Kategori: Europa

Kategorier
Europa Politik Ryssland

Pyrande världskrig

Första världskriget pågick i fyra år och tre och en halv månad, medan det ryskukraïnska inbördeskriget nu räknar fyra långa år med samma slags utnötningskrig längs en orörlig front. Det mesta talar för att konflikten kommer att överträffa första världskriget i tid, om än inte i omedelbara mänskliga förluster.

Och även om de stridande parterna bara är två till antalet, är det i övrigt nästan samma parter involverade som i första världskriget, med främst ekonomisk krigföring som ingrediens. Ett bisarrt undantag är dåtilldags neutrala Sverige, som under Kristerssons moderatregim har mopsat upp sig och för sig med stormaktsambitioner.

Tiondet till Ukraïna uppgår för närvarande till 128 miljarder kronor, händelsevis nästan exakt den summa högerregimen har tagit ut i lån för att finansiera sina märkliga krigsäventyr i Poltava. Man skjuter notan för krigsminister Jonsons eskapader på kommande generationer, som har att betala av den ökade statsskulden samt räntor på denna.

Samtidigt har Kristerssons regim kört landet i diket i övrigt, med ökad arbetslöshet, levnadskostnadskris och mer eller mindre nolltillväxt. Ladorna gapar tomma, men man ska ändå tokrusta mot en inbillad fiende för närmare fem procent av bruttonationalinkomsten, varvid reformutrymmet i övrigt blir noll och intet. Såvida man inte lånar än mer till valfläsk.

På så vis är även Sverige och övriga Europa offer i det ryskukraïnska inbördeskriget, i så måtto att man har lagt all sin prestige och alla ägg i denna krigskorg. Därmed hamnar man än längre på efterkälken gentemot USA och Kina, för att man har en fix och patologisk idé om att Putin ska få för sig att angripa Nato i ett senare skede… 🤦🏼

I verkligheten har Kreml goda grunder att försvara flanken mot ett Nato som har expanderat kraftigt i östlig riktning, och man har dragit den röda linjen vid Ukraïna. Väst har inte hörsammat denna varning, utan synat Putins kort. Därmed har vi den situation som råder, en geopolitisk strid med Ryssland med Ukraïna som ställföreträdande pjäs.

I verkligheten är Ukraïna förstås ingen «demokrati», och ingen bryr sig egentligen om ukraïnierna. Före inbördeskriget betraktades Ukraïna allmänt som den korrupta autokrati landet alltjämt är, och socialporren i stats- och kommersmedier kring det stackars ukraïnska folket är väl mest att hänföra till alldeles för känslomässigt engagerade och tokpartiska reportrar som statsteves Elin Jönsson med flera.

I verkligheten hade ukraïnska folket kunnat slippa dessa umbäranden, genom att godta Putins krav om att inte låta sig införlivas i Nato. Men på Boris Jonsons och andra västpotentaters inrådan invaggades Zelenskyj i falsk förhoppning om att man kunde «vinna» mot Ryssland med västligt stöd, och därmed beseglades Ukraïnas öde.

I verkligheten kommer Ryssland att härda ut inte bara det tjugoförsta svenska stödpaketet och det tjugonde europeiska sanktionspaketet, utan i praktiken hur många sådana materiella och symboliska paket som helst. Sanktionerna tangerar numera löjets gräns, då rysk ekonomi så att säga är helt fristående från Västs.

I verkligheten tuffar rysk ekonomi på bra, dels för att man har sådana naturresurser som EU saknar (men behöver), och dels för att världen i övrigt, enkannerligen Kina och Indien, kompenserar den förlorade handeln på Väst. I den meningen är konflikten ett pyrande världskrig, då Kina fungerar som ekonomiskt och logistiskt stöd åt Ryssland i civil mening samt vägrar låta sig involveras i Västs skuggkonflikt.

I verkligheten vinner därför Ryssland kriget, och Europa blir då den stora förloraren vid sidan av ett sönderbombat Ukraïna. Europas förlust består i att ha tappat fart och kraft i förhållande till sina två stora konkurrenter på världsarenan, samt inte minst tid som skulle ha nyttjats för att vässa näringsliv samt forskning och utveckling.

I verkligheten står vi i Europa med Svarte petter på hand och rumpan bar, då vår industri har avvecklats och alldeles kommit på efterkälken i förhållande till Kina och USA. Europeisk bilindustri är så gott som död, och samma öde väntar en lång rad andra näringar i avindustrialiseringens, energikrisens och klimathysterins spår.

Det är det priset du får betala för att «stå med Ukraïna» och andra känslomässiga yttringar av intet värde, idealistiskt fluff som är helt avlägsnat från den hårda verkligheten vid fronten. I priset ingår dessutom ukraïnska folkets förlängda lidande samt i slutändan Moskvas seger – men många är tydligen alltjämt övertygade om att det ändå är värt att betala.

Ukraïnas ruiner symboliserar även självförstörelsen av Europa.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Teknik USA

USA motarbetar europeisk censur

Amerikanska regimens vandel på vissa områden vägs upp av mer godartad handel på andra. Till den senare hör att ta upp kampen mot censuren och den växande ofriheten i Europa samt att läxa upp europeiska politiker för sina totalitära tendenser och ambitioner.

Tidigare har man sanktionerat en rad tongivande figurer i det censurindustriella komplexet, bland andra forna EU-kommissionären Thierry Breton, upphovsman till EU:s censurlagstiftning Digital services act, samt i bryska ordalag varnat Europa för att man har beträtt en farlig väg som leder till civilisatorisk utradering.

Med rätta bekymrar man sig för att oppositionspartier och -politiker motverkas och förbjuds i begynnande diktaturer som Tyskland och Storbritannien, och att människor arresteras, bötfälls och fängslas för att ha uttryckt sina åsikter på nätet, ofta av det allra oförargligaste slag. Det är demokratins fundamenta som angrips när man såmedelst hindrar oppositionell verksamhet.

Förespråkarna menar emellertid att man motverkar «hat och hot» och «olagligt innehåll» på nätet, samt erbjuder «trygga rum» för barn och andra. Att man alldeles har missförstått att yttrandefriheten finns till just för att skydda sådant som andra inte vill höra – inte minst hat – har politiker i Europa aldrig förstått, utan tror att det är något slags privilegium som man kan dela ut i valda snitt till befolkningen.

Termen «olagligt innehåll» kan förstås rymma precis vad som helst, och omfattar för närvarande sådant som ryska nyhetssajter som RT och Sputnik, «extrem pornografi» (exempelvis kvinnor som ejakulerar), viss livestreaming som Onlyfans, nazistiska föremål på auktioner och andra evenemang, förnekelse av vissa statligt definierade sanningar samt rent allmänt en bred och svepande palett av förbud mot en lång rad företeelser med variation i olika länder.

Kategorin «olagligt innehåll» kommer med matematisk precision därför att svälla över alla bräddar när klåfingriga politiker företar sig att ansa rabatterna på internet och göra det till sin egen trädgård. Men yttrandefriheten är till sin natur binär: den är antingen av eller på, och för närvarande är den av i Europa, och har i princip alltid varit. Free speech i egentlig mening finns bara i USA och Japan och kanske periodvis i något annat enstaka annat land.

På förekommen anledning har Washington lanserat freedom.gov, i vad som förefaller vara ett embryo till att motverka den europeiska totalitarismen och ofriheten. Det är en typ av verktyg som tidigare har varit reserverat för Iran och andra diktaturer, och att Vita huset nu riktar denna verktygslåda mot Europa borde få en och annan politiker att nyktra till och fundera över vad yttrandefrihet egentligen är, varför den behövs och varför den inte kan vara partiell.

Hur man rent praktiskt ska gå till väga för att erbjuda «förbjudet» europeiskt material återstår att se, men det kan röra sig om att erbjuda VPN-tjänster, satellitöverföring och viss utbildning i hur man klättrar över den digitala europeiska muren, samt kanske pekuniära medel till frihetliga organisationer i Europa. Om Elon Musks Starlink kan nyttjas mot Tehran, kan den även användas mot Bryssel.

Det finns förstås även ett egenintresse av att skydda amerikanska digitala tjänster mot europeisk «bötfällning» och andra drakoniska åtgärder, och det är i grunden bra. Det är nämligen med dessa tjänster som USA har sitt främsta vapen, samtidigt som Europa är beroende av dem i brist på egna.

Och om Europa på allvar vill ta upp kampen mot USA (och Kina) i fråga om dylika digitala tjänster har man inget annat val än att öppna yttrandefriheten på vid gavel, ty i annat fall kommer alla människor utan undantag alltid att välja friare verktyg, det vill säga amerikanska. Detta är läxan europeiska politiker har att göra.

Ett lovvärt och efterlängtat initiativ mot den drakoniska EU-censuren.
Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Kultur Politik Teknik USA

Riskminimering

Det bidde en lilla riset denna gång, det vill säga en Xiaomi (小米). Detta efter att iLuren först tappade ljudåtergivning i en rad sammanhang, för att senare slumpmässigt stänga ned sig själv. Kvaliteten för äppelskrutten lämnade således mycket i övrigt att önska, särskilt som den har haft en mycket passiv roll som främst router.

Även en äldre lur från det amerikanska skurkbolaget dog för ett tag sedan, efter att batteriet hade svällt upp och trängt ut både skärm och elektroniskt innanmäte. Dess roll som träningspodd får nu ersättas av den fortfarande levande men sönderfallande modellen.

Givet den utvecklingen var en ny iTelefon utesluten från början i spekulationerna, och som tämligen långvarig kund av äppelprylar kan jag bara konstatera att företagets produkter har haft en långvarig och stadigt nedåtgående kurva i funktionalitet och kvalitet. I mjukvarusammanhang har Apple ersatt Microsoft i fråga om att leverera bloat och att tillföra fler buggar än nyheter.

På förekommen anledning har jag således beslutat att fasa ut mitt beroende av det kaliforniska bolagets ekosystem, för att på så sätt riskminimera de vidare inköpen och den tekniska arsenalen. Givet den politiska utvecklingen kan man inte riktigt veta om och när USA beslutar att stänga ned Europa med någon kill switch.

Det är inte heller någon hemlighet att Apple har samröre med såväl säkerhetstjänsten NSA som den amerikanska regimen, och därmed utgör en given del i det amerikanska militärindustriella komplexet. Man ger federala myndigheter åtkomst till molndata, som därmed inte bara fritt kan samla information om användare utan även ges förstärkta verktyg att bryta sig in telefoner.

Några fler amerikanska tillverkare finns i princip inte längre, men om en sådan funnes skulle den få nobben av samma skäl. Bland de mest populära telefonerna återfinns även Samsung (삼성, 三星, Tre stjärnor), som visserligen är sydkoreanskt men icke förty lyder under den amerikanska skurkregimen genom dess direktiv om exportkontroll och annat.

Xiaomi hamnar först på tredje plats bland popuära tillverkare, men är å andra sidan så mycket mer och så mycket yngre än de båda andra. Det är ett sexigt märke med läckra och tilldragande produkter, som givet priset är synnerligen attraktiva. Min nya Xiaomi 15T Pro ligger exakt rätt i förhållande mellan pris och prestanda.

Operativsystemet, Androgyn eller Genocid eller vad det nu heter, är visserligen fortfarande ett barn av Google, med fullständigt horribla intrång i integritet och annat, men Xiaomi har delvis tagit kontrollen genom att bygga det egna HyperOS på androidskelettet (澎湃OS, Pengpai OS).

Ett alternativ hade varit Huawei (华为) med dess helt fristående HarmonyOS (鸿蒙, Hongmeng), och det kanske blir nästa investering, lagom till att man når paritet med chipseten från TSMC. Även av politiska skäl skulle det vara skönt att ge amerikanska, svenska och europeiska regimer fingret.

Nu kanske vän av ordning undrar om man inte tvärtom borde vara försiktig med kinesiska produkter, givet vad som har stått i tidningarna om möjligt spionage och övervakning med mera? Grejen är ju den, att det stannar just vid möjligheter, medan den amerikanska skurkregimen sedan 1970-talet har varit insyltad i en strid ström av spioneri- och övervakningsskandaler av europeiska företag, politiker och andra personer, dock utan att detta har resulterat i något annat än en axelryckning från de naiva européerna.

Tillfället ger dock tjuven, och man ska generellt vara misstänksam mot stora bolag oavsett härkomst. Det är också av den anledningen man ska diversifiera och riskminimera, så att man inte fastnar i en företagslåsning i form av ett proprietärt ekosystem.

Småningom ska andra mackapärer erfara samma slags transformation, och det är nog hög tid att överge japanska såväl kameror som bilar, för att satsa på andra marknader, som Kina och i förekommande fall Europa – kamerorna i Xiaomi är gjorda av tyska Leica. Kinesiska tillverkarna Oppo och OnePlus har samtidigt avtal med svenska Hasselblad.

Exempelvis föreställer jag mig att nästa bil blir en BYD, när Anderssonskan (S) och Bryssel dels stimulerar inköp av elbilar och dels häver handelstullarna. I annat fall får det väl bli en begagnad dieselstånka tills vidare, eller kanske en kinesisk hoj?

Svårare att ersätta blir datorn, men jag föreställer mig att det blir någon hårdvaruhistoria från Taiwan med ett sydafrikanskt operativsystem i botten. Man får offra lite invand bekvämlighet för att bryta ny mark och skaka av sig gammal mossa.

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik USA

Trump gör Kina mäktigt igen

Donald Trumps handelskrig mot hela världen har som syfte att reducera handelsunderskottet, ett mål som faktiskt har infriats. Men ytterligare en målsättning är att på alla nivåer angripa Kina och att försöka utverka fördelar gentemot landet, en ambition som hittills har slagit alldeles slint.

Dels kunde Trump inte införa godtyckligt höga tullar mot Kina, eftersom han då i bumerang fick motsvarande tariffer samt exportkontroller på jordartsmetaller och tillämpningar, som magneter, som inte minst behövs i amerikansk försvarsteknik men framförallt i amerikanskt näringsliv. Till skillnad från EU vek Kina inte ned sig, utan valde att gå i klinch med den amerikanska skurkstaten.

Kina har under senare år utarbetat ett kalibrerat svar mot amerikanska exportkontroller på halvledarteknik av olika slag, och ironin har här att dessa amerikanska obstruktioner har motiverats med att produkterna har «dual use» i militära tillämpningar. När man får samma boll i retur blir man alltså upprörd över att Kina motarbetar amerikanskt försvar, men poletten verkar ändå inte vilja trilla ned.

Som ett resultat av handelstullar och marknadsförbud av olika slag har den kinesiska direktexporten till USA visserligen minskat, men man har delvis kompenserat för det genom att nyttja tredje land som transithamn, varvid lägre tullsatser har kunnat nyttjas. Framförallt har Kina ökat exporten gentemot övriga världen, och därmed satt nytt rekord i handelsöverskott.

Men det är inte bara Kinas ekonomi som gynnas av Trumps märkliga och otidsenliga merkantilism. USA:s relationer med övriga världen har fått sig en rejäl törn under Trump, med effekt att länder graviterar allt mer mot Kina, inte bara i handel utan även i politiska sammanhang.

Världen röstar allt mer med Kina i FN, enligt en sammanställning, ett uttryck för att USA:s dominans är bruten och den västliga alliansen under uppluckring. Europa tenderar att bli ett eget block i denna utveckling.

Man ser Kina som en stabil aktör, till skillnad från de våldsamma slag och den allt större oförutsägbarhet som emanerar från Washington. Ironin har alltså att det är det formellt kommunistiska Kina som upprätthåller det som är kvar av den «regelbaserade världsordningen» samt starkast värnar marknadsekonomi och frihandel, medan den «fria världens ledare» saboterar sagda ordning samt beter sig som ett förvuxet dampbarn.

Härav har vi nyligen sett en strid ström av västerländska ledare besöka Beijing i syfte att hedga mot USA, nämligen genom att teckna nya avtal med Kina och dra ned kraftigt på den sedvanliga flumretoriken kring MR och annat. Trumps vansinnespolitik gör alltså Kina mäktigt igen, tvärtemot den avsedda ambitionen.

Begreppet «Väst» består visserligen, men dess styrka har försvagats kraftigt i takt med att den «transatlantiska länken» har brustit. När Europa plötsligt måste stå på egna ben och inte längre kan stödja sig mot USA måste man ta ansvarsfulla beslut istället för att låtsas vara världens samvete och moraliska centrum, och då blir Kina en given samarbetspartner, givet hur starkt sammanlänkade ekonomierna är.

Den unipolära världsordningen är därmed död och ersatt av en polycentrisk ordning, med USA och Kina som två naturliga centra kring vilka allt annat graviterar. Europas roll borde här vara att etablera sig som ett tredje centrum, men då måste man alltså först frigöra sig helt från USA samt eliminera alla hinder för att kunna konkurrera och på annat vis hävda sig på den globala scenen. Samt sluta bråka med Ryssland, det gynnar bara de två andra.

Under nuvarande inriktning med höga energipriser, energiberoende, störst fokus på klimat, fortsatt massinvandring med åtföljande samhälleliga problem och politiska polarisering samt avsaknad av en europeisk IT-sektor är risken emellertid stor att Europa blir en förstelnad och förpuppad föredetting, som mest får tjäna som turistort och civilisatoriskt museum för övriga världen.

Trump levererar: 让中国再次伟大 (Rang Zhongguo zaici weida) eller Gör Kina mäktigt igen.
Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA

Europa emulerar Kina igen

Lunchen och andra inköp betalar man ju med ett plastkort eller numera vanligen direkt i mobilen, men i bakgrunden för transfereringen finns alltid något amerikanskt bolag som Visa, Mastercard eller Apple Pay. Enskilda nationella europeiska alternativ finns, men bara på den yttersta marginalen.

Det vill EU ändra på, i ljuset av USA:s förändrade utrikespolitik och handelskrig mot Europa. Man har sent omsider kommit på att man har lagt alla ägg i den amerikanska korgen, och därför är extremt sårbar. Det gäller förstås inte bara kreditkort och betallösningar, utan även finansiella och digitala tjänster i allra största allmänhet, samt förstås försvar.

Faktum är att EU gav bort kontrollen över Swift till USA under «kriget mot terrorismen», under svensk folkpartistisk ledning dessutom. Man måste bara skaka på huvudet över all den dumhet som har florerat genom åren, men nu tycks man i vart fall ha börjat inse att det finns en rad problem med att låta sig ingå i amerikanskt vasallskap och ge upp den egna kontrollen.

Ett antal intressenter har således gått samman för att fram till 2027 skapa ett europeiskt alternativ till Visa och Mastercard, dels för att säkra kontrollen över transfereringarna, och dels för att låta avgifterna stanna i Europa istället för att hamna i amerikansk ägo. Hur det går med dylika EU-initiativ återstår att se, men utmaningarna är många, inte minst att få acceptans från miljontals aktörer på marknaden.

Bryssel emulerar här återigen Kina, som i ett mycket tidigt skede förstod att hålla sig utanför amerikanska system i största allmänhet. Man har egna system och bankkort i form av UnionPay (银联, Yinlian), som likt Visa och Mastercard även fungerar internationellt i stor utsträckning, men som kontrolleras av Kina. Amerikanska kort fungerar givetvis i Kina, men har mest täckning i bankomater.

Numera är Kina dessutom ett kontantlöst samhälle med AliPay och andra lösningar för digitala transfereringar. Sådana lösningar har växt fram för att Kina har skyddat och premierat den egna IT-industrin genom att låta resa hinder för amerikanska bolag, exempelvis i form av den «kinesiska brandväggen».

Fordom var det populärt att peka finger mot Kina för den omfattande censuren, men man har alldeles missuppfattat syftet med brandväggen. Förvisso vill man inte låta utländska källor dominera narrativet, men det har aldrig varit några problem för den bildade befolkningen att klättra över muren (翻墙, fan qiang) och ta del av västerlandets internetutbud, särskilt inte med dagens VPN-lösningar.

Istället har man rest vägbulor för att göra det mer obekvämt att använda främmande källor och istället premiera inhemska alternativ, vilket har stimulerat industrin. Samtidigt har västerländska bolag inte riktigt velat anpassa sig, utan har ideligen sökt missionera västerländsk filosofi genom sina lösningar. Google gav självmant upp sin kinesiska sökmaskin just för att man inte ville anpassa sig efter lokal lagstiftning, och det är alltså inte så som ofta felaktigt framställs i medier att västerländska sociala medier som Facebook är «förbjudna» i Kina – det är de inte.

På samma sätt strävar Kina efter oberoende genom att etablera en egen motsvarighet till Swift, för att kunna göra transfereringar utan amerikansk insyn och risk för sanktioner och andra slags «straff». En digital valuta i egen regi finns också att tillgå, samtidigt som man i Brics-samarbetet har en egen utvecklingsbank som alternativ till den USA-kontrollerade Världsbanken.

Vi ser nu alltså att Europa börjar sträva efter samma slags oberoende, inte bara vad gäller betallösningar, utan även avseende digitala tjänster överlag. Danmark har redan påbörjat övergången till öppen källkod och andra alternativ till de förhatliga Microsoft och Google, som fullständigt dominerar molntjänster i Europa. Sverige och andra länder måste genast följa efter och likt Kina premiera och stimulera framväxten av paneuropeiska IT-bolag.

Det kommer att ta tid och mycket resurser i anspråk, men det är den enda vägen framåt om Europa vill stå på egna ben och kasta av sig det amerikanska vasallskapet. Ett starkt Europa måste både vara så oberoende som möjligt i så många tillämpningar som möjligt, och samtidigt interagera med så stora delar av världen som möjligt i handel och annat utbyte för att maximera sin potential.