Kategori: Europa

Kategorier
Asien Ekonomi Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Prediktioner för 2026

Året närmar sig sitt slut, och man kan bittert konstatera att det inte hade så mycket positivt att erbjuda. Trump installerades och småningom vidtog ett globalt handelskrig initierat av den amerikanska skurkregimen, en form av protektionism som tog ned den globala tillväxten med flera procentenheter.

Trumps föresats att ända kriget i Ukraïna kom på skam, särskilt som Europa stretade emot och tog sats för att hålla igång kriget i många år till. För EU har saken mynnat ut i dels en fråga om prestige, och dels en geopolitisk maktkamp med Ryssland om herraväldet i Europa. Förlorare på det är alla vi européer.

Vinnare är däremot Kina, som under 2025 etablerade sig som världens preeminenta supermakt, genom att dels tvåla till Trump och hans tariffer så det stänkte om det, och dels runda alla handelshinder och samtidigt åstadkomma nya exportrekord. Man visade även upp en militär förmåga som åstadkom skrämselhicka bland västliga bedömare.

Denna trend kommer att hålla i sig under 2026, då Kinas dominans vidgas till än fler områden. Kinas enorma satsning på forskning och utveckling börjar nu betala sig ordentligt, inte bara i kommersiella och militära tillämpningar, utan även i prestige och priser av olika slag. Det är nu nobelprisen börjar dugga allt tätare för Kinas del, och det är nu Kina erövrar världen med produkter i det övre skiktet av värdekedjan.

Tullkriget lär inte bedarra under året, men Kina går oskatt ur denna regim, medan övriga världen tyngs ned. Inte minst USA självt, som alldeles har missuppfattat den ekonomiska ordningen i det tjugoförsta århundradet. Man binder bara ris åt egen rygg genom att beskatta det egna näringslivet för de insatsvaror från Kina som behövs i produktionen samt vältra över kostnaderna på de egna konsumenterna.

Kina kan lättare än andra kontra sådana aggressiva angrepp genom att sluta importera spannmål och annat från USA, och istället välja andra marknader, vilket då drabbar amerikanska sojabönder och andra producenter. Man kan även belägga kritiska mineraler med tillämpningar under exportkontroll, så som man ju gjorde under 2025. Den som kontrollerar produktionsmedlen har den reella makten, som redan Marx konstaterade.

2026 blir även året då Kina slutligen helas när Taiwan befrias och den bångstyriga rebellprovinsen återupptas i moderlandets trygga famn. Kina har nu den militära kapaciteten att inleda en långvarig blockad av Taiwan för att sedermera sätta in trupp mot rebellfästen på ön.

Ett möjlighetsfönster öppnas även av USA:s besynnerliga koncentration av militära maktmedel utanför Venezuelas kust, och om Trump beslutar att gå in med trupp lär man bli fast i den sydamerikanska djungeln för flera år framåt. Samtidigt fortsätter det ryska inbördeskriget i Ukraïna, vilket då ger utrymme för Beijing att agera med en blockad i februari och en slutlig befrielse i april.

USA lär inte komma till undsättning, eftersom man inte har kapacitet att vinna slaget, och eftersom man kan decimeras kraftigt i regionen. Säkerligen kan Europa och USA införa «sanktioner» och annat, men läs då igen stycket ovan om mineraler och produktionsmedel. Kina är väl förberett på en sådan blockad, och den kommer i så fall att slå lika hårt i den andra riktningen.

Freden kommer ändå till Kiev framåt sommaren, för att man då har nått vägs ände i konflikten och för att Europa kroknar allt mer. Ryssland vinner i det närmaste en total seger, så som länge förutsett, inte minst för att man har USA som draglok i att avblåsa konflikten. Europa får snopet dra svansen mellan benen och slicka såren.

Inte heller får Europa någon tröst i sin märkliga schlagerfestival, som hålls i kraftigt reducerat tillstånd eller helt sonika ställs in och slutligen läggs ned, då man i EU inte heller kan enas om det brutala judiska folkmordet i Gaza. Det är inte mycket till union numera, utan mest splittring och osämja, och det gynnar… i vart fall inte oss.

Hemmavid faller Kristerssons moderatregim i valet i september, och en vänsterkommunistisk rödgrön regim under Anderssonskan (S) tar vid, med stöd av Vänsterpartiet kommunisterna, Miljöpartiet och Centerpartiet. Det illiberala Folkpartiet trillar slutligen ur riksdagen, och försvinner för gott från svensk politik.

Där har vi förutsägelserna för 2026. Om det förefaller vara dyster läsning, kan man ändå trösta sig med att det förmodligen inte blir världskrig… i vart fall inte än. Det skulle i så fall vara om Japan och Europa tillsammans med USA vill utmana Kina om Taiwan, en ordning som är osannolik men ändå inte kan uteslutas givet all den politiska dumhet som numera kommer till uttryck.

Andra förutser liknande mönster angående Kina.
Kategorier
Europa Kultur Politik Ryssland USA

Tiondet till Ukraïna vidgat

Europeiska sovjetunionen har beslutat att skicka ytterligare nittio miljarder euro till Ukraïna, i ett bud om att hålla kriget vid liv så länge som möjligt och därmed sabotera de pågående fredsförhandlingarna. Pengarna motsvarar runt 4 000 kronor per arbetande EU-medborgare, till vilket belopp naturligtvis även kommer nationellt beslutade stödpaket.

Tiondet till Ukraïna vidgas därmed, med pengar som kunde ha använts på ett mer konstruktivt vis, inte minst av den europeiska kontinent som är stadd i förfall och ekonomisk recession sedan en längre tid. Men istället för satsning på civila projekt som infrastruktur och forskning, går anslagen till krig och militär upprustning i en absurd skala.

Sedan 1990 har EU:s andel av global BNP minskat från 28 % till 17 %, samtidigt som glappet mellan EU och USA har växt med nära tio procentenheter sedan 2010. Samtidigt befinner sig det postkoloniala Europa i en smärre industrikris, i sig accentuerad av en motsvarande energikris. Det är kanske inte geopolitiska äventyr i det ryska kärnlandet som då borde prioriteras?

Pengarna utgör ett «räntefritt» lån till Kiev, som inte behöver betala tillbaka förrän Ryssland har «kompenserat» Ukraïna. Det senare kommer dock aldrig att ske, varför lånet i praktiken är en gåva från det europeiska folk.

Överhuvudtaget är det tämligen huvudlöst att tro sig kunna sätta villkor för Ryssland när man inte ens är en del av förhandlingarna. Europa har inget att komma med i frågan, och Rysslands eventuella skadestånd till Ukraïna kan bara regleras i ett fredstraktat. Moskva sitter med trumf på hand.

Huvudlös, för att inte säga hjärndöd, är även spelevinken Kristersson och de goa gubbar på kontinenten som trodde sig kunna norpa ryska tillgångar för att skänka till den korrupta ukraïnska rumpstaten. Frågan måste väckas om Kristersson verkligen har det som krävs för att leda ett land när han ställer sig bakom sådana förryckta idéer.

Nu röstade betydligt mer sansade killar ned det dåraktiga förslaget, varför man istället satsade på plan B med ett gigantiskt lån. Men skadan är delvis ändå skedd, eftersom man öppet har delibererat möjligheten att i strid med internationell rätt konfiskera andra nationers tillgångar. Statsaktörer på den finansiella marknaden har nu att ställa sig frågan huruvida Europa verkligen är en pålitlig hamn för besparingar, och svaret torde ju vara nej.

Så sabbar man alltså Europa på flera plan och fronter, medan Kina och USA obekymrat kan dra ifrån ytterligare, i energinyttjande, i ekonomisk tillväxt, i forskning och utveckling, i industriproduktion, i artificiell intelligens, i den gröna omställningen och i kulturell utveckling.

Att vara europé är numera inget kul.
Kategorier
Europa Kina Politik Teknik

EU backar från klimatextremism

Europeisk bilindustri går knackigt och kan inte riktigt hålla jämna steg med Kina i utveckling av elektriska bilar. Därför har Uschela von der Liar och hennes kommission föreslagit att uppluckra det förbud mot nyförsäljning av «fossildrivna» bilar som skulle ha gällt från 2035.

Istället ska utsläppen totalt ha reducerats med nittio procent från 2021 års nivåer fram till 2035, omfattande satsningar på «grönt stål» och biobränslen. Huruvida utsläppen blir mindre av att köra på ickefossilerad rapsolja framgår inte av rapporten, men man har säkert räknat på det.

Förslaget måste först godkännas av parlamentet innan det kan bli verklighet, men givet att tunga länder som Tyskland och Italien ligger bakom sådana krav lär det förverkligas. Det innebär att EU verklighetsanpassar sig en smula, samtidigt som man förstås kapitulerar inför de absurda klimatmål man har satt upp.

De målen har man samtidigt formulerat viss i tron om att man är i något slags ledande position, och därför i stånd att leda omvärlden i «omställningen» utan att förlora marknadsandelar. Men så kom Kina med en smärre revolution av industrin då växlingen till eldrivna fordon ägde rum, särskilt som man sedan tidigare hade tagit täten i fråga om batteriteknik.

Billiga kinesiska bilar ville dock EU inte se, utan då lade man hellre på kraftiga handelstullar för att värna tysk bilindustri. Det ska vara svindyrt tyskt för européerna, men protektionismen har ändå inte hjälpt industrin att hämta sig. Det kunde ju ha något att göra med det tyska energisjälvmordet att lägga ned kärnkraften, på det att näringslivet inte har någon som helst möjlighet att konkurrera med Kina.

Vad vi ser är helt enkelt Bryssel hissa vit flagg. Man kapitulerar inför Kina och erkänner att man ligger efter, och för att rädda vad som räddas kan tar man till desperata åtgärder och backar från tidigare klimatextremistiska åtaganden. Man har sent omsider kommit på att man inte är och inte kan vara bäst i klassen, utan att man tvärtom är efterbliven i förhållande till omvärlden. Förhoppningsvis kan även än mer malliga Sverige börja nyktra till i frågan?

Oförmögen att konkurrera med Kina tar EU till desperata metoder, lyder en elak rubrik i kinesisk press.
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Europas NPC:er

Europeiska ledare har haft en konferens under vilken man har diskuterat villkoren för fred i Ukraïna. Bland annat har man enats om att leda en multinationell styrka som ska säkra Ukraïnas territorium, samtidigt som en stående armé om inte färre än 800 000 man ska byggas för frusna ryska medel.

Problemet är bara att det är en ickebörjare i fredssamtalen, i vilka Europa överhuvudtaget inte ens är delaktigt. Merz, Kristersson och gänget är i själva verket lallande pajasar, NPC:er som låtsas vara statsmän av betydelse, när de mest irriterar den verkliga fredsprocess som pågår under amerikansk och rysk ledning.

Ty man visar då än en gång att man inte har förstått grundproblematiken kring det ryska inbördeskriget, nämligen Natos östexpansion och kringskärningen av Rysslands säkerhet. Europeisk trupp i Ukraïna är i det avseendet liktydigt med att landet plockas in i Nato, en ambition Bryssel tycks vägra ge upp.

Moskva kan aldrig godta en sådan lösning, och naturligtvis inte heller att Europa nallar dess tillgångar. Det skulle av Kreml tolkas som en krigshandling, och skulle därmed knappast bidra till fred i Europa. von der Liar och gänget drömmer i vanlig ordning om saker som inte är kompatibla med verkligheten.

Renons på verklighetsanknytning är även tanken om att det svårt sargade Ukraïna ska kunna hålla en armé lika stor som Polens, Tysklands, Frankrikes, Italiens och Storbritanniens tillsammans, när man samtidigt har ett enormt behov av återuppbyggnad och har skuldsatt sig för hundra år framåt. Det är en ekvation som inte går ihop, och det är väl därför man funderar på att äventyra Europas finansiella trovärdighet genom att beslagta ryska medborgares tillgångar.

Det man ska ta fasta på är istället krigets bevekelsegrunder. Kriget hade aldrig behövt bryta ut överhuvudtaget om Ukraïna av europeiska ledare inte hade invaggats i falskt hopp om undsättning, och om Kiev hade lagt ned sina planer på att ansluta till Nato.

Den ukraïnska rumpstaten måste alltså bli en neutral buffertzon som inte kan tillåtas ingå i en försvarspakt, och de territorier Kiev har förlorat kan man naturligtvis inte få tillbaka. De måste istället erkännas som ryska av internationella organ, inte minst FN. Någon annan lösning är faktiskt inte möjlig, givet situationen på slagfältet och Kievs ekonomiska situation. Zelenskyj har fortfarande inga kort på hand, annat än yviga dagdrömmar från europeiskt håll.

I den mån en internationell styrka ska upprätthålla freden, måste en sådan bestå och ledas av nationer som inte är delaktiga i kriget, det vill säga utomeuropeiska och ickevästliga länder. Kina, Indien och länder i Centralasien skulle kunna bli aktuella, kanske även sydamerikanska länder som Brasilien. Europas enda roll skulle väl i ett sådant scenario vara att skjuta till pengar, det enda man har visat sig duglig till under detta krig.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik USA

Civilisatorisk utradering

Europeiska ledare slår ifrån sig varje uns av amerikansk kritik som riktas mot Europa, och vill inte kännas vid att det skulle kunna finnas ens korn av sanning i den. Man avfärdar blankt den problembild som målas upp, och menar att Europa är fullt i stånd att hantera sina egna problem med de demokratiska medel som står till buds.

Noga räknat ser man det inte alls som något problem, exempelvis i den tyska liberala diktaturen eller det labila Storbritannien, att allt fler människor hamnar i rättvisans klor för åsikter som publiceras på nätet. Berlin tycker att det är helt normalt att bedriva gryningsräder mot dem som uttalar sig illa om någon tysk politiker, och att beslagta all deras elektroniska apparatur innan ens ett domslut föreligger.

Men det är inte normalt, eftersom det inte förekommer i andra delar av världen, ens i diktaturer. Man kan inte heller gömma sig bakom ord som «demokrati» och «konstitution» när dessa företeelser inte är korrekt implementerade. När yttandefriheten slås sönder och samman på sådant vis kan man nämligen inte längre tala om demokrati.

But this economic decline is eclipsed by the real and more stark prospect of civilizational erasure. The larger issues facing Europe include activities of the European Union and other transnational bodies that undermine political liberty and sovereignty, migration policies that are transforming the continent and creating strife, censorship of free speech and suppression of political opposition, cratering birthrates, and loss of national identities and self-confidence.

Till yttermera visso har vissa politiska fraktioner motarbetats kraftigt av det förhärskande etablissemanget i stora delar av Europa, vilket också rimmar väldigt illa med demokrati. Att ideligen stämpla meningsmotståndare som AfD (eller SD, Reform, FdI och så vidare) som «högerextrema» går möjligen för sig i politisk retorik som emanerar från vänster, men är etiketter som statsapparaten och dess säkerhetstjänst noga ska passa sig för att nyttja, eftersom man då placerar sig själv i en politisk falang och därmed upphäver den neutralitet och objektivitet som krävs för funktionen i fråga.

När Europa agerar som en vänsterliberal diktatur med allt större förtryck mot meningsmotståndare och allt mer censur och straff gentemot dem som tycker annorlunda, reagerar således omvärlden, inte minst det USA för vilket yttrandefrihet är demokratins grundbult. Europa borde lyssna när sådan kritik framförs, Europa måste lyssna när dess demokrati ifrågasätts så kraftigt. För det är Europa som har fel, det är Europa som har beträtt en farlig väg.