Kategori: Europa

Kategorier
Europa Politik

Efterblivet land på efterbliven kontinent

Snart fyra år efter den borgerliga moderatregimens maktövertagande står vi och stampar på samma fläck, med elpriserna återigen på agendan. Men den här gången är det främst Norrland som får sig en knäck, på grund av att statselen (Vattenfall) vill kränga el till finnarna hellre än att leverera till svenska folket.

På samma sätt som vi i söder får subventionera danskarna och tyskarna, som ju inte vill ha kärnkraft, får svenska folket nu bekosta finnarnas elkonsumtion. Elområdena är fortfarande kvar, eftersom statselen struntar i att åtgärda överföringsproblemen och hellre prioriterar utbyggnad utomlands.

Dessutom höjer eloligarkerna naturligtvis diverse «avgifter» till ockernivåer, vilket yttermera belastar folket samt inte minst sätter fart på inflationen, då all produktion bygger på elkraft. Busch-regimen lovade som bekant att bygga ut kärnkraften, men besluten togs långt om länge, är extremt blygsamma och alltjämt har ingen spade satts i marken. På samma tid hade man uppfört en rad helt nya verk i Kina, Japan eller Sydkorea, medan dylika infrastrukturprojekt här tar decennier i anspråk.

Vi har inte den tiden, om vi vill ha den minsta möjlighet att återigen komma på banan och kunna konkurrera med Östasien och USA. Det är inte bara folket som rånas på sina hårt beskattade slantar när «det är kallt och inte blåser», utan näringslivet går på knäna och slås ut, med avindustrialisering som följd.

Det är inte längre pandemi, men ett problem som har bitit sig fast sedan den tiden är brister i butikerna, på samma vis som i den gamla Sovjetunionen. Ena veckan är det brist på kaffe, den andra på ägg, och konstant på nötkött eftersom det är finansiellt riskabelt att producera i osäkra tider med höga elkostnader och en alltigenom rödgrön politikerklass som är direkt fientlig mot animalisk produktion.

Under moderatregimens tid har i princip allt blivit dubbelt så dyrt, då notan för tiondet till Ukraïna, upprustningen och migrationseffekterna ska betalas. Hundratals miljarder plöjs ned i krig, men inget alls till forskning och utveckling, infrastrukturprojekt eller annat som direkt berör svenska folket.

Samma levnadskostnadskris kan skönjas över hela kontinenten, som har samma problem med övernitisk klimatideologi och fixering vid Kievs inbördeskrig. Det babblas vitt och brett om att göra EU mer konkurrenskraftigt, släppa på den röda tejpen och minska byråkratin, men absolut ingenting händer annat än att nya policydokument sprutas ut och nya tariffer införs mot kinesiska och andra produkter som skulle kunna underlätta européernas ansträngda ekonomi.

I likhet med Sovjetunionen dras tumskruvarna dessutom åt det fria ordet, när censuren ökar och läggs som en våt filt på den europeiska debatten, med en lång rad överstatliga lagar på området. Moderatregimen följer efter med motsvarande nationella inskränkningar, istället för att montera ned sossesamhället och stärka yttrandefriheten.

Fyra år senare står man beredd att gå till val på… samma vallöften som man då gav men aldrig uppfyllde, medan den rödgröna oppositionen pekar på just dessa ouppfyllda vallöften och lovar att åtgärda problemen. Samma visa om och om igen, alldeles för mycket pladder och ingen handling alls blir resultatet, alldeles oavsett vem som vinner makten. Man förvaltar bara det befintliga.

Det blir ingen skillnad denna gång heller, utan samma problem kommer att manifesteras i detta efterblivna land på denna efterblivna kontinent även under nästa mandatperiod. Problemet går inte att lösa, eftersom den politiska strukturen inte medger det. Bara en revolution av något slag skulle kunna rädda Sverige och Europa från säker nedgång och slutligt fall.

Busch-regimens elpolitik blev ännu ett politiskt haveri.
Kategorier
Europa Kultur Politik Ryssland USA

Olympiska skämtspel

Slår man på teven – i bildlig mening – möts man av något som mest liknar distriktsmästerskapen i curling. Varpa, skidskytte och sådant är ju nationalistiska statstelevisionens paradgrenar, medan intressanta sporter som freestyle nobbas benhårt. Ändå är det där de flesta medaljerna ligger.

Nå, man får väl följa Gu Ailings andra sejour i olympiska spelen, nu åter som företrädare för Kina snarare än USA, via andra kanaler. Men frågan är om det verkligen finns så mycket mer att se, givet den tunga våta politiska filt som ligger över spelen?

Judarna buades naturligtvis ut under invigningen, och man undrar förstås varför en folkmördarstat som Israel tillåts delta när man så benhårt stänger ute Ryssland år efter år. Jänkarna buades dock inte ut, men däremot deras politiska företrädare i form av vicepresident Vance – en märklig differentiering i hur man skiljer mellan idrottare (eller «atleter» som de kallas i statsteve) och politiker beroende på land.

Olympiska spelens grundtanke, under antiken såväl som i modern tid, är att det ska vara en sammankomst för förbrödring, en tid då man lägger ned vapnen. Det rimmar illa med alla de bojkotter och exkluderingar vi har sett under lång tid, från OS i Moskva 1980 fram till våra dagar.

Av någon anledning är det alltid Ryssland som utesluts när man råkar ha en militär drabbning, medan USA förstås kan invadera halva världen och ändå alltid komma undan. Effekten blir bara att spelens värde degraderas, och att det mest liknar skämtspel under västlig kontroll.

Ty vad är egentligen ett guld värt, när de bästa ändå inte får ställa upp? Betänk att Ryssland var andra bästa nation i hemmaspelen i Sochi 2014, innan man hamnade i onåd på grund av dopning och militära äventyr. Framförallt är det medaljer i ishockey, längdskidor och konståkning som mest blir till PVC-plast när ryssarna inte medverkar.

Till Milano och Cortina d’Ampezzo skickar Ryssland och Vitryssland totalt tjugo (20) idrottare (eller «atleter» som de kallas av gen Z), att jämföra med 212 under spelen i Beijing 2022, då under ryska olympiska kommitténs vimpel snarare än ryska federationens. Man blev ändå nionde bästa nation.

Resultatet blir att de italienska spelen blir ljumma, avslagna och ointressanta, och att de guld Sverige och andra nationer tar faktiskt inte betyder så mycket. Det är bara statstelevisionens kommentatorer som jublar, medan vi andra förmodligen väljer att spendera tiden på något annat.

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik USA

Pragmatisk världsordning

Big Brother Keir Starmer, den brittiske Ingsoc-ledaren, slog häromdagen en koutou (叩头) inför kejsar Xi i Beijing, till massiv inhemsk kritik. Dels för att audiensen var kortare än en halvtimma, men framförallt för att han var så undfallande och inte alls levererade en sedvanlig uppsträckning i fråga om «mänskliga rättigheter» och dylika spörsmål.

Det har ju varit kutym sedan länge att det «värdebaserade» Väst missionerar sin ideologi, oavsett om denna är kristendom eller demokrati, och mer eller mindre läxar upp makter man vill göra business med, en sedvänja kineser och andra finner ytterligt märklig men icke desto mindre låter fortgå för spelets skull. Det betyder i praktiken inget annat än att västledare får tillfälle att godhetssignalera en smula.

Samtalsämnen saknas annars inte, exempelvis fallet kring publicisten Li «Jimmy» «Lai» «Chee-Ying» Zhiying (黎智英) och dennes samhällsomstörtande verksamhet i Hongkong. Kopplingen till Storbritannien är här att Lai har brittiskt medborgarskap, och att Hongkong är en forna kronkoloni som man fortfarande ämnar lägga näsan i blöt kring.

Xinjiang är ett annat område man har rotat i, med bisarra anklagelser om «folkmord» utan någon som helst täckning annat än spridda «vittnesmål» från uiguriska gråterskor i den självständighetsivrande diasporan. Här anordnade London en «tribunal» för att fastställa något slags skuld utan minsta rättslig tyngd, samtidigt som man gemensamt med EU drämde till med en packe «sanktioner» mot kinesiska medborgare som man ansåg vara skyldiga till sagda «folkmord».

Det är en del av det sedvanliga uppläxandet av världen utanför Väst, men man gjorde stora ögon när Kina svarade reciprokt genom att sanktionera motsvarande figurer i EU och Storbritannien, bland annat en handfull parlamentsledamöter. Därmed frös förbindelserna med Beijing till is, och Bryssel valde att inte ratificera investeringsavtalet CAI, medan britterna påbörjade en intensiv vedergällningskampanj omfattande avveckling av kinesiska projekt med mera i Storbritannien.

Kinanojan tog sig senast uttryck i hetlevrad kritik kring en ny ambassad i centrala London, en konsolidering av fem mindre byggnader till en större. Kritiken kom inte från säkerhetstjänsten, som inte hade något att invända, utan från kinafientliga medier och politiker med underliga argument kring «spioneri» (spioneri bedrivs inte från ambassader numera) och potentiell åtkomst till fiberkablar under ambassaden.

Men Starmers besök i Beijing sammanfaller med det slutliga godkännandet av ambassadbygget, samtidigt som parlamentsledamöterna tas bort från den kinesiska sanktionslistan. Man låter udda vara jämnt och drar ett streck i sanden, med innebörd att man tinar upp relationerna och återupptar tråden där den senast avbröts.

Starmer påbörjade den ambitionen innan Trump skakade omvärlden, men USA:s förändrade utrikesdoktrin har påskyndat förloppet. Beijing har samtidigt sett en strid ström av europeiska ledare på besök i samma syfte, att hedga mot USA. Till och med Sveriges utrikesministrinna Stenergard har snappat upp denna nyordning och raskt hoppat på tåget, med ungefär samma ambition och inriktning.

Det är ytterligare tecken på hur en ny världsordning är under uppsegling, eller rent av redan förhandenvarande. Realpolitiken gör en storstilad återkomst då USA plagierar Kina och låter pragmatismen råda snarare än principer. Europa har inte så mycket annat val än att följa denna ordning, eftersom man inte sätter dagordningen.

Och det är en välkommen nyordning. Här har länge framförts kritik mot den bisarra värdegrundsbaserade politik Bryssel, Europa och Sverige bedriver, inte minst gentemot utlandet. Den har ingen som helst effekt, utan är snarare skadlig i en tid då Europa inte längre har världsherravälde och inte har någon som helst kraft att lägga bakom orden.

Skadan ligger dels i att förarga och alienera samarbetsparter, inte bara Kina och större makter mot vilka man visar agg, utan även när man ständigt och jämt ska läxa upp Afrika i samband med handel och andra utbyten. Resultatet är helt enkelt att kontrakten går till Kina, som gör ren business och inte befattar sig med mänskliga rättigheter, facklighet, *2SHBTQIAP++ och en miljard andra fullständigt irrelevanta parametrar.

Det är så Kina har byggt upp sin makt, med handel och andra utbyten, medan Europa under samma tid har förfallit och halkat efter. USA har observerat, och dragit slutsatsen att man måste förfara på samma pragmatiska vis, men till skillnad från Kina även med vapenmakt om så krävs.

Sent omsider vaknar även Europa upp och befinner sig yrvaket i en ny tid, i en ordning där principer och «värden» har betydligt mindre roll att spela. Nu gäller det istället att slåss om resurserna, ha multipla kanaler, inte lägga alla ägg i samma korg samt hedga med så många aktörer som möjligt för att inte blotta sig för utpressning.

När till och med det «allierade» USA hotar europeiskt territorium samt i övrigt beter sig fientligt, är det den enda möjliga vägen framåt, och det är av det skälet vi ser Starmer, Carney med flera avlägga visit i Beijing, utan att leverera en spottloska till motparten och utan att läxa upp vederbörande, utan i syfte att säkerställa stabila relationer med världens andra supermakt. Gott så.

Kategorier
Ekonomi Europa Indien Politik

Blaha-avtal med Bharat

Frihandel är alltid bra, och därför är det utmärkt att EU nu har slutit ett frihandelsavtal med Indien. Det tog ju bara tjugo år att mejsla ut avtalet, vilket för Europeiska sovjetunionens vidkommande är ganska raskt. Och givet att EU inte har frihandelsavtal med USA, Australien eller Asean, är det nästan chockerande att man har kunnat enas med en annan sovjetekonomi om frihandel.

Frihandelsavtal med Kina har EU sedan tidigare, även om det fördjupande investeringsavtalet CAI ligger på is sedan 2020 – det är riktigt illa. Även med Ryssland har EU faktiskt frihandelsavtal, men hur det efterlevs i praktiken under nuvarande sanktionsregim och ekonomiska krigföring är inte gott att veta; det är i princip upphävt på grund av inbördeskriget i Ukraïna.

Och i denna observation ligger problematiken med det avtal man nu har tecknat med Indien, ty landet är i ständig fejd med grannlandet tillika kärnvapenmakten Pakistan, riktigt om vad vet ingen. Senast föregående år ställde de båda kontrahenterna till med den största flygdrabbningen sedan andra världskriget, men från svensk sida diskuterar man ändå att exportera JAS-39 Gripen till Naidili.

Avtalet rymmer nämligen inte bara handel, utan även en del närmanden kring säkerhetspolitik. Givet att Indien har gamla och stabila vänskapliga band med Ryssland, samt importerar mängder med rysk olja, riskerar det att småningom leda till frågetecken i relationen. Indien har likt Kina inga egentliga allierade, utan söker samarbete med alla, inte minst Kina självt under dessa tider av handelskrig.

Bryssel menar emellertid att avtalet är en signal till både Kina och USA, men frågan är vad den signalen egentligen innebär. Bharat är inte parat att ersätta Kinas produktions- och logistikkedja, och infrastrukturen i landet lämnar mycket i övrigt att önska i jämförelse med den extremt välfungerande kinesiska motsvarigheten.

Hindustanerna har inte heller riktigt samma köpkraft som kineserna, varför tanken om Indien som exportdestination för europeisk bilindustri mest blir teoretisk. Den indiska medelklassen är alldeles för liten och svag för att göra skillnad, och man lär hellre handla kinesiska elbilar än dyra europeiska schabrak.

Riktigt vad Indien har att erbjuda EU är inte heller klart, annat än råvaror för läkemedel och vissa enklare läkemedelsprodukter. Tillverkningsindustrin är helt efterbliven i jämförelse med Kinas, men man kan möjligen finna vägar att etablera europeisk industri i landet för kortsiktig vinning – avindustrialiseringen i Europa är ju annars det förhandenvarande problemet på vår kontinent.

EU har mycket att erbjuda Indien, men frågan är hur stor marknaden egentligen är. Förvisso är folkmängden stor, men för exempelvis europeisk export av vin och annan alkohol krymper den marknaden genast till en sjundedel, då få indier dricker alkohol och då alkohol är förbjudet i en del delstater. Europeisk lyx har samma problematik som bilindustrin att indierna saknar köpkraft, och de som har råd kunde inte bry sig mindre om nuvarande tullar.

Tillkommer så att det kommer att ta närmare ett decennium i anspråk att ratificera och fullt ut implementera avtalets mångahanda punkter. De här megadokumenten är så proppfulla av undantag och sovjetbyråkratiska reglementen att man näppeligen kan tala om frihandel i traditionell mening; handeln är reglerad, inte fri.

Kategorier
Europa Kina Politik USA

Kanada släpper sargen

Ottawa har nyktrat till sedan den illiberale diktatorn Trudeleau avgick efter ett fullständigt fiasko som premiärminister. Numera regerar Mark Carney, med en plattform som är diametralt motsatt den tidigare, enkannerligen med avseende på relationen till Kina.

Carney var nämligen i Beijing nyligen för att reparera de frostiga relationerna samt underteckna en lång rad handelsavtal. I ljuset av ett allt mer oberäkneligt och aggressivt USA tar Carney positionen att man måste söka samarbete med fler aktörer för att hedga, istället för att måla in sig i ett hörn och lägga alla ägg i den amerikanska korgen.

I praktiska termer innebär avtalet att Kina kan börja exportera en alltjämt ganska beskedlig mängd elbilar till Kanada, medan Kina i gengäld sänker tullarna på rapsolja och andra grödor. På sikt kommer Kina därmed att etablera sig på den nordamerikanska marknaden i Kanada och Mexiko, vilket är ägnat att reta upp den brandgule mannen i Vita huset.

Trump svarar således omedelbart i vredesmod med hundra procent strafftullar mot Kanada, men det är tveksamt om det får någon effekt att tala om. Kanadickerna är hjärtligt trötta på storebrors mobbning, och orienterar sig allt mer mot EU och Kina som samarbetspartner. Det är en korrekt hållning, och Rosenbad borde låta sig inspireras.

Paranojan för Kina måste släppa, och i ljuset av vad som nyligen har timat kan man inte behandla Beijing efter andra premisser än andra stormakter. Särskilt små och medelstora länder har att navigera mellan dessa större makter, utan att gravitera allt för mycket mot någondera parten. Det är läxan vi har lärt under det senaste året, att även det förment goda USA kan anta formen av ondskefullt imperium, i själva verket den mest träffande beskrivningen av landet i historisk sammanfattning.

Dikotomin öst–väst är därmed upphävd, och det rätta förhållningssättet är att betrakta stormakter överlag med vänlig misstänksamhet, samt att fördela sina investeringar med maximal bredd. USA kan för all del införa sina strafftullar, det kommer i slutändan bara att drabba amerikanska konsumenter och amerikanskt näringsliv. Vi kan från och med i dag dödförklara den amerikanska bilen, vilket är litet av en ironi med tanke på att bilen är synonym med USA.

Den resan började i och för sig med Japans och Sydkoreas insteg på marknaden, som man numera dominerar. Kinas dominans på elbilar innebär således dödsstöten för inte bara Detroit, utan faktiskt även München, eftersom Bryssel inte tycks kunna kamma ägget och komma ur sin protektionistiska hållning och sovjetbyråkrati.

Men Carney har alldeles rätt i att den gamla ordningen inte återkommer, utan man får slicka sina sår och raskt gå vidare. Kanada går vidare, och nu gäller det för Europa att göra samma sak, att släppa det krampaktiga taget om sargen och komma ut på rinken som en målmedveten aktör som tar för sig.