Kategori: Asien

Kategorier
Asien Japan Kina

Nyfascistiskt Japan

Att Japans premiärminister Abe Shinzo (安倍晋三, Anbei Jinsan) omhuldar högernationalistiska sympatier, förespråkar historierevisionism och i största allmänhet trivialiserar Japans tidigare brott mot de mänskliga rättigheterna torde vara känt för åtminstone en del av allmänheten.

Man ska då veta att Abe ändå hör till de mer beskedliga nationalisterna. Vid sin sida har han den betydligt mer frispråkiga Aso Taro (麻生太郎, Masheng Tailang), som tjänar som finansminister och vice premiärminister. I ett i övrigt mångkulturellt Asien har Aso uttryckt beundran för Japans isolationistiska kultur med «en etnicitet, ett språk och en civilisation» – man kunde då kanske låta infödingarna i Ryukyu (琉球, Liuqiu) i närheten av Taiwan åter bli ett kinesiskt protektorat, så att man slipper de orena? Vad man ska ta sig till med Ainu-folket i norra Japan är dock mer oklart.

Enligt Aso Taro äger även mer renrasiga japaner inte helt säkert rätt att göra anspråk på politiskt höga poster, till exempel de burakumin (部落民, bulumin) eller stamfolk som utgör en social underklass i Japan.

Det är ingen tillfällighet att detta låter som utpräglad fascism, för det är just den prägeln japanska liberaldemokraterna har; det är inte som namnet antyder ett liberalt parti, utan ett konservativt och ultranationalistiskt.

Abe Shinzo har redan dryftat frågan om att förändra Japans pacifistiska konstitution, på det att Japan åter kan bli en militär stormakt i regionen. Finansminister Aso Taro kompletterade häromdagen denna ambition genom att förorda att Japan borde följa den tyska nazistiska Weimarrepublikens exempel i att i smyg ändra konstitutionen utan offentlig debatt. Aso antydde också att politiker borde besöka Yasukuni-templet i smyg för att undvika att röra upp onödiga känslor bland grannstaterna.

Sådant stoff rapporteras vanligen inte i medier, men sammantaget utgör sådana odemokratiska åsikter i kombination med historierevisionism, förringande av det japanska bruket av «tröstekvinnor» och ambitionen att upprusta den fond mot vilken vi måste bedöma Japans politiska inriktning, och hur vi bör förhålla oss till Japan vad gäller sådant som territorialtvister med Sydkorea och Kina om obebodda öar i de kinesiska och koreanska kustvattnen – den politiska utvecklingen i Japan ger anledning till allt större oro.

Kategorier
Asien Kina Korea USA

Kinas roll i koreakriget

Sviterna av andra världskriget och det efterföljande kalla kriget mellan segrarmakterna är ännu känn- och märkbara på sina håll, enkannerligen i det ännu delade Korea, som idag räknar sextio år sedan vapenstilleståndet 1953-07-27.

Koreas öde är i grunden ett resultat av japansk imperialism, då Japan i sin aggressiva ambition att regera hela Östasien invaderade landet 1910, bland annat i syfte att ha en bas för vidare aggressioner mot Kina, med början 1931 genom invasionen av Manchuriet norr om Korea.

När den japanska kolonialregimen besegrats och drivits ut ur Korea, Kina och övriga ockuperade områden hade Korea dock i praktiken redan blivit delat mellan de segrande amerikanska och sovjetiska staterna, och denna uppdelning förstärktes omedelbart genom att koreanska fraktioner bildades med stöd i respektive ockuperande makts ideologi.

Den amerikanska ockupationsmakten struntade emellertid i segrarmakternas gemensamma deklarationer om att Korea åter skulle bli en fri stat, och underkände helt och hållet den koreanska regering som bildades. Man litade heller inte på att Sovjetunionen skulle hålla sin del av avtalet, utan förberedde för långvarig konfrontation. Revolter blev resultatet av denna vidare ockupation, liksom att två koreanska stater började utkristalliseras: val av regering hölls på båda sidor under 1948, och den politiska delningen var därmed ett faktum.

Den nordkoreanska staten blev härvidlag en stöttepelare för Mao Zedong (毛泽东) och kommunistpartiets kamp mot de regerande nationalisterna i det kinesiska inbördeskrig som återupptogs kort efter att Japan besegrats. Nordkorea bidrog med material och trupp, vilket senare skulle komma att återgäldas.

Både USA och Sovjetunionen drog sig sedermera tillbaka från den koreanska halvön, och man nyttjade delningen för sina egna politiska syften: USA som en skyddsbarriär mot kommunismens vidare spridning enligt den tidens paranoida dominoteori, och Sovjetunionen och Kina för motsvarande skydd mot vidare amerikansk och utländsk imperialism – Kina hade ju liksom Korea varit utsatt för långvarig utländsk aggression.

Nordkorea initierade striderna i juni 1950, med implicit stöd av både Sovjetunionen och Kina. Inom en månad fanns amerikanska förstärkningar på plats för att undsätta Sydkorea mot aggressionen, och underliga omständigheter skulle göra att även svensk och annan utländsk trupp småningom kom att delta i kriget.

Sovjetunionen bojkottade nämligen deltagande i FN:s säkerhetsråd, för att man lät Kina representeras i FN av nationalistregimen på Taiwan snarare än av den segrande och av folket stödda kommunistiska regimen på fastlandet. Därmed avhände sig Sovjetunionen vetorätten, vilket banade väg för en insats ledd och sanktionerad av FN i koreakriget.

Sovjetunionen försåg naturligtvis Nordkorea med vapen, men deltog av naturliga skäl inte själv i stridigheterna. Det gjorde däremot Kina, av ett flertal orsaker. Dels hade amerikansk trupp i Korea tagit sig fram ända till floden Yalu (鸭绿江) på gränsen mellan Korea och Kina, och utgjorde därmed ett reellt hot mot kinesisk suveränitet – den amerikanske generalen MacArthur hade här uttryckt en sådan vilja av att utvidga kriget in i Kina, och det fanns även långt framskridna planer på att bomba kinesiska baser i Manchuriet med kärnvapen.

Dels hade USA skickat sin sjunde flotta till Taiwan, vilket sågs som en inblandning i Kinas interna angelägenheter. USA hade förvisso bistått general Jiang Jieshi (蒋介石) och hans nationalistdiktatur under inbördeskriget, men hade samtidigt tagit sin hand från händelserna när man insåg att Jiang inte hade folkets stöd och inte heller hade förmågan att vinna kriget. Att man då ville skydda den sista resten av nationalistregimen på Taiwan kan bara ses som ett sätt att intervenera i kinesisk politik, nämligen som ett led i det kalla kriget och under dominoteorins doktriner.

Dels såg sig Kina skyldigt att återgälda hjälpen man fick under inbördeskriget, och man gjorde detta genom att skicka frivilligtrupper (中国人民志愿军, Zhongguo renmin zhiyuanjun) snarare än regelrätt personal i Befrielsearmén. Det är ur dessa händelser banden mellan Kina och Nordkorea stammar, och de är inte så mycket ideologiska som pragmatiska: i Kina kallas koreakriget vanligen «kriget för att motstå USA och undsätta Korea» (抗美援朝战争, kang Mei yuan Chao zhanzheng).

Numera har Kina mer eller mindre tagit sin hand från Nordkorea och stödjer i praktiken Sydkorea, eftersom Kina inte vill ha den instabilitet som Nordkoreas kärnvapenrustning innebär, inte minst då ett Japan som ånyo beväpnar sig. Kina vill å andra sidan inte heller ha de enorma flyktingströmmar som ett nytt krig skulle innebära, och driver därför linjen om status quo och inre reform i Nordkorea, en strategi som dock ännu inte har burit frukt och inte heller förefaller gynnsam.

De ursprungliga villkoren för delningen existerar inte längre, då Sovjetunionen är upplöst och dominoteorin inte längre har någon giltighet. Nordkorea fastnade i en tidskapsel och blev snabbt frånsprunget av grannen i söder, och man har inte längre någon verklig allierad. Inte heller tycks man ha förmågan att ta sig ur det egna dilemmat, ty även ledningen är ett offer för det egna systemet.

Utöver det koreanska folkets vidare delning utgör även tvisterna i Östkinesiska havet om obebodda öar en fortsättning på Japans härjningar i regionen, liksom USA:s fortsatta inblandning i dessa skeenden. Det är konflikter som i samtliga fall har sina rötter över hundra år tillbaka i tiden, och det är uppenbart att det kan ta mycket lång tid att läka alla sår helt och hållet.

Kategorier
Asien Kina USA

中国除外: inneslutningen av Kina

För trettioåtta år sedan avslutades ett av historiens mest meningslösa krig, när kommunistiska Vietnam visade ut de sista amerikanska trupperna ur det svårt sargade landet. Vietnam är fortfarande kommunistiskt, men har till skillnad från Nordkorea inte fastnat i en tidskapsel, utan har följt Kinas exempel med marknadsekonomi under en auktoritär regim.

Alldeles i samma period som Vietnamkriget rasade valde USA att liera sig med Kina i syfte att innesluta ärkefienden Sovjetunionen, och Kina kunde därmed snart påbörja sin nära nog obrutna svit av tillväxtår. Numera har Kina vuxit sig så starkt att man på allvar börjar utmana den amerikanska hegemonin, samtidigt som USA och dess allierade i EU och Japan tyngs av en allvarlig depression.

Barack Obamas strategi blir därmed att förflytta fokus från Europa och Västasien till Östasien för att möta detta kinesiska hot på olika sätt. Dels avser USA rusta i regionen med fler krigsfartyg, baser och manskap än vad som redan finns på plats. Exempelvis söker man tillträde till den gamla flygbasen i Cam Ranh i Vietnam, för att därifrån kunna ingripa i schismerna kring Sandöarna i Sydkinesiska sjön mellan Kina och främst Vietnam och Filippinerna. Motsvarande planer diskuteras med Thailand, Filippinerna och Australien.

Samtidigt har USA:s allierade Japan aviserat planer på att förkasta sitt pacifistiska försvar till förmån för en mer aktiv och kraftfull krigsmakt. Japan hänvisar till Nordkoreas kärnvapenskrammel och Kinas ökande militära makt i regionen, medan de flesta nationer i grannskapet nog mer ser med fruktan på ett revanschistiskt Japan som ånyo rustar under en högernationalistisk regim.

Även här har vi schismer i Östkinesiska havet kring sydkoreanska Dokdo och kinesiska Fiskeöarna (Diaoyu), som Japan gör anspråk på. I strid med gällande rätt och avtal har USA här valt att ensidigt förläna Japan öarna, utan att konsultera övriga segrarmakter i enlighet med Potsdam- och Kairodeklarationerna, enligt vilka Japan förlorade samtliga besittningar man lagt på beslag på under sin imperialistiska era.

På samma sätt tar USA alltid ensidigt parti för Kinas motparter i Sydkinesiska sjön, och det blir allt mer uppenbart att USA inte bara är intresserat av att medla och hålla sjövägarna fria, utan snarare har som målsättning att innesluta Kina på samma sätt som man tidigare gjorde med Sovjetunionen. Strategin går följaktligen under beteckningen «anyone but China» (中国除外), och bedrivs alltså delvis med territorialtvister och regional upprustning som medel.

Men även ekonomiska vapen, liksom omfattande avlyssning och spioneri, används i denna krigföring mot Kina. Exempelvis har USA visat intresse att delta i och kraftigt utvidga ett befintligt frihandelsavtal som sträcker sig mellan den amerikanska kontinenten och Östasien. Tanken här är att samtliga länder runt de kinesiska haven ska välkomnas in i gemenskapen, utom just Kina.

Man hymlar således inte med inneslutningsstrategin, och när Vietnams president Truong Tan Sang idag besöker USA står både deltagande i frihandelsavtalet Trans-pacific partnership (TPP) och amerikanskt tillträde till vietnamesiska hamnar på dagordningen, liksom garantier från USA att bistå Vietnam i territorialdispyter med Kina i Sydkinesiska sjön.

Här ska dock sägas att planerna på detta frihandelsavtal möter betydande motstånd både i USA och bland länder i Östasien, inte minst de starka ekonomierna Japan och Sydkorea. Dels finns redan Asean 3+ och ett antal andra frihandelszoner i regionen, och dels vill Sydkorea måna om sina relationer med Kina; nytillträdda Bak Geunhye valde här att förlägga sitt första utländska statsbesök till Beijing snarare än traditionsenliga Tokyo, som ett tecken på de kyliga relationerna med Japan.

Det ligger självklart inte i regionens intresse att delta i en inneslutning av Kina; inte ens Japan önskar en sådan utveckling, eftersom Kina är landets största exportmarknad. Men givet skärmytslingar om obebodda öar och andra tvister i marginalen kan man ändå lockas att delta i amerikanernas förföriska spel av att söndra och härska i Östasien.

Samtidigt är det uppenbart att Kina i någon mån måste balanseras för att inte utnyttja sin nyvunna maktposition. Kina administrerar lagenligt Västra sandöarna («Paracel») och har även rätt till Fiskeöarna, men anspråken på exempelvis Södra sandöarna («Spratley») är mindre rimliga än övriga kontrahenters. USA är dock inte rätt kropp att utöva den domarrollen, då man har starka egenintressen och knappast kan anses vara neutrala.

Kategorier
Asien Japan Kina

Abe Shinzos enpartistat

Bikamerala system som det amerikanska eller det japanska går emellanåt in i långbänk när två fraktioner låser varandras positioner. Det blir då svårt för sittande regering att regera effektivt, men å andra sidan har modellen med två kamrar ett uppenbart demokratiskt inslag av maktfördelning.

Liberaldemokratiska partiet (Jiminto / 自民党) kan nu dock befria Japan från den svängdörrspolitik som länge varit förhandenvarande. Premiärminister Abe Shinzos (安倍晋三) parti kammade hem en jordskredsseger i överhuset, och får nu majoritet i båda kamrarna.

Därmed får Abe en reell möjlighet att driva igenom sina reformer utan motstånd, annat än det som ges av den hårda verkligheten förstås. Japan trycker pengar för full maskin i syfte att stimulera ekonomin, samtidigt som konkurrenten Kina gör det motsatta – Li Keqiang (李克强) anser sig inte behöva stimulera en ekonomi som trots fullskalig recession i världsekonomin ändå tuffar på behagligt runt det uppsatta målet om 7 % årlig tillväxt.

Huruvida «Liconomics» eller «Abenomics» avgår med segern får historien vittna om, men dels har det aldrig varit bra att låta trycka pengar och öka inflationen, dels talar de långvariga trenderna för Kina respektive Japan sina tydliga språk.

Bland världens mest skuldsatta ekonomier finner vi förstås Grekland med en skuld om 157 % av BNP, Italien med 127 %, Portugal med 124 %, Irland med 118 % och USA med 102 %, men listan toppas faktiskt av Japan med smått fantastiska 212 %. Därmed inte sagt att Japan är i samma eländiga situation som Grekland, ty det finns stora skillnader mellan de båda ländernas ekonomier – men en sådan stor skuld kommer hur som helst att svida under lång tid och kan inte avbetalas med färskpressade sedlar.

Statsskulden är emellertid bara början. Japan har också strukturella problem med en krympande och allt äldre befolkning, skenande utgifter i statsbudgeten samt en energikris i efterdyningarna av haveriet i Fukushima (福島) häromåret – Abe Shinzo vill starta upp de nedstängda kärnreaktorerna så snabbt som möjligt, men möter här kompakt folkligt motstånd. Samtidigt råder i princip nolltillväxt i ekonomin sedan den asiatiska krisen i slutet av 1990-talet; Japan hämtade sig aldrig från den nedgången.

Desto märkligare då att under sådana dystra ekonomiska förutsättningar rida på en nationalistisk våg och utmana grannarna i regionen genom att bråka om obebodda öar som sydkoreanska Dokdo (獨島) och kinesiska Diaoyudao (钓鱼岛).

Abe Shinzos uttalade ambition att ändra i Japans pacifistiska konstitution och därmed i praktiken upprusta för att åter låta Japan bli en militärmakt att räkna med är härvidlag tämligen oroande – har Japan tänkt sig att lösa sina omfattande problem med militär konfrontation med sin största exportmarknad?

I egenskap av WTO-medlem kan Kina inte helt enkelt avfärda Japan och vägra exportera gods, exempelvis sällsynta jordartsmetaller som Japan är så beroende av för sin högteknologiska produktion (Kina kontrollerar 90 % av marknaden), men man kan ändå sätta käppar i hjulet och låta politiken spela med i ekonomin om Japan nödvändigtvis vill sätta hårt mot hårt.

Den typen av konfrontation med Kina och andra länder i regionen gagnar knappast Abe Shinzos ekonomiska ambitioner. Abe borde låta sig nöja med att försöka ta Japan ur den ekonomiska rävsaxen, och därmed lägga de storhetsvansinniga och nationalistiska planerna på hyllan.

Kategorier
Asien Buddism Tibet

Buddistiskt våld

Här brukar betonas att man måste ha historien klar för sig när man analyserar händelser som annars ter sig rätt obegripliga, till exempel strider om obebodda ögrupper mellan å ena sidan Kina/Taiwan, Sydkorea och Ryssland, och å den andra sidan den forna imperialistmakten Japan, som även genom sitt handlande långt efter kriget – vägran att kompensera «tröstekvinnor», tendens till historierevisionism i undervisningen, besök vid Yakusuni-templet, ambitionen att åter bli militaristiskt – retar upp samtliga grannländer.

För den historiskt okunniga omvärlden ser man istället att Japan är en demokrati och därmed axiomatiskt anses ha större legitimitet än diktaturer som Kina, auktoritära regimer som Ryssland och till och med nysprungna demokratier som Sydkorea och Taiwan. Man negligerar alltså fullständigt historien, något som man knappast skulle göra om det gällde Tyskland.

Något liknande gäller för en av de otaliga konflikterna i Myanmar, nämligen den mellan företrädesvis muslimska rohingya och vanligen buddistiska arakan. Rohingya är här att betrakta som en förföljd minoritet, men egentligen är det riktigare att säga att de båda grupperna sedan länge träter inbördes.

Orsaken till förtrycket mot rohingya är i botten historiskt, nämligen för att rohingya allierade sig med den brittiska kolonialmakten under andra världskriget. Myanmar i övrigt valde att alliera sig med det fascistiska Japan för att driva ut britterna, även om det japanska imperiet förstås inte nöjde sig med det utan helt enkelt ockuperade nationen i sin ambition att lägga under sig hela Östasien.

Andra etniska grupper ser helt enkelt rohingya som förrädare i kampen för ett fritt Myanmar, vilket också återspeglas i tidigare jihadistiska ambitioner att upprätta en muslimsk stat i Arakan, liksom i motsvarande muslimsk förföljelse och tvångskonvertering av buddister när styrkeförhållandena var annorlunda. Än idag har muslimer i regionen en ambition att tvinga på andra sin abrahamitiska religion, något som inte har en motsvarighet i de mer lokala religionerna som buddism.

På ytan kan det därför möjligen te sig som en konflikt mellan religioner, och många ser det som underligt att buddister deltar i våldsamheter mot andra grupperingar. Men givet den historiska kontexten och den större bilden kan det ses som helt logiskt att buddister går i försvar mot vad som kan förstås som en aggression mot nationen och kulturen.

Buddism har annars inga som helst problem att fredligt samexistera med islam och andra religioner; det är ju en egenskap som särskiljer östliga vishetsläror, att de inte som abrahamitiska religioner kräver monopol och blind åtlydnad under en enda gud (man har överhuvudtaget inga gudar i buddism). Kinesiska hui-muslimer är därvidlag ett mönster som skiljer sig från de mer aggressiva muslimerna i det att man inte försöker pracka på omgivningen sin livsåskådning.

Det ligger således inte i buddismens natur att anstifta våld; historien i fallet är ungefär lika snårig som den för forna Jugoslavien, och kan inte användas som ensamt rättesnöre. Som tibetlaman Dainzin Gyaco påpekar handlar buddism om tolerans, medkänsla och förlåtelse – det ligger inte i den buddistiska naturen att vara långsint, eftersom det är en form av lidande att ideligen hysa hat.

Å andra sidan har laman motsvarande problem att fördöma tibetanskt etniskt våld som riktas mot hankineser i Lhasa, och laman ser heller inget problem i att buddistmunkar indoktrineras i att släcka sina egna liv i självbränning för lamans orealistiska politiska anspråk. Att laman lever i exil i Dharamsala beror för övrigt på att hans CIA-stödda revolution mot kinesisk överhöghet misslyckades, och han har således själv deltagit i motsvarande slags etniska strider i väsentligen samma syfte. Att laman är en hycklare av rang får således anses vara bevisat.

Konflikterna i Myanmar kommer inte att lösas över en natt, utan kommer att vara ett öppet sår i nationen under lång tid framöver; det blir ofta så med en kulturstat som invaderas, ockuperas och koloniseras av andra makter, det tar förfärligt lång tid att hitta tillbaka till en egen identitet. Religion är ett element i dessa konflikter, men man kan inte på något vis hävda att det är en konflikt mellan huvudsakligen muslimer och buddister – det är inte främst en religiös konflikt, utan en etnisk, territoriell och historisk.