Kategori: Europa

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Krille och Maria, Trumps lakejer

Kritik av den sort man riktar åt Ryssland för dess militära äventyr i Ukraïna blir det alltså inte tal om när det gäller USA:s flagranta brott mot folkrätten. Detta helt som väntat. Varenda marionettregim i hela Europa, med undantag av Ungern, ställer istället lydigt in sig i ledet med en svag läpparnas bekännelse om «FN-stadgan», varefter man mer eller mindre gratulerar Trump till att ha avlägsnat Maduro.

Det som står i centrum, även för Sverige, är att Maduro «saknar demokratisk legitimitet», och stassmister Kristersson fyller på med att venezuelanerna nu har «befriats från Maduros diktatur». Hans sekond Maria Malmer Stenergard kopierar britternas utsaga om att man inte fäller några tårar över Maduros öde, men säger i övrigt inget alls om USA:s modus operandi.

Krille brukar säga att man måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt, men han och hans kolleger i hela Europa visar här att man är helt oförmögen till det. Maduros eventuella legitimitet är en sak för och bara för det venezuelanska folket, och ingen makt i hela världen har rätt att i dess ställe avlägsna dess ledare.

Det är den strikta innebörden av folkrätten, och den är A och O i internationell rätt och i FN-stadgan. Utan den ingen «regelbaserad världsordning», och om man slirar på den och likt Krille, Maria och resten av gänget har dubbla måttstockar, är det bara en tidsfråga innan man själv riskerar att bli utsatt för starke mäns aggressioner.

Det lär vårt grannland Danmark snart få erfara, då Trump tydligt har uttalat att han måste ha Grönland. Det kommer inte att ske med militär intervention, utan med en pekuniär påverkanskampanj av det slag vi brukar betacka oss för när det gäller Ryssland, men som vi här och nu faktiskt implicit har godkänt, eftersom vi inte tydligt ställer oss bakom folkrätten.

Men skola bildas nu av USA även för resten av världen, och Rysslands specialoperation i Ukraïna fick plötsligt den allra största legitimitet, utöver den man redan har fått från Washington. Situationen i Taiwan är en helt annan, där ön formellt redan är under Beijings jurisdiktion, men även här har man just avhänt sig alla rättigheter att rikta kritik mot en kommande annektering. Västs ord är nu tommare än vakuum och inte värda pappret de är skrivna på, i vart fall för omvärldens vidkommande.

Stassmistern har dessutom fel i sak när han säger att Maduros diktatur är all. Den lever vidare så länge Rodríguez och resten av kabinettet sitter kvar, och även om man skulle nedlåta sig till att bli en amerikansk marionettregim är risken överhängande att inbördeskrig bryter ut och att Venezuela slungas in i en riktigt allvarlig kris. Ska man göra en Pinochet 2 måste man ha hela militärmakten med sig, och det har man inte.

Till yttermera visso spelar man med i Trumps spel och förbigår med den största tystnad de egentliga skälen till interventionen, nämligen att ta kontroll över oljan samt att mota bort Kina och Ryssland från USA:s «bakgård». Maduros «demokratiska legitimitet» har överhuvudtaget inget med detta att göra, och inte heller den piss i Nilen till narkotikaström som emanerar från Venezuela.

För Trumps vidkommande är Venezuela ett skithålsland i mängden, och han kunde inte bry sig mindre om det venezuelanska folket. Hans enda intresse är att dominera, att stjäla, att roffa åt sig och att i största allmänhet bära sig åt på det brutala vis som alltid har kännetecknat världens preeminenta skurkstat, det USA som vilar på kolonialismens, negerslaveriets och imperialismens grund.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik USA

Censurindustriella komplexet

Amerikanska utrikesdepartementet under Marco Rubio sanktionerar fem européer som anses ha påtvingat amerikanska plattformar censur av amerikanska åsikter man inte vill ska få yttras. De fem individerna är således inte längre välkomna till USA, och i den mån de redan befinner sig i landet kommer de att deporteras.

Bland de sanktionerade märks framförallt Thierry Breton, fransosen bakom EU:s censurmonster Digital services act tillika tidigare kommissionär för den inre marknaden. Breton har tidigare gått i personlig klinch med Elon Musk över vad man får och inte får säga i EU, samt påpekat «reglerna» för AfD:s Alice Weidel inför en intervju med sagde Musk.

Till de bannade hör även Clare Melford, som leder något som kallas «Global disinformation index», och Imran Ahmed, som på motsvarande vis dirigerar en tankesmedja kallad «Center for countering digital hate». Det rör sig här om organisationer som vill «faktagranska» och leka åsiktspolis på nätet samt i övrigt påverka stater att «reglera» sociala medier.

Motsvarande organisationer finns förstås även i Sverige, till exempel «Näthatsgranskaren», som har gjort karriär på att lura till sig skattepengar för ändamålet, samtidigt som debatten kring «hat och hot» intermittent rasar. Det rör sig då om särskilda åsikter man angriper, till skillnad från det förment goda vänsterhatet som alltid får flöda fritt.

Så kallad «faktagranskning» tillämpas även av regimtelevisionen SVT, som om en starkt vänsterlutande mediejätte sutte inne med något slags sanning om allt. I själva verket klarar man inte av att «faktagranska» sig själv när man fulklipper Trump eller nyttjar AI-genererat material, eller för den delen ljuger friskt på en lång rad områden.

Byråkrater i Bryssel sitter inte heller inne med någon «sanning», som aldrig existerar i ett politiskt landskap som omfattar värderingar, känslor och andra faktorer, utöver mer eller mindre grumliga fakta. Fakta kan alltid vridas och vändas i den riktning man vill, helt enkelt genom att destillera «faktan» på lämpligt vis, till exempel utelämna centrala sammanhang och på annat vis redigera den verklighet man vill komprimera till «sanning» i faktarutans format.

Därför är det bra att USA nu skärper tonen och sätter ned foten vad gäller Europas allt intensivare förtryck av det fria ordet. Långt fler personer borde omfattas av motsvarande sanktioner, nämligen var och en som anser sig äga debattvisselpipan på nätet, ägnar sig åt organiserad «faktagranskning» i urval samt stiftar repressiva lagar i ämnet.

Sociala medier och andra företeelser på nätet ska inte regleras mer än vad som är rudimentärt nödvändigt, till vilket inte några som helst åsikter hör. Har man problem med åsikter får man debattera saken, alldeles oavsett ämne. Förmår man inte övertyga andra saknar man tydligen goda argument, och lösningen då är inte att «bötfälla» sociala medier hundratals miljoner kronor för att en annan uppfattning om exempelvis vaccin kungörs än den som omfattas av byråkrater i Bryssel.

Lösningen är inte heller att anställa gryningsräder och beslagta människors utrustning eller att massarrestera personer som uttrycker «förbjudna» åsikter på nätet (exempelvis att Merz är en jävla kuk). Sådant Gestapo-trams hör helt enkelt inte hemma i verkliga demokratier. Ändå är det numera kutym i Tyskland, Storbritannien och andra vänsterliberala diktaturer, som väl är en korrekt term för ett statsskick som arbetar för att förbjuda den politiska oppositionen.

Istället måste det censurindustriella komplexet, som det kallas av Rubio, monteras ned och Europa få yttrandefrihet för första gången någonsin i historien. Hetslagar har vi dragits med sedan Weimarrepublikens dagar, ett otyg som gjorde nazisterna till martyrer och bidrog till att de kom till makten. Medan det fåtal länder som har full yttrandefrihet och fri debatt aldrig har sett totalitarism få det minsta fäste, exempelvis USA.

Yttrandefrihetens natur är nu en gång för alla så beskaffad att den är antingen på eller av. Skyddet av yttrandefrihet i lag är inte till för de förment goda åsikterna, utan för allt det som andra inte vill se eller höra, enkannerligen hat och obeväma åsikter.

Tysk vänsterliberal statstelevision försvarar EU.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Plakat-Greta

Den brittiska terrorstaten har arresterat den svenska klimatflickan Klimat-Greta, enkom för att ha uppvisat ett plakat på offentlig plats. Texten på sagda skylt lyder: I support Palestine Action prisoners, I oppose genocide. Är det någon här som månne är för folkmord?

Den brittiska terrorstaten är definitivt för Israels folkmord, det är därför man arresterar klimatflickan. Det är också därför man har terrorstämplat Palestine Action, en brittisk aktivistgrupp vars mål och syfte är att motverka det judiska genocidet gentemot palestinier, omfattande medel som destruktion av vapensystem.

Extremvänstern med Aftonbladet, ETC och de sedvanliga aktörerna i spetsen fördömer förstås incidenten, likväl som den brittiska terrorstatens agerande, och man menar att «yttrandefrihet som vi känner den inte längre finns». Gulligt så, men vänstern är och har alltid varit för «yttrandefrihet» bara för de egna ståndpunkterna, mindre så för andras.

Icke desto mindre måste man kroka arm med fienden när man har en gemensam agenda, i det här fallet att motstå europeisk statsterrorism varhelst den visar sitt fula tryne – och det är numera mer eller mindre överallt i repressionens Europa, enkannerligen i de vänsterliberala diktaturerna Tyskland och Storbritannien.

Även den svenska moderatregimens stöd till den israeliska terrorstaten är vämjeligt, och även här har vi sett hur protestaktioner motverkas öppet av politiker som ägghuvudet Bohlin. Respekten för demokratins fundament i form av mötes- och yttrandefrihet har eroderat fullständigt.

Terror-Greta förefaller samtidigt ha finslipat sin aktivism och återgått till plakatpolitik, en mer oförarglig form av protestyttring, till skillnad från att blockera andra människor i sin vardag eller att ägna sig åt förstörelse av olika slag. Det var ändå så Klimat-Greta en gång påbörjade sin karriär som proffsaktivist, genom att stå passivt med en skylt.

Den vuxna Plakat-Greta är lättare att sympatisera med än den rabiata klimatflickan, och det passiva motståndet utan aggressiva övertoner är svårt att förarga sig över, även för de som stödjer det israeliska folkmordet i Gaza och övriga Palestina eller i övrigt inte håller med om budskapet.

Terrorstaten och den svenska klimatflickan.
Kategorier
Europa Politik Ryssland Taiwan USA

Storamerika

USA är byggt på krigets, kolonialismens och negerslaveriets grund, men har även element av geopolitisk kohandel. Exempelvis köpte man 1854 från Mexiko de södra delarna av Arizona och New Mexico för motsvarande 270 miljoner dollar i dagens penningvärde. Alternativet hade varit att USA hade tagit även resten av dessa delstater med tvång.

Än billigare var Alaska, som man köpte av Ryssland 1867 för motsvarande 132 miljoner dollar i dagens penningvärde. Eftersom området utgör 1.7 miljoner kvadratkilometer i areal, ger det ungefär 75 dollar per kvadratkilometer. Det är i princip gratis, och Moskva kunde lika gärna ha skänkt bort territoriet.

Nu har den amerikanska skurkstaten åter expansion i siktet, när man dels halvt på skämt flörtar med Kanada om att «frivilligt» inlemma sig som USA:s femtioförsta delstat, och dels mer allvarligt begrundar annektering av Grönland. En titt på kartan ger att det sammantagna området utgör en form av Storamerika, helt i linje med tidigare expansion.

Frågan är då vad priset för den frusna ön kan tänkas bli, för det handlar förstås om ett dylikt inköp snarare än regelrätt militär intervention. Det senare är inte möjligt under den amerikanska konstitutionen, men det är däremot annektering med andra medel.

Invånarantalet räknar 56 000, och arealen uppgår till 2.2 miljoner kvadratkilometer, ungefär trettio procent större än Alaska. Om vi räknar med att var och en på ön erhåller en miljon dollar i kompensation, landar prislappen på 56 miljarder dollar. Det är i sammanhanget billigt, och man kan lika gärna slå till med tio miljoner dollar per skalle, om motstånd skulle uppstå. En halv biljon dollar är fortfarande överkomligt med tanke på resurser och geopolitiska fördelar.

Eftersom grönländarna äger sitt eget öde, kan man således bestämma att tillhöra USA snarare än Danmark, exempelvis i en folkomröstning. København kan protestera bäst man vill, men det hjälper nog inte. Inte heller kan man ändra reglerna för att förhindra en sådan utveckling, för då kommer Washingtons militära och andra muskler fram.

Internationella förvecklingar kan tänkas komma som följd, men de bereder egentligen inga större bekymmer. De svaga ledarna i Europa kan man vifta bort som irrelevanta, medan Ryssland och Kina hanteras genom att ge dem varsitt köttben i form av Ukraïna och Taiwan. Kohandeln fullföljs därmed, medan Kallas och von der Liar sliter sitt hår i förtvivlan och Kristersson flaxar med armarna i ren ilska.

Storamerika växer fram.

Detta kan man se komma, och det är inte särskilt märkvärdigt i historiskt perspektiv. En tid av konsolidering står för dörren, när imperier åter helas, enas och vidgas, för att sedermera än en gång söndras i sina beståndsdelar. Det är ett omlopp som pulserar med en viss regelbundenhet, och åt det går inte att göra ett smack.

I retrospektiv hade det varit bättre om Europa hade hållit fast vid Afrika, för att på så sätt dana kontinenten civilisatoriskt samtidigt som man får del av dess tillgångar. Då hade man i dag stått urstark i konkurrensen med USA och Kina, medan man nu istället nästan helt saknar naturresurser som energi och mineraler. Historien går ändå vidare.

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Kanonbåtsdiplomatins återkomst

Amerikanska skurkstaten har samlat en armada i Karibiska havet för att sätta press på Venezuela. Någon invasion lär det emellertid inte bli tal om, eftersom man för närvarande bara har 17 000 man att sätta in i en sådan operation mot ett land av tämligen stora dimensioner, därtill med ruggig terräng. Man har inte heller understöd i form av närliggande baser, och det är över tvåhundra mil till amerikanska fastlandet.

Däremot drar man sig inte för att i strid med internationell lag beslagta transportfartyg som lämnar Venezuela, under förvändning att de «olagligen» transporterar «sanktionsbelagd» olja. De unilaterala sanktionerna står USA självt för, en form av «economic coercion» som saknar stöd i internationell rätt. De pråmar man approprierar är för övrigt inte ens medtagna på skurkstatens märkliga lista över «sanktionerade» farkoster.

Men även den svenska lilla valpen vill gärna mopsa upp sig och leka stor vovve, i skuggan av den amerikanska byrackans beskydd. Därför trakasserar man ett ryskt handelsfartyg i sjönöd genom märkliga bordningar i regi av paranoida svenska myndigheter. Något suspekt hittade man givetvis inte, men man fick i alla fall tillfälle att visa sig på styva linan och «markera» mot Moskva.

Någon gubbe intervjuas på förekommen anledning av statstelevisionen angående händelsen, och kufen tycker att det «känns jobbigt» när den «verklighet man läser om och ser på TV kommer väldigt nära». Det är ett fucking fraktfartyg, inte ett hangarfartyg… snubben borde nog sluta kolla på statsteves propaganda och ge sig ut på havet där dessa båtar har funnits i alla tider. Ryssland har lika mycket rätt att nyttja Östersjön som andra.

Till saken hör emellertid att fartyget hör till ett bolag som är «sanktionerat» av västmakter, under förevändning av att andra fartyg i koncernen sägs ha transporterat nordkoreansk ammunition till Ryssland för bruk i Ukraïna. Det faller förstås på sin egen orimlighet, då man inte skulle utsätta sig för risken att tappa en sådan last till västerländska kanonbåtar, och det naturliga transportsättet för sådant gods är givetvis tåg.

Men här behövs inga bevis, utan man tar sig rätten och friheten att betrakta vartenda ryskt fartyg som illegalt i någon mening, som ett led i de västerländska hybridoperationerna och terrorn mot ryska intressen. Man har ensidigt «sanktionerat» ryska fartyg, varvid den så kallade skuggflottan har växt fram i den reguljära flottans ställe.

Som svar på den manövern har västmakterna visat allt mer intresse för dessa rostiga skorvar, i syfte att yttermera dra åt tumskruvarna. Metodiken minner om den som den amerikanska skurkstaten utövar i Karibiska havet, men skillnaden är att Venezuela bara kan se på, medan Ryssland har muskler att agera.

Numera flaggar skuggflottan öppet ryskt, samtidigt som beväpnad eskort förekommer emellanåt för att säkerställa att man inte trakasseras av EU-styrkor. Det är en sak att borda ett strandat fartyg, men man är inte lika tuff när det finns ryska jagare i krokarna.

Risken är att man ökar spänningen och utlöser en mindre skärmytsling när man på detta sätt blir allt mer aggressiv gentemot ryska handelsfartyg, en gnista som kan leda till storkrig. Man ska ha i minnet att blockader av det slaget i historien ofta har lett till krig, exempelvis de amerikanska oljesanktionerna mot Japan 1941.

Vad vi ser är kanonbåtsdiplomatins återkomst, en form av militärt hot till havs som var vanligt under 1800-talet och det tidiga 1900-talet, men som inte har någon plats i den moderna tillvaron. Att spärra andras ekonomiska livlinor är en krigshandling, och därför ska man inte heller bli förvånad om ett kraftigt svar en dag kommer i retur.