Kategori: Europa

Kategorier
Europa Kina Politik Taiwan USA

Ömsesidigt beroende och diversifiering

Kol- och stålgemenskapen bildades efter andra världskriget i syfte att försvåra krig mellan Tyskland, Frankrike och andra europeiska länder. Genom ömsesidigt beroende på en gemensam marknad minskar risken för konflikt, samtidigt som man inte kan mobba ett enskilt land och därmed skapa incitament för aggression – den orättvisa freden i Versailles lade ju grunden för tysk revanschism.

Numera omfattar Europeiska unionen större delen av Europa, och konstruktionen har lyckats med sitt uppdrag att hålla kriget borta, samt även att ordna större välstånd än någonsin tidigare, som en naturlig konsekvens. Inget är mer destruktivt för ekonomin än krig.

Den ekonomiska globalismen har en liknande funktion av att binda samman länder i ömsesidigt beroende i handel och andra utbyten, vilket minskar risken för konflikt givet att man har mycket att förlora. USA anstränger sig visserligen hårt för att åstadkomma en «decoupling», men i verkligheten är man så hårt bunden till Kina att ett större krig dessa makter emellan egentligen är uteslutet, då det skulle kosta båda parter alldeles för mycket.

En väpnad konflikt skulle begränsas till Taiwan, i händelse av att fastlandet intar ön. Även ett sådant scenario skulle fresta hårt på båda parter, samtidigt som Taiwan skulle kastas decennier tillbaka i tiden, enligt en färsk amerikansk simulering. Enligt den skulle Kina inte lyckas med uppdraget, men å andra sidan finns inte heller någon vinnare i en sådan drabbning.

En sådan utveckling skulle vidare sätta världsekonomin i brand med fullskaligt handelskrig och utfärdande av sanktioner fram och tillbaka. Här är knäckfrågan hur EU skulle agera, givet dess starka beroende av Kina, och man har från Bryssels sida börjat ta steg för att diversifiera handeln för att skapa sig större handlingsutrymme.

Men man gör det med fel motiv och med fel utgångspunkt, nämligen att lägga sig i Kinas inre angelägenheter. Det finns inget som skulle få Kina att agera militärt mot Taiwan med mindre än att man provoceras till det av framförallt USA, och man föredrar att locka till sig ön på frivillig bas med lämplig morot och piska.

Däremot är det helt rätt att diversifiera och att inte göra sig alltför beroende av en enstaka part, vem det än månde vara. Att bygga chipsfabriker i USA och Europa kan på sikt desarmera frågan om Taiwan i stora drag, eftersom mycket av rädslan handlar om öns stora dominans på området.

På samma sätt är den svenska regeringens satsning på såväl gruvdrift av jordartsmetaller som kärnkraft nödvändig, efterlängtad och superbra politik inte bara för Sverige, utan för hela Europa, som därmed kan få den reservkälla man strävar efter.

Det ömsesidiga beroendet av Kina kvarstår naturligtvis, vilket är utmärkt, men däremot gör man sig av med det ensidiga beroendet med avseende på jordartsmetaller och en del andra mineraler när man fördelar äggen över flera korgar. Därmed kan den hysteriska och meningslösa rädslan för Kina kanske släppa, och man kan fortsätta på en mer uppbygglig väg framöver.

USA har å andra sidan helt andra skäl att bråka med Kina, och för Washington har Taiwan även en geopolitisk funktion som ankare i första ökedjan. Från Bryssels sida finns härvidlag dock ingen samsyn och inget gemensamt intresse.

Kategorier
Asien Europa Kina Politik USA

Vi och de, oss och dem

Förvandlingen av Kina i den mediala och politiska retoriken från en löst allierad och välvillig nation under kalla kriget till en modern buse är enkel att förstå i ett geopolitiskt perspektiv, nämligen som en konsekvens av att världens supermakt USA inte frivilligt vill avhända sig rollen som global hegemon. Det är en allmän historisk trend – Thukydides­fällan – som här gör sig påmind i form av en envig mellan dominanten USA och uppstickaren Kina.

Men å ena sidan är det en ensidig kamp, då Kina inte har några som helst planer eller ens förutsättningar att göra anspråk på USA:s titel, utan nöjer sig med att utgöra den regionala hegemon man historiskt alltid har utgjort. Den falska retoriken här är just att Kina söker globalt herravälde, på vilket det alltså inte finns några som helst indikationer.

Och å den andra sidan är det svårt förstå varför svenska och andra västnationers medier och politiska krafter med automatik linjerar med Washingtons perspektiv, inte bara i denna fråga, utan i princip allt. Tankefiguren att Kina har blivit mer «aggressivt» och «auktoritärt» har inget stöd i verkligheten, utan är svepskäl för en mer konfrontativ politik från Västs sida, och det är alltså vi som har blivit mer aggressiva. Kina har inte förändrats nämnvärt under Xi i detta avseende.

Var finns den seriösa journalistiken om Kina?

Om det verkligen funnes oberoende och fria medier skulle man inte över hela linjen se en sådan konfrontativ samordning med idel negativa och kraftigt förvrängda nyheter om Kina, utan emellanåt erfara en mer balanserad rapportering och mer insatta ledarstick. Det gör man inte, utan «debatten» är monoton.

Det man ser är istället att Kina anses vara en bogeyman, och att varenda kines i själva verket är en partiansluten cell som i vilket ögonblick som helst kan aktiveras för Partiets räkning att spionera på oss, nämligen för att det är så man felaktigt tolkar kinesisk lagstiftning och det kinesiska folkets sentiment. Undra på att rasistiskt våld mot kineser och i förlängningen andra asiater grasserar i USA och andra delar av Västvärlden, när man i denna eldfängda och hatiska dårretorik legitimerar sådant.

För den som förmår ha två eller flera tankar samtidigt i huvudet framstår det som efterblivet att förfara så konfrontativt, eftersom det mer drabbar oss än den man söker obstruera. Man kan sakta ned Kinas utveckling med sådana tjuvnyp, men den går i längden inte att förhindra.

Vidare är det inte fråga om ett nollsummespel, utan om ömsesidiga vinster, och därmed även ömsesidiga förluster om man istället väljer att sätta krokben för varandra. Väst måste fråga sig om man verkligen har upphört med kolonialismen, och vad man egentligen har för syfte med att upprätthålla global amerikansk hegemoni. Europa tjänar i vart fall inte på en sådan strategi.

På samma sätt måste man fråga sig vad det finns för historiska och andra faktiska belägg eller ens realistiska hypoteser om varför Kina skulle vilja dominera Europa eller andra delar av världen, och vad det egentligen tjänar till att höja temperaturen i Östasien genom kanonbåtsdiplomati, handelskrig och allsköns andra geopolitiska ränker, exempelvis att lägga näsan i blöt i Taiwan. Efter snart två sekel av sådant tvivelaktigt engagemang är tiden kommen att åka hem och sköta sina egna bestyr.

Vill man fortsatt skörda globalismens frukter, måste man också godta att det finns andra aktörer som vinner framgång och inflytande, särskilt regionalt. Omvänt kommer man inte längre att ha samma goda skörd om man väljer konfrontationens väg i en meningslös maktkamp. Den vägen leder bara till katastrof och elände.

Momentet är på Kinas sida.
Kategorier
Europa Kina Politik Taiwan Teknik USA

Accelererande teknikkrig

Creepy Joe har ytterligare skärpt exportkontrollen av halvledarteknik till Kina, efter att ha kommit överens med Nederländerna och Japan om att begränsa export av maskiner för tillverkning av chips. Det är visserligen en mindre inkrementell förskjutning, men det visar ändå att USA är berett att skruva åt så hårt man kan.

Numera har man även EU med på tåget, efter att Bryssel orienterat sig mot Washington på grund av krig och gemensamma intressen, exempelvis kring chips och Kina. Kommissionären för den inre marknaden, Thierry Breton, hävdade i ett tal att man är överens om målet att strypa Kinas åtkomst till de mest avancerade teknologierna.

Skälet uppges vara att förhindra Kina från att utveckla militär teknik med sådan avancerad teknik, men man nyttjar i och för sig samma argument för att hindra Huawei och andra kinesiska företag att verka på den amerikanska marknaden. Det verkliga skälet handlar mer om att försvåra för Kina på alla upptänkliga vis, vilket kanske inte riktigt är vad man i allmänhet menar med konkurrens.

Men Beijing skulle förstås kunna nyttja samma argument för att begränsa exporten av exempelvis sällsynta jordartsmetaller, som man kontrollerar till närmare nittio procent. Även sådana metaller är av vikt i vapensystem och all modern teknik. Säkerligen kommer man att straffa Japan med sådan exportkontroll, så som man har gjort vid tidigare tillfällen för att sträcka upp sin bångstyriga granne.

Däremot lär man inte ha för avsikt att ge sig in i ett fullskaligt ekonomiskt världskrig, eftersom det inte är en lösning på problemet. Man härdar ut, och siktar istället in sig på att småningom bli självförsörjande på sådan teknik för vilken man i dag beror av andra. Det är en fråga om tid och pengar, och Kina har bådadera.

Samtidigt är sådan exportkontroll lika mycket en bumerang som sanktioner, och den enda part som har skadats hittills är amerikanska halvledarföretag, som mister en stor del av sin omsättning när Kina försvinner som kund. Värre är att man riskerar att ytterligare störa den globala logistikkedjan när kinesiska leverantörer får produktionsstopp till följd av amerikanska embargon.

Å andra sidan är samma globala kedja en faktor som kan försvåra den praktiska implementeringen av amerikanska embargon, eftersom komponenter kan finna andra vägar in i landet, även ASML:s och Nikons maskiner.

Exempelvis uppdagades häromveckan att kritiska delar av en missil av typen Xiongfeng (雄风), som tillverkas i och nyttjas av Taiwan, skickades till Kina för reparation av en schweizisk firma. Samtidigt har man länge varit beroende av Kina för underhåll av systemet, vilket är mindre optimalt givet den geopolitiska situationen – även om fastlandet pliktskyldigast har levererat utan att lägga in skadlig kod eller på annat sätt manipulera systemen.

Kategorier
Europa Filosofi Kultur Politik Språk

Indoeuropeisk kultur

Gemensamma nämnare för Europa finner man via språket, nämligen termer för mat, jordbruk och redskap, med ett gemensamt ursprung i ett rekonstruerat urindoeuropeiskt språk för cirka fem tusen år sedan, med ett kulturellt urhem i trakterna av dagens Ukraïna. Även mytologin är i stort sett gemensam.

Utmärkande för urindoeuropeisk kultur var tamboskap, häst och vagn samt inte minst mjöd. Den dragna vagnen i kombination med en krigisk hövdinghierarki samt sjukdomar till följd av boskapshållning möjliggjorde indeoeuropeisk expansion över hela den europeiska kontinenten, samt till Persien, norra Indien och så långt bort som Xinjiang i Kina (tokharer).

Sedermera har indoeuropéernas ättlingar lagt under sig halva världen i ytterligare kolonisation, samt även satt sina spår på jordens naturliga satellit. På gott och ont har indoeuropeisk kultur därför fått en global spridning. Även om vi naturligtvis har filat bort de mer barbariska inslagen i den ursprungliga kulturen, återstår ändå stora drag av denna grundkultur in i våra dagar, inte bara i de moderna europeiska språken, utan även i sedvänjor, kosthållning med mera.

Till exempel är vi indoeuropéer ett mjölkdrickande folk, och våra ord för drycken i de europeiska språken har följaktligen gemensamma ursprung i två varianter. Vi har dels PIE *h₂melǵ- med avledning i PG *melkaną och vidare i milk, Milch, melk med flera. Men vi har även PIE *ǵlákt och vidare i L lac, med moderna former som lait, leche, leite, latte. Laktos och galaktos är två facktermer med samma härledning.

En biprodukt av mjölk är ost, som också har två ursprung i synonymer för fermentering. Dels har vi PIE *kwh₂et- som leder till L cāseus och vidare i queso, queijo, kaas, Käse, cheese med flera varianter. Och dels har vi PIE *yúHs (fermenterad, soppa, samma som juice), som ger en särskild germansk härledning i PG *justaz och vidare i ost.

Samma sak gäller för ägg, med en latinsk gren från PIE *h₂ōwyóm, PI *ōwom, L ōvum över ovo, huevo, œuf, samt en germansk från PIE *h₂ōwyóm och *ōjóm över PG *ajją och vidare till ei, Eier, egg, ägg.

Så där kan man hålla på med en grundläggande vokabulär för en utpräglad jordbruks- och boskapskultur, som definierar den europeiska grundkulturen över flera tusen år in i våra dagar. Den har naturligtvis utvecklats och korsbefruktats med inlånad kultur, exempelvis i form av kristendom och andra idéer, men för den skull aldrig trängts ut.

För den som till äventyrs vill reformera den förefintliga kulturen i någon form av kulturrevolution finns därmed en tämligen tjock kulturell och historisk barriär som egentligen ingen har lyckats penetrera, inte ens den senare dominerade kristendomen, som i praktiken fungerade som ett yttre lager på den befintliga kulturens kropp. Vi vet forfarande varför vi firar jul och midsommar, och veckodagarna talar sitt tydliga språk om vårt mytologiska arv.

En enkel tillämpning av detta resonemang är att den moderna ekofascismen och dess vapendragare i Miljöpartiet, den rödgröna statstelevisionen och andra progressiva aktörer i extremvänstern aldrig någonsin kommer att lyckas i sitt uppsåt att göra svenskarna och européerna till vare sig veganer eller insektsätare, eller på annat sätt undanröja den animaliska kultur som definierar oss.

Européer har aldrig någonsin livnärt sig på insekter, utan det är en företeelse som är unik för primitiva kulturer på annat håll, som bushmen i Afrika och aboriginer i Australien, likväl som mer primitiva primater och våra tidigare släktingar. Faktiskt föreligger sedan urminnes tider ett veritabelt tabu mot att äta insekter, och det är därför ingen tillfällighet att vi äcklas av mjölbaggar och larver, medan man i andra kulturer kan ha ett annat synsätt.

Visst kan man rationalisera ett sådant bruk av entomologiskt protein, och det kan säkert bli (är på sina håll) en kulinarisk delikatess, på samma sätt som fransmännen äter sniglar och kineserna grodhjärna. Men samtidigt kommer en sådan rörelse bara att bli en krusning på den grundläggande kulturen, som även fortsättningsvis kommer att domineras av nöt, fläsk, mjölk, ost, bröd, fisk, ägg, öl och vin.

På samma sätt förhåller det sig med veganism och liknande extrema modedieter, som främst utövas av ett pippinett vänsterklientel av unga progressiva fröknar med ätstörningar. Människan är inte ens naturligt vegetarian annat än mot sin vilja, nämligen om man saknar medel att konsumera kött, som fattiga indier i Mumbais slum.

Man kan förstås ha respekt för en högst modern snöflingefilosofi av att inte vilja döda eller skada djur, men den enkla sanningen är att dessa tamdjur inte skulle existera överhuvudtaget om vi inte konsumerade dem. Det är mer rationellt att förespråka en kortare existens än ingen alls.

Och inte ens med en apokalyptisk klimatdystopi lär man kunna rucka på den hävdvunna indoeuropeiska kulturen, dels för att argumenten inte är särskilt övertygande (vi talar om ett kretslopp), och dels för att man inte kan prata omkull starka kulturer.

Man kan alltid skrämma och övertala en liten minoritet att förändra sitt beteende, exempelvis att bli insektsätare eller veganer samt att terminera sin egen linje genom att inte föra sitt arv vidare, men man kommer aldrig någonsin att förmå den större majoriteten att ge upp sin naturliga kultur och miljö. Vi tar hellre Ragnarök.

Kategorier
Afrika Europa Kina Politik USA

Diplomatisk kolonisation

Kina har i egenskap av forna utvecklingsland närmat sig länderna i Afrika på lika villkor och under ömsesidig respekt, och man har på den vägen transformerat kontinenten med järnvägar och annan infrastruktur, samt etablerat en ömsesidigt fruktsam handel som en del av Nya sidenvägen eller Ett bälte, en väg.

Beijing har därvidlag inte kommit med pekpinnar och krav av olika slag, utan har idkat ren business, vilket uppskattas av afrikanerna. En sådan strategi ger inte bara åtkomst till Afrikas enorma råvarutillgångar, utan även politiskt stöd i FN och andra internationella instanser, vilket är varför Kina så enkelt har kunnat begrava västmakternas ansträngningar att få upp Xinjiang och andra spörsmål på dagordningen i sådana sammanhang.

Västmakterna har noterat vad som pågår, och har sent omsider börjat emulera Kina, genom att dels föreslå egna storskaliga handelsrutter och infrastrukturprojekt som ska konkurrera med Ett bälte, en väg, och dels söka bearbeta afrikanska länder för att komma i åtnjutande av mineraler och andra råvarutillgångar samt söka politiska allianser.

Men av lätt insedda skäl är afrikanerna misstänksamma mot de forna kolonialmakterna, inte bara för deras barbariska förflutna, utan för att de inte erbjuder rättvisa affärer, för att de fortfarande har dille på att läxa upp medelst krav om demokrati och «värden» av olika slag, och för att de agerar utifrån en styrkeposition snarare än som jämlikar – de är där för att mästra och utnyttja, som förr.

De koloniala takterna vill helt enkelt inte släppa, och den förhärskande strategin i USA och Europa är alltjämt att söndra och härska, att söka tillfälliga allianser för att konfrontera någon annan part – i Asien förstås Kina – snarare än att långsiktigt engagera sig med investeringar och handel. Kina gör det senare, och därför har man det diplomatiska övertaget inte bara i Afrika utan även i Asien när onkel Sam erbjuder allmosor och tomma ord.