Kategori: Ekonomi

Kategorier
Ekonomi Politik USA

Amerikansk stagflation

Vad händer om man delar ut 13 000 kronor till samtliga hushåll i helikopterpengar, ger 10 % av bruttonationalprodukten i stimulanser till näringslivet, fastslår ytterligare 10 % i ett gigantiskt infrastrukturprojekt och lovar dubblera minimilönerna? Svar: USA.

Amerikanska konsumenter kan vittna om att konsumentpriserna har skjutit i höjden på allt. Man kan numera sälja en begagnad bil för bättre pris än man köpte den. Vissa basvaror har dubblats i pris.

Det kallas inflation, när man trycker in pengar i ett system. Eftersom värdet av ekonomin är oförändrad, innebär ett större nominellt penningvärde att marknaden kompenserar med högre priser. Lönen kanske är högre, men man kan inte köpa fler burgare med den än tidigare. Men det är inte bara inflation, utan även stagnation i ekonomin. Stagflation, som fenomenet kallas.

Amerikansk inflation under 2021.

Det är inte den enda faktorn, men en av de mest relevanta. Andra effekter är obalans i tillgång och efterfrågan, exempelvis vad gäller chips för bilindustrin och andra grenar av näringslivet. Lastfartyg ligger för ankar under lång tid, och man saknar både hamnpersonal och lastbilschaufförer för att hantera mängden gods när efterfrågan plötsligt rusar.

Inflation USA 1925–2021. Det börjar lukta sjuttiotal, banne mig.

Hyllorna gapar i en del fall tomma i amerikanska butiker, och både svarta fredagen och kristmässan är delvis inställda för att man inte får in gods från Kina i tid. USA är tillsammans med Storbritannien det nya Sovjetunionen.

Den andra delen av problemet är således USA:s fortsatt stigande handelsunderskott. Trump gick till val på att göra Amerika stort igen, att ta hem jobben till Amerika och att sätta hårt åt Kina, det vill säga att reducera handelsunderskottet. Det gick så där, och på totalen fortsatte underskottet att öka, och importen kommer naturligtvis från Kina. Trump gjorde Kina än större.

Handelsbalans USA 2019–2021. Man kan se en klar coronaeffekt när importen från Kina accelererar.

Därefter kom pandemin, och underskottet fortsätter nu att stiga till nya rekordnivåer månad för månad. Det har aldrig gått utför så snabbt som nu, och Amerika blöder som en stucken gris. Som en given konsekvens fortsätter budgetunderskottet att skena. Den som är satt i skuld är icke fri.

Den senildemente Biden har med sin statskapitalism förvärrat problemet, eftersom han spenderar på konsumtion (minimilöner) och välfärd (vidgad obamacare) lika mycket som infrastruktur och tillväxt.

USA:s handelsbalans 1950–2021. Underskottet har fördubblats under pandemin.

Valfri socialdemokrat skulle visserligen säga att inflationen är ett verktyg för att jämna ut, att fördela pengarna bättre. I USA äger som bekant en procent hälften av kakan, men problemet är att inflation inte förändrar den relativa fördelningen om man inte samtidigt beskattar detta segment hårdare.

Framförallt hjälper nog inte detta recept för att konkurrera med Kina, vilket tycks vara Bidens främsta målsättning. Kina har visserligen en lång rad egna problem att tampas med, men de är ändå av mer angenäm art än Amerikas, nämligen överhettning.

Biden får helt enkelt starta ett nytt krig för att lösa problemet, det är så det brukar gå till i Amerika. Och kanske kan de sämre tiderna sätta avtryck i kulturen, som aggressiv punk och grym film under 1970-talets motsvarande stagflation?

Amerika blöder kraftigt.
Kategorier
Afrika Asien Ekonomi Indien Kina Politik

Nästa Kina?

Nej, det finns bara ett Kina, och varken Indien eller Afrika kan kopiera det kinesiska receptet, helt enkelt för att förutsättningarna är olika. Kina präglas av stark sammanhållning, betoning på humankapital samt en etablerad konfucianistisk statsmodell, medan Indien är en motsats med religiös split, kastsystem, misogyni och höggradig korruption.

Icke förty kommer både Indien och Afrika att erfara omfattande tillväxt, och särskilt den afrikanska kontinenten kommer att stå för jordens samlade tillväxt i befolkning fram till sekelskiftet, med närmare tre miljarder fler afrikaner än dagens 1.4 miljarder. Men man kommer aldrig ikapp, och orsakerna är inte helt lätta att reda ut. Ett par försök:

Kategorier
Ekonomi Kina Politik Tibet Xinjiang

Tankesmedjan Frispel

Man kunde tycka att Svenskt näringsliv i egenskap av företrädare för den privata företagsamheten borde värna sina intressen kring handel, export och fritt företagande, men samtidigt finansierar man ett antal «tankesmedjor» med kontraproduktiv verksamhet, bland annat ett forum för «utrikespolitisk analys och debatt» kallat «Frivärld».

Det är i själva verket en förgrening av Timbro, den «nyliberala» «tankesmedjan» som länge har propagerat för laissez-faire och neoconideologi, men med tonvikt på geopolitiska problem. Det faller sig naturligt att man riktar sina angrepp mot Ryssland och Kina, i egenskap av «fiender» till den amerikanska hegemoni och liberala ideologi man försvarar.

Tidigare har man presenterat en «analys» av kinesiska ambassadens göranden och låtanden, med konklusionen att Kina utövar påtryckningar mot opinionsbildare och försöker skrämma till tystnad. En annan tolkning är förstås möjlig, nämligen att det är ambassadens plikt att försvara sitt lands intressen mot desinformation och vulgära påhopp.

Ett år senare presenterar man en uppföljning av «analysen», med konklusion att ambassaden numera är mer sparsam med officiella uttalanden och istället på mer diskret vis kontaktar personer direkt för att markera missnöje. Enligt «tankesmedjan» är Kinas agerande ett angrepp mot svensk pressfrihet och demokrati.

Men «analysen» är lika bristfällig nu som tidigare, och består främst i premissen att vårt system är överlägset och att vi därför äger rätt att «försvara» vårt systems intressen, exempelvis genom att stödja «demokratikämpar» i Hongkong, Xinjiang och Tibet, medan Kina i egenskap av företrädare för ett annat och förment underlägset system inte har motsvarande rätt att försvara sina intressen och sitt system.

Ett sådant «försvar» av demokratiska, liberala och andra intressen i Hongkong, Xinjiang och Tibet är nämligen i Kinas optik ett angrepp mot dess territoriella integritet och interna angelägeheter. Vad som är angrepp och försvar ligger således helt i betraktarens ögon, och det finns här ingen objektiv sanning att falla tillbaka på.

I abstrakt mening menar System A att man har en inherent rätt att försvara sitt system överallt, även i en kontext där System B har den fysiska kontrollen, det vill säga utöva påverkansoperationer mot System B. Om System B protesterar mot denna verksamhet, anklagar man istället detta system för att utöva påverkansoperationer mot System A. Det är en logik som inte håller måttet.

System A är i det här fallet «västerländsk demokrati», medan System B representerar Kina. Men System A kunde lika gärna vara «västerländsk kristendom» eller något annat system som anser sig företräda «universella» värden och därför tar sig rätten att överallt implementera dessa genom mission, sanktioner, kolonisering, bombliberalism och annat i den gängse arsenalen. System B representerar på samma sätt allt som ännu inte har antagit System A som modell, det vill säga «fiender» till System A:s verkliga eller förmenta hegemoni.

En omedelbar observation är att Kinas agerande via herr ambassadören Gui Congyou och medarbetare är reaktioner på svenska retoriska och andra aktioner mot landets intressen, och att dessa därför skulle upphöra med automatik om Sverige framdeles och framledes respekterar Kinas suveräna intressen och inte lägger sig i dess interna angelägenheter.

«Tankesmedjans» konkreta rekommendationer är emellertid de motsatta, nämligen att Sverige ska fortsätta lägga sig i Kinas inre angelägenheter genom att stödja «demokratikämpar» (secessionister, terrorister och andra bråkmakare) i lokala oroshärdar samt stärka banden till Taiwan, allt i syfte att främja vårt system och underminera Kinas.

Det är en retorik som hämtad från fordom, men den äger mindre giltighet i en tid då paradigmskiftet från väst till öst redan är ett faktum. Moderaterna vid «tankesmedjan» tror på fullt allvar att Kina är något slags Sovjetunionen, och att det föreligger en «systemkamp» som under kalla kriget, medan verkligheten är en helt annan.

Kina ställer faktiskt inga krav på att vi ska «anpassa oss», och har heller ingen som helst ambition att exportera sin ideologi eller att ta på sig USA:s traditionella och hegemoniska överrock. Kinas strävan är och förblir att återta sin traditionella, historiska och helt naturliga roll som regional hegemon, och att i övrigt vara en röst i världssamfundet i enlighet med dess kraft och storlek. Kina är därför inget hot mot oss eller vårt system.

Det är i själva verket vi som ständigt och jämt kräver att Kina och övriga världen ska anpassa sig till vårt system, det vill säga den USA-ledda «regelbaserade världsordningen», en ordning som har passerat bäst före-datum och som vi nog bör överge, i vart fall om vi vill värna våra verkliga intressen.

Sverige gör därför istället bäst i att odla smidiga relationer med Kina och maximera handel och andra utbyten, det vill säga en traditionell industripolitik och diplomatisk utrikespolitik som har tjänat vårt land väl. Konfrontation med Kina på ideologisk grund leder ofelbart till att Sverige småningom går Australiens och Litauens öde till mötes – det kommer att bli glesare i orderböckerna och svårare att importera.

En dag smäller det…
Kategorier
Ekonomi Kina Politik USA

Handelsknockat USA på knäna

Amerikanska handelsunderskottet noterade rekordhöga $75 mdr i juni, nära nog en dubblering från $40 mdr när pandemin slog till. I vanlig ordning är det Kina som står för lejonparten av den negativa bytesbalansen, och tidigare US-presidentens ambition att förbättra räkenskaperna med tariffer, tullar och regelrätt handelskrig har således kommit helt på skam.

Inte för att sådana tullar någonsin har haft någon större effekt på bilaterala handelsutbyten, men de tillämpas i vilket fall som helst, till skada för båda involverade parter och för världsekonomin i dess helhet. Främst är det amerikanska konsumenter som har fakturerats för tullarna, en variant på vad man i reaganomics kallar trickle down economy.

Kina har successivt malt ned den amerikanska handelsbalansen från 1990 och framåt, med turboeffekt sedan man blev medlem av världshandelsorganisationen WTO 2001. USA fick en liten respit under Fanny Mae 2008–2009, men bara för att värdet på den inhemska ekonomin rasade och därmed vägde upp handelsförlusterna något. Sedan pandemin bröt ut 2020 pekar kurvan återigen spikrakt nedåt.

Handelsbalans USA, 1950–2021

Handelsunderskott innebär att man importerar mer än vad man exporterar, och att man betalar för obalansen med valuta och värdepapper. Japan och Kina sitter således på berg av sådana tillgångar, och äger stora delar av den amerikanska statsskulden, som ett slags försäkring mot sämre tider.

USA har inte alltid haft underskott, utan har historiskt haft balans. Den första nedgången kom i samband med oljekrisen 1973, men framförallt med effekterna av det japanska ekonomiska miraklet under 1980-talet, då man köpte upp halva USA och skapade stor oro. Japan sålde framförallt bilar och elektronik till USA (och omvärlden), vilket hämmade den amerikanska produktionen.

Reagans administration löste problemet med ett klassiskt svenskt trick i form av devalvering av valutan, en sorts valutamanipulation i syfte att gynna exporten. Genom att skriva ned värdet på valutan blir produkterna alltså billigare, även om det också innebär försämring för konsumenterna. Det är en sorts omedelbar och artificiell inflation, som i långa loppet destabiliserar en valuta.

Devalvering är sådant som bananrepubliker vanligen sysslar med, medan länder som USA inte kan ha en sådan skvalpvaluta utan att det får konsekvenser för dollarn som internationell valutareserv, trovärdigheten för den amerikanska penningpolitiken och så vidare. Eftersom mängder av institutioner världen över sparar i dollarpapper, innebär devalvering en sorts stöld.

Därför hade man att förankra beslutet i G5, det vill säga de fem största ekonomierna vid tiden, vilket förvånande nog fungerade (Plaza accord). Japan svalde betet, vilket utlöste en fastighetsbubbla och en senare stagnation som har varat sedan dess. USA:s bytesbalans återhämtade sig emellertid, och man hade avvärjt det japanska hotet.

Den bedriften kan man inte upprepa med Kina, men mycket av det vi nu ser utspela sig är en direkt repris från 1980-talet. Japan bearbetades på samma sätt som Kina med både tariffer och näringsförbud av olika slag, och när vi i dag ser Huawei, ZTE, Tengxun och andra kinesiska bolag bestraffas och mobbas ut för påhittade nationella säkerhetsproblem, är det grundläggande motivet återigen att värna amerikanskt näringsliv och den amerikanska ekonomin, det vill säga ren och skär protektionism.

Inget fel i det, så länge man är ärlig med sina intentioner, men USA anser sig som bekant vara «exceptionellt» och inte föremål för de regler man sätter upp för övriga världen. America first är inget som Trump uppfann, utan en fras som ideligen går igen i amerikansk politik.

Kina är dock tio gånger större än Japan, och inte på långa vägar färdigvuxet. Dagens ekonomi är avsevärt mer komplex och globaliserad, varför man inte ens i princip kan upprepa Plaza accord. USA har antytt den «nukleära» lösningen att helt enkelt annullera obligationer och andra papper för att blåsa Kina på konfekten, men det skulle som sagt vad även sänka USA på direkten, utan att det löser USA:s problem.

Tåget har nog gått för USA att ta sig an Kina, och ambitionen nu tycks istället vara att kopiera landet för att komma ikapp, exempelvis angående infrastruktur. Reganomics och laissez-faire åker ut, och ersätts med gigantiska statliga satsningar, samtidigt som man trycker pengar för att finansiera kalaset – inflation blir följden, vilket tillfälligt kan gynna exporten när produkterna blir billigare.

USA kan nog tuffa på hjälpligt, på samma sätt som Japan, men dess storhetstid är nu all, och man kommer att detroniseras av Kina på område efter område vad det lider. Det är den krassa verkligheten, och det är nog bara att acceptera faktum. Eller så blir det kanske krig.

Kategorier
Asien Ekonomi Indien Kina Politik

Demokratisering

Världens två folkrikaste nationer bildades båda i senaste reinkarnation i slutet av 1940-talet, med en tumultartad historik före och efter bildandet. Indien har under hela sin moderna existens utgjort en demokrati, medan Kina tvärtom har varit en diktatur.

De båda forna stormakterna följdes länge åt i ekonomisk utveckling, nämligen fram till 1980-talet, då Deng Xiaopings marknadsreformer och öppnande mot omvärlden initierade Kinas formidabla tillväxtresa, om än från väldigt låga nivåer. Indien har till dags dato inte följt Kinas exempel, utan har i stora drag en statskontrollerad socialistisk ekonomi, samtidigt som man tampas med stora mått av korruption – fattigdomen är utbredd, och landet är svårt efterblivet.

Av denna jämförelse kan man slå fast att demokrati inte tycks vara någon garant för ekonomisk tillväxt. Å andra sidan tycks inte heller ekonomisk utveckling vara någon garant för demokratisering, om man begränsar sig till det kinesiska exemplet – så här långt.

Men det finns andra studieobjekt alldeles i närområdet, varvid man kan notera att både Sydkorea och Taiwan demokratiserades runt 1990 efter en längre period som hårdföra diktaturer och industriella tillväxtfenomen. Singapore är ett annat exempel, men av mindre värde på grund av dess litenhet.

Japan tycks i förstone vara annorlunda, då det demokratiserades med tvång av USA efter andra världskriget, men man hade då haft en lång period av ekonomisk tillväxt under kejserlig diktatur, plus en längre sejour av imperialism i Korea, Kina och övriga Asien. Japan hade redan befintliga institutioner på plats, och kunde därmed bli ett ekonomiskt under som demokrati.

Numera är både Japan och Taiwan stagnerade ekonomier, medan Sydkorea alltjämt håller ångan uppe. Demokrati ger visserligen ingen tillväxt, men kan däremot hindra vidare sådan, beroende på hur den är utformad. I grund och botten är demokrati en ickevariabel, och det som avgör är graden av ekonomisk frihet.

Man kan tycka att Kina långt tidigare borde ha påbörjat marknadsekonomiska reformer, istället för att under de första trettio åren mest ställa till med politiska galenskaper. Men samtidigt som man på ytan utgjorde ett veritabelt gökbo lade man från första stund grunden till ett nytt Kina.

Medellivslängden 1949 var ungefär fyrtio år, och läskunnigheten i det utfattiga bondelandet blott femton procent – under sådana förhållanden går det inte att implementera en modern marknadsekonomi, och naturligtvis inte heller demokrati, utan man måste först reparera skador från decennier av krig, ockupation och elände.

När Deng tog befälet 1978 hade man uppnått de basala målen, och kunde därför växla system utan att skapa samhälleligt kaos. Det hör till Mao Zedongs förtjänster att han bidrog till att dana en ny grund, oaktat hans mindre goda vandel i övrigt. Det är för övrigt en kulturell egenhet för Kina att premiera bildning och humankapital, till skillnad från Indien, och det är en starkt bidragande orsak till skillnaden i utfall.

Frågan huruvida Kina småningom antar Sydkoreas och Japans väg kan besvaras med nej, eftersom de två staterna är amerikanska konstruktioner. Däremot gör man ingen hemlighet av att man sneglar mot Singapores valautokrati som modell, och det är nog en sådan form av demokrati som ligger i de framtida korten, nämligen när den ekonomiska tillväxten avtar och partiet inte längre har «himmelens mandat».

Det är till syvende og sidst en fråga för det kinesiska folket, och vi bör nog tona ned vår sjukliga besatthet kring att missionera demokrati världen över. Demokrati är en organisk påbyggnad efter ett stadium av stark ekonomisk tillväxt under diktatur, då erforderliga institutioner byggs, inte något som kan inympas hur som helst. Det är det som det indiska exemplet visar, och man ser det även i de flesta nyare demokratier, till exempel i Östeuropa och Sydamerika – det är talande att Chile först under diktatur fick ordning på sin ekonomi, och sedermera blev ett regionalt demokratiskt föredöme.

Den amerikanska och de europeiska demokratierna uppstod efter en lång tids ekonomisk tillväxt under brutal monarkisk diktatur, och möjliggjordes i grunden av kolonialism, expansion, slaveri och industrialisering. Det är därför inte jämförbara förutsättningar, och europeiska stater som Sverige kunde välja att bli demokratier genom att verka i en lämplig miljö för ändamålet.

Empiri visar alltjämt att demokrati i en eller annan form är en mer eller mindre oundviklig följd av ekonomisk tillväxt, och även Kina kommer tids nog att än en gång växla skepnad, mot folkstyre i någon form. Det är bara det att man är så mycket större än de små tigrarna Taiwan och Sydkorea, och att det därför tar längre tid – man har att dubbla ekonomin ett par gånger till innan så kommer att ske.