Kategorier
Asien Korea Politik

Släpp taget om Nordkorea

I Kina hade jag under en period möjlighet att sporadiskt språka med nordkoreaner, naturligtvis inga yngre människor av det vanliga slaget utan i själva verket kadrer på språkutbildning. På ytan kan de förefalla ganska normala, och vanliga samtalsämnen kring sport, tjejer och dylikt indikerar inget iögonenfallande konstigt. Däremot får man sig en tankeställare om man placerar en sådan nordkorean framför en världskarta, då vederbörande närmast reflexmässigt pekar på den amerikanska landytan och börjar prata upprört om «fienden». Det är uppenbart att denna tvångsneuros odlas som en statsreligion i landet.

Och även om man kan konversera en och en med dessa nordkoreaner håller de vanligtvis ihop tätt och undviker sammankomster med andra, exempelvis vid sådant som fester eller restaurangbesök på stan. Istället kan man höra den nordkoreanska församlingen trängas ihop i något rum för att lyssna på och stämma in i nationalsången eller hyllningssånger till den käre ledaren Gim Jeongil.

Kalla kårar längs ryggraden får man när man närmare betraktar vissa beteenden, som när en av dessa kadrer med foten strök en katt, inte för att leka med den utan som en inövad rörelse för att undersöka om djuret var vid liv. Vanligtvis är det då människor man undersöker på samma sätt, exempelvis i fångläger.

Det får ändå ses som en marginellt positiv händelse att man har ett visst utbyte med Kina och Ryssland, två traditionella bundsförvanter som numera förvisso inte delar ideologin men däremot har intresse av stabilitet i regionen. Att Kina uttrycker formell sorg snarare än att håna diktatorn är ett uttryck för det, som ett sätt att vårda relationerna just i syfte att uppnå förändring. Inofficiellt kallas Gim Jeongil annars 金二胖 (Jin Erpang) av den kinesiska internetmobben, där tilltalsnamnet betyder «tjockis nummer två» (efter Gim Ilseong, landets evige president).

För vad man måste ha klart för sig är dels att situationen aldrig kan förändras genom folklig revolution, helt enkelt för att medborgarna är så avskärmade från verkligheten att de inte har den information eller de kommunikationsmöjligheter som krävs. Varje möjlig förändring i Nordkorea måste komma till stånd genom en revolution uppifrån, som resultatet av en maktkamp eller en insikt om att det får vara nog, och det är just när den store ledaren avviker som denna möjlighet infinner sig.

Dels måste man inse att även om ledarskiktet är välinformerat är den utbredda paranojan inget spel för galleriet, utan en äkta känsla av att man står på randen till krig mot USA. I det läget hjälper det inte att skratta åt den mentalsjuka patienten, inte heller att skramla med vapen och uttala hårda ord som ändå bara får motsatt effekt. Det går inte att resonera med Nordkorea som om det vore en normal regim, dess paranoida sjuklighet är kliniskt verklig, och ledargarnityret är lika mycket offer för detta verklighetsförvrängningsfilter som alla andra.

Kina begriper detta, och det förefaller som att även USA har en viss insikt om sakernas egentliga tillstånd att döma av Clintons retorik. Frågan är dock om Sydkorea begriper det, med tanke på att man nu sätter militären i högsta beredskap och därmed trappar upp insatsen. Sydkorea har naturligtvis en släng av samma paranoja, givet att man tvingas leva med ett ständigt hot.

När Gim Ilseong dog 1994 skedde just en sådan ömsesidig upptrappning, med försämrade relationer som följd. Vad som krävs är nog snarare att man närmar sig patienten med färre krav och en verklig öppning för förändring. USA har möjligheten att göra som man en gång gjorde med Kina (för att innesluta Ryssland), att låta regimen hållas och låta politiska förändringar dikteras av ekonomiska och sociala villkor.

Låt Nordkorea ha sina kärnvapen, behandla landet som en politiskt normal partner och lägg allt krut på ekonomi och handel med landet. Om Nordkorea ges denna typ av stabilitet i relationerna med omvärlden kommer man för egen hand att inse vad som behöver göras för att utveckla landet vidare, och psykosen kanske släpper så småningom.

Det är den möjligheten USA, Sydkorea, Kina, Japan, Ryssland och resten av världssamfundet har, att nu sträcka ut en hand till Gim Jeongeun och resten av partiapparaten och erbjuda handel istället för konfrontation, ty den senare lösningen har uppenbarligen inte fungerat under alla dessa år utan bara resulterat i en paranoid kärnvapenmakt med en ständigt svältande befolkning. Man får helt enkelt släppa prestigen och se realpolitiskt på saken.

Kategorier
Asien Kina Korea Politik

Efter personkulten

Nordkoreanske diktatorn Gim Jeongil har gått bort. Det var inte en dag för tidigt, frestas man säga, trots att man ju inte bör önska livet ur andra. Men jag menar att det finns undantag, nämligen då det gäller tyranner av olika slag: Hitler, Stalin, Saddam…

Trots att det nu råder en akut febril aktivitet runt koreanska halvön kommer inte mycket att hända den närmaste tiden. Gims sjukliga tillstånd har varit känt länge, och det är planerat in i minsta detalj hur successionen formellt ska ske. Allt förblir vid det vanliga, åtminstone ett tag till.

Formellt tar sonen Gim Jeongeun över rollen som nekrokratins statschef, men i ljuset av dennes relativa ungdom blir det i realiteten partieliten och delar av militären som kommer att styra Nordkorea medan Gim Jeongeun skolas in på posten.

Det verkligt intressanta är vad Gim Jeongils frånfälle kommer att mynna ut i om ett par år, om man nu ser en möjlighet att ändra kurs, exempelvis på det sätt som Kina gjorde när Mao Zedong gick bort 1976. Två år senare slog ju Deng Xiaoping bort spillrorna av Mao-kulten och lade om kursen mot marknadsekonomi, med känt resultat.

Samma sak kan hända i Nordkorea, om det finns tillräckligt starka krafter i nomenklaturan som vill detta. Problemet är att vi egentligen inte vet någonting om detta, och därför bara kan spekulera. Men i princip har det nu öppnats ett gyllene fönster att ändra kurs, att reformera framförallt ekonomin och öppna upp landet. Erfarenheterna från andra länder i regionen borde stimulera det nordkoreanska ledarskapet. Vägen är inte så lång som den kan tyckas, och alternativet, att stanna kvar i den slutna tillvaron, förskräcker nog även dem.

Sydkorea, USA och Kina bör således komma med lockbeten för att åstadkomma töväder i Nordkorea. Det skulle vara positivt för hela regionen och för resten av världen att bli av med detta djupa sår på den asiatiska kontinenten.

Kategorier
Asien Politik

Myanmar

Angsan Suqi blev sedermera frisläppt från sin husarrest och är nu på god väg att återetablera sig i politiken, i vad som ser ut att vara en verklig reform bort från militärjuntans snart femtioåriga kontroll. Att amerikanska utrikesministern besöker landet är ett bevis för att töväder råder, och att man i landet är beredd på att gå vidare.

Helt säkert finns många stenar att snubbla på under resans gång, och det lär inte heller gå över en natt att färdas från isolering och diktatur till mer öppenhet och mer deltagande. Men i slutändan finns det skäl tro att Myanmar verkligen upplever en islossning och kan etablera sig som en mer aktiv part i regionen. Man har goda förutsättningar att snabbt resa sig, och man kan bli en lukrativ turistmagnet.

Myanmars tillstånd beror här ytterst på dess tidigare historia, framförallt då brittisk kolonialism och viss etnisk segregation under den tidiga demokratin. Militärdiktaturer uppstår inte av sig själva för att någon general har fått fnatt, utan det finns i regel ett folkligt stöd i bakgrunden, i Myanmars fall alla som inte råkar vara bamar, den dominerande etniciteten.

Man ska också komma ihåg att västvärlden aldrig riktigt har släppt den koloniala tanken i Asien, utan fortsätter att på olika vis stödja krafter och företeelser som utgör en kolonial kontinuitet. Ett exempel på det är själva namnet på landet, som framförallt engelskspråkiga länder men även Sverige fortsätter benämna Burma, ett begrepp som instiftades under den brittiska kolonialismen.

Burma är visserligen en vardagsform av Myanmar, men det är framförallt ett kolonialt arv (ursprungligen «Birma», efter bamar), och bara av det skälet är det olämpligt att bruka beteckningen vidare. I slutändan är det upp till folket att i demokratisk ordning fälla det slutliga avgörandet, men benämningen Myanmar är den officiella, den historiskt korrekta, den språkligt riktiga och den som är fastställd av Förenta nationerna och därför den som ska användas tills vidare.

Det är inte den enda kolonialterm som militärjuntan gjort upp med, men oavsett vad man tycker om dess styre är det upp till landet självt att avgöra sådana namnfrågor. Tanken att man stödjer oppositionens demokratireformer genom att envist hålla fast vid en kolonialterm är synnerligen naiv, och ger istället intrycket att det är fortsatt kolonialism man egentligen stödjer. Militärjunta eller inte, det finns legitima skäl för Myanmar att kasta av sig termer och begrepp som varit officiella under tider av ockupation, ungefär som man på Taiwan har gjort rent hus med alla japanska beteckningar som fanns i bruk.

Demokratirörelsen förtjänar vårt stöd, och Angsan Suqi är och förblir en hjältinna. Men samtidigt förtjänar alla länder och regioner i Asien att erkännas på sina egna termer och villkor utan att bli påprackade osmakligt gammalt kolonialt arvegods.

Kategorier
Asien Kina Politik USA

Divide et impera

Tidningarna skriver att en iransk missil kan ta sig till Sverige, som om Iran i ren desperation skulle söka ut något lämpligt långväga mål för att söka hämnd (och därmed sin egen garanterade undergång) – det är ett väldigt verklighetsfrämmande resonemang. Andra menar att Iran har en expansiv agenda att kontrollera hela regionen, inte bara ekonomiska resurser utan även förment heliga platser.

Det går inte att utesluta en sådan ambition för det gamla perserriket, även om det är ganska långsökt; man kan alltså inte använda kärnvapen offensivt, de finns i avskräckningssyfte, för att freda det egna territoriet från angripare. Iran har i övrigt inte kapacitet att expandera med konventionella medel, och har heller inte aviserat någon sådan agenda.

Men självklart finns en geopolitiskt instabil situation i området, där alla inblandade parter skulle kunna ta för sig av en större kaka om man fick möjligheten. Saddams attack på Iran i ett svagt ögonblick var ett uttryck för det, likaså Saddams anfall på Kuwait.

Det är dock inte bara de regionalt inhemska staterna som spelar detta geopolitiska spel, utan även USA och andra västmakter, som har spelat en avgörande roll allt sedan Osmanska riket pulvriserades för hundra år sedan. Det handlar förstås delvis om att kontrollera olja och andra naturresurser, men det finns också större strategiska hänsyn involverade. Vi noterar att USA anföll Afghanistan med hänvisning till att landet upplät träningsläger åt al-Qaida, en grupp USA tidigare hjälpt fram i kampen mot Sovjetunionen under kalla kriget, särskilt då Sovjetunionen invaderade Afghanistan efter en statskupp.

Vidare anföll USA Irak med hänvisning till att landet var i färd med att utveckla massförstörelsevapen, en idé som kanske hade haft bäring under kriget mot Iran då kemiska vapen verkligen användes (och som då tolererades eftersom Iran ju var en gemensam fiende), men som nu visade sig vara en ren lögn. Det fanns ingen som helst utveckling av sådana vapen i Irak, och man fick senare nödmotivera saken med att man ville «slutföra jobbet» från befrielsen av Kuwait liksom att det var en del av «kriget mot terrorismen». Man smidde medan järnet var varmt.

Iran ligger lämpligt nog precis mellan Irak och Afghanistan, och de tre länderna bildar en västasiatisk axel som går från USA-allierade Turkiet ända bort till kärnvapenmakterna Pakistan och Kina. Iran har även en särskild strategisk betydelse i det att man kontrollerar Persiska viken och har en lång kustremsa. Kontrollerar man Iran, utöver Irak och Afghanistan liksom lydstater som Saudiarabien och inopererade konstgjorda fästningar som Israel, behärskar man i princip hela området.

Att USA nu åter vädrar krigsplaner beror delvis på det reflexmässiga stödet till Israel, men mycket mer på denna geopolitiska situation. Irans agerande har gjort det möjligt för USA att åberopa sin speciella massförstörelsevapendoktrin, att USA har rätt att förgöra varje nation som anses utveckla eller anses stödja utveckling av sådana vapen – samtidigt som man skyddar andra stater som illegitimt skaffar massförstörelsevapen, som kärnvapenmakten Israel.

I det geopolitiska scenariot framgår också betydelsen av de omtvistade autonoma regionerna Xinjiang och Tibet i Kina, två områden som länge varit föremål för såväl ryska som västliga påstötningar och vilkas separatism eldas på av dessa intressenter. Bergen och öknen i dessa regioner är naturliga skyddsbarriärer mot landtrupp och därmed av avgjord strategisk betydelse. På Kinas östkust finns amerikansk närvaro dessutom i Taiwan, Sydkorea och Japan, och sammantaget är Kina helt omringat av amerikanska intressen. Någon motsvarande inringning av USA finns förstås inte, det skulle helt enkelt aldrig tolereras.

Om Kina skaffar sig ett enda hangarfartyg – samtidigt som mindre nationer som Italien har flera stycken – ses det som en «aggressiv handling» snarare än något självklart för världens folkrikaste nation. Man framställer Kina som en expansiv makt, trots att det enda landet gjort de senaste hundrafemtio åren är att försvara sig mot andras expansion, främst då västmakternas, Rysslands och Japans.

Det är i denna kontext man måste förstå spelet kring Xinjiang och Tibet, liksom att USA och dess allierade i Väst visserligen gärna propagerar för ett fritt Tibet under en lamakratisk despot, samtidigt som man förvägrar sydosseterna ett fritt Sydossetien med hänvisning till att Ryssland inte får växa. Det avgörande är inte enskilda folks vilja, inte heller demokrati, utan geopolitisk kontroll. Härav följer också det långa amerikanska och västliga stödet till Mubaraks och andras regimer i Nordafrika.

Överhuvudtaget har sedan Sovjetunionens fall ideologi inte haft någon särskilt stark ställning i politiken, utan allt är numera nästan uteslutande en kamp mellan kulturer eller civilisationer och därmed behäftad geopolitisk konfrontation. När USA med vårt benägna bistånd skär upp Västasien som en konservburk är det för att säkra naturtillgångar och för att skaffa strategiska positioner gentemot samtliga betydande nationer i regionen, framförallt Ryssland, Pakistan, Kina och i viss mån även en svingstat och gammal kolonialvara som Indien (som inte har någon naturlig allierad).

Under kalla kriget var det ganska enkelt att ta ställning för demokratins krafter mot den otäcka och uppenbart expansionistiska sovjetkommunismen, men numera har världspolitiken brutaliserats så att man knappt ens försöker dölja de otaliga dubbla måttstockarna eller hyckleriet. Att USA:s erövring av halva Västasien inom loppet av tio år skulle bero på demokratifrämjande och självförsvar är det nog ingen som egentligen tror på. En enkel titt på kartan visar att det handlar om utstuderad kolonisation av gammalt klassiskt snitt, att söndra och härska som romarna benämnde det, att i etapper fullfölja en större strategi.

Kategorier
Asien Kina Politik USA

Obamas Asien

I Shenzhen, en grannstad till Hongkong i södra Kina, har Obama haft sitt hem i närmare sju år. Nyligen kom han ut med romanen «From Nairobi to Shenzhen», ett fiktivt verk med inslag av den verklighet som har omgärdat en afrikans resa ut i världen och upp i hierarkin. När Obama inte författar skrifter förkovrar han sig i kinesisk kalligrafi och litteratur, och man kan föreställa sig att hans namn har fått en liten skjuts av hans betydligt mer kände namne – Förenta staternas president.

Mark Okoth Obama kan idag hälsa sin halvbror Barack välkommen till Kina för ett längre besök, det första en amerikansk president har gjort under sitt första ämbetsår. Symptomatiskt nog landade Obama igår i Shanghai, en rivaliserande metropol som länge har utmanat Beijing om den verkliga makten – Kinas största och mest moderna stad har länge haft en särställning som ett ekonomins centrum i Kina och Asien, och det är Shanghai som utgör Kinas avantgarde på den ultrasnabba kinesiska resan mot framtiden.

Tvenne Obama i Kina bär syn för sägen på ett märkligt symboliskt vis. Barack själv är ju uppvuxen på Hawaii, som geografiskt ligger längs en linje mellan USA och Kina, och som kulturellt är en blandform av asiatiskt och västerländskt. Mer viktigt är att Kina snabbt är på marsch mot en dominerande position i världen, en utveckling som påskyndats i kraft av den kris som världen har upplevt den senaste tiden. Medan USA och europeiska länder under innevarande år har en negativ tillväxt om runt fem procent och en tillhörande strukturkris med arbetslöshet och elände, växer Kina som vanligt med de nio procent som har utgjort snittet de senaste trettio åren.

Med uppköp av Hummer och Volvo och andra varumärken påskyndas förloppet ytterligare, i det att marknader öppnas, teknik förvärvas och exporten skiftar karaktär från plastleksaker och hantverk till högteknologi och tjänster. Till detta ska läggas att medan i princip samtliga västländer är belånade upp över öronen – särskilt USA har ett akut farligt budgetunderskott – sover Kinas regering på en bädd av drygt 2 200 000 000 000 dollar i valutareserv. Två tredjedelar av dessa pengar är i amerikansk valuta.

I politisk mening är Kina till yttermera visso drivande i frihandelsfrågor, medan Obama trilskas med importrestriktioner för däck och annat kinesiskt gods. Kina är å andra sidan ovilligt att släppa valutan fri för ögonblicket, även om en helt flytande och konvertibel valuta under marknadens nycker inte är alltför avlägsen i tid – faktum är att det finns storvulna planer på att skapa en gemensam asiatisk valuta i konkurrens med framförallt euron; dollardöden rycker allt närmare.

Den balanserade valutan ger Kina vissa fördelar, vilket är en källa till irritation hos flera intressenter i Väst, inte minst USA. Irritation finns även kring mer principiella frågor som mänskliga rättigheter, den tryckta stämningen i Tibet och så vidare, men Obama har härvidlag vare sig råd eller mandat att komma med mer än symboliska synpunkter.

Mycket står således på spel för USA när Obama i dagarna ska omformulera den amerikanska kinapolitiken. Det blir framgent än mindre av upprört käbbel och betydligt mer av samarbete och raka rör. Inte minst de båda ländernas nyvunna intresse för klimatproblemet fordrar ett sådant samarbete – de båda länderna är jämngoda kålsupare i toppen av utsläppsstatistiken, men då förstås med den skillnaden att USA:s folkmängd bara är en femtedel av Kinas och att USA har bidragit fem gånger så lång tid i att ackumulera utsläpp; detta är en omständighet som Kina kommer att utnyttja i alla förhandlingar kring utsläppsrätter och förpliktelser.

Obamas något begränsade handlingsutrymme gör att hans profil kommer att vara ödmjuk och inställsam. Viktigast för Obama är frågorna på hemmaplan, frågor som beror av en gynnsam utveckling i ekonomin. Utan Kina uteblir denna utveckling. Även i andra avseenden är USA beroende av Kina, exempelvis vad gäller konflikthärden i Nordkorea eller försöken att bryta förtrycket i Myanmar – USA har övergett sanktionspolitiken och vill nu förhandla direkt med juntan.

Dragningen åt Asien i realpolitiskt och privat avseende har gjort att Obama häromdagen i Tokyo kallade sig för «America’s first pacific president», men hans vision omfattar egentligen inte ett starkt och välutvecklat Kina, utan snarare att hålla Kina i schack, att inte låta Kina dominera för mycket i regionen. Genom inneslutning kan Obama försöka begränsa Kinas inflytande.