Kategori: Asien

Kategorier
Asien Korea

Världens frälsare Gim Jeongeun

Uppenbart för alla är att Gim Jeongeuns svavelosande retorik och primadonnafasoner mest syftar till att elda och indoktrinera de egna massorna samt att på teatraliskt vis be om stöd från omvärlden. Ty en självtillräcklig och så överlägsen stormakt som Nordkorea kan självfallet inte förödmjuka sig genom att visa minsta svaghet, utan syftar istället till att försöka förhandla fram bistånd och mildrade sanktioner genom diverse ohemula hot; det är med den logiken man måste förstå denna underliga regim.

Visserligen sitter Gim på en eller en handfull kinapuffar, pjäser med hiroshimastarka laddningar, som om de mot all förmodan skulle träffa målet och fungera som avsett kan få förödande verkan. Men de kan rimligen inte användas annat än som en sista desperat självmordshandling, eftersom det givna svaret på en sådan attack kommer att framtvinga den sämsta upplösningen i den tragikomiska pjäsen på Koreahalvön, nämligen Pyeongyangs totala utplåning.

Ändå måste man tillstå att Gim Jeongeun vet hur man levererar en show, ty han har ideligen västmediernas öra. Det går knappt en dag utan att kvällspressen rapporterar om Gims senaste upptåg, hans makalösa manicker eller hans frus hälsostatus. Visserligen kan man se att det fnissas en del bakom den illa dolda journalistiska masken, men Gim uppnår därmed också en del av sitt syfte, att ha en närvaro i världen som i övrigt inte motsvarar meriterna – svenskarna lär numera veta mer om Nordkorea än om grannlandet i söder.

Frågan är också vad Gim avser uppnå på lite längre sikt, för det är uppenbarligen en person med huvudet på skaft, som vet hur han ska spela rollen som komplett galen familjediktator samtidigt som han är väl förtrogen med hur Väst fungerar. Han borde rimligen veta att den inslagna vägen inte leder någonstans, och kanske har han ännu att bevisa för sitt kabinett att han lever upp till förväntningarna innan han eventuellt kan göra något mer av denna värld för att förbättra Nordkoreas situation.

Anti-USA
Kategorier
Asien Indien Kina

Indisk elefant mot kinesisk drake

Indien är ju en demokrati och därmed ett föredöme, till skillnad från diverse regimer i grannskapet. I alla fall är det så på pappret, medan verkligheten talar ett helt annat språk. Man kan exempelvis ta frågan om kvinnans ställning och konstatera att våldtäkt är och förblir ett endemiskt problem i Indien, särskilt som våldtäkt används som ett vapen i de många etniska oroligheter och konflikter som präglar landet.

Det är ju inte bara så att Pakistan och Bangladesh har knoppats av från den indiska modernationen, utan olika etniska och religiösa spänningar är en del av vardagen i Indien, med inslag av sådant som kravaller, upplopp och självbränning. UD varnar således för att åka till demokratin i fråga.

Motsvarande spänningar finns även i Kina, men där har man betydligt bättre kontroll över fenomenet, och man tillåter inte att proponenter för balkanisering, splittring och separatism får något större utrymme. Säkerheten är överlag oerhört mycket bättre i Kina, och kvinnor är inte rädda för att gå ensamma om natten.

Indien och Kina är grannländer med samma slags klimat och förutsättningar i stort, och man har samma storleksordning på befolkningen. Indien hade visserligen planekonomi fram till 1991, då man påbörjade marknadsreformer. Med en tillväxt runt 7–8 % per år skulle man således kunna tro att Indien bara ligger något decennium efter Kina och småningom kommer ikapp.

I själva verket finns ingenting som talar för det. Indiens ekonomi verkar i stora drag på en inre marknad med nettoimport och liten export. Stora delar av tillväxten drivs av befolkningstillväxt och urbanisering, och i avsaknad av en motsvarighet till Kinas ettbarnspolitik kommer Indien småningom att bli världens mest folkrika stat, bestående främst av yngre människor – en hord av sysslolösa människor som dras till fundamentalistiska och separatistiska organisationer.

Förutom att Kina växer snabbare pekar alla indikatorer åt än större marginaler i framtiden. Kina konsumerar närmare tio gånger mer stål än Indien, vilket visar var byggnationen och produktionen är som mest intensiv. Även elförbrukningen är en sådan indikator, där Kina har en nettoeffekt av i runda tal sex gånger högre än Indien. Indien kan här kanske trösta sig med att man därmed inte ses som en lika stor klimatbov.

Riktigt intressant blir det när man betraktar andra parametrar, som liv och hälsa. Medellivslängden i Indien är 65 år, medan den är 75 år i Kina. Denna diskrepans lär inte minska givet att Kina satsar fem gånger mer på sjukvården än Indien. Kina har också omfattande vaccineringsprogram, medan epidemiska sjukdomar fortfarande är en plåga i Indien. Spädbarnsdödligheten, mängden undernärda barn och slummen i de indiska storstäderna är ytterligare faktorer som ger fördel Kina – de fattiga delar man ser i Shanghai och Beijing går helt enkelt inte att jämföra med den omfattande misär man ser i Mumbai och Delhi.

Det som skiljer Indien och Kina är inte stål, järnvägar och infrastruktur. Allt sådant är istället resultatet av en effektiv ledning och graden av humankapital, vilket är Indiens verkliga bekymmer. I Kina och Östasien finns en urgammal konfuciansk bildningskultur som helt saknas i Indien, som istället i mångt och mycket plågas av religionens gissel. Indien är ett mer ojämlikt samhälle med religiösa kastsystem och en mer differentierad över- och medelklass, och man har inte den bredd Kina har i exempelvis utbildning. Man har därför inte heller samma spets, vilket trivialt kan konstateras genom att räkna patent eller vetenskapliga artiklar.

Vidare är korruptionen i Indien högre än i Kina, liksom arbetslösheten och inflationen. Tillsammans med sociala spänningar och andra negativa faktorer gör detta att ingen utomstående vill investera i Indien, och faktum är att inte ens indierna själva vill det.

Indien är kanske i kraft av sin blotta storlek en kraft att räkna med, men det är och förblir en klumpig elefant i jämförelse med den kraftfulla kinesiska draken. Men man har ju i alla fall demokrati – frågan som här kräver sitt svar är huruvida det är mer effektivt att införa demokrati på ett tidigt eller ett senare stadium. Själv tror jag bestämt inte alls på Indien.

Kategorier
Asien Kina Korea

Gims missiler

En naiv fråga är varför Nordkorea sätter missiler, raketer och satelliter före mat åt landets befolkning. Svaret är naturligtvis att varje nation sätter den yttre säkerheten framför allt annat, och Nordkorea är formellt i krig med såväl Sydkorea som USA. Framförallt ligger svaret i historien.

Det var japanernas fel, i vanlig ordning. Före och under andra världskriget fick den japanska regimen för sig att invadera Korea, Kina och flera andra länder i ett försök att dominera hela Asien. När japanerna väl hade atombombats till lydnad återstod att slicka såren för de drabbade. Exempelvis Nanjing firade igår 75-årsminnet av den massaker japanerna ställde till med och som kostade 300 000 människor livet.

Korea fick dock aldrig möjligheten att läka ihop, utan delades mellan segrarmakterna USA och Sovjetunionen i två delar. Ingen av supermakterna stannade särskilt länge, men istället för att ena landet kort efter kriget lät man Korea bli en bricka i det kalla krig som följde, och Nordkorea är en återstående rest av denna period.

Sunda förnuftet säger naturligtvis att Nordkorea inte har något att hämta i vidare kamp, att kriget är över sedan länge, och att den ideologi Nordkorea rättar sig efter är en död och illaluktande råtta. Men i en paranoid militärdiktatur råder inget sunt förnuft. Nordkorea har imploderat under trycket av sin egen säkerhetsstruktur, och det finns ingen enskild person i Nordkorea som kan bryta loss landet ur dess djupa psykos.

Ur Nordkoreas synvinkel har man därför en situation som påminner om den Iran befinner sig i, nämligen ett utsatt läge som kan mildras genom att ha tillräckligt avskräckande militär slagstyrka. Även om man hotar grannar till höger och vänster är det mest för att spänna muskler och visa att man nog inte ska attackera Nordkorea. Inte för att någon har planerat att göra detta, men med hänsyn tagen till Nordkoreas labila tillstånd är detta således ändå ett rationellt beteende.

Dilemmat kan lösas på väsentligen tre sätt. Det ena är att Nordkorea får fart på de ekonomiska reformer i kinesisk anda man påbörjat i speciella ekonomiska zoner. Problemet här är att de reformerna är alldeles för få och för blygsamma och därför aldrig kan få önskat resultat, och Nordkorea kan därför inte friskna till på naturlig väg så som Kina gjorde efter Mao.

Det andra är att omvärlden gör Nordkoreas mardröm verklig och en gång för alla invaderar och bombar landet sönder och samman och gör slut på folkets plågor. Nackdelen här är att Pyeongyang skulle sätta in all sin konventionella slagkraft mot Sydkorea och främst Seoul, ett offer man nog inte kan tillåta sig.

När Gim väl skaffat sig kärnvapen är för övrigt den lösningen inte längre möjlig, för då kan Nordkorea skicka stridsspetsar till flera länder i regionen i ren revansch om man pressas. Men här ligger också den paradoxala tredje formen av lösning, nämligen att låta Nordkorea hållas. Om man kan uppnå en trygghetskänsla med kärnvapen, så för all del: om det sedan leder till reformer och omprioriteringar vore problemet löst, och allt blir en fråga om tid.

Kategorier
Asien Indien Kina Politik Tibet

Brinn för Telangana!

Under bara de senaste tre åren har 600 ungdomar tagit sina liv i protest mot den indiska regeringens sammanslagning av Telangana med Andrah Pradesh, de allra flesta genom att sätta eld på sig själva. Nu är det inte bara i kampen för ett fritt Telangana man bränner ihjäl sig själv, utan praktiken är tämligen vanlig i hela Indien för allehanda syften. Exakt hur många som fallit offer för självbränning i Indien är okänt av en rad skäl, men vi vet att minst 3000 personer satte eld på sig själva bara under åren 2000–2001.

Man kallar det Chinnasamy-effekten, eller copycat-effekten som vi skulle säga på klingande svenska. Publicering av sådana självbränningar – eller skolskjutningar, när aggressiviteten är riktad utåt – är ofta vad som avses, vilket ger incitament och bränsle för andra med liknande tankegångar. Som för självmord rapporteras vanligen fenomenet sparsamt i pressen, för att undvika att personer i riskzonen ska ta efter.

Det är också av den orsaken västerländska medier är relativt återhållsamma med att rapportera om tibetanska munkar som sätter eld på sig själva i något slags protest. Ty om man rapporterar underblåser man metoden och ger upphov till fler helt meningslösa vansinnesdåd, eftersom Kina inte kommer att ge efter så mycket som en millimeter oavsett hur många som bränner sig själva, utan snarare tvärtom bara skruvar åt än hårdare mot separatistiska krafter. Förmodligen har man här insett att man överträder pressetiken om man indirekt uppmanar till fler självmord genom att förhärliga kampen (oaktat att ingen läser svenska tidningar i Kina), och därför lägger man band på sig själv.

Bortsett från detta har vi också det faktum att självbränning har väldigt gamla anor, även i kinesisk buddism. Detta hindrar inte att man inom olika skolor i buddismen är tämligen oense om huruvida det är en försvarlig handling. Samtidigt kan man konstatera att eftersom munkar alltid har brunnit för den och den anledningen finns egentligen inget nyhetsvärde när denna praktik åter flammar upp – de nuvarande protesterna kan enkelt härledas till jasminrevolutionen och dess medialt lyckade självbränning, det är något liknande man söker åstadkomma. Dock med andra motiv; Tibet har till skillnad från Nordafrika inte stagnerat utan tvärtom blomstrat ekonomiskt i samma utsträckning som resten av Kina.

Och om man ska rapportera om en handfull sådana självbränningar i Tibet, varför ska man då hålla tyst om tusentals självbränningar i Indien? Om människor bränner sig till döds i en demokrati, vad finns det då för skäl att reagera på att samma sak händer i en diktatur, därtill i mycket mindre omfattning?

Kategorier
Asien Japan Kina Politik Taiwan

Fiskeöarna tillhör Kina

Japan har inte så som Tyskland ordentligt gjort upp med sitt förflutna, utan fortsätter att göra anspråk på lokaliteter långt bortanför det egentliga Japan, områden man erövrade med våld under tiden som aggressivt kejsardöme från Meiji-restaurationen 1868 fram till Hiroshima och Nagasaki 1945. Under den perioden försökte man lägga under sig hela Östasien, och man ockuperade i omgångar Korea och stora delar av Kina, som Taiwan, Manchuriet med flera områden innan man försökte sig på en fullskalig invasion av Kina, med fruktansvärda konsekvenser som massakern vid Nanjing.

Även om japanerna småningom drevs undan kvarstår territoriella dispyter om ett antal ögrupper mellan å ena sidan Japan och å den andra Kina, Sydkorea och Ryssland. Under olympiska spelen kunde vi således se en koreansk fotbollsspelare göra en förbjuden politisk markering om att ögruppen Dokdo tillhör Sydkorea, men det är ändå bara en droppe i havet av aktivism i regionen (och lägg därtill mosvarande schismer i Sydkinesiska sjön).

På senare tid har grupper från såväl Kina och Taiwan som Japan markerat med flaggviftande på ögruppen Diaoyudao (钓鱼岛) eller Fiskeöarna som en korrekt översättning skulle ge. I svenska medier används dock den japanska termen «Senkaku», som betyder något helt annat och som saknar historisk legitimitet.

Att dessa och andra öar ändå administreras av Japan beror på att USA som ockupant 1971 valde att hellre «ge» öarna till sin nya allierade Japan än till potentiella fiender som Kina, trots att detta står i strid med den så kallade Potsdamdeklarationen, som reglerar Japans kapitulation efter kriget. Japanerna har således fått behålla rena krigsbyten, vilket förargat de länder som utsattes för Japans aggressivitet.

Kina har här en historisk legitimitet att falla tillbaka på, och geografin talar helt självklart till Kinas fördel. Men det viktigaste argumentet är att Japan inte ska tillåtas behålla några som helst krigsbyten utan bör tillrättavisas av världssamfundet.

Sedan om det blir Kina eller Taiwan som förfogar över öarna är egentligen irrelevant, med tanke på principen om ett Kina. Intressant här är dock att aktivister från Taiwan hissade folkrepublikens flagga samtidigt som man glömde den egna republikens, vilket orsakade viss munterhet i Kina och motsvarande bryderi på Taiwan.