En låda vin slinker lätt ned under en helg eller över en vecka, ibland till och med två. Men då kan körkortet ryka, även om du inte är i närheten av en ratt under veckoslutet. Än värre är att detta sker bakom din rygg, då DDR-mässiga «läkare» kan få för sig att ta ett blodprov, mäta en viss egenskap och därefter rapportera till Transportstyrelsen utan din vetskap.
Substansen man mäter är PEth (fosfatidyletanol), en grupp fosfolipider som bildas vid alkoholkonsumtion och stannar kvar i blodet under en viss tid. Gränsvärdet vid dylika tester är 0.30 µmol/l, vilket sägs motsvara «28–42» «standardglas» vin per vecka, eller 340–500 g ren alkohol under samma tidsrymd.
Medel av det inte helt säkra intervallet är 420 gram alkohol, eller exakt fyra flaskor vin à 14 % (vikt), vilket är en låda av det slag som dominerar försäljningen på Bolaget. Det är visserligen så att man numera definierar tio «standardglas» som «riskbruk» och fyra sådana glas som «intensivkonsumtion», i vart fall enligt de frireligiösa godtemplarna vid Socialstyrelsen, men med den definitionen är alltså hälften av svenskarna alkoholister, alltså inte bara G.W. eller festglada studenter.
Ett R-värde om 0.60 är en genomusel korrelation, och man ser här hur höga värden om över 1000 ng/ml (1.42 µmol/l) förekommer för måttlig eller ingen konsumtion alls.
Men även det gränsvärde Transportstyrelsen tillämpar är överdrivet nitiskt, särskilt om det används utan andra faktorer, vilket alltså tycks ske enligt de rapporter som föreligger. Testet är nämligen inte tillförlitligt, utan kan slå ordentligt fel beroende på kost, individuella egenskaper och andra parametrar.
Man säger sig visserligen arbeta för regelförändringar så att ytterligare kriterier tillkommer, men skadan är nog redan skedd. Det är en fråga om förtroende, och något sådant kan man inte ha för tjänstemän i offentlig förvaltning som manipulerar dig bakom din rygg, vilket är vad som sker i vårdapparaten.
En given konsekvens är därmed att man kan dra sig för att söka vård, särskilt om man har konstant hög alkoholkonsumtion och därmed riskerar ådra sig leverskador och andra sjukdomar. Den kontakt som är avsedd för att bistå vid sådana problem visade sig nämligen vara agent för regimens räkning, helt enligt den modell som var förhandenvarande i Östtyskland och i romanens format i «1984», ett slags angiveri som inte hör hemma i civilisationen.
Ett inte helt tillförligtligt mått, som ändå används som enda kriterium när läkare i vårdapparaten anger medborgarna för Transportstyrelsen.
En artikel på statsteves vitwebb «larmar» om att svenska ungdomar är bland de sämsta i Europa på att äta grönsaker, enligt en färsk EU-rapport. Inget nytt därvidlag, för så har det varit länge. Samtidigt menar Folkhälsomyndigheten att samma sak gäller för vuxna, och att alla pilar pekar i fel riktning avseende folkets matvanor.
Det betyder i klartext att folket dissar rekommendationerna om plantföda och att man inte har någon större tilltro till den omfattande flora av myndigheter som försöker uppfostra allmogen att bryta med nedärvd kultur och istället äta «klimatvänligt». Ju fler kockar, desto sämre soppa, och så slutar det alltid när man har målkonflikter.
Sverige skulle alltså behöva en RFK som i grunden tar tag i problemet, lanserar en näringsmyndighet med exklusivt uppdrag att upplysa om näring och diet, rensad från klimataktivism och andra politiska målkonflikter. En myndighet som släpper prestigen och från ett blankt ark extraherar data från relevant forskning om vad som är bäst för och enbart för individen.
Svenskarna äter mindre grönt än de flesta andra européer.
Folkhälsomyndigheten har ändå rätt i att matvanorna försämras, då konsumtionen av fisk och skaldjur går ned, samtidigt som den för sötade drycker går upp. Detta är det egentliga och det stora problemet, att «energidrycker», sockervatten och annan slags ultraprocess konsumeras i så hög andel, och fortsätter att växa. Det är det man borde angripa och ha fullt fokus på, inte konsumtion av grönsaker.
Ty att grönsaker skulle ha någon skyddseffekt i sig avseende sjukdomar är mest en religiös uppfattning som saknar egentligt stöd i forskning. Allt man har är epidemiologiska studier med stora mått av confounders och bias, där relativa risken är så liten att den mest liknar statistiskt brus. Än värre blir det när man blandar samman frukt med grönsaker, eftersom det är två helt olika företeelser.
Grönsaker är ändå nyttiga, men mest i indirekt hänseende. De är fattiga på både näring och energi, och däri ligger nyckeln, att de hindrar upptag av allt för stora mängder energi. Fibrer i grönsaker har en liknande funktion av att bädda in socker (kolhydrater) och därmed långsammare lösgöra energiinnehållet, vilket påverkar nivåer av insulin och andra hormoner.
Cancer är vanligast i rika länder, där övervikten är utbredd och konsumtionen av ultraprocess är hög. Observera att incidensen av cancer i Sverige dock är lägre än i övriga Europa, trots lägre intag av grönsaker och frukt.
Cancer och andra välfärdssjukdomar kan nämligen kopplas främst till för högt kaloriintag, insulinresistens och andra former av metabolt syndrom, samt till konsumtion av ultraprocessade substanser, tillsatt socker, matoljor och andra fabriksframställda kemikalier med hög grad av inflammatorisk verkan. Grönsaker är i detta avseende ett slags motgift, utan att per se ha någon särskild nyttoeffekt.
I själva verket är grönsaker i sig ganska onyttiga, då de inte bara är fattiga på näringsämnen, utan även är rika på antinutrienter som motverkar upptag av näringsämnen. Ämnen som fytinsyra förhindrar alltså upptag av zink och järn, varför konsumtion av grönsaker delvis motverkar sitt syfte.
Ett vanligt argument är vidare att grönsaker och frukt innehåller polyfenoler, som sägs främja hälsan. Men i vanlig ordning finns inte tillstymmelse till bevis för den tesen, annat än kemiska experiment in vitro. Någon mekanism för hur dessa polyfenoler skulle påverka organismen (in vivo) finns inte beskriven, och det hela liknar mest en religiös föreställning eller traditionell kinesisk medicin.
Den som letar efter korrelation mellan fruktkonsumtion och cancer lär inte ha framgång. Mest frukt äter man i USA och Västeuropa, där cancerincidensen också är som högst. Omvänt äter man väldigt lite frukt i Indien, där cancerincidensen är låg.
Frukter är till skillnad från grönsaker avsedda för konsumtion. Grönsaker skyddar sig själva med toxiner, medan träd ger ifrån sig frukt för att sprida sin arvsmassa via kärnor. Dilemmat här är att frukt i ursprungligt tillstånd inte hade tillnärmelsevis lika mycket socker som modern frukt framtagen under konstlat urval, och sockerhalten i exempelvis äpple och banan är numera den samma som i en burk amerikanskt sockervatten, om än skyddat av fibrer.
Bär har å andra sidan betydligt lägre och helt naturlig nivå av fruktos, och är därför ideala för konsumtion. Bär är vad människan är anpassad för att äta, tillsammans med fisk, kött och grönsaker, medan moderna frukter inte riktigt passar in i den mänskliga kosthållningen annat än som festligt tillskott.
Nå, Folkhälsomyndighetens epidemiologiska statistik tycks samtidigt avvika från såväl jordbruksverkets statistik över konsumtionsmönster av grönsaker som Livsmedelsverkets motsvarande undersökning för barn. Enligt den senare myndigheten går utvecklingen åt rätt håll med allt mer grönt i kosten (samtidigt som barnen blir allt fetare). Den ena handen vet alltså inte vad den andra gör, och att data är motstridiga är en sedvanlig snafu i detta gebit.
Man har också ett märkligt snävt fokus i sin undersökning, och man tar inte fasta på hur konsumtionen av kött varierar. Min spontana tanke är nämligen att ungdomar numera äter mer kött, inspirerade av modern forskning och trendiga dieter, och att fiskkonsumtionen därmed minskar. Även detta går på tvären mot vad myndighetsvänstern och statsmedierna anser är nyttig kost, och det får då anses vara ett sundhetstecken.
På samma sätt kan man inte finna någon som helst korrelation mellan grönsaker och cancer.
Ozempic-knarkande fettot Ann-Charlotte Marteus vid Expressens ledarsida beklagar att USA har fått en «foliehatt» till hälsominister, men menar samtidigt att amerikanerna «förtjänar» detta. Nämligen för att halva folket är lika vrickat, med vilket förstås menas republikaner och anhängare till Trump.
Men folkpartistiska Marteus sitter med sin livslånga prenumeration på diverse medikamenter, och kommer småningom att tynga vården (och skattebetalarna) rejält när hennes metabola syndrom slår in fullt, med högt blodtryck, fullt utvecklad diabetes, begynnande hjärt- och kärlsjukdom, förstadium till cancer och naturligtvis en smygande demens.
Marteus är urtypen för det läkemedelsindustriella komplexets kundkrets, ett öde hon dessvärre delar med inte bara halva amerikanska folket, utan en kraftig majoritet av det. Gissa vad? Robert F. Kennedy den yngre vill ändra på det, genom att angripa rotorsakerna till den amerikanska metabola ohälsan. Varför är det ett problem?
Det är det givetvis inte, utan snarare en välsignelse. Plötsligt kommer (ännu en) outsider som inte är köpt av läkemedelsindustrin, redo att med motorsågen i hand kapa de band som präglar politiken, matindustrin och läkemedelskomplexet. RFK står till skillnad från sina föregångare beredd att angripa ultraprocessade substanser och den utbredda korruptionen.
Läkare är han förvisso inte, och nog har han uttalat en och annan tossig sak, men i den fråga han verkligen brinner för har han faktiskt full koll. Han har full backning av sakkunniga i gebitet för sin ambition, oaktat att dessa inte omfattar den majoritet som alltjämt omhuldar ett äldre och helt föråldrat paradigm, nämligen det som är själva orsaken till den utbredda amerikanska ohälsan.
Eller ser det ut som att USA har läget under kontroll när över hälften inte bara är överviktiga utan även lider av fetma? När medellivslängden sjunker? När man delar ut ultraprocessad mat i skolan, enligt rekommendation från myndigheter? När man erbjuder socialbidragstagare samma slags ultraprocess framför riktig mat?
Marteus’ tes att det är fel på hälften av amerikanerna eller fler kan inte vara giltig. De är på samma sätt som hon offer för ett system som premierar skräpkost och desinformation kring diet, och det finns ingenting individen kan göra när informationen är luddig och inkorrekt. Man kan då inte dra rätt slutsatser, man har då ingen möjlighet att korrigera sig själv.
Det är således ett systemfel, och det är politikens uppgift att slå sönder sådana, att riva upp gamla strukturer och lägga nya, att ersätta äldre paradigm med nya. RFK:s ambition är att angripa ultraprocessen, sockret och oljan, att slå ett slag för hel och naturlig mat, två enkla åtgärder som betyder mer för den amerikanska folkhälsan än något annat.
Och eftersom USA på gott och ont har för vana att exportera sina reformer, är det goda nyheter för Sverige och övriga världen, vars myndigheter kommer att apa efter tids nog, enkannerligen när man börjar se resultaten. För Marteus finns dock inget hopp, eftersom hon är så övertygad om att svaret sitter i medikamenter – för henne kvarstår beroendet av semaglutid, statiner och allsköns andra piller. Så som det anstår en verklig foliehatt.
Expressens hälsomässiga föredömen… skulle behöva en dos av RFK:s medicin.
Livsstilssjukdomar som diabetes, hjärt- och kärlsjukdom, demens och så vidare fortsätter att öka, även med justering för ålder. Faktum är att sådana sjukdomar blir allt mer frekventa även i yngre generationer, vilket så att säga är en klar indikation på att något är alldeles galet i de kostråd som myndigheter ger och i den allmänna hanteringen av livsmedel och politiska styrmedel.
Men denna myndighetsvänster tycks inte vara benägen att korrigera sig själv eller ta intryck av nyare forskning, utan håller benhårt fast vid ett äldre paradigm som alldeles har tjänat ut. Detta paradigm gäller hypotesen om det mättade fettets fördärvlighet, och att det istället är de «mjuka fetterna» som är nyttiga, samt att mängden av «kolesterol» är en indikator för hjärt- och kärlsjukdom.
Man kan elementärt konstatera att man svenskom tar myndigheternas råd på största allvar, och därmed att konsumtionen av mättade fetter i mjölk och smör har minskat radikalt, samtidigt som konsumtionen av exempelvis rött kött har legat mer eller mindre konstant. Under samma period har även konsumtionen av grönsaker ökat flerfaldigt, i linje med rekommendationerna. Ändå fortsätter sjuktalen att stiga?
Man kan förstås till detta foga att konsumtionen av godis, glass, läsk, chips och ultraprocesad skräpmat också har ökat, och det är nog en bättre parameter för sjukligheten. Tillsatt socker är helt säkert en faktor, och så även minskad rörlighet. Men allra störst bidrag finner man i de «nyckelhålsmärkta» «mjuka fetter» som myndighetsvänstern anbefaller som «nyttiga», sådana industriella smörjmedel som raps- och solrosolja som numera är legio i tillagning hemmavid och i restaurangmiljö, men även i ultraprocessade substanser.
Exempelvis Livsmedelsverket hävdar här att forskningen visar tydligt att risken för hjärt- och kärlsjukdomar minskar om man byter ut en del av det mättade fettet i maten mot fleromättat eller mot enkelomättat fett från vegetabiliska livsmedel, men det är en skröna från just det paradigm som omtalas ovan och som går under benämningen «diet–heart hypothesis». Det förhåller sig i själva verket tvärtom.
Betrakta exempelvis Minnesota Coronary Experiment (MCE), såvitt man kan förstå den enda randomiserade kontrollstudie som föreligger i ämnet, till skillnad från de ymniga epidemiologiska undersökningar som annars åberopas. Experimentet företogs 1968–1973 vid ett antal mentalsjukhus i Minnesota, med innebörd att man hade fullständig kontroll över den diet som ålades patienterna.
Kontrollgruppen gavs en traditionell diet med stor andel animaliskt mättat fett, medan man i interventionsgruppen lät ersätta det mättade fettet med fleromättad linolsyra (omega-6) i form av majsolja. Linolsyra (18:2n6) är den dominerande fettsyran i «vegetabiliska» oljor som raps- och solrosolja.
Resultatet föll ut så att interventionsgruppen erhöll en förväntad kraftig reduktion av kolesterol i blodserum, vilket då enligt hypotesen skulle innebära bättre hälsa och skydd mot hjärt- och kärlsjukdom. Men i själva verket var dödligheten betydligt högre i interventionsgruppen, varför man beslöt att begrava studien i en byrålåda, eftersom verkligheten inte stämde överens med kartan.
När mättat fett ersattes med linolsyra ökade dödligheten.
MCE var ännu ett barn av Ancel Keys, vars utstuderade bias och forskningsfusk satte tonen för det paradigm som alltjämt dominerar, och som är behäftat med så stor prestige och så väldiga kommersiella intressen att det är synnerligen svårt att bryta. Å andra sidan kan man förstås hävda att kommersiella intressen finns vart man än tittar, och att ingen är fri från bias – vi har alla våra käpphästar.
Särskilt för äldre patienter.
Gott så, men datan är öppen för alla att studera, i den mån den inte har begravts i en byrålåda, och för ateroskleros eller åderförfettning finns ypperliga studier att hänvisa till. Här har man sedan länge noterat att kolesterol korrelerar väl med förekomsten av ateroskleros, särskilt det man kallar det «onda kolesterolet». En korrelation är visserligen ett nödvändigt villkor för kausalitet, men inte ett tillräckligt.
Kolesterol är annars en essentiell steroid som tillverkas av samtliga celler i kroppen, nämligen för att det utgör en del av det membran som cellerna har och som medger transport av nutrienter till cellerna. Det är en lipid eller fettsyra, som inte lirar med vatten, och därför behöver en buss eller taxi för transport i blodomloppet.
Sådana farkoster benämns lipoproteiner, som har den egenskapen att de är hydrofila på utsidan och hydrofoba på insidan, och därmed kan transportera kolesterol och triglycerider (fetter) i blodplasman. Kolesterol transporteras på grund av att produktionen är ojämnt fördelad i kroppen, varvid lipoproteiner ombesörjer transporten.
Fullpackade bussar med mycket fett och därmed låg densitet (LDL) i förhållande till vatten går från levern till celler, medan mindre taxifordon med små mängder kolesterol och hög densitet (HDL) går i den motsatta riktningen, i en ständig skytteltrafik som är ypperligt välreglerad och på det stora hela taget problemfri. I den mån kolesterol intas med kosten tackar kroppen för det och drar ned på den interna produktionen, medan allt överskott bryts ned i mindre beståndsdelar – jo, man kan faktiskt äta hur många ägg man vill.
Ateroskleros kännetecknas av att plack bildas i artärernas väggar när makrofager av någon anledning angriper LDL-partiklar, varvid ett slags «skumceller» bildas. Det sker i sådan omfattning att kroppen inte hinner städa undan ordentligt, varför ny frisk vävnad bildas ovanpå placken och därmed genererar en successiv förtjockning, som småningom stör omloppet så till den grad att en infarkt uppstår.
Frågor att ställa här är 1) varför makrofager angriper dessa transportfordon, och 2) vad denna plack egentligen består av. Om vi börjar med den senare frågeställningen visar ett flertal analyser av kompositionen av denna plack att linolsyra (omega-6) är den mest frekventa ingredienten, med närmare fyrtio procent. Därefter kommer oljesyra (omega-9, 18:1n9), en enkelomättad fettsyra som förekommer rikligt i olivolja. Båda är rejält förhöjda i förhållande till normal komposition.
Plack i ateroskleros består främst av linolsyra, som bara kan komma från dieten. Ät inte linolsyra, och ingen plack formeras.
Det man ska ta fasta på här är att kroppen inte på egen hand kan tillverka linolsyra. Det är en så kallad essentiell fettsyra som måste tillföras med dieten, medan oljesyra enkelt kan produceras. Oljesyra är tillsammans med palmitinsyra (mättad, 16:0) en av de mest frekventa syrorna i kroppsfett, och det är därför normalt att sådan transporteras med lipoproteiner.
Förekomsten av linolsyra i plack ger emellertid en delförklaring till MCE-experimentet ovan, nämligen att för högt intag av fettsyran orsakar plack och därmed åderförfettning och hjärtsjukdom. I själva verket orsakar linolsyra fler problem än så, men vi kan här nöja oss med att betrakta den kardiovaskulära komponenten.
På frågan varför detta sker är svaret oxidering. Fleromättade fettsyror har ett antal dubbelbindningar i kolkedjan, vilket gör dem till föremål för oxidering via fria radikaler. Det sker i kedjereaktion, så att när en kedja poppar och bildar en stel mättad transfettsyra, så poppar resten i snabb följd. Sådana transfetter betraktas av immunförsvaret som främmande inkräktare, varför makrofager skrider till verket för att eliminera dem, inklusive det omgivande lipoproteinet.
Men kedjereaktionen gör att det blir en veritabel massaker som efterlämnar alldels för mycket skräp, vilket utgör grunden för plack och ateroskleros. Att det är LDL med tät ansamling fett är i detta avseende naturligt, då kedjereaktionen får störst effekt där.
Linolsyra räknas som en essentiell fettsyra, även om det egentligen är derivatet arakidonsyra (20:4n6) som är den essentiella komponenten. Men vid för högt intag och i obalans med omega-3-syror uppstår oxidation, och sjukdom följer. I naturligt tillstånd finns inte linolsyra i sådan mängd som erbjuds av industriell ultraprocess, utan balansen omega-6:omega-3 är helt jämnt fördelad, medan den i den moderna tillvaron är närmare 15–20 eller än högre – härav sjukligheten.
MCE gav patienter en tokhög dos av linolsyra.
Mättat fett kan å andra sidan inte oxidera, i vart fall inte under normal temperatur, utan är stabilt. Man finner alltså inte (naturliga) mättade fetter i plack i onormal omfattning, och därför är mättat fett inte heller en orsak till hjärt- och kärlsjukdom. Det är ren energi, i likhet med enkelomättade fetter som oljesyra, som är helt neutrala ur inflammatorisk synvinkel. Däremot kan hydrogeniserade mättade fetter framställda ur «vegetabiliska» oljor i ultraprocessad skräpmat orsaka samma slags problem, eftersom kroppen ser dessa substanser som främmande.
Dessa rön har varit allmänt kända i fyrtio år, men ändå fortsätter man från myndighetsvänstern att rekommendera rapsolja och andra «mjuka fetter» och margariner med hög halt av linolsyra. Det är en form av metabol woke att framhärda sålunda, eftersom man borde veta bättre. Datan är entydig: det är linolsyra i placken, inte mättade fetter, och det är linolsyra som i RCT-experiment orsakar högre dödlighet, inte mättade fetter.
Här brukar myndighetsvänstern, likväl som den allmänna veganvänstern, framföra att kött och mejeri minsann också innehåller såväl linolsyra som transfetter. Så är det, men det är å ena sidan konjugerad linolsyra som kroppen vet att hantera på ett annat sätt, och så är även fallet för naturliga transfetter i mejeri – det är i själva verket nyttiga fettsyror, till skillnad från de industriellt framställda «vegetabiliska» fröoljorna.
För att ytterligare komplicera saken är hög halt av glukos och fruktos i kombination med fett eller protein en grund för plackbildning, då i form av glykering. Det är fortfarande linolsyra som är den fundamentala boven, men man kan alltså göra cocktailen värre med stora mängder fritt socker i läsk och annan skräpmat.
Det står var och en fritt att lita på myndighetsvänstern i Livsmedelsverket, och att därmed häva i sig rapsolja i kombination med stora mängder kolhydrater, vilket enligt denna analys är ett recept för en katastrof. Eller så tar man till sig de entydiga rön som finns, och anpassar livsföringen därefter. Det innebär att sky linolsyra och «vegetabiliska oljor» som pesten, tillsammans med fritt socker och ultraprocessade substanser.
Alldeles oavsett om man är vegan, vegetarian eller karnivor eller föredrar någon annan specifik diet av det ena eller det andra skälet, bör man alltså särskilt se linolsyra och fritt socker med stor skepsis. Det är substanser som orsakar omfattande skada i organismen.
En bredare framställning om bias och fusk i forskningen.
Över sjutton tusen läkare sägs ha skrivit på ett upprop för att uppmana senaten att stoppa utnämningen av Robert F. Kennedy d.y. till hälsominister i Trumps kommande regim, med motivering att han sprider desinformation om vaccin samt när konspirationshypoteser. His appointment is a direct threat to the safety of our patients and the public at large, skriver man.
Lobbygruppen i fråga går under namnet Committee to protect health care, och man undrar förstås vad dess motiv skulle kunna tänkas vara. Visst, RFK har uttryckt en hel del kontroversiella ståndpunkter, men det är något djupare som skaver här. Man bör således se vilka som kan tänkas vinna och förlora på RFK:s utnämning.
Vidare kan man konstatera att det nog inte kan bli sämre på den amerikanska hälsofronten än vad det redan är, nämligen för att över fyrtio års reformer att förbättra folkhälsan har resulterat i grotesk fetma bland över hälften av befolkningen. Ett resultat som kan spåras till det läkemedelsindustriella komplexet i maskopi med såväl myndigheter som matindustrin.
RFK:s förtjänst ligger just i att han vill gå till roten av det metabola problemet istället för att fortsätta smörja läkemedelsindustrin med bihang. Men om människor som resultat av detta blir friskare, blir läkare och annan vårdpersonal arbetslösa, och mindre volymer medicin skrivs ut. Följ pengarna, och vi ser sammanhanget.
Kennedy har inte makt att förändra medicinsk praxis i någon större utsträckning, och han har inte heller så stort fokus på vaccin som man tycks mena. Däremot kan han förändra statens – och indirekt världens – riktlinjer och rekommendationer kring diet och hälsa, från dagens kolhydrattunga och oljerika diabetesdiet till en mer hälsosam och traditionell omnivor kost med bas i naturlig animalisk föda.
Framförallt kan han styra bespisning i skolan, vad som får köpas för matkuponger och andra typiskt politiska bestyr, och därmed ha stor praktisk inverkan på ett klientel som inte självt har så stor möjlighet att förändra sin diet. Han kan också förändra det stöd som sedan länge går till vissa spannmålsproducenter, och därmed i grunden styra om livsmedelsproduktionen från soja och majs till nyttigare grödor.
Kennedy har uppenbarligen vissa brister, och han är förstås inte läkare. Men hans huvudsakliga idéer är sunda och ett fräscht avbräck mot den skadliga gröna vänsteragenda som länge har dominerat USA och världen i övrigt. Han skulle kunna göra USA friskt igen, och därmed också världen med sedvanlig fördröjning.
