPP innan det såg dagens ljus, samtidigt som Kina anslöt sig till RCEP. Därtill ingick EU och Kina ett investeringsavtal alldeles i slutet av 2020, till amerikanernas förtret.
Trumps handelskrig mot Kina blev aldrig den succé han hade föreställt sig, utan tvärtom fortsatte underskottet att växa, samtidigt som amerikanska konsumenter i slutändan fick stå för notan. Lägg till det en coronapandemi som har accentuerat förloppet ytterligare, med ett Kina som går mer eller mindre oskatt ur plågan samtidigt som USA har sin största kris sedan andra världskriget.
Ödmjukhet är dock inte den amerikanska administrationens starkaste sida, utan man är fortsatt besluten att ta sig an Kina i vad man betecknar som en systemkamp (Kina ser inte saken så, utan menar att det finns plats för båda). Man hoppas fortfarande kunna bilda block med allierade, men här har utvecklingen i stort redan sprungit förbi USA – det skulle kosta alldeles för mycket att rata Kina.
Återstår så kapprustning och kanske även väpnad kamp. Kina kommer inte att skjuta det första skottet, men om USA kan engagera Kina i militär konflikt kan man dels sinka den vidare ekonomiska utvecklingen, inte minst angående Nya sidenvägen, och dels även finna fler allierade.
Kina har här en svaghet i förhållandet till Taiwan, ett territorium man av ideologiska skäl inte kan släppa eftersom det är en del av «förnedringens århundrade». Om Republiken Kina (Taiwan) ändrar sin konstitution och avsäger sig anspråk på hela Kina, det vill säga i praktiken utropar självständighet, har Kina inget annat val än att återuppta och fullfölja inbördeskriget, det vill säga invadera – det är inget tomt hot, utan ett tvingande löfte.
USA har inte förbundit sig att försvara Taiwan, utan lämnar fältet öppet. Men det är ändå troligt att man här kommer att utnyttja sina militära pjäser, inte främst för att undsätta Taiwan utan för att skada Kina och därmed vinna tid. Kina kommer även att utsättas för omvärldens fördömande, och kan gå en svår tid till mötes – precis det scenario USA vill ha.
Å andra sidan kan en vidare kapprustning utan avgörande kring Taiwan leda till att USA upprepar bedriften från 1989, fast med sig själv på den förlorande sidan. Sovjetunionens ekonomi var bara en mindre bråkdel av den amerikanska, medan den kinesiska är större och växande. Kinas ambition är inte heller att matcha USA militärt, utan bara att försvara sig tillräckligt bra, samt i övrigt investera i utveckling och forskning.
Det kommer att krävas allt mer resurser av USA för att bevara hegemonin i Asien, samtidigt som man har skenande statsskuld, polariserad befolkning och ett stort behov av att rusta sin inhemska infrastruktur. USA:s överdrivna militära skrud lär komma att ifrågasättas, och man kommer att tvingas prioritera.
Alla krafter är dock riktade i östlig favör, och det är bara en tidsfråga innan Kina avgår med segern i denna kraftmätning. Detta även om man skulle få ett förlorat årtionde på grund av förvecklingar i Taiwan. I långa loppet kan USA inte hindra utvecklingen utan kommer att tvingas dra sig tillbaka och erkänna existensen av en flerpolig värld – mycket skulle vara vunnet om man insåg detta redan nu.
