Efterblivna folkpartistiska storkukstabloiden Expressen har i dag en ovanligt efterbliven ledare, i vilken man menar att Europa är som den söliga sköldpaddan i jämförelse med den snabba haren USA, med undermeningen «vi vet vem som vinner i längden». Själva texten menar dock att det är sköldpaddan EU som vinner, vilket är alldeles, alldeles galet på alla sätt och vis.
Det är nämligen inte riktigt så Zenons paradox lyder, utan i den ges tvärtom sköldpaddan ett gediget försprång, på det att haren aldrig ska komma ikapp, Men det gör den förstås, både i verkligheten och i matematiken.
Den kommersiella storkukstabloiden menar ändå att de pyttesmå handelsavtal som nyligen har träffats (efter decennier av förhandlingar) med svaga parter som Australien, Indien och Mercosur i längden kan väga upp handeln på USA och Kina, vilket naturligtvis inte är sant. Särskilt spelar det ingen som helst roll att EU tecknar ett avtal med de paranoida stralierna om jordartsmetaller, eftersom det helt enkelt inte förändrar den verklighet enligt vilken Kina inte bara utvinner 60 % av kritiska mineraler utan framförallt raffinerar mer än 90 % av dessa.
Särskilt efterbliven är storkukstabloidens mening att EU står för den rena frihandeln i förhållande till USA och Kina, när det i själva verket är EU som har massiva handelstullar gentemot Kina och dess gröna teknik i form av elbilar, vindturbiner, solceller och batterier. Det blir inte bättre av att motiveringen är kinesiska «subventioner», eftersom sådana inte har givits sedan 2019 och då i syfte att stärka den egna infrastrukturen snarare än att konkurrera med EU.
Analogin är dessutom hopplöst efterbliven i andemening, då det ju är Kina som är den snabba haren som trots den långsamma västliga sköldpaddans enorma försprång slutligen kommer i kapp och går förbi. Just det scenario som utspelar sig framför våra ögon, medan Bonnierpressens senescenta seniorer dagdrömmer om en europeisk renässans som aldrig kommer.
Tvärtom lär EU snart tvingas importera allt mer kinesisk grön teknik till normala priser, då Trumps krigiska världsturné yttermera spär på energipriserna och försätter Europa i en rävsax, eftersom man inte har egen energi och inte längre vill handla med Ryssland. Kvar blir bara amerikansk naturgas till motsvarande ockrat Ica-pris.
Läxan kvarstår alltså. EU måste hedga mot USA genom att närma sig Kina, skriva på det jävla investeringsavtalet och släppa såväl handelstullarna som «sanktionerna» mot Kina. Det skulle man ha gjort i förrgår, men ju fortare desto bättre. Annars kommer det att gå riktigt jävla illa med nuvarande kurs.
Ännu ett formidabelt hjärnsläpp av den folkpartistiska Bonnier-tabloiden. Ledarkolumnisterna har vissa brister gällande europeisk idétradition och filosofi, trots vurmen för skolan och boklig bildning.
Alla krig som har utspelats i världshistorien har i sista hand att göra med resurser snarare än ideologi eller andra bevekelsegrunder. Så även kriget i Iran, som har mindre att göra med judestaten och kärnvapen än landets enorma tillgångar av fossila bränslen och dess kopplingar till Kina.
Att den amerikanska skurkstaten angrep Venezuela och handgripligen plockade landets ledare har samma orsaker, nämligen att Venezuela förfogar äver världens största oljereserver och samtidigt har allt tätare band till Kina, som bidrar till att bearbeta den tröga råoljan. Detta står faktiskt explicit uttalat i den säkerhetsstrategi som Washington antog 2025:
After years of neglect, the United States will reassert and enforce the Monroe Doctrine to restore American preeminence in the Western Hemisphere, and to protect our homeland and our access to key geographies throughout the region. We will deny non-Hemispheric competitors the ability to position forces or other threatening capabilities, or to own or control strategically vital assets, in our Hemisphere.
Med non-Hemispheric competitors förstås numera Kina i denna utvidgade «Donroe-doktrin», snarare än Europa, som var föremål för samma slags exkludering under 1800-tales Monroe-doktrin. Ändå sägs från europeiskt håll att «intressesfärer» inte har någon relevans, och att det står Ukraïna fritt att uppgå i Nato – är det månne lika fritt för Venezuela, Mexiko och Colombia att ansluta till en tänkt pakt med Kina?
I samma dokument fastslås ambitionen att säkra amerikansk energidominans, vilket har bäring på innevarande konflikt i Iran. USA och tidigare Storbritannien har visserligen alltid söndrat och härskat i Mellanöstern för att tillförsäkra sig olja och gas, omfattande statskuppen i Iran 1953 och de båda gulfkrigen med många fler intermezzon, men när USA numera är självförsörjande på olja handlar det mer om att hindra Kinas åtkomst till det svarta guldet.
Energy Dominance – Restoring American energy dominance (in oil, gas, coal, and nuclear) and reshoring the necessary key energy components is a top strategic priority. […] We reject the disastrous “climate change” and “Net Zero” ideologies that have so greatly harmed Europe, threaten the United States, and subsidize our adversaries.
I bredare mening handlar det om energi i stort, framförallt elektricitet, som är nyckeln till ett allt elintensivare samhälle med elbilar och artificiell intelligens. USA leder alltjämt den nukleära ligan med 94 reaktorer (22.6 %) före Kinas 59 (14.2 %), eller 782 TWh mot 418 TWh. Men medan USA inte har någon nyproduktion, uppförs för närvarande 28 reaktorer i Kina, vilket gör att landet går om USA före årtiondets slut.
På samma tema kan man för övrigt notera att 67 % av världens nybyggnation av reaktorer sker i Asien, men bara 5 % i Europa. I Tyskland, Italien, Irland och Österrike är kärnkraft numera olagligt (!), samtidigt som Spanien och Schweiz överväger utfasning. Det är uppenbart att idealisterna i Europa inte har med den vidare energikampen att göra, utan att man hellre petar sig i naveln och berömmer sig för sina fina «värderingar».
Västvärlden lade sin kärnkraft i malpåse efter Tjernobyl, medan Kina började bygga efter Fukushima.
Men kärnkraft är bara en mindre komponent, för Kinas del blott 5 %, medan USA har ett tyngre beroende kring 18 %. Kina står samtidigt för 1 226 TWh vattenkraft, motsvarande 29 % av världens samlade produktion, medan USA blott producerar 234 TWh (6 %). Det är bland annat i detta faktum som den geopolitiska striden kring Tibet står, eftersom det är där vattenkraftens källa finns.
Vindkraften uppvisar samma mönster, med Kina på en tätplats med 992 TWh (40 %), före USA med 453 TWh (18 %). Solenergi? Kina med 834 TWh (39 %) före USA med 303 TWh (14 %). Det är även så att Kinas utveckling är accelererande, medan USA:s är måttligt linjär.
Den totala elproduktionen i världen domineras då av Kina, med 10 087 TWh (33 %) före USA (14 %). Man kan hävda att USA per capita har en högre produktion, men det spelar mindre roll då den mesta energin har att göra med industriell produktion snarare än privat konsumtion, enkannerligen i Kina där konsumtionen är synnerligen låg i jämförelse.
Det är som Karl Marx en gång sade, att den som äger produktionsmedlen har makten, och till dessa medel hör inte bara den industriella kapaciteten i sig, utan även energiproduktionen. Kina dominerar numera båda stort, och har dessutom ett överlägset (och överdimensionerat) humankapital i form av utbildade ingenjörer och forskare.
USA har egentligen ingen chans att hänga med i den utvecklingen, varför man tar till de enda medel man känner: obstruktion, koercivt agerande, handelstullar, sanktioner, exportkontroll, intervention och invasion. Iran råkar ha den tredje största oljereserven i världen efter Venezuela och Saudiarabien, samtidigt som man förfogar över den andra största gasreserven, efter Ryssland.
På grund av långvariga amerikanska sanktioner går det mesta av Irans fossila bränslen till Kina, och Washington vill därmed slå två flugor i en smäll genom att försöka störta ledarskapet i Tehran på samma sätt som i Venezuela samt på samma sätt som 1953 installera en marionettregim. Man stryper därmed exporten till Kina samt får själv åter kontrollen över de väldiga persiska oljefälten.
Det är i alla fall ambitionen, men den blir nog inte helt lätt att genomdriva, såvida inte man inleder en markoffensiv, det vill säga en regelrätt invasion. Sådana företag har inte varit lyckade i Irak eller Afghanistan, och oddsen är emot USA även denna gång. Kina kan luta sig tillbaka och se USA fucka upp sig självt, även om det innebär att man måste hämta mer olja från Ryssland och Centralasien som kompensation.
Detta är vad konflikter i nutiden handlar om, och vad konflikter i framtiden kommer att röra sig om. Räkna med dragkamp i Panama, där Kina har tillförsäkrat sig en kortare handelsrutt och på kort tid skulle kunna installera en bas.
Brasilien är en annan potentiell konfliktyta, där Kina redan har gjort stora insteg, Men det jättelandet kan nog inte dompteras militärt av USA, och man ska nog inte heller utesluta att Kina ger sig in i en skuggkonflikt i Sydamerika, om inte annat för att hålla USA borta från den egna regionen samt nöta ut Washingtons resurser.
Det vänsterliberala etablissemanget har länge haft en ambition av att upprätthålla myten om en utbredd antisemitism, trots att sådan alltid har varit ett marginalfenomen i Sverige. Det har aldrig funnits en jordmån för antisemitism och än mindre nationalsocialism i Sverige.
Men det är samtidigt inte en kamp mot väderkvarnar, som i Cervantes roman Don Quijote, utan en organiserad rörelse i syfte att motarbeta politiskt arbete på högerkanten. Metoden består i att upprätthålla ett stigma, som man sedan kan projicera på politiska motståndare, exempelvis att beteckna ett parti som «nazistiskt» när enskilda medlemmar uttrycker marginella åsikter.
Det rör inte bara Sverigedemokraterna, utan de flesta partier genom åren. Vänsterpartierna är emellertid mer förskonade, då det betraktas som «ungdomligt oförstånd» när sådana som sossen Ida Karkiainen «heilar», medan det i andra fall anses karakterisera ett parti och dess struktur.
Rörelsen består i sådana fenomen som vänsterextrema Expo, en organisation grundad av AFA-aktivister och som numera uppbär skattemedel och har intimt samarbete med medieoligarker. Det är en öppen form av tidigare IB under socialdemokratisk regi, och den verkar i en legal gråzon med obskyra metoder som att hacka databaser för att kartlägga människors åsikter och metadata.
DDR kunde inte ha gjort det bättre, men på samma sätt som man förlägger statsmedierna under en privat stiftelse för att ge sken av «oberoende», verkar Expo som ett slags «NGO» under massiva bidrag och logistiskt stöd från medier. Högersidan i svensk politik har inget liknande organ, kanske mest för att man av rent ideologiska skäl inte tror på sovjetmetoder av det slaget utan naivt föredrar ren politisk kamp.
Om man pressar rörelsen tillräckligt hårt medger man visserligen att judehat av svenskt ursprung är marginellt, men menar att det är främst tack vare rörelsens idoga arbete, att man har kunnat pressa tillbaka den förmenta våg av antisemitism som har sköljt över det svenska samhället genom åren. På så vis motiverar man sin egen existens.
Men om det verkligen är judehatet som är problemet, varför riktar man då inte sin aggression mot den importerade antisemitism av alldeles verklig kaliber som numera föreligger och frodas i det svenska samhället? Antisemitism i Sverige kommer alltså till uttryck i den muslimska diasporan, i demonstrationer, i källarmoskéer, i daglig handel och vandel och i den allmänna retoriken i denna mångmiljonhövdade skara immigranter. Inte i den allmänna svenskt etniska befolkningen.
Den handfull skadade snubbar med bokstavskombinationer av olika slag som befolkar Nordiska motståndsrörelsen och andra obskyra rörelser är som en piss i Ätran i jämförelse med denna muslimska antisemitism. Till denna marginella företeelse ska även läggas alla de enskilda puckon som ger uttryck för verkligt antisemitiska åsikter, en grupp som är tämligen liten, alltid har varit liten och kommer att förbli liten.
Men det är alltid och utan undantag enskilda puckon av svensk härkomst som hängs ut av Expo et al, då som representanter för ett parti eller en rörelse. Aldrig muslimer, aldrig religioner, aldrig moskéer. Nämligen för att syftet är ett helt annat än att motverka antisemitism: att motverka högerpolitiska rörelser.
SD-politikern Emilie Pilthammar har således alldeles rätt i sin analys att «strukturell antisemitism inte finns bland de som delar majoritetssamhällets värderingar» och att «ingen som har funnits i Sverige i generationer hatar judar», uttalanden som hon har fått kritik för av… Expo. Och av associerade tabloiden Expressen, som ägs av medieoligarken Bonnier… som har vissa politiska intressen.
Orsakerna till att Sverige aldrig har haft en jordmån för antisemitism är flerfaldiga. Dels omfattades vi sent av kristianiseringen och hade därför inte någon religiös disposition gentemot judar, nämligen den religiösa antisemitism som har frodats i kristna miljöer i nära två tusen år. Dels hade vi aldrig någon judisk population förrän i senmodern tid, och därför förelåg ingen verklig religiös konfrontation.
Givet dessa två premisser föreföll den tyska nationalsocialismens nyttjande av judar som tillhygge närmast bisarrt för svenska betraktare, och den svenska nationalsocialistiska rörelsen förblev därför marginell. Man kan notera att nationalsocialisterna främst nyttjade en befintlig kristen antisemitisk figur för att motivera det egna «rasrelaterade» hatet mot judar: en passande syndabock.
Och givet nationalsocialismens vidare historia under andra världskriget finns så att säga inte en chans i helvetet att en sådan rörelse skulle kunna återuppstå, den har grusat sig själv för all evighet, möjligen med undantag för det Mellanöstern där antisemitismen alltjämt frodas. Expos och statsmediernas «arbete» är alltså alldeles onödigt i detta hänseende, utan syftar till något helt annat, nämligen att stigmatisera svensk höger.
På samma sätt verkar judelobbyn i Sverige och annorstädes för att stärka den egna gruppens villkor, men till skillnad från andra lobbyister rider man starkt på denna projicerade antisemitism som egentligen inte existerar (annat än i muslimska led). Så starkt att ett helt parti domineras av arbetet att frigöra sig från sitt förflutna med enskilda puckon som har närt antisemitiska åsikter.
Viktigt att påpeka är att kritik mot judestaten Israel inte är antisemitism, även om judelobbyn och Expo menar det. Det är just för att denna antisemitiska projektion finns som Israel ständigt och jämt kan undgå kritik från EU och enskilda medlemsstater, för att det alltjämt finns något slags skuldkänsla kring förintelsen, en känsla som den antisemitiska projektionen avser förstärka.
I varje annat land utanför EU och USA kan man göra en nykter bedömning av situationen, eftersom man inte dras med antisemitiskt bagage av det slag som präglar Väst. I den bedömningen är ett folkmord ett folkmord, oavsett vem som begår det, medan sådana anspelningar i en rad västeuropiska länder är mer eller mindre förbjudna yttringar av «antisemitiskt» slag.
Och det är med den apparaten man successivt har perforerat den svenska yttrandefriheten, först genom att förbjuda marginella gruppers antisemitiska budskap, sedermera genom att intermittent lägga ytterligare prekariat till gruppen med särrättigheter att inte behöva utstå kritik. Det är ett sluttande plan, där yttrandefriheten småningom upphör.
Vänsterns informationsbyrå i samklang med den djupa staten
I USA väljer folket statsöverhuvud, i Sverige är ämbetet ärftligt. I USA gäller maktdelningsprincipen, i Sverige folksuveränitetsprincipen. I USA finns freedom of speech, i Sverige hets mot folkgrupp och «ansvarig utgivare». Men enligt en vänstergrupp vid Göteborgs universitet är det USA som halkar ned till status som «valdemokrati», medan auktoritära Sverige tronar i toppen på listan över «liberala demokratier».
Det är V-dem, där man kan gissa sig till vad V:et egentligen ska betyda, som presenterar sina åsikter i en lunta, som är renons på definitioner av nyttjade begrepp. «Liberal demokrati» tycks i denna vänsterorganisations optik betyda vänsterliberal politik snarare än strukturer, vilket man illustrerar med en bild där personer i den tyska diktaturen demonstrerar mot det förment «högerextrema» partiet AfD.
Den tyska diktaturen, i vilken die Polizei tillämpar gryningsräder mot personer som anses ha förolämpat politiker, och där man överväger att förbjuda oppositionen, hamnar för övrigt på plats femton i V-dems märkliga lista. En annan diktatur, den brittiska under Starmer, med motsvarande politisk repression och polisiärt övervåld gentemot människor som framför sin åsikt, återfinns på plats trettio.
Det är diktaturer, just för att man har upphävt demokratins yttersta fundament i yttrandefrihet. Demokrati kan inte existera utan yttrandefrihet, som sedan länge är undertryckt i hela Europa. Även USA hade en period – främst under Sleepy Joe Biden – där staten nästlade sig in bland techföretag för att tvinga fram censur, men det är alltså när Trumps administration undanröjer denna ordning och släpper sociala medier fria som USA anses tappa i demokratiskt värde. Man måste ta sig för pannan.
Samtidigt har Supreme court just bevisat vad maktdelning innebär i praktiken, genom att underkänna Trumps handelstullar mot hela världen. Det som kännetecknar liberal demokrati är just maktdelning som politisk struktur, medan sådan inte existerar i det folksuveräna Sverige där politiska partier regelmässigt kör över Lagrådet som en ångvält när man inte gillar dess invändningar, som vid «gymnasieamnestin».
Sverige, som återfinns på plats två, efter Danmark och före Norge, anses med sitt systembolag, sin statskyrka och sina statsmedier tillhöra den yttersta eliten av «liberala demokratier», till och med före världens enda egentliga demokrati Schweiz. I den sekulära statsförvaltningen i USA vill man inte veta av statskyrkor, varför man har avtalat bort sådana i sin konstitution. Under Trump har man dessutom upphävt statens propagandaorgan och sagt upp biståndet till privata public service-företag, så som det anstår en verkligt liberal demokrati.
Svenska statsmedier spinner på denna bedrövliga rapport temat vidare genom att presentera en undersökning där svenskar får berätta om de «tycker» att USA är en demokrati eller inte, med resultat att 71 % anser att så inte är fallet. Förmodligen är det samma klientel som anser att den höggradigt korrupta valautokratin Ukraïna är en «demokrati», så som det undantagslöst framställs i svenska och andra stats- och kommersmedier.
Vilket bara är ägnat illustrera att demokratisynen lider av höggradig bias så länge man inte fastställer objektiva kriterier kring vad demokrati är. Det är alltså inte socialdemokratisk eller vänsterliberal politik, utan ett stabilt och kompakt ramverk kring vilket man bygger den övriga politiken.
Ramverket kännetecknas av sekularism, absolut yttrandefrihet samt maktdelning i lagstiftande, styrande och dömande sfärer, av vilka fundament Sverige inte har ett enda medan USA kännetecknas av samtliga. Men det är alltså socialistiska Folkhemssverige som är det demokratiska föredömet…
Eurocentrism, hemmablindhet och provinsialism kännetecknar V-dems rangordning över fina och mindre fina länder i världen, där de mindre fina får en allt mer bajsbrun kulör.
Brandgule mannen i Washington har begärt handräckning av sina «allierade» i Nato för att hålla Hormuz-sundet öppet, eftersom USA tydligen inte förmår detta på egen hand. Men den ena europeiska ledaren efter den andra skruvar lätt på sig och tackar artigt nej, medan Bryssel talar klarspråk: detta är inte Europas krig.
Men så resonerar förstås hela världen om Ukraïna, och nu kan Europa kanske bättre förstå varför Kina och Indien med flera inte har någon lust att ge sig in i handlingarna i en konflikt som inte angår dem. Faktum är att Ukraïna egentligen inte angår Europa heller, men man har dessvärre valt att göra landet till en pjäs i en geopolitisk strid med Ryssland samt låtit det gå prestige i saken.
Till yttermera visso är Hormuz-sundet öppet, nämligen för de som inte är Irans fiender. Här har tyvärr Bryssel valt att inte kritisera (och sanktionera) USA för dess illegala och oprovocerade angrepp mot Iran, utan istället lagt lök på laxen genom att kritisera den angripne, det vill säga Iran. Det uppskattas nog inte särskilt mycket i Tehran, som därför har anledning att hålla europeiska båtar borta från Persiska viken.
Vidare förhåller det sig så att Nato är en försvarspakt, och artikel fem kan egentligen inte åberopas för annat än kollektivt försvar, även om avsteg från den principen ju gjordes i Jugoslavien, då Nato bombade landet sönder och samman, inklusive den kinesiska ambassaden i Belgrad. För ett folkrättsvidrigt och oprovocerat angreppskrig mot Iran är det emellertid definitivt stopp, och inget som sansade europeiska ledare kan delta i, med Gulfkriget i färskt minne.
Bryssel ser nog inte heller vad Trump egentligen har i kikaren, utan han tycks agera impulsivt i allt han företar sig numera. Något slutspel finns inte att skönja, och de mål Washington har föresatt sig har inte infriats. Regimen sitter kvar, och man har nu fått ytterligare incitament att faktiskt tillverka kärnvapen för att framgent kunna skydda sig mot den vettlösa judestaten och dess sponsor i Washington.
Enklaste sättet för USA att öppna Hormuz-sundet helt och hållet är annars att avsluta kriget och styra hem sina krigsfartyg, men frågan är om Trump kan tolerera ett så snopet slut. Det är då troligare att USA borrar sig fast i ännu ett meningslöst evighetskrig, och att Iran därmed blir Afghanistan 2.0. Munterheten är nog ganska stor i Beijing och Moskva just nu, när man betraktar denna formidabla amerikanska dårskap.
