När Ungern slängde ut globalisten George Soros’ så kallade Centraleuropeiska universitet (CEU) gick woke-vänstern i taket, och menade att det var ett angrepp på den «akademiska friheten». Samtidigt pågick en veritabel storstädning av konfuciusinstitut vid europeiska universitet, efter att man ett decennium tidigare ropat högt efter sådana, med hänvisning till att de utgör ideologisk påverkan från kinesiska kommunistpartiet. Plötsligt gällde inte längre svamlet om «akademisk frihet».
Konfuciusinstituten har nu inte den sortens påverkan, men det ligger i sakens natur att varje slags utbildningsinstitut söker förändra tankemönster och bygga upp en världsbild hos de studenter man tar sig an. Soros-«universiteten» förmedlar således en vision om det «öppna samhället», ett slags liberalistiskt utopia som ideologi omfattande gräns- och kravlös invandring, Q-frågor med mera.
Noga räknat är det bara de USA-ackrediterade programmen som är föremål för nedstängning, medan de lokalt ackrediterade fortsätter som förut, en vink om att man inte vill ha att göra med den radikala amerikanska universitetsvänstern. Detta för att det de förmedlar inte ligger i landets intresse under nuvarande politiska majoritet.
Ungern har därmed på flera sätt hamnat i skottlinjen för övriga EU, som vill propagera den egna ideologin och samtidigt motverka annan. Ungern har med övriga Visegradländer vägrat befatta sig med massinvandringen, och har på så sätt sluppit de problem med utanförskap, kriminalitet och terrorism som numera är endemiska i övriga EU, inte minst i Sverige.
Men Ungern har också större och bättre samarbete med både Kina och Ryssland än många andra EU-länder, vilket har retat Bryssel. Ungern har således godtagit både ryska och kinesiska vaccin, och har för närvarande högst vaccinationsgrad i unionen – men dessvärre också högst dödsfrekvens efter den tredje våg som slog särskilt hårt mot ett tidigare lindrigt drabbat Östeuropa. Huawei har ett starkt fäste i Ungern, medan man i andra delar av EU följer Washingtons dekret att angripa företaget.
Wokevänstern exploderar nu på nytt när prestigefyllda Fudan daxue (复旦大学) i Shanghai har kontrakterats för att öppna en filial i Budapest. Borgmästaren i staden har reagerat med förakt och låtit ge ett antal gator namn med avsikt att reta upp Beijing, som «Dalai Láma út», «Szabad Hongkong út» och «Ujgur Mártírok útja». Andra menar att det är en förlustaffär för Ungern, och en storvinst för Kina.
Kostnaden för bygget finansieras delvis genom lån, samtidigt som material och arbetskraft tas från Kina. Det sista är naturligtvis för att hålla nere kostnaderna, som annars hade blivit betydligt högre. Prislappen är större än utbildningsposten i budgeten, men det är förstås samtidigt en långsiktig investering för framtiden.
Huruvida Fudan blir en kanal för kinesisk ideologi återstår att se, men utrymmet för den sortens indoktrinering är tämligen begränsat för de flesta utbildningsspår. Det finns inte någon särskild sorts kinesisk fysik, kemi eller biologi, även om man naturligtvis har «traditionell medicin» som en udda rätt på menyn. Det skulle väl i så fall vara om man i statskunskap och liknande discipliner lägger på ett kinesiskt raster, och det är då samma slags problem som för CEU.
I praktiken kommer man emellertid att anpassa sig efter lokala förutsättningar, och farhågorna är därför nog överdrivna. Fudan är ett riktigt universitet, till skillnad från den ideologiproduktion som präglar Soros’ propagandainstitut. Däremot innebär Fudans närvaro att det akademiska utbytet mellan Kina och Ungern – och därmed Kina och EU – stärks, och därmed att man vidgar de artärer som redan finns. Ungern knyts hårdare till Kina, och Kina kommer närmare EU, vilket för wokevänstern och många andra är en mardröm.
Orbán Viktor ser dock solklara vinster i att balansera mellan EU och Kina, och att vara tungan på vågen i detta spel stormakter emellan. För Ungern kommer det på sikt att betala sig att få en sådan effektiv utbildningskvarn i landet, även om den skulle stänka något med kinesiska tankemönster.
Vi i Europa är ju speciella såtillvida att vi anser att våra «värderingar» är «universella», det vill säga inte bara utgör våra värderingar, utan implicit allas, alldeles oavsett vad andra tycker om saken och alldeles oberoende av kulturell och historisk kontext.
Det är analogt med att samma Europa tidigare tillbad en gud, som man på samma sätt ansåg var «universell», det vill säga utgjorde allas skapare, övervakare och domare vare sig de ville eller inte. Med denna «universella» religion ansåg man sig kunna ta «obebott» land i besittning och kuva infödingarna, eller för den delen kolonisera mer civiliserat territorium med väsensskild kultur.
Den moderna «universalismen» är en idemässig fortsättning på den tidigare monoteismen och kolonialismen, nämligen tanken att Europa är världens mittpunkt och världsalltets centrum, kring vilket allt annat snurrar. Europas «värderingar» är inte bara «universella», utan Europa är också den självutnämnda polis, åklagare och domare som tar på sig att utöva tillsyn av dessa «värderingar».
Europa – och i utvidgad mening koloniala europeiska avknoppningar som USA, Australien med flera – har således för vana att «bötfälla» nationer som bryter mot dessa «universella» regler och «värderingar», det vill säga att pytsa ut «sanktioner» mot länder, städer och andra organisationer och till och med individer som inte vill tillbe den moderna MR-guden och hens budord, i en sorts informell rättsordning.
Det har fungerat, för att Europa och Västvärlden under ett par hundra år har varit herre på täppan och med maktspråk kunnat betvinga nationer till lydnad och underkastelse. Men det fungerar inte längre, för att Europa och Västvärlden numera befinner sig i en mer multilateral ordning, vare sig man vill eller inte.
Visserligen kan sanktionsvapnet fortfarande användas mot mindre spelare som Belarus och för den delen även Ryssland, som trots dess väldiga yta är en ekonomisk dvärg. Men när man försöker samma sak med Kina kommer bollen numera omedelbart i retur.
Det fungerade även mot Kina 1989, då man beslöt inrätta ett vapenembargo, ty Kinas ekonomi utgjorde då bara drygt hälften av Rysslands, medan den i dag tvärtom är tio gånger så stor som Rysslands. Kina är samtidigt EU:s största handelspartner, och det är en ömsesidig ekonomisk ordning man inte vill äventyra.
När EU i mars beslöt «sanktionera» några lokala funktionärer i Xinjiang i protest mot vad man upplever som «människorättsbrott», kom således svaret med vändande post, och Kina beslöt sanktionera några random bråkstakar på den europeiska sidan. Oacceptabelt, ansåg EU, och blåste till strid – våra sanktioner är rättvisa, medan Kinas är orättvisa!
Men det här rör sig helt i symboliskt territorium, och är en sorts politiska «markeringar» utan praktisk betydelse. Samtidigt anser EU att det är en skymf att drabbas av sanktioner från det Kina man är så vant vid att sparka och skälla på, och man ser helt enkelt inte grandet i det egna ögat – man inser inte arrogansen.
När Kina så bryskt har tagit heder och ära av EU, måste man således svara på något lämpligt sätt, vilket skedde under gårdagen då EU-parlamentet beslöt «frysa» ratificeringsprocessen av det ingångna avtalet CAI.
Om du inte hörde detta på nyheterna är det för att vi fortfarande befinner oss i symbolikens sagoland, och utspelet har alltså ingen som helst praktisk betydelse, utan syftar mest till att radikala MR-jesuiter i parlamentet indignerat ska kunna fäkta mot väderkvarnarna och känna sig viktiga för en stund. Teatraliskt så det förslår!
Men när dammet väl lagt sig kommer parlamentet att «tina upp» avtalet igen, för att man är i lika stort behov av det som Kina, även om man gärna låtsas som att det är en flott «gåva» från världens europeiska mittpunkt till Mittens rike. Man kommer mangrant att ratificera avtalet, för att piskor kommer att vina i vartenda parti, under påtryckningar från tyngre nationella krafter, i synnerhet Frankrike och Tyskland – för du tror väl inte att EU är en demokrati, va?
För det finns inte på kartan att Kina drar tillbaka motsanktionerna. Man pekar här med hela handen mot EU och säger: sköt era egna jävla problem, och lägg er inte i våra! Man har helt enkelt fått nog av den varan efter ett par hundra år, och det är nu dags för EU och dess medlemsstater att förstå vad det är man egentligen har att göra med där borta i Asien.
Handeln mellan Europa och Kina spänner över närmare två tusen år, och förrättades först på Sidenvägen mellan dåtidens västliga och östliga imperier Rom och Han (-206–220). På Sidenvägen färdades inte bara tyger och andra lyxprodukter, utan även idéer och farsoter, och det är den civilisatoriska artär som länge har förbundit öst och väst.
Direktkontakt mellan företrädare för imperierna förelåg från hundratalet, och tilltog därefter successivt. Vi är kanske mest bekanta med familjen Polos resor till tolvhundratalets mongoliska dynasti Yuan (1271–1368), men det fanns vid den tiden tiotusentals andra handelsresande, missionärer och andra européer i omlopp, om än betydligt färre kineser i andra riktningen.
Rom seglade på Indien redan under det första århundradet före vår tideräkning, men företog aldrig den vidare resan till Kina, kanske för att lokala rutter ombesörjde den huvudsakliga transporten. Rom hade inget intresse av att expandera sitt imperium sjövägen, och hade naturligtvis inte heller någon möjlighet därtill med sin primitiva flotta.
Det var först under upptäcktstiden en fast och stabil relation mellan Kina och Europa etablerades, för att medlen då fanns för att bedriva handel på en helt annan skala och med andra metoder. Portugiserna var de första att angöra brygga 1513, naturligtvis i Pärlflodens delta (Zhujiang) i Guangdong («Kanton»), som skulle komma att bli centrum för handeln på Kina.
Portugiserna orsakade visst rabalder med sitt barbariska beteende (omfattande slavhandel), men de var i militär mening ingen match för dynastin Ming (1368–1644), den tidens odiskutabla supermakt. Syftet var primärt att etablera handelsrelationer med det rika Kina, men landet hade redan slutit sig inåt i självtillräcklighet och hade inget behov av portugisernas affärer – haijin (海禁) eller sjöförbud koncentrerade all handel till ett fåtal hamnar.
Handeln förbjöds inledningsvis helt, men man såg ändå ett visst värde i den illegitima kommers som förekom, och den legaliserades när den portugisiska kronan formellt övertog näringen från de privata entreprenörerna i mitten av femtonhundratalet. Portugal hyrde ön Macao och betalade pliktskyldigt sina tullar, och har in i modern tid bevarat huvudsakligen vänskapliga relationer med landet. Macao återlämnade man frivilligt 1999.
Men fler länder ville handla med Kina, och även om de europeiska staterna var pyttesmå spelare med tidens mått, växte de snabbt i betydelse. De kom att spela en viss roll i det eviga triangeldramat mellan Kina, Japan och Korea i de första sant globala konflikterna, men primärt syftade den västerländska närvaron till att utveckla handeln.
Kinas isolationism fortsatte med dynastin Qing (1644–1911), som 1756 förlade all handel med västerlandet till Guangzhou i kantonsystemet, i vilket handelsbolag erhöll monopol mot höga skatter och tullar. Porslin, siden, te och kryddor utgjorde de främsta godsslagen, men kineserna ville inte ha något annat i utbyte än silver, som européerna främst anskaffade i sina amerikanska kolonier.
Men silvret räckte småningom inte till för den allt mer vidgade handeln, och man ville dessutom ha tillgång till fler handelsplatser än Guangzhou. Framförallt det framväxande brittiska imperiet uttryckte missnöje, men var ännu maktlöst mot kejsar Qianlongs tämligen överlägsna rike.
Ett flertal faktorer skulle kullkasta denna ordning. Dels skedde ett antal revolter i Kina som kostade tiotals miljoner människoliv och dränerade landet på resurser, inte minst Taipingupproret under den kristna Taipingsekten; dels upptäckte britterna att kineserna under bordet gärna tog betalt i opium, som man kunde anförskaffa i Indien i en triangelhandel och därmed undgå att bli dränerad på silver av vikt för de europeiska bestyren; och dels inträffade den industriella revolutionen med början i Storbritannien, vilket sedermera gav en militär övervikt som man visste att utnyttja.
Den allt mer omfattande illegala opiumhandeln under den tidens Medellínkartell gjorde stora lager av kineser improduktiva, samtidigt som det dränerade landet på intäkter för dess exportgods. Om man tidigare hade ett handelsöverskott, hade man nu ett motsvarande underskott samt en social kris. Detta kunde man inte tolerera, varför man lät beslagta knarket och bekämpa den vidare handeln.
Men britterna hade nu anskaffat fler, större och effektivare kanonbåtar och vapen, och kunde med våld tvinga på Kina en vidare handel med opium, likväl som öppnandet av fler handelshamnar, tolerans för kristen mission, dryga skadestånd, extraterritorialitet för britter samt avträdandet av Hongkong i evighet.
Storbritannien ville med detta berätta för Kina att man hade att följa den «regelbaserade världsordning» som nu etablerades, och som man med tvång införlivade. Man kan här notera att det än mer slutna Japan ställdes inför ett liknande dilemma, men med pistolmynningen mot pannan valde en annan väg av att omfamna förändringen, avskaffa feodalväldet och godta den nya ordningen – ett klokt beslut, men samtidigt tog man även till sig den västerländska imperialismen, vilket snart skulle komma att stå både Kina och övriga Östasien dyrt.
Kinas stjärna hade börjat dala, samtidigt som de tidigare efterblivna europeiska staterna marscherade mot världsherravälde. Vetenskaplig revolution under 1600-talet och efterföljande industriell revolution under senare delen av 1700-talet omdanade världsordningen, men Kina förstod helt enkelt inte vilka krafter som var i omlopp. Man tackade nej till handel med sådan teknik och sådana vapen som hade kunnat bevara landets ställning, och man var i ett stadium av självförvållad förpuppning.
Det första opiumkriget (1839–1842) följdes av ett andra (1856–1860), i vilket allt fler europeiska stater samt USA bemäktigade sig territorium och fördelar i vad som benämns orättfärdiga fördrag, det som man i Kina anser är inledningen till förnedringens århundrade. Britterna ville nu ha åtkomst till hela Kina för handel och även slippa tullar på sina varor, och fick understöd av Frankrike. I förbifarten demolerade man i rent talibansk anda Sommarpalatset för att riktigt gnida in förnedringen.
Utländska koncessioner, territoriella avträdelser, dryga skadestånd och andra företeelser körde den kinesiska dynastin i botten, vilket sedermera accentuerades i ett angrepp från ett nu industrialiserat och militärt överlägset Japan under det första sinojapanska kriget 1894–1895, i vilket Kina förlorade kontrollen över Korea och fick avträda Taiwan – det senare med implikationer in i nutiden.
Oredan resulterade småningom i dynastins fall 1911, införande av republik 1912, splittring i provinser under lokala krigsherrar, japansk invasion 1938, inbördeskrig 1945, kommunistiskt maktövertagande 1949, politiskt vansinne under maoismen, samt sedermera tillnyktring och ekonomiska reformer 1978 under Deng Xiaoping.
De senaste fyrtio åren har Kina återtagit sin plats på världsscenen, och man har genomgått en renässans – inte alls den första, utan landets historia präglas tvärtom av sådana pulser av uppgång och fall, inte helt olikt Europa. Man har ömsat skinn och danat en ny politisk dynasti, kompatibel med tidens snabba förändringar och betoning på teknik och utveckling.
Men i vidare mening har man inte alls förändrats, utan har bevarat sina kulturella särdrag och ett utpräglat kinesiskt tänkesätt, marinerat i konfucianism. Man gör sig själv en björntjänst om man försöker analysera Kina i termer av «kommunism», för ramverket är ett helt annat under den politiska kosmetikan.
Inte heller västerlandet har egentligen förändrats, utan har alltjämt samma ambition att nagga Kina i kanten, lägga sig i dess inre bestyr, missionera sin «universella» filosofi, samt försöka tvinga på landet självuppfunna «regler» av allsköns slag – en modern form av kolonialism. Det är det mönster som återkommer ideligen i relationerna mellan Kina och västerlandet, och som vi ser utövas till dags dato.
Västerlänningar är dock blinda för denna verklighet, eftersom de inte har den historiska fonden klar för sig, utan mer håller sig till vad man tror är principer. Men för kineser är denna bakgrund allestädes närvarande, och det är med den som referens västerländska utsagor mäts, om det så gäller bomull i Xinjiang eller demokrati i Hongkong. Man har hört hyckleriet i flera hundra år vid det här laget, och vet att det enda sanna motivet är att tillskansa sig fördelar.
Sommarpalatset (Yuanmingyuan) lät man ligga i ruiner, som ett minne över förnedringen. Man byggde naturligtvis ett nytt sommarpalats (Yiheyuan) i dess ställe, och saken handlar inte så mycket om de förstörda stenarna eller ens det brända kulturarvet – man var ganska flitig själv i att förstöra under kulturrevolutionen.
Det är mer en påminnelse om vad det egentliga uppdraget är, att resa sig upp, borsta av sig dammet och ta nya tag, att återta sin forna position. Det är inte en fråga om revansch eller hämnd, inte heller om att se sig själv som offer – ett besynnerligt begrepp för en forna och framtida supermakt – utan ett förhållningssätt till historien och den egna traditionen.
Det är en fornlämning som bjuder kineserna att aldrig åter låta sig förnedras sålunda, att inte än en gång låta landet förtvina, och att söka pånyttfödelse ur elände, kaos och förstörelse. Allt annat lika är det en ambition för vilken jag har den största sympati.
Europeiska unionens sanktioner mot Kina väcker en rad frågor, av vilka en rör med vilken rätt unionen gör sig själv till polis, åklagare och domare över fall man på högst oklara grunder anser utgör brott mot de mänskliga rättigheterna. Misstanken att det är en form av bestyckning och politisering av de mänskliga rättigheterna får näring av det skeva urvalet.
Ty unionen har förstås aldrig någonsin utdelat sanktioner mot USA, trots den nationens ständiga och svårartade brott mot de mänskliga rättigheterna, omfattande sådant som utomrättsliga fångläger, utomrättsliga bortföranden (även från Sverige), tortyr av fångar efter godkännande från högsta ort (Abu Ghraib, Guantánamo), utomrättsliga avrättningar, statsterrorism, systemisk polisbrutalitet, systemisk rasism, världens högsta beläggning av fångar likväl som minderåriga sådana, kriminalisering av hemlösa, fortsatt bruk av dödsstraff med mera.
Detta av den enkla anledningen att EU vare sig kan eller vågar utdela sådana sanktioner mot USA, för att landet kontrollerar alla system av vikt, som dollarn, kreditkortsföretagen, transfereringssystemet Swift med mera. Europa och större delen av världen har successivt sålt ut sig till USA i utbyte mot dess beskydd, samtidigt som USA är exceptionalistiskt – reglerna gäller inte dem.
Formellt brukar man säga att USA är en demokrati, och att systemet självt därmed kan ta hand om saken, men det är alltså en vit lögn. EU angriper inte alls alla som bryter mot mänskliga rättigheter i likvärdig fördelning, så som man hävdar, utan har en helt förväntad slagsida mot politiska fiender som Ryssland och Kina. Mänskliga rättigheter görs till ett vapen, istället för att utgöra ett ideal man själv har att sträva efter.
Men sanktionsvapnet fungerar uppenbarligen bara om man är i överläge, om man slår från en styrkeposition. Ryssland lider således ganska svårt under sanktioner, för att inte tala om Nordkorea. Så icke Kina, för att Kina är av jämförbar storlek som både USA och EU i termer av ekonomi och därmed kan ge svar på tal, men framförallt för att man har egna system och därför inte är lika beroende av den amerikanska hegemonin.
Det är så per design, och den främsta tanken med den kinesiska brandväggen har just varit att skydda den inhemska industrin och låta den utvecklas utan att bli helt överkörd av den amerikanska. Därför har Kina en IT-industri av samma – numera bättre – klass som den amerikanska, medan EU är en ren klient till USA, utan egna system. Den omtalade censuren är mer en bieffekt, som enkelt kringgås av varje bildad kines medelst VPN-tunnlar.
Man tycks i den kinesiska ledningen på ett väldigt tidigt stadium ha insett risken att likt EU bli en klientstat, och därför siktat mot inhemska system och en allt större grad av självförsörjning, samtidigt som man för all del utgör en integrerad del av världsekonomin – så kallad dubbel cirkulation.
Den insikten har blivit mer akut på senare tid, då USA i allt större utsträckning har konfronterat Kina med såväl exportrestriktioner av halvledarprodukter som chips och protektionistiska förbud mot Huawei, ZTE, Wechat och andra kinesiska bolag på den inhemska marknaden.
USA åberopar «nationell säkerhet» som motiv, men det är alltså exakt samma slags protektionism som man utövade mot Japan under 1980-talet, innan man lyckades neutralisera uppstickaren med en märklig form av riktad devalvering. Allt handlar således om att bevara den amerikanska hegemonin, och i den ambitionen blir även mänskliga rättigheter ett givet vapen.
Men i praktiken kan USA nog inte göra något för att hejda utvecklingen, utan man kan bara vinna en del tid. Man kan inte upprepa bedriften att innesluta Sovjetunionen, ty den staten föll på sitt slutna kommunistiska system, medan Kina är en öppen marknadskapitalistisk best som äter jänkarna till frukost i deras eget spel. Man kan inte heller göra en Japan, eftersom Kina inte är en del av samma system, samtidigt som Zhongnanhai har specialstuderat just det fallet. Vidare är Kina och Ryssland i lös allians en dubbelt tuff nöt att knäcka.
Till yttermera visso strävar Kina efter att frigöra sig än mer, nämligen genom att införa en blockkedjebaserad kryptovaluta – en digital yuan. Man är långt framme och har redan praktiska försök i flera städer, samtidigt som man redan är världsledande i digitala betalningsmetoder.
Fördelen med en kryptoyuan är att betalningen kan ske mer eller mindre anonymt och decentraliserat, utan behov av en förmedlande bank – det räcker med ett telefonnummer. I ett slag eliminerar man sanktionsvapnet, eftersom ingen kan förhindra en transaktion (exempelvis från Iran), eller ens observera den, förutom Kinas centralbank och andra kontrollinstanser.
Det blir ett parallellt system till dollarn och Swift, utom räckhåll för USA eller för den delen EU. Kina (och andra) kan därmed kringgå dollarfällan och den allt mer bestyckade amerikanska valutan, samtidigt som det öppnar upp en ny infrastruktur för fattiga länder utan utvecklade system, till exempel i Afrika och längs Nya sidenvägen. Det förutsätter vidare att yuanen internationaliseras och blir fullt konvertibel, och en möjlig tidsram är kanske tjugo år, eller tio om det kniper.
Den utrikespolitiska deklarationen har presenterats och debatterats i riksdagen, och man kan notera att det är det gamla vanliga tugget både i pamfletten och den efterföljande pratstunden. Alliansfriheten kvarstår således, samtidigt som kritiken av andra makters handel och vandel hålls på en rimlig nivå, i motsats till den efterföljande debattens tonläge i falsett.
Exempelvis moderaten Hans Wallmark har inte ändrat skiva sedan föregående år, utan dillar fortfarande om att «Gvi» måste nämnas vid namn på det att regeringen ska ta sig an hans ärende med större kraft. På det svarar utrikesminister Linde att regeringen visst arbetar för «Guj» och andra svenska medborgare fängslade utomlands, men i själva verket är fallet «Gwej» (det vill säga Gui Minhai) avslutat och inte längre öppet för diplomatiska påtryckningar.
Sagde Wallmark nämnde även «Ksinjang» (Xinjiang, som i «tjinndjiang») som exempel på hur regeringen borde sätta hårt mot Kina, och det är uppenbart att moderatens världsbild har formats av att läsa Expressens ledarsidor och liknande alster. Även en del andra ledamöter efterlyste «sanktioner» mot Kina och kinesiska företrädare, även om man inte tycks vilja lägga sig i bottenslammet på Trudeleaus nivå.
Den officiella hållningen mot Kina i utrikesdeklarationen är då avsevärt mer måttfull och genomtänkt, och man säger sig bland annat välkomna överenskommelsen mellan EU och Kina om ett investeringsavtal. Därmed lägger man sig på en EU-gemensam nivå istället för att ensidigt ansluta sig till amerikansk geopolitik, i vart fall i den officiella retoriken.
Man inser också att ett flertal globala frågor bara kan lösas i samarbete med Kina, och att det därför vore kontraproduktivt att söka systemkamp, särskilt för en lillepluttnation som Sverige. Man säger sig föra en rak dialog med landet om mänskliga rättigheter och yttrandefrihet, och den enda egentliga kritik som framförs gäller Hongkong och det därstädes förment krympande demokratiska utrymmet.
Tonläget är då desto hårdare mot Ryssland, som finns i vårt närområde och är ett potentiellt militärt hot. Det är efterkrigstidens geopolitisk som alltjämt spökar, och även om kalla kriget är slut lägger man stor vikt vid «alliansfrihet» samtidigt som man vill värna en allt svagare «transatlantisk länk».
Storbritannien har ju lämnat EU och är inte längre lika närstående som fordom, samtidigt som hennes barn USA har fjärmat sig än mer under Trumps fyra tumultartade år. Separationen har redan skett, och sprickan kommer troligen bara att fördjupas med tiden. Biden säger visserligen att America is back och att han vill reparera forna allianser, särskilt för att bilda en front mot den strategiska huvudfienden Kina.
Problemet är emellertid att han samtidigt säger sig vilja förhandla med Beijing i frågor som gynnar USA, och därmed står det klart att han bara vill nyttja sina allierade som pjäser för att uppnå de egna målen. Det rör sig inte om en djupare värdegemenskap, utan är det vanliga amerikanska schackrandet, och härav väljer EU att ha en självständig linje gentemot Kina.
Nato som försvarsallians fyller därför inte längre något syfte, annat än som substitut för en obefintlig europeisk sådan. Det finns således ingen anledning för Sverige att söka medlemskap i organisationen, särskilt inte så länge det folkliga mandatet uteblir – hälften är för, den andra emot. Därför förblir Sverige «alliansfritt», även om vi som vanligt spelar under täcket med jänkarna, i utbyte mot underkastelse och lojalitet (exempelvis genom att kasta ut Huawei).
När EU i allt större grad fördjupar samarbetet österut med Kina och Östasien via allt större handel på Nya sidenvägen och andra rutter, måste Sverige småningom göra ett vägval, nämligen om man vill vara en del av den europeiska kontintenten eller ett drivande isflak på Atlanten. Konturerna av en ny ordning är redan väl synliga, men i Sverige tycks man leva i det förgångna.
