Förbundskansler Olaf Scholz har avlagt visit i Beijing, där han tillsammans med en stor delegation affärsmän har överlagt med Xi Jinping och Li Keqiang. Det har retat kolleger i regeringen, likväl som europeiska politiker och US-presidenten Biden, som är av åsikten att Tyskland måste lära av debaclet med Ryssland och göra sig mindre beroende av Kina.
Scholz själv har dock ingen annan åsikt i frågan, utan ser det som en lärdom av det logistiska kaoset under pandemin att man måste diversifiera inköpskanaler, men tänker för den skull inte förena sig med Biden i dennes dåraktiga frikopplingsförsök från den kinesiska ekonomin. Därtill är Tyskland alldeles för beroende av handeln med Kina.
Kanslern delar även synpunkten att Tyskland måste granska kinesiska uppköp av kritisk infrastruktur, men vill här inte gå till överdrift genom att betrakta i princip allt som sådan. Det har till exempel ingen bäring på nationell säkerhet att kinesiska Cosco föregående vecka köpte in sig i en mindre andel i en enstaka terminal i Hamburgs hamn.
De två makterna behöver således varandra, och det är den realiteten som väger tyngst när det väl kommer till kritan. Tyska företag har ingen möjlighet att «ta hem» produktion från Kina, utan flyttlasset går tvärtom i andra riktningen. Kina har låg inflation, låga energipriser och stabila politiska villkor, medan Europa inte kan erbjuda annat än energikris, recession, hög inflation och stel EU-byråkrati.
Av det skälet utlokaliserar BASF, BMW och andra tyska företag delar av sin verksamhet från Europa till Kina. Man kunde tycka att Vietnam och Indien skulle duga lika bra, men kompetensen och logistiken finns just i Kina, vilket är helt avgörande – låga löner är betydligt mindre viktigt.
Varken Tyskland eller Frankrike – och därmed inte heller EU – kommer att slå följe med USA i försöken att innesluta och frikoppla från Kina, utan ser landet som en central aktör för det egna välståndet och många globala frågor av vikt, som klimat, pandemibekämpning, forskning med mera, och kanske inom en snar framtid även rymdfart. Därför ger Scholz Biden fingret och går sin egen väg, och det gör han såklart rätt i.
Tongångarna från Bryssel och Washington mot Kina blir allt hårdare. Creepy Joe Biden har inte bara ärvt Trumps antikinesiska politik, utan intensifierat den och tagit sig för att blockera Kinas utveckling på så många områden som möjligt, även om det samtidigt drabbar USA. Exempelvis gör amerikanska bolag brakförluster när Washington stryper Kinas åtkomst till halvledarteknik, samtidigt som chipbristen i världshandeln förvärras ytterligare, med allt vad det innebär i flaskhalsar, logistisk oreda och följdeffekter i form av mer inflation.
Kina är samtidigt inte Kuba eller någon annan obetydlig spelare som kan isoleras godtyckligt, utan är så djupt intrasslad i världshandeln att det är helt omöjligt att försöka skada landet utan att bränna sig själv kraftigt. Kina står inte bara för en fjärdedel av världshandeln, utan har även logistiken, kompetensen och i en del fall närmast ensamrätt på ett flertal produkter, varor och tjänster.
Ändå tycks det finnas en allmänt utbredd idé om att det är möjligt att ta hem inte bara produktion av halvledare och elektronik till Europa och USA, utan även att man kan utvinna och raffinera jordartsmetaller för att bryta beroendet av Kina. Man när en underlig föreställning om att fyrtio års outsourcing till Kina kan reverseras mer eller mindre i en handvändning, medan verkligheten förstås är att det kommer att ta decennier och leda till oerhörda fördyringar i alla led.
Den enkla sanningen är att det inte är möjligt att förfara så, eftersom Kina och övriga Asien alltid kommer att leverera billigare, snabbare och bättre, och att EU och USA inte kan isolera sig som en exklusiv marknad utanför den globala scenen. Den enkla sanningen är att handeln med Kina förvisso har gjort Kina rikt och mäktigt, men också att det har gjort Väst än rikare och möjliggjort tekniska framsteg som annars aldrig hade kunnat förverkligas. Mobiltelefoner av det slag vi använder i dag hade aldrig varit möjliga utan globalisering.
Det ömsesidiga beroendet mellan Kina och Väst är av samma slag som det mellan enskilda länder i Europeiska unionen, att man nyttjar varandra för maximal ekonomisk utväxling under tvingande fredliga former. Bryter man det beroendet och försöker skära av andra, ökar naturligtvis risken för spänningar och krig, och väpnad konflikt är alltså en högst reell konsekvens när Väst börjar gå sin egen väg, enkannerligen USA.
Europa är alltjämt mer kluvet, men har sakta börjat närma sig Washington, både centralt från Bryssel och i enskilda länder. Kina sägs nu inte bara vara en samarbetspartner och «systemisk rival», utan framförallt en konkurrent i närmast samtliga avseenden, någon man har att kämpa mot snarare än att samarbeta med.
Det är en märklig retorik från en kontinent som är så besatt av klimatet, nämligen för att de ambitiösa klimatmål man har satt upp inte är en enskild europeisk fråga, utan en global, i vilken man särskilt behöver Kinas deltagande. Frågan är emellertid om Kina har lika bråttom som EU om man samtidigt motarbetas på alla fronter?
Det är också en besynnerlig utsaga från en union som är så hårt ansatt av energikris och stundande recession, ett förlopp som kommer att vara i flera år under ambitionen att göra sig av med beroendet av ryska fossila bränslen. Att under de omständigheterna skruva upp retoriken mot Kina förefaller mer än lovligt efterblivet, samtidigt som man i dessa brösttoner kan ana europeisk desperation.
För vad energikris och en vikande marknad leder till är nämligen det motsatta vad man har föresatt sig. Att «ta hem» produktion från Kina och Asien till Europa under sådana omständigheter låter sig inte göras, och i verkligheten går flyttlasset i andra riktningen. Anrika BASF, den tyska kemigiganten, kungjorde häromdagen att man avser att permanent dra ned på verksamheten i Europa med inledningsvis tio procent på grund av energikris, svag marknad och inte minst regulatoriska problem under Europeiska sovjetunionens mastodontbyråkrati – man expanderar istället i Kina, som kan erbjuda mer stabila villkor.
Det omvända problemet gäller kinesiska intressen i Europa, där man allt oftare söker begränsa kinesiska investeringar med luddiga formuleringar om säkerhetsintressen. Ingen i Europa har varit villig att investera i Hamburgs hamn, förutom Kina, som har uppenbara intressen i en effektiv handel med Europas ekonomiska lokomotiv. Ändå har Coscos offert om att köpa en enskild minoritetsandel i en enskild terminal väckt ramaskri bland paranoikerna i Berlin och Bryssel. Affären är nu dock i hamn, med Cosco som obetydlig intressent i terminalen med en fjärdedel.
Tyskland utmärker sig på flera sätt i detta märkliga dubbelspel, där man å ena sidan visar upp en aggressiv retorik med Kina, medan man å den andra värnar fortsatt och vidgad handel. Ekofascisten Annalena Baerbock dundrar således i egenskap av utrikesminister att man måste bryta beroendet av Kina, och att Kina inte kan «utpressa» Tyskland (när Berlin lägger sig i frågan om Taiwan), medan kansler Olaf Scholz tvärtom söker mildra varje sådant utspel och hellre värnar goda relationer med Beijing.
Scholz ska för övrigt avlägga visit och slå en koutou (叩头) i Beijing nästa vecka, vilket då blir en form av återställning av de frostiga relationerna mellan Kina och både Tyskland och EU. Xi Jinping har säkrat sin tredje mandatperiod och Kina har en stark ställning, trots temporära problem med pandemibekämpning och en fastighetsbubbla, varför det inte finns något att vinna på att bråka.
Realpolitiken dikterar således villkoren, och Tyskland och Kina kommer att enas om en ny runda handelsavtal som stärker båda parter och gör dem än mer ömesidigt beroende. Scholz får nöja sig med att uttrycka några retoriska figurer för att tillfredsställa den inrikes symbolpolitiken, kanske någon plattityd om mänskliga rättigheter eller Taiwan.
Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) skulle ha en debatt om autonoma regionen Xinjiang, på begäran av USA med marionetter. Men det bar sig inte bättre än att förslaget röstades ned, och att man alltså inte ens kunde enas om att diskutera den rapport rådet självt har tagit fram i ämnet.
Det är åter en påminnelse om att Västs korståg mot Kina saknar internationellt stöd, och noterbart är att muslimska länder i rådet röstade nej, bland andra Pakistan och Qatar. Till och med Ukraïna valde att ändra sig, och lade ned sin röst, till Washingtons förtret.
Samtidigt är klädexporten från Xinjiang till USA på rekordnivå, trots att regimen i Washington för ett år sedan stiftade en särskild lag som tvingar företag bevisa att produkter från området inte är framtagna med «tvångsarbete», det vill säga en märklig form av skuldpresumtion.
Att den totala produktexporten ändå ökar med remarkabla femtio procent över året tycks då indikera att man inte finner de problem man säger ska finnas i regionen? Eller kanske det är mer troligt säga att de arbetsmarknadsprogram som föreligger (eller förelåg) är av så ringa omfattning att de inte har någon bäring på Xinjiangs produktionsvolym, och att det inte heller är exportprodukter som omfattas i sådana sociala reformer.
Verkligheten är också sådan att Xinjiangs produktion i många avseenden är essentiell för Västvärlden. Med det menas inte bomull och vattenmeloner, utan mineraler, solpaneler, vindturbiner och andra produkter som stammar från regionen. Man kommer alltid att finna lämpliga undantag för det man behöver, medan den som straffas av sanktionerna i slutändan är den uiguriske bonden, som berövas en exportmarknad.
Sammantaget innebär denna utveckling emellertid att saken glider Väst ur händerna, och att även denna geopolitiska angreppsyta mot Kina nu går förlorad, på samma sätt som tidigare Hongkong. Man kan för all del fortsätta skrika sig hes om ett «folkmord» som inte existerar, men världen i övrigt avfärdar diskursen, som därför inte leder till något konkret.
Det är vidare ett mått på Kinas formidabla styrka och internationella politiska kapital, att man förmår stå emot Västs envetna anstormning, och att kritiken i slutändan rinner av som på teflon. Givet detta och den digra situationen i Europa borde i vart fall Bryssel nu inse att man har mer att vinna på att samarbeta med Beijing än att gå i Washingtons ledband med vettlösa provokationer om Taiwan och annat.
När Xi Jinping under nästa veckas partikongress väljs om för en tredje mandatperiod och ett nytt ledargarnityr presenteras, innebär det att Kinas färdriktning under Xi cementeras och intensifieras. Den som till äventyrs hade hoppats på en annan utveckling får se sina illusioner krossade i grunden.
Nu kunde därför vara ett bra tillfälle för europeiska länder att återställa relationerna med Kina, inte minst de centrala spelarna Frankrike och Tyskland. Nämligen för att Europa behöver Kina, dels som ekonomisk motor, dels som en motvikt till Moskva, samtidigt som Kina behöver Europa av liknande skäl.
Medan Europa går ned sig i meningslöst krig, inflation, recession, energikris och avindustrialisering, står Kina fortsatt starkt. Visserligen har man lidit en del skada av det pandemiska slutspelet med ett otal nedstängningar samt en irriterande fastighetsbubbla, men samtidigt har man normal inflation, stark export och god orderingång.
Mycket talar vidare för att landet kommer att släppa nollcovid så fort partikongressen har utsett Xi Jinping till generalsekreterare för en tredje mandatperiod, eftersom han och den nya ledningen då är mer fri att ta risker. När Kina öppnar upp så sakteliga lär tillväxten ta fart igen, och man lämnar då ett sargat Europa efter sig med bred marginal.
Nationaldagen till ära har Kinas luftfartsmyndighet certifierat luftvärdighet för det inhemska passagerarplanet Comac C919, som därmed har drifttillstånd att trafikera luftrummet per omgående. Det betyder att Kina blir mindre beroende av Boeing och Airbus, och att man på sikt kan konkurrera med nämnda bolag på exportmarknaden.
Comac C919
För närvarande ligger några hundra ordrar från inhemska operatörer, medan antalet färdigbyggda plan än så länge understiger dussinet. Utländska operatörer lär vänta på att barnsjukdomar upptäcks och åtgärdas, och att modellen når en viss mognad. Det sagt finns ingen anledning tvivla på att man småningom blir en stark konkurrent till de västerländska fabrikanterna.
Det är i viss mån en parallell till Japans tidigare industriella utveckling, och man ser i framförallt Washington med viss bävan inför Kinas tekniska frammarsch. Det är också därför man med alla medel försöker sätta käppar i hjulet för landet, för att sinka den vidare utvecklingen.
Bryssels problem är förstås ett helt annat, och frågan är hur den förhandenvarande energikrisen och recessionen slår mot Airbus och underleverantörer. Det är prioriterad industri, men fördyringarna på grund av inflation och annat slipper man inte undan, varför Comac kan konkurrera med inte minst en billigare prislapp.
Jänkarna har tills vidare stoppat all leverans av flaggskeppet F-35, nämligen för att en komponent i stridsflygplanet innehåller en legering tillverkad i Kina. Det rör sig om en samarium-kobolt-magnet (SmCo₅) i ett pumpsystem, och vart och ett av de drygt åtta hundra plan som har tillverkats innehåller det fruktade kinesiska mineralet.
Det är kanske inte så att man tror att metallklumpen i fråga plötsligt ska få liv och börja spionera, utan det är mer en fråga om att följa ett nytt regelverk som svartlistar tusentals kinesiska företag och produkter, dels för att undertrycka kinesiskt näringsliv, dels för att säkerställa tillgång i logistikkedjan och dels för att värna inhemsk försvarsindustri.
Med den ambitionen lär denna den nya tidens paranoida mccartyhism komma att innebära våldsamma problem för USA, då Kina är världsledande i gebitet, mer eller mindre har monopol på raffinering av jordartsmetaller och framförallt är på god väg att etablera dominans i materialfysik och besläktade områden.
Minst hälften av en F-35 består förmodligen av komponenter med någon koppling till Kina, nämligen för att det är dit man har förlagt världens tillverkning av plast, elektronik och mineraler av olika slag, och för att den ordningen har resulterat i att Kina är världens logistiska nav för allsköns produkter från magneter till halvledare. Det amerikanska militärindustriella komplexet kan därför komma att få det svettigt framöver.
USA:s vilja att försöka frikoppla landet från Kina är i övrigt meningslös, givet hur sammanflätade de båda länderna är med varandra och med resten av världen. Kina är framförallt inget hot mot USA, utan bygger sin rikedom på handel med landet, i ömsesidig vinst.
Däremot är Kina ett «hot» mot USA:s hegemoni och roll som världens enda supermakt, och Kina kommer inte att nöja sig med att spela andrafiolen i Asien. Det är av detta skäl USA i allt större utsträckning försöker isolera och skada Kina med handelskrig, pakter, sanktioner och NGO-förmedlat förtal om Xinjiang, Hongkong, Tibet och så vidare, och det är också därför man biter sig fast i Taiwan.
Inget nytt under solen, utan det är så stormakter alltid har agerat. Man vill inte frivilligt släppa sin dominanta roll som herre på täppan, utan är beredd att i värsta fall gå i krig mot en ny uppstickare. Det måste inte sluta så, men det finns en viss historiskt betingad sannolikhet för att så ska ske.
En annan observation är att materialteknik har format historien, från stenålderns olika raffineringar av verktyg till bronsåldern och dess kollaps under järnets framväxt. Stål, cement och plast har byggt vår moderna civilisation, och det är ingen tillfällighet att Kina numera har en brutal dominans i dessa tre bärande element.
Men det finns också en mer högteknologisk sida, där jordartsmetaller, mineraler och legeringar av olika slag är definierande för moderna tillämpningar som mobiltelefoner, vindsnurror och för all del stridsflygplan. Även den verksamheten har förlagts till Kina, som därmed har skaffat sig spetskompetens och blivit den centrala logistiska knutpunkten.
Den nya rymdkapplöpningen mellan USA och Kina innebär på sikt en tävling om att utvinna mineraler även i rymden, och då inte bara mer av samma sort som finns på jorden, utan helt andra slags legeringar med extraterritoriellt ursprung och därmed unika egenskaper.
Betrakta exempelvis det nya mineralet chang’esit-(Y), ett fosfatmineral som fanns i den mängd rymdgrus Chang’e 5 (嫦娥五号) plockade med sig hem för något år sedan. Mineralet har den ideala formeln (Ca₈Y)◻︎Fe₂+(PO₄)₇, där Y betecknar yttrium eller annan jordartsmetall. För närvarande finns inget tillämpningsområde för just detta mineral, men händelsen illustrerar att det pågår en ständig forskning på nya material.
Här finns en berättigad rädsla för att utsättas för avbräck i tillgångsleden för produkter av olika slag, i allt från olja och gas till jordartsmetaller och halvledare. Både Europa och USA vill säkra egen produktion av halvledare och egen raffinering av mineraler och jordartsmetaller för att inte vara beroende av Kina och övriga Asien, och i Europa har man just insett att man inte kan lägga ned den egna stabila energiproduktionen och göra sig beroende av ett enstaka externt energislag som rysk gas.
Å andra sidan är det inte praktiskt möjligt att varje land ska ha en egen produktion av alla möjliga slags produkter, eftersom det inte bär sig ekonomiskt. I slutändan kommer marknadsekonomiska mekanismer att omöjliggöra europeisk chipstillverkning och amerikansk mineralutvinning, varför man är tillbaka på ruta ett.
Den globalisering som har möjliggjort den högteknologiska nutiden måste därför fortsätta ha sin naturliga verkan, och det enda sättet att undgå konflikt är att låta världen integreras så mycket som möjligt, så att alla är beroende av varandra. Det är samma tanke som för Europeiska unionen, men på global skala.
En given konsekvens härav är emellertid framväxten av en multipolär ordning, att Washington och Bryssel inte längre kan diktera för övriga världen som under kolonialismens tidevarv, utan att man måste respektera olika världsåskådningar och regionala skillnader, i Beijing och New Delhi, och även i Moskva.
