Kategori: Europa

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Politik Ryssland Taiwan USA

Världskriget inleds

Som en vår tids Nostradamus beskrev jag i tiotalets sista skälvande dagar hur det svåra tjugotalet skulle komma att gestalta sig, med en allt kraftigare uppladdning stormakterna emellan, följt av lågkonjunktur, hög arbetslöshet, polarisering, pandemi och allsköns elände. Bara dagar senare inträffade pandemin, och inom loppet av några år har de flesta förutsägelser infriats.

Inte nödvändigtvis i den ordning som skissades – kristallkulan är suddig – men i principiella drag ser vi hur denna uppladdning nu börjar anta en urladdningsfas, med början i Ukraïna och fortsättning i Iran och Mellanöstern. Judestaten tar samtidigt tillfället i akt att invadera Libanon, och därmed är tredje världskriget redan ett faktum, då det involverar sammanlänkade konflikter och ett allt större antal länder på minst tre kontinenter.

Väpnad konflikt råder ännu inte i Europa, utan striderna begränsas till det ryska inbördeskriget i Ukraïna. Icke desto mindre har Europa fört krig mot Ryssland i politisk och ekonomisk mening i fyra år vid det här laget, samtidigt som man nu inleder väpnade attacker mot ryska civila fartyg på Östersjön – en modern form av statlig piratverksamhet som underminerar navigeringsfriheten och slutligen kan tända gnistan för en större väpnad konflikt.

Washingtons och Tel Avivs oprovocerade angrepp mot Tehran resulterade i skurar av robotar mot samtliga länder i Mellanöstern, nämligen de som härbärgerar amerikanska militärbaser. Därtill stängde Iran i försvar av Hormuzsundet för alla fartyg andra än kinesiska, vilket yttermera eldar på konflikten.

I denna konflikt förser Ryssland Iran med signalspaning, medan Kina har en mer undanskymd roll i båda krigen. Men Kina kan snart komma att bli en mer aktiv aktör, nämligen om dess intressen hotas. Dessutom kan Beijing ta tillfället i akt att nu i april återbörda Taiwan till moderlandet, då jänkarna än en gång går ned sig i evighetskrig i Mellanöstern – skillnaden mot förr är att Kina nu har kapaciteten.

Om så sker kan Japan engagera sig militärt i konflikten, i enlighet med vad Takaichi Sanae yttrade efter att ha svorts in som premiärminister. Det leder i sin tur till krig mellan Kina och Japan, vilket med automatik drar in USA i handlingarna, i egenskap av Japans avtalade beskyddare. Därmed är världskriget vidgat till en östlig scen.

Det stormoraliska Bryssel kommer samtidigt att utfärda en skur «sanktioner» mot Kina, men får genast som svar en hög exportkontroll på viktigare produkter som Europa är beroende av. Europas ekonomi tvärnitar, och som resultat skickar Storbritannien och Frankrike en «armada» till Sydkinesiska sjön för att bistå USA och Japan i dess krig mot Kina. Ja, till och med krigsminister Pål i Kristerssons moderatregim skickar HMS Karlskrona för att symboliskt lägga sig i det kinesiska fortsättningskriget!

Ryssland ställer sig med automatik på Kinas sida, och det lär bli osedvanligt varmt i Tokyo. Även Vietnam sällar sig till Kina, medan Sydkorea intar en neutral position. Gim Jeongeuns Nordkorea får tillfälle att ge igen för tidigare japanskt förtryck, och ställer sig således på Kinas och Ryssland sida. Hur Asean och enskilda länder som Thailand agerar återstår att se, det är inte självklart att de tar USA:s parti.

I Europa brakar helvetet löst när skärmytslingar på Östersjön småningom resulterar i eskalerande väpnad konflikt. Sverige får nu notan för sin aggressiva hållning och för att ha övergett neutraliteten, men värst blir det nog för de forna sovjetiska baltstaterna, vars höga svansföring nu förbyts i svansen mellan benen.

Europeiska Sovjetunionen riskerar att implodera, då Ungern och Visegrad-länderna inte vill gå i krig mot Ryssland. Det blir USA-marionetten Tyskland under Merz som får låta Wehrmacht tåga mot Moskva, i de villigas koalition eller vad man nu kallar det. Frankrike och Spanien ställer sig vid sidan.

Ytterst används kärnvapen, och inte i särskilt begränsad mening. Sådan är Rysslands kärnvapendoktrin, att om landets existens står på spel, kommer man att nyttja vapnen. Tre svenska storstäder pulvriseras, då Sverige ju är stridande part i Nato. Hundratals städer på kontinenten erfar samma öde, likväl som ett stort antal ryska städer.

Huruvida detta armageddon sprider sig till USA och Asien återstår att se, men under alla omständigheter är Europa den givna förloraren i detta scenario. För det har vi att tacka Uschela von der Liar, skatan Kallas och en rad europeiska länders ledargarnityr, inte minst den skogstokiga svenska moderatregimen under Kristersson. Det är nu begreppet liten hund med stor hunds attityd förkroppsligas och omsätts i dess givna konsekvenser.

Kategorier
Europa Kina Liberalism Politik Teknik

Ropen skallar: elbil till alla

Moderatregimen tog ju bort bonus malus-systemet för bilar, eller rättare sagt behöll malus-taxeringen och eliminerade bonus-avdragen. Kristerssons junta sade även ja och amen till att införa strafftullar på kinesiska elbilar i EU, med det kombinerade resultatet att försäljningen av nya elbilar störtdök.

I elfte timmen introducerar regimen nu en smula valfläsk i form av en «elbilspremie» motsvarande 1 300 kronor per månad, förutsatt att man bor på landet och att hushållets inkomst är lägre än 80 % av medianinkomsten. Maximalt kan man erhålla 46 800 kronor i bidrag.

Flott, men då ska man begrunda vad elbilar hade kunnat kosta om regimen och Bryssels diktatur inte hade snedvridit marknaden med vidrig protektionism på falsk grund, nämligen den att Kina «subventionerar» sin bilindustri. Den subventionen, som syftade till att stärka den inhemska industrin och ge incitament till utbyggnad av laddinfrastruktur, upphörde nämligen redan 2019, då ett antal vinnare hade utkristalliserat sig och man hade uppnått moment i omställningen.

Europeiska Sovjetunionens avskyvärda merkantilism har således det enda syftet att skydda den döende europeiska bilindustrin, i praktiken ge den några år till innan den blir helt irrelevant på marknaden. Sådan protektionism är som att pissa i sängen: det blir varmt och gott ett kort tag, men sedan blir det kallt, vått och äckligt.

Vad man borde ha gjort istället är att kopiera Kinas metod och därmed införa en industripolicy i syfte att snabba på övergången till elbilar och annan grön teknik. Men man gör tvärtom genom att ta bort alla incitament och att kraftigt fördyra för konsumenten. Det ska vara svindyrt att vara europé!

Miljöpartiet ger sig också in i frågan genom att kritisera moderatregimens elbilspremie. Man menar att den borde komma alla till del, och inte bara lantbor. Det har man ju rätt i, men även ekoterroristerna bortser från den allra enklaste lösningen för att snabbt öka andelen elbilar i den svenska fordonsparken: att häva strafftullarna och införa frihandel.

Betrakta till exempel en kinesisk BYD Haibao 06 EV (海豹, säl), som i sitt grundutförande kostar 109 000 renminbi i Kina. Det är i svenska pengar räknat 146 213 kronor, exklusive skatter, avgifter och pålägg.

Naturligtvis kan den aldrig bli riktigt så billig i Sverige, men när man först lägger på tio procent tull (🤦🏼) för kinesisk grön teknik ökar priset till 160 834 kronor. Ytterligare 17 % additiv strafftull (🤦🏼) höjer priset till 185 691 kronor. Handlaren ska förstås ha sitt courtage, och därefter ska staten röva dig på 25 % moms och en skur andra avgifter och skatter med progressiv verkan på strafftullarna (🤦🏼).

Därmed hamnar BYD Haibao 06 EV i samma prisklass som en Volvo EX för 429 000 kronor, eller nästan tre gånger dyrare än det ursprungliga priset (🤦🏼). Som plåster på såren kan man få rabatt i form av moderat CP-elbilspremie, med resultat att bilen «bara» blir 2.6 gånger dyrare än fabrikspris.

Så här kan vi förstås inte ha det, utan om man menar allvar med «omställningen» till grön teknik och så vidare, måste importen från Kina släppas helt fri. Protektionism kan inte lösa Europas mångahanda problem, utan de måste angripas genom att tackla elpriserna, energikrisen, den enorma byråkratin, den ickefungerande inre marknaden och en lång rad andra parametrar.

Var är det parti som lägger förslag i denna riktning, i verklighetens domäner? Denna dimension saknas helt i debatten, men är den enda framkomliga lösningen för den som menar allvar med «omställnings»-tugget. Allt annat är fluffig valretorik utan relevans.

För min del blir det en tullfri BYD, eller en gammal dieselbil som sprutar ut så mycket skit som möjligt.
Kategorier
Europa Politik Ryssland

Navigeringsfriheten i Östersjön

Ofta talas vitt och brett om att upprätthålla den så kallade navigeringsfriheten, men då i farvatten långt borta från oss. Det är då den amerikanska skurkregimen som uttrycker sig sålunda för att få ett alibi att vistas med krigsfartyg i Taiwansundet, där «navigeringsfriheten» helt enkelt inte är hotad av andra än möjligen USA självt.

Nu kan emellertid vara hög tid att skifta fokus och världsdel, då aktörer i Östersjön allt oftare ingriper mot andra länders fartyg. Senast är det den svenska moderatregimen under ägghuvudet Carl Bohlin, «statsmannen» som aldrig var, som har fått för sig att man kan åsidosätta sagda navigeringsfrihet gentemot vad man tror är ryska fartyg under falsk flagg.

Man åberopar bland annat Ukraïnas «sanktionslista» över fartyg i den ryska så kallade «skuggflottan», men den har inget som helst internationellt rättsligt värde och är ingenting som faller under svenska myndigheters agerande. Det är inte heller ett krigsfartyg, och lasten är inget annat än spannmål, en civil produkt som inte har någon som helst bäring på nationell säkerhet, miljö eller andra faktorer.

Regimmyndigheterna motiverar även tillslaget med att spannmålet ska utgöra en «stöld» på Krim, men Krim är alltså ryskt territorium vad den svenska idiotregimen än inbillar sig – det är ett rent svepskäl som inte passar sig i myndighetsutövning. Den svenska moderatstaten är inte heller polis, åklagare och domare i dylika tvister, om de skulle existera, och har alltså ingen som helst rätt att ingripa mot ett fraktfartyg.

Fartyget är däremot i sin fulla rätt att trafikera internationellt vatten, och det svenska idiotmyndigheter håller på med är inget annat än trams. Det är att göra sig själv till aktör i kriget, och drar således till sig potentiella hämndaktioner från rysk sida. Det är att äventyra svenska folkets säkerhet.

Det är för övrigt inte första gången adrenalinstinna kretiner till snutar bordar ryska fartyg, bara för att senare tvingas retirera. Släpp båtjäveln!

M/S Caffa, på väg till Sankt Petersburg med spannmål när den svenska CP-kustbevakningen ingrep.
Kategorier
Europa Kina Liberalism Politik USA

Koerciv folkrätt

Trumps löfte om att inte starta några krig eller agera för regimskifte tycks ha vänts i sin motsats, och man måste då fråga sig varför. En uppenbar möjlighet är att presidenten, nu som förr, mest är en marionett som kontrolleras av aktörer bakom kulisserna, eller kanske av den mer bellikose Rubio.

Men en annan hypotes är att målen är indirekta och tjänar ett högre syfte, nämligen att kontra Kina. Interventionen i Venezuela var uppenbart av det slaget, då man motiverade tillslaget på det mest löjliga vis om landet som källa till narkotika, då verkligheten är så beskaffad att den mesta narkotikan kommer från Colombia och Mexiko, medan Venezuela blott tillför rännilar.

Samtidigt har Kina intresse av att utvinna Venezuelas massiva reserver av svårhanterlig råolja och därtill få ett allt starkare fotfäste i landet och på kontinenten. Just den utvecklingen vill Washington inte se, varför man plockar bort Maduro och installerar en marionettregim. Som bonus tar man hand om oljan i Kinas ställe.

Hur är det då med Irans olja? Jo, inte mindre än åttio procent av den går på export till Kina, varför vi har samma motiv som i Venezuela, att hämma Kinas tillförsel av fossila bränslen. Men Kina har också ett politiskt intresse av att hålla Tehran vid någorlunda god vigör för att kontra USA i regionen.

Det hindrar inte att de gängse motiven är del av agendan, exempelvis att bistå den sionistiska folkmördarstaten eller att understödja iranska folket att skaka av sig en islamistisk regim. Men det är uppenbarligen inte huvudsaken, eftersom man på samma sätt som i Venezuela nöjer sig med luftangrepp och precisionsattacker mot ledargarnityret.

Däremot är det motivet allenarådande i det idealistiska Europa, där man på sina håll nu dammar av tanken på en «ny» folkrätt av mer koercivt slag, det vill säga hederlig gammal bombliberalism i ny skepnad. Med en sådan «koerciv folkrätt» vill man mer handgripligen ta sig an regimer av olika slag, just på det vis som Trump har gjort två gånger på kort tid.

Men å ena sidan kan man inte ha en egen folkrätt eller ens en egen tolkning av den befintliga, utan det är en sak just för FN och det internationella samfundet. Det är själva poängen med folkrätten att i stort sett alla nationer i hela världen godtar den som rättsligt bindande dokument, det vill säga en konvention.

Men om Europa hittar på helt egna definitioner av folkrätt, eller för den delen mänskliga rättigheter, är det ingen annan än européerna själva som tar dem på allvar. Sådana konstruktioner saknar vidare all juridisk legitimitet i internationell rätt, och kan alltså aldrig motivera angrepp mot andra länder.

Rationalen för en sådan «koerciv folkrätt» är att Iran är en så hemsk regim att det är motiverat att gripa in och befria folket från tyrannin. Man kan visserligen sympatisera med tankegången, men det är i grunden bara ännu en variant på temat «vårt system är överlägset» samt «vårt system är universellt giltigt», där systemet kan växla mellan kristendom, demokrati eller egentligen valfri -ism – ävan nazister och fascister närde sådan hybris.

Om vi kan ha den uppfattningen, kan alltså företrädare för andra system också ha det. Man legitimerar på så vis andra potentater att på samma sätt som Trump avlägsna figurer som representerar andra system och värderingar, under devisen att vi ju har rätt och de fel. Putin har just fått ett argument för att skicka en skur Iskander mot Zelenskyjs gömställe (som man givetvis känner), vilket tidigare var otänkbart just på grund av folkrätten.

Även moderatjuntan och stassmister Kristersson gaggar om den «traditionella folkrätten», och menar att det snarare är resultatet som kommer att avgöra hur bombningen av iranska skolbarn kommer att tolkas i historieböckerna. Men om den tidigare historien är en pålitlig vägvisare, kommer resultatet att utebli, och vi får samma kaos som i Irak, Afghanistan och en lång rad andra länder som USA har invaderat och destabiliserat genom åren.

Till det kaoset hör inte minst ett nytt lämmeltåg av sociala turister från Mellanöstern, denna gång från Persien. Konflikten tar de förstås med sig, och därmed kommer vi att befinna oss i ett sämre läge än tidigare. Historien upprepar sig.

Gordon Chang är förstås galen, men rapporten i övrigt är saklig.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik USA

Kinamaxxing

Tysklands diktator Friedrich Merz är den n:te ledaren på rad som under kort tid har avlagt besök i Beijing i syfte att hedga mot den amerikanska regimen och dess handelskrig mot hela världen. Tidigare har vi bland andra sett den brittiska diktaturens Keir Starmer, Sydkoreas I Jaemyeong, Frankrikes Emmanuel Macron och Kanadas Mark Carney på besök i Förbjudna staden, ett tecken i tiden på nyordning.

Kontrasten kunde inte vara större, jämfört med situationen för en rad år sedan, då Tysklands rabiata miljöfascist Annalena Baerbock egenhändigt pajade relationen med Kina genom att mucka gräl med Beijing, eller då Kanadas pajas Justin Trudeleau kidnappade Huaweis finanschef Meng Wanzhou på amerikanska regimens begäran samt tog sig onödigt hög ton mot Zhongnanhai i en lång rad frågor.

Sedan dess har Kanadas nye ledare nyktert konstaterat att en ny världsordning råder, medan Tyskland bittert har fått erfara industridöden i kölvattnet av pandemin och den psykotiska fixeringen vid inbördeskriget i Ukraïna, men framförallt som en konsekvens av Baerbocks och andras Energieselbstmord då man lade ned kärnkraften och trodde sig kunna leva på vindkraft.

Extra svårt att leva på vind och vatten samt «ställa om» blir det om man samtidigt inför höga strafftullar på kinesisk grön teknik som vindsnurror och elbilar. Förvånad ska man inte heller bli över att det då kommer något slags reaktion på andra sidan den eurasiska kontinenten, och följaktligen har vi sett den tyska överkapaciteten på bilar korrigeras genom drastiskt minskad export till Kina.

Pimmel Merz hoppas således kunna reparera de ansträngda relationerna och bryta ny mark, då den hopplösa situationen med Trump i USA inte ser ut att förbättras under överskådlig tid. Men om han vill ha större åtkomst till den kinesiska marknaden, kunde han ju börja med att övertyga partikollegan von der Liar att skriva under det investeringsavtal som är vilande sedan 2020, då Bryssel höttade finger mot Beijing angående de sociala reformerna i Xinjiang. Nu kunde vara en god tid att inse att den sortens inblandning i Kinas inre angelägenheter helt enkelt inte passar sig, och att man inte längre har något som helst övertag.

Detta kineseri från en strid ström av världsledare har sin motsvarighet bland generation Z, som trendar med Chinamaxxing på sociala medier. Man har tagit till sig kinesisk kultur som aldrig förr, och man kan nog konstatera att den sortens vogue är intermittent återkommande sedan åtminstone 1700-talet.

Det man kan notera är att ju yngre generation, desto mer positiv inställning till Kina, medan äldre generationer behåller sin gubbsura min oförändrad. Man kan tänka sig att ungdomar funderar över den våldsamma och direkt hatiska antikinapropagandan, och ser att den inte verkar ha någon koppling till verkligheten, samtidigt som man ser hur det labila Väst beter sig som ett dampbarn.

Kina framstår därmed som ett stabilt och tekniskt spännande land med en framtid, till skillnad från ett Väst i förfall och besatt över upprustning och krig. Att man dessutom har en spännande kultur som spänner sig flera tusen år i tid bidrar till att göra Kina sexigt i tiden.

Detta är i och för sig Kinas sekel, varför denna trend inte är överraskande, utan snarare förväntad. Själv har jag kinamaxxat i ett par decennier nu, och kan med gott samvete hävda att jag har fått rätt i det mesta. Det har gett idel mersmak att dyka in i denna spännade kultur.