Ett av de absolut mest spännande länder, med en av de mest spännande kulturer, om än med en grund från en annan minst lika spännande kultur i Kina. Japan 可愛いです, Japan är sexigt, Japan är enigmatiskt. Men Japan har också en del issues med grannländerna Kina och Korea som är av mer modernt slag, och som man förr eller senare måste lösa.
Kategori: Asien
Folkets befrielsearmé (解放军, Jiefangjun) meddelade för några dagar sedan att fyra soldater hade uppnått «martyrstatus» efter att ha dödats i handgemäng med indiska soldater vid omtvistade gränsområden i juni 2020, och man släppte även en video som närmade visade en del av kalabaliken.
Själva «striderna» skedde dock under nattens timmar, med kampsportsteknik, stenar och klubbor av olika slag, då vapen är förbjudna enligt ömsesidigt avtal. På den indiska sidan sägs tjugo soldater ha dödats, varav de flesta genom fall eller andra indirekta skador. Ett ordentligt krogslagsmål på världens tak!
Som en följd av dispyten har Indien förbjudit en rad kinesiska appar och tjänster samt uppmanat till bojkott, och känslorna är ungefär lika upprörda på andra sidan gränsen, med motsvarande «krigföring» på nätet. Högre upp i hierarkin har man dock på båda sidor tonat ned konflikten och uttryckt gott hopp om att kunna bilägga tvisten, i alla fall för tillfället.
Gränskonflikterna är av äldre datum och härrör från Brittiska imperiets tid, med komplikationer kring Qingdynastins fall 1911 och Tibets ställning. Egentligen är de inte så svårlösta, och skulle väl ganska enkelt kunna ordnas under en kopp te Modi och Xi emellan, om det inte vore för att det finns externa faktorer som komplicerar.
Ingendera sidan kan nämligen backa utan att det får konsekvenser i andra dispyter och konflikter, och därmed får dessa oländiga områden en större betydelse än vad de motiverar på egen hand. Här följer en suverän förenklad version om vad konflikten dröjer sig om:
Vi har varit inne på det förr, och det tål att upprepas: japanska rockduon Glim Spanky (グリムスパンキー) är ett fenomen som ger 60- och 70-talsrocken nytt liv i nutiden. Och det är hela kitet med kläder, grafik och andra attribut, men med en fräschör som är helt modern.
Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, och man bör betona att det är en duo med en extremt kompetent gitarrist i Kamemoto Hiroki (亀本寛貴) och duktiga kompmedlemmar, men den otvivelaktiga stjärnan är ändå sångerskan och gitarristen Matsuo Remi (松尾レミ), med en raspig röst som brukar liknas vid Janis Joplins.
Faktum är att hon emellanåt ser ungefär lika nerknarkad ut som nämnda Joplin, men det är nog helt naturligt. Detta är en japanska med maximal självkontroll, på en och samma gång en helyllebrud och en farlig femme fatale, och därmed också vansinnigt vansinnigt vansinnigt attraktiv.
För musiken spelar det naturligtvis ingen roll, men personen Matsuo Remi är bland de mest tilldragande av kvinnor. Knappast en skönhet i traditionell bemärkelse, men extremt fotogenisk och oerhört säregen – så japansk! Det är kärlek från första till sista ögonkastet.
Duon kokar ofta soppa på spik, med enkla sets istället för påkostade scener. Det är renodlat och tekniskt fulländat, och genuint och äkta – de behärskar musiken live lika bra som i studio, helt i sjuttiotalets tradition. Sin image odlar de helt professionellt.
Matsuo har någon gång hävdat att rock sjungen på japanska är en oxymoron, men jag vill nog hävda motsatsen, att det passar alldeles utmärkt. Troligen är hon alldeles för känslig för sitt eget språk, på samma sätt som vi kan vara för svenska i dylika sammanhang.
Gruppens låtar slår ofta an från första ackordet – som Boys & girls (ボーイガール), 褒めろよ (Homero yo) och ダミーロックとブルース (Dummy rock and blues) – och är om inte geniala till sin natur så mycket ovanliga för japansk musik.
US-presidenten Biden deklarerade än en gång att Amerika är tillbaka när de så kallade G7-länderna samlades under gårdagen. Hans syfte är att städa upp efter den tidigare killens bärsärkagång samt försöka återskapa en starkare allians, men frågan är om det inte är för sent.
Ty skadan är redan skedd, och det går inte att veta om det slår över åt andra hållet än en gång vid nästa val – det är inte säkert att man kan lita på USA, trots Bidens försäkringar. Europas stormakter har kanske gemensamma värderingar med USA och utbrytaren Storbritannien, men man tänker inte låta detta eller de amerikanska ansträngningarna att möta Kina stå i vägen för exporten av bilar och industriprodukter.
Det får således vara hur det vill med de rubbade anklagelserna mot Kina angående Xinjiang eller situationen i Hongkong, det får man i så fall behandla separat utanför den ordinarie handeln. Det är därför EU i december tecknade ett omfattande investeringsavtal med Kina utan att invänta Bidens tillträde och hans administrations synpunkter, för att man vill ha en stabil relation med Kina som inte beror av våldsamma skiftningar i Washington.
Den tidigare killen Trump orsakade mycket huvudbry för EU med sina tullar och sitt oborstade sätt, men det har även Boris Johnson gjort genom att helt enkelt lämna unionen. Så brukar allierade inte bete sig, och retoriken blir därför en aning malplacerad när Johnson på samma sätt som Biden nu söker stärka banden. Storbritanniens vaccinnationalism försvårar samarbetet ytterligare.
Storbritanniens och USA:s vägval att fjärma sig från EU har banat väg för ett helt annat samarbete, nämligen den signalspaningsallians i Five eyes som förenar den anglosfära världen och som nu har blivit en mer allmän politisk union av likasinnade, med ambitioner som inte är konsonanta med Europas vägval, inte minst i den offensiva aggressionen mot Kina.
Man ska således tolka utvecklingen som att Biden och Johnson har en instrumental syn på EU och Japan i de egna ambitionerna att bevara sin hegemoni och hindra Kinas vidare framfart, och att det inte längre rör sig om någon verklig och djupare vänskap, om det nu någonsin har gjort det – amerikanskt spionage mot europeiska allierade via Echeleon och andra mekanismer inom ramen för Five eyes har pågått länge.
Kontinentalplattorna har således drivit ifrån varandra och orsakat en permanent förkastning. Ekonomin trumfar samtidigt alltid annat, och utvecklingen är sådan att centrum förskjuts allt längre österut, medan USA och anglosfären riskerar att isolera sig. G7-gruppen är i den meningen en förlegad församling, en konstellation från en annan tid med andra problem, med medlemmar som nu drar åt olika håll.
Fordom var det en mäktig klubb, men den blir allt svagare med tiden, och står nu för motsvarande en fjärdedel av världens samlade bruttonationalprodukt. Tidigare har man sökt engagera Ryssland i gruppen, men det föll inte ut i god jord. Trump förslog att ta med Indien, Sydkorea och Australien i en modernare utformning, och man behöver bara kasta en blick på kartan för att förstå syftet med en sådan utvidgning.
Handelsavtal som RCEP (ASEAN + 3, Australien, Nya Zeeland) och investeringsavtal som CAI (EU, Kina) väger dock tyngre än informella politiska allianser, och det finns helt enkelt inget utrymme att forma någon starkare USA-ledd allians i syfte att ringa in Kina. G7 är i den meningen politisk teater där man ger läpparnas bekännelse att agera för en gemensam agenda som i verkligheten inte finns.
Hangarfartyget USS Nimitz med slaggrupp (CSG-11) om fem jagare har lämnat Mellanöstern för destination Sydkinesiska havet, där man åter ska ansluta till sjunde flottan i stillahavskommandot. Där finns sedan tidigare USS Ronald Reagan (CSG-5), och syftet lär vara att visa musklerna för Kina.
Tidigare utrikesminister Mike Pompeo har ju uttalat att Sydkinesiska havet inte är Kinas «maritima imperium», och att USA avser agera för att hålla farlederna öppna, inte minst för de egna kanonbåtarna.
Kinas avsikt med att besätta rev och atoller är å andra sidan att dels göra anspråk på fiskevatten och resurser som gas och olja, men även att förlänga sin militära räckvidd för att kontra den amerikanska närvaron i Sydkinesiska havet och i baser på Guam, Okinawa med flera platser.
Det är bara genom att kontrollera farvattnen som USA kan bevara sin hegemoni i regionen, och den kontrollen fordrar hangarfartyg med stridsflyg. I händelse av väpnad konflikt mellan USA och Kina i Sydkinesiska havet kommer därför avgörandet att stå om de amerikanska hangarfartygen.
I den kapprustning som pågår i regionen har Kina numera övertaget i antal fartyg, medan USA alltjämt anses ha den bättre materielen. Femte generationens kinesiska stridsflyg i form av Shenyang J-31 och Chengdu J-20 är visserligen av världsklass, men rår kanske ändå inte på de amerikanska motsvarigheterna F-22 och F-35 – ingen vet faktiskt.
Avståndet krymper dock, och det finns områden där USA ligger efter både Kina och Ryssland. Ett exempel rör hypersoniska kryssningsrobotar som opererar i hastigheter över mach 5, där USA helt saknar vapenslag medan Kina och Ryssland har operativa enheter.
En hypersonisk glidare som DF-ZF kan således installeras på en missil av typ DF-17 eller annat slag i Dongfeng-serien och avfyras i serie mot ett hangarfartyg i hastigheter upp till mach 15.
Det finns i dagsläget inget försvar mot sådana hypersoniska missiler, och Kina kan därför oskadliggöra amerikanska hangarfartyg och andra större pjäser. En fråga rör träffsäkerheten mot ett rörligt om än långsamt mål, men man har för den skull nyligen tagit i bruk det egna navigationssatellitsystemet Beidou för precisionsstyrning – i sammanhanget 30 meters marginal.
I händelse av väpnad konflikt i Sydkinesiska havet avgår därför Kina med segern, vilket även innebär att man kan ta Taiwan om man skulle föredra invasion. Det är en ny situation som gör USA en aning skärrat, även om det geopolitiska slaget i regionen naturligtvis inte kommer att avgöras militärt utan med handel och ekonomi – och där har USA redan förlorat.