Kategori: Europa

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Ungersk demokrati till val

Alliansen Fidesz–KDNP har regerat Ungern med kvalificerad majoritet sedan 2010, och har således tagit hem segern i fyra val i rad. Klarare än så blir inte ett demokratiskt mandat, men enligt Bryssel utgör Ungern en «hybridregim», nämligen för att man har valt en annan väg än massinvandring, *2SHBTQIAP++ och annan vänsterliberal smörja.

Bryssel leds å andra sidan av Uschela von der Liar, som inte är folkvald i någon som helst mening, utan utsedd på samma sätt som Xi Jinping i Kina. Det demokratiska underskottet i EU är välkänt, men ändå drar man sig inte för att peka finger åt medlemsländer för dess förmenta demokratiska brister. Eller kanske just därför.

Men i Ungern delibererar man inte att förbjuda oppositionen, så som i den fullfjädrade tyska diktaturen. Man fängslar inte heller människor för sina åsikter, så som i diktaturerna Storbritannien, Tyskland och en rad andra europeiska stater, inklusive Sverige. För grundlagsförändringar krävs i Ungern kvalificerad majoritet, medan exempelvis Sverige klipper och klistrar i de meningslösa grundlagarna som vore det ordinär lag.

Man kan säga mycket om Fidesz och Orbán Viktor (namn ges i den ordningen i Ungern), men EU är inte definierad som en vänsterliberal klubb för inbördes beundran, och det var inte heller en sådan union Ungern en gång ingick i. EU är inte en federation, utan en konfederation av suveräna stater, mellan vilka fri rörlighet ska råda.

EU som sådan konferation har inte och kan inte och ska inte ha en «utrikespolitik», särskilt inte under den fullständigt okvalificerade skatan Kalla Kajas’ inkompetenta ledning, utan sådan faller på de enskilda medlemsländerna. Man kan hävda att EU borde vara en federation med utrikespolitik och beskattning på programmet, men där är vi alltså inte i dag.

Ungern är således suveränt i sin utrikespolitik, och så även i förhållandet till Ryssland. Man är granne med Ukraïna, och vill inte ha ett utdraget krig som riskerar att sprida sig, då först till Ungern. Man förespråkar realistisk fred, till skillnad från EU:s många krigshetsare på behörigt avstånd.

Budapest har även ett energiberoende av Ryssland, då man saknar kuster och naturliga vägar för import av flytande gas. Det är en realpolitisk bedömning, och Ungern har inte möjlighet att dra ned landet i fullständig recession för att uppfylla EU-diktaturens flummiga ambitioner och ideal.

Geografiskt är Ungern granne med Slovakien och Serbien, två nationer med likartat förhållande i dylika spörsmål, särskilt det pragmatiska förhållandet till Ryssland och även Kina. Ungern och Slovakien tillsammans med Bulgarien och Rumänien betraktas i EU som något slags B-lag vars ståndpunkter man inte behöver bry sig om, medan A-laget med franker och germaner drar upp riktlinjerna. Men på så vis är unionen inte konstruerad.

När Ungern i morgon går till val kan ett regeringsskifte mycket väl ske, det är så det fungerar i demokratier. Opinionsundersökningarna är emellertid inte tillförlitliga, utan pekar i olika riktningar beroende på huvudman. Vägt medelvärde indikerar att Magyar Péters parti Tisza kammar hem segern, men avgörandet står som alltid först på valdagen.

Dessvärre har valet präglats av påverkan utifrån, inte minst från EU-diktaturen själv, som håller inne omfattande medel under den implicita andemeningen att beloppen betalas ut om ungerska folket plockar bort Orbán. En lång rad företrädare för unionen har även uttalat sig om valet till Magyars fördel.

Men även om Orbán skulle förlora, kvarstår Ungerns många dilemman intakta. Magyar har att fortsatt förhålla sig till landets energisituation och närhet till Ryssland, och han kan inte heller trolla bort det sentiment som alltjämt präglar en majoritet av ungerska folket. Risken för nyval är påtaglig om Magyar skulle ta hem segern, i vart fall om han vill styra Ungern mot vänsterliberalt marionettskap och anta rollen som Bryssels lydiga redskap.

Tisza mot Fidesz.
Kategorier
Asien Europa Kina Politik USA

Kina vinner igen

Trump-regimen verkar inte ha något slutmål med sitt krig mot Iran, utan irrar planlöst med det ena befängda uttalandet efter det andra. US-presidenten trodde kanske att han kunde uppnå en transaktionell affär med Tehran, men ett land styrt med religiös ideologi fungerar så att säga inte på det viset.

Persiens historia är för övrigt en enda lång rad av invasioner, från greker och romare till muslimer och i modern tid britter, judar och amerikaner. Plus ett lokalt derby initierat av Saddam-regimen i Irak. Ändå är det Iran som ständigt utmålas som «hot» och «fiende», ja till och med av den svenska regimens märkliga underrättelsetjänster.

Men av historien kan vi lära att Iran knappast kommer att ge med sig, annat än om det gynnar landet på sikt. Tehran spelar likt Kina det långa spelet, medan USA numera mest tycks agera på Trumps slumpmässiga neuronimpulser. Hot hit och hot dit, men till saken hör att TACO Trump aldrig levererar.

Vad den amerikanska skurkregimens egentliga syfte är står alltså skrivet i stjärnorna, eftersom man inte fullföljer det man har initierat. Man kanske trodde att man kunde slå ut ledarskiktet och sedan installera en marionettregim, men Irans styrelse är decentraliserad på alla plan. Ska man störta mullorna krävs alltså invasion, av ett land som mest består av berg.

Och man kanske trodde att man kunde slå ut Irans kärnvapenprogram, men istället aktiverade man Tehrans egentliga kärnvapen, nämligen stängningen av Hormuz-sundet. Det har redan slagit hårt mot Asien, och nu kommer effekterna till Europa och Nordamerika. Oljan är grunden för transporter och produktion, och när priset på råolja och raffinerade produkter stiger, följer allt annat med. Inflationen tilltar, brister uppstår, produktionen haltar.

Förutom i Kina, som sedan länge har planerat för energisäkerhet och scenarier som dessa. Dels släpps fartyg med destination Kina genom Hormuz-sundet, varför man inte lider någon egen brist, och dels har man diversifierat sin energiproduktion med kol, kärnkraft och förnybart, till skillnad från Europa som lade alla sina ägg i vindkraft och rysk gas samt stängde ned sina kärnkraftverk.

Dels har man bunkrat olja för många månaders behov, och dels bygger man ut infrastrukturen mot Ryssland och över Centralasien för att slippa dessa farliga flaskhalsar i Hormuz, Malacka och Suez.

Och dels har man sedan en längre tid satsat stort på att bygga ut laddinfrastruktur samt sponsrat inhemsk tillväxt av elbilar, med resultat att varannan bil som produceras i Kina nu är elektrisk. Man har övertag gentemot Europa i både kvalitet och kvantitet.

Den kvantiteten – den så kallade «överproduktionen» – kommer väl till pass nu, då ytterligare incitament ges för kinesiska konsumenter att investera i en elbil. Dessvärre är samma bilar försedda med kraftiga straftullar i Europa, varför motsvarande effekt uteblir på vår kontinent. Det blir istället samling vid pumpen, Jimmie-priser på soppan och kanske till och med ransonering vad det lider.

Trumps blixtkrig inleddes i februari, och skulle snart vara överstökat, sades det. Nu skriver vi april, och det är i vanlig ordning så att krig är enkla att påbörja, men desto svårare att avsluta. USA kan förstås dra sig hem med svansen mellan benen, men frågan är om Trumps ego tål en sådan nesa.

Förlorare är under alla omständigheter vi i Europa, tillsammans med Afrika och delar av Asien, medan Kina åter står som vinnare. Utan att avlossa ett enda skott tar man hem slag efter slag, när den amerikanska idiotregimen och dess europeiska marionetter gör bort sig gång efter annan med det ena självmålet efter det andra.

Kina har täten i förnybar teknik, numera motsvarande en tredjedel av BNP.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

En dousa snus

Moderatregimens Benjamin Dousa går till angrepp mot Frankrikes nya snusförbud, som han med en märklig amerikanism menar är ett hot mot «vårt sätt att leva». Om man är turist i Frankrike tycker jag det är en självklarhet att man ska kunna ta med sig sin snusdosa utan att riskera straff, menar moderatjuntans företrädare.

Men skulle Dousa verkligen hävda samma princip om etiopier, somalier och en del andra afrikaner menar att rekreationsdrogen khat är en del av deras «sätt att leva»? Dousa och moderatregimen har ju trots allt bidragit till att importera stora mängder av dessa folkslag med dessa traditioner?

Även i Europa har vi en del kulturella skiljelinjer, och man kan svårligen se Dousa – eller någon annan politiker för den delen – stå upp för nederländarnas «sätt att leva» med hasch. Varför skulle principen vara viktigare för svenskt snus än för afrikansk khat eller nederländsk braja?

Hälsoskäl kan inte åberopas, då nikotin är en av de mest potenta droger som finns, medan khat och hasch knappt registrerar på radarn i beroendehänseende. De båda sistnämnda är precis som snus substitut för tobak och även alkohol, vilket med samma analogi är en relativ hälsovinst.

Nej, saken är den att moderatregimen, med benäget bistånd av Sverigedemokraterna, är väldigt angelägen om att hävda det blågula «sättet att leva» i Sverige, med synnerligen litet utrymme för andra kulturella uttryck, men tycks på en och samma gång kräva att övriga världen ska respektera just denna blågula tradition med snus.

Det är intellektuellt ohederligt, och det vore klädsamt om Tidölaget hädanefter intoge en konsekvent linje i endera riktningen, förslagsvis i äktliberal mening att tillåta andra kulturella uttryck i Sverige. Då skulle man även kunna slå två flugor i en smäll genom att legalisera rekreationsdroger samt avskaffa Systembolaget.

Annars snackar man bara skit, och det är Tidöregimen dessvärre väldigt bra på.

Ben Dousa tar sig en braja.
Kategorier
Asien Europa Politik Ryssland USA

Inflationsdrivande krig

Mellanöstern producerar inte bara olja och gas, utan även svavel, eftersom det är en biprodukt av utvinningen av fossila bränslen. Av den totala världsproduktionen står Förenade arabemiraten för 8 % och Saudiarabien för 9 %, medan Kina och Ryssland står för 22 % respektive 9 % vardera.

Än sen, då? Behöver vi svavel? Ja, det behövs för att framställa konstgödsel, som i sin tur behövs för jordbruket. Modernt jordbruk kan inte bedrivas utan konstgödsel, och faktum är att knappt halva världsbefolkningen är beroende av konstgödsel för sin blotta existens.

För att framställa konstgödsel behövs dessutom metan, det vill säga naturgas. Sådan framställs i Ryssland (18 %), Iran (6.4 %), Kina (6 %), Qatar (5 %) med flera länder. Det går inte att framställa konstgödsel utan naturgas, och en given konsekvens är därmed att tillgången på konstgödsel minskar som en följd av judestatens och Trumps oprovocerade krig mot Iran.

När Hormuzsundet stängs klipps en av världshandelns artärer av, med följd att just olja, gas, svavel och konstgödsel minskar med upp till en tredjedel och att priset därmed går upp, lagom till det att jordbruket på norra halvklotet ska lägga vårsådden. Stigande priser på energi och konstgödsel innebär motsvarande kostnadsökningar för att framställa mat, vilket småningom avspeglar sig i priset i butikerna.

När priset väl har ökat som en effekt av någon global kris kommer det inte åter att sjunka, eftersom det inte ligger i livsmedelsoligarkernas intresse. Sverige har som bekant en livsmedelskartell, utan tillsyn av Konkurrensverket eller andra myndigheter. Därmed har vi inflation på nytt, vilket gröper ur värdet på tillgångar, löner och framförallt pensioner.

Vi i Europa får åter ta smällen för USA:s ständiga krig, dels i form av mer eller mindre permanenta migrationsflöden, dels genom inflationsdrivande brist på fossila bränslen och konstgödsel. Det hjälper så att säga inte att vi frivilligt har avhänt oss import från Ryssland och Belarus, även om just konstgödsel är ett märkligt undantag i den handeln. Men allvarligast blir konsekvenserna ändå i en lång rad fattigare länder, där matbrist och svält kan bli följden.

Hur länge judestatens och Trumps oprovocerade krig mot Iran pågår går inte att veta, och det är som bekant lättare att påbörja krig än att avsluta dem. Det finns en del som talar för att konflikten kan bli utdragen i tid, vilket då innebär ytterligare ett amerikanskt evighetskrig med allt vad det innebär i form av migrationsflöden och energibrist.

Men skadan är redan skedd även om judestatens och Trumps oprovocerade krig mot Iran skulle bli kortvarigt. Det är ett märkligt sätt att skjuta sig själv i foten, men framförallt att rubba världshandeln och den globala ekonomin, särskilt som Trump är affärsman med sinne för handel och aktiekurser.

Världsbefolkningen är beroende av konstgödsel för sin existens, och man kan ana global svält den dagen då fossila bränslen sinar.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik USA

Kina möjlighet, inte hot

Kronqvistarn och i viss mån den där andre liberaaale ledarskribenten i Götet verkar ha släppt sargen och börjat skrinna lite på rinken, men den verkligt offensiva förmågan saknas alltjämt. Detta i bildlig mening angående Kina och dess utveckling till ledande tekniknation.

För Expressen har nu äntligen fattat att Kina inte längre kopierar utan innoverar i allt högre grad. Siffrorna har varit där en längre tid nu, i form av överlägset flest patent, total dominans i akademin samt inte minst tekniska landvinningar i allt från kvantdatorer och mobiltelefoni till solceller, batterier, elbilar och rymdfarkoster.

Men i vanlig ordning ser man bara «hot» överallt när Kina är inblandat, «hot» mot svenska jobb, «hot» mot svenskt näringsliv och till och med «hot» mot svensk forskning – varför den ledande teknikmakten nu skulle ha något att hämta i just Sverige. Av någon anledning har man inte samma inställning till tidigare amerikansk dominans, kanske för att USA är vår «vän» (?).

Kina är emellertid inget «hot» mot Sverige, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Däremot har Kina alltid varit en möjlighet, som när Sverige blev rikt på handel med Kina under Ostindiska kompaniet, eller då Sverige tog del av Kina som världens fabrik under den senaste globaliseringsfasen.

Kina som ledande forskningsnation och världens innovationscentrum är på samma vis en möjlighet för Sverige att haka på det moment som Kina har byggt upp i teknik och vetenskap, och på samma sätt som vi tidigare har tagit rygg på USA kan vi nu göra det på Kina. Samma slutsats verkar Sveriges universitet och högskolor ha landat i, vilket irriterar de liberaaala ledarskribenterna och inte minst de märkliga kjolstygen på Säpo.

Det är klart att under amerikanskt vasallskap är den vägen stängd, för då definierar USA våra «fiender» och stänger in oss i ett slutet system. Det är nog ingen bra modell när USA tappar fart och Kina rusar förbi, och där ligger nog det verkliga «hotet» mot Sverige och Europa: att lägga alla ägg i en och samma amerikanska korg.

Det verkliga «hotet» mot Sverige och Europa är i övrigt vi själva, att vi är alldeles för långsamma, att vi dras med överreglering, att vi har alldeles för mycket fokus på «värderingar» och alldeles för litet på entreprenörskap, innovation, teknik, forskning och utveckling. För EU är det och har alltid varit viktigare att reglera amerikanska «techjättar» än att stimulera framväxten av egna sådana tillväxtmonster.

Sådan framväxt av en inhemsk IT-industri och annan teknisk utveckling kan aldrig ske i ett vakuum, och när vi är på efterkälken måste vi lära av andra. Vi har alltid lärt av USA, men nu måste vi även lära av Kina. Vi måste hedga med Kina mot USA, och vi måste ta tillbaka en äldre ordning där vi står fria från geopolitiska allianser där sådana saknar mening.

Sverige måste satsa på att få en astronaut skickad till himmelspalatset Tiangong, för inom kort är det den enda rymdstation som finns på himlavalvet, då den rysk-amerikansk-europeiska ISS pensioneras utan att ersättas. Akademiskt samarbete med spetsuniversitet i Kina är givet, med flitigt utbyte av doktorander och andra studerande. Joint ventures mellan svenskt och kinesiskt näringsliv är det som i praktiken stimulerar framväxten av ny teknik.

Säkerheten då? Den är och måste vara oberoende av geopolitiska låsningar av det slag vi har i dag. USA är ett minst lika stort «hot» i det avseendet, och landet har aldrig dragit sig för att stjäla teknik när tillfället har uppenbarat sig. Bara det att de naiva swedistanerna har betraktat USA som en «vän» och därmed gett full insyn i allt, utan rimlig anledning.

Det är trots allt USA som har ett öra mot alla våra informationssystem, inte Kina. Idealt har vi inga sådana sårbarheter alls, vilket är en av de möjligheter som ges av att fördela riskerna och chanserna på flera aktörer istället för att låsa in sig i ett givet system.