Återigen är det blodrött på börserna, eller illgrönt i Asien, där färgerna är omkastade. Och eftersom man har firat Qingming i Kina med flera länder, har man haft stängt under en tid, varför hela raset kommer på en gång – ned tretton procent i Hongkong. Proffsinvesterarna tackar för tillfället och köper på sig i dippen, och småningom återhämtar sig den irreala ekonomin på börsen, som alltid förr.
Mer intressant är den reala ekonomin, den som kretsar kring verklig handel av gods och tjänster. Man ser här att små länder viker ned sig med en gång, och således är villiga att efterkomma utpressarens krav. Man måste förstå det så, som en form av finansiell terrorism, ett slags «economic coercion», en sorts mobbning.
Även kärringarna i Bryssel väser och fräser mest varmluft, och man har ännu inte kommit till skott med motåtgärder, utan talar om potentiella vapen som «handelsbazookan». Man har uppenbarligen inte gett upp hoppet om rationell dialog med en irrationell amerikansk regim.
Men gentemot utpressare och terrorister kan man aldrig ge vika, för de kommer alltid tillbaka med förnyade krav och hot. Det vet Kina, och därför är det nu stenansiktet som gäller, samt chicken race till helvetet om så är. Beijing är välpositionerad för en sådan kamp, och nu är faktisk hög tid att göra slag i saken.
Trump själv vill naturligtvis inget annat än att maximera sin egen vinning, om och om igen, med utpressarens arsenal av verktyg. Därför hattar han fram och tillbaka, nu med ett märkligt utspel om att «pausa» tullarna i nittio dagar, som tidigare med Mexiko och Kanada, nämligen för att skrämma parterna till eftergifter. Bättre är att frihandelsvänliga nationer gör gemensam sak och svarar fullt ut mot den amerikanska skurkstatens ekonomiska krigföring.
Washingtons efterblivne härförare hotar också Kina med ytterligare 50 % tullar, utöver de 54 % som redan ligger, men han tycks inte förstå att han inte är i styrkeposition. Visst, Kina kommer som exportberoende nation att bita i det sura äpplet, men det är nog ingenting mot vad USA får göra när motåtgärderna kommer.
Förutom reciproka tullar mot amerikanska varor, som ger hundraprocentiga eller högre kostnadsökningar för amerikanska konsumenter på allt från skor till mobiltelefoner, samt förstås motsvarande fördyringar för industrin, lär Kina fortsätta klämma åt med exportkontroll av kobolt, gallium, terbium, praseodymium och andra jordartsmetaller, sådana som USA har stor brist på och inte har förmåga att täcka med andra kanaler än Kina under de kommande tio åren.
Nu är också den bästa tiden att plocka hem Taiwan och därmed ta den eventuella dusten med USA i en het konflikt. Kina kan här skjuta sönder sjunde flottan och driva ut amerikanerna från regionen, eftersom USA inte längre har någon tillverkningsindustri som kan ersätta förluster – Kinas skeppsbyggnadskapacitet är 230 gånger större än den amerikanska.
Sådan press att rusta under recession, inflation och ekonomiskt kaos är det bästa sättet att köra slut på USA, att en gång för alla detronisera det amerikanska imperiet och befästa en ny världsordning. Detta fruktar man i Bryssel, men vad är egentligen alternativet när imperatorn i Washington gör kaos med världen?
