Kategori: Hälsa

Statsteve är i vanlig ordning inte på banan i dessa frågor, och slår in öppna dörrar genom att försöka punktera «myter» om fetma, som att det skulle bero på lathet. För en sådan tes skulle innebära att allt fler människor världen över blir allt mer lata i epidemi, vilket helt enkelt är uteslutet. Fetmans orsaker ligger alltså utanför individens kontroll, i kollektiv mening.

Men på samma sätt kan man då utesluta att individen på egen hand kan göra aktiva livsval för att undvika fetma och bemästra sin hälsa. Visst, det går för ett mindre snitt av befolkningen, men inte för den stora massan. För det stora flertalet krävs en politisk lösning för att råda bot på problemet.

Detta då den enskilda individen vanligtvis inte förstår eller ens kan förstå de komplicerade mekanismer som omgärdar fetma, och inte heller förmår urskilja korrekta fakta i det omfattande brus som emanerar från såväl livsmedelsindustrin som en rad politiska fraktioner. Utan att förstå problemets natur kan man inte heller åtgärda det.

En som inte förstår problemets natur är statsrådet Forssmed (KD), en egenskap han delar med hela den församlade Riksdagen, i det att han går på Coca-Colas linje och tror att man kan motionera bort en kass diet. Det kan man inte. Motion är extremt nyttigt för hälsan, men har bara marginell bäring på kroppsvikt.

För att nysta i problemet bör man först fråga sig vad vi äter nu, som vi inte åt då, innan fetma blev en global pandemi. Samtidigt måste man ställa frågan när denna globala pandemi påbörjades, och svaret tycks vara kring 1980 eller i mitten av 1970-talet. Sedan dess har fetman tredubblats i länder som Sverige, USA och Storbritannien.

Den första frågan är enklare att besvara, eftersom det finns statistik på området. Framförallt har andelen ultraprocessad skräpmat ökat, med inslag av tillsatt socker, «vegetabiliska» oljor och kemiska tillsatser, men ytterligare en orsak är den fettskräck som introducerades kring 1980 och alltjämt vidmakthålls av myndigheter, enkannerligen avseende mättat fett.

Minskad andel fett måste då ersättas med andra energislag, vilket vanligen mynnar ut i kolhydrater av det raffinerade slaget, som i princip är rent socker. Socker har den egenskapen att det stimulerar produktion av insulin, eftersom glukos snabbt når toxiska mängder i blodbanan och därför måste hanteras.

Lagom mängd kolhydrater förbränns eller lagras som glykogen (sockerkedjor) i muskler och lever, men i överskott omvandlas kolhydrater till mättade fetter med långa kolkedjor, främst palmitin- och stearinsyra, som inlagras i fettceller. Sådana fettsyror är i sig inget problem, men det är en intressant infallsvinkel att överskottsintag av kolhydrater ger betydligt större mängd mättat fett av sådant slag än direktkonsumtion av mättat fett i animaliska produkter.

Inlagring i fettceller – och därmed fetma – kan dock inte ske utan insulin. Det finns andra mekanismer att inlagra fett, men de är inte tillräckliga för att på egen hand orsaka fetma. Detta kan direkt konstateras experimentellt genom att låta en person med diabetes typ 1 äta valfri mängd föda samtidigt som man berövar denne sin insulininjektion – vederbörande svälter ihjäl om experimentet vidmakthålls.

Den friska kroppen har inga problem att hantera överskott av kolhydrater med insulinproduktion, men vid konstant överkonsumtion uppstår insulinresistens, varvid allt högre nivåer av insulin krävs för att förmedla glukos till mitokondrier för energiproduktion. Allt mer glukos omvandlas därför till fett i fettceller, i en ond spiral som gör det synnerligen svårt för en person att bryta mönstret.

Vid insulinresistens föreligger konstant förhöjd nivå av insulin, vilket ger mer eller mindre fri väg in i fettceller, men samtidigt blockerar vägen ut ur fettceller. Fettet är fastlåst i fettceller, vilket är varför det är så svårt att banta bort fläsk. Insulinet måste först komma ned i nivå.

Av detta kan man också konstatera att fetma inte är en sjukdom i sig och därmed inte heller en orsak till andra sjukdomar som diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, cancer och så vidare, utan ett symptom i mängden till följd av insulinresistens. Insulinresistens är sjukdomen, och det är den som måste attackeras – men vården mäter vanligen inte insulin, utan bara blodsocker, som i tid laggar stort efter insulin.

Överskott av socker i sig räcker dock inte som förklaringsmodell, utan till den kan fogas större mått av kronisk inflammation, som bidrar till insulinresistens och andra patologiska egenskaper. Inflammatoriska parametrar i den moderna födan är inte minst «vegetabiliska» oljor av olika slag, som rapsolja med flera, dels av renodlat slag men även i form av härdade eller hydrogeniserade (trans)fetter i ultraprocessade substanser – etiketten på i stort sett alla former av ultraprocessade varor anger rapsolja, solrosolja eller «vegetabilisk» olja som ingrediens.

Problemet med matoljan är dess höga halt av omega-6-fettsyran linolsyra, i kombination med modest intag av omega-3-fettsyror i fisk med mera. Dessa båda strukturella fettslag bör intas i måttlig mängd samt vara i någorlunda balans, eftersom de nyttjar samma enzymer för vidare behandling i kroppen. Vid överskott av linolsyra eller dess derivat arakidonsyra hämmas upptaget av omega-3-syror, varvid inflammation uppstår.

Inflammatoriska omega-6-fetter i överskott bidrar till insulinresistens, men har även andra negativa konsekvenser. Dubbelbindningarna i dessa fettsyror är känsliga för oxidering, varvid fria radikaler uppstår genom att kolkedjorna mättas och därmed bildar kedjereaktion. Oxideringen är den inflammatoriska fasen.

Problemet här är att resultatet inte alltid blir mättade cisfetter av vanligt slag som kroppen vet att hantera, utan olika slags transfetter som betraktas som inkräktare av kroppens immunsystem. Vid högt intag av linolsyra transporteras triglycerider med linolsyra i lipoproteiner, och om oxidering av linolsyra sker i kedjereaktion kommer sådana lipoproteiner att angripas och förstöras av immunförsvarets makrofager.

Resultatet är ett slags skumceller som ansamlas i kärlväggarna, men inte förmås städas undan helt på grund av omfattningen. Ny vävnad hinner bildas över denna plack, som vi kallar ateroskleros eller åderförfettning. Traditionell medicinsk mytologi har att det är «kolesterol» och «mättat fett» som är orsak till denna plackbildning, men det rör sig i själva verket om oxiderat LDL med linolsyra som främsta komponent.

Mycket riktigt kan man notera en gigantisk produktions- och därmed konsumtionsökning av dylika «vegetabiliska» oljor, substanser som för hundra år sedan användes som smörjmedel i maskiner och motorer men nu konsumeras som föda i allt större utsträckning – korrelationen med fetmapandemin är god. Det är en ultraprocessad vara under kraftiga subventioner, inte minst i USA, vilket ger dess billiga pris i förhållande till traditionella animaliska matfetter.

Till detta kommer så en förskräcklig mängd tillsatser som yttermera kan destabilisera kroppens naturliga hormonreglering och därmed bidra till fetma och annan ohälsa. Knyter man samman dessa tre problemkomplex – fritt socker, linolsyra och tillsatser – har man grunden för att tackla fetmaproblemet.

Skatteinstrumentet ter sig enklast och mest naturligt, nämligen genom att införa en straffskatt om en krona per gram tillsatt socker eller linolsyra, samtidigt som naturlig föda som kött, fisk, ägg, grönsaker och mejeri momsbefrias. Även sötningsmedel måste beskattas med motsvarande effekt, eftersom de rubbar insulinregleringen.

Men även regler kring etikettering och reklam är möjliga politiska styrinstrument, exempelvis att kräva varningsetikett för ultraprocessade livsmedel på samma sätt som för cigaretter. Reklam för dylika substanser – snabbmat, godis, chips – kan rakt av förbjudas, på samma sätt som för tobaksprodukter.

Vidare bör politiken inrätta en näringsmyndighet som fri från klimatambitioner och andra parametrar från grunden reder ut en modern näringslära med rekommendationer, varvid föråldrade teser kring mättat fett, kolesterol med mera måste ge vika för moderna rön kring oxidering, insulinresistens med mera. Utan verklig förståelse för mekanismerna kan problemet alltså inte lösas. Fettskräcken måste väck!

Omvänt, om man låter saken fortsatt bero, kommer fetman och övervikten att fortsätta breda ut sig med oförminskad styrka, med allt vad det innebär i konsekvenser kring vården och dess kostnader, för att inte tala om det personliga lidandet i fetmans spår. Detta är nog inte det välfärdssamhälle vi vill ha, men problemet kommer inte att lösa sig av sig självt.

En låda vin slinker lätt ned under en helg eller över en vecka, ibland till och med två. Men då kan körkortet ryka, även om du inte är i närheten av en ratt under veckoslutet. Än värre är att detta sker bakom din rygg, då DDR-mässiga «läkare» kan få för sig att ta ett blodprov, mäta en viss egenskap och därefter rapportera till Transportstyrelsen utan din vetskap.

Substansen man mäter är PEth (fosfatidyletanol), en grupp fosfolipider som bildas vid alkoholkonsumtion och stannar kvar i blodet under en viss tid. Gränsvärdet vid dylika tester är 0.30 µmol/l, vilket sägs motsvara «28–42» «standardglas» vin per vecka, eller 340–500 g ren alkohol under samma tidsrymd.

Medel av det inte helt säkra intervallet är 420 gram alkohol, eller exakt fyra flaskor vin à 14 % (vikt), vilket är en låda av det slag som dominerar försäljningen på Bolaget. Det är visserligen så att man numera definierar tio «standardglas» som «riskbruk» och fyra sådana glas som «intensivkonsumtion», i vart fall enligt de frireligiösa godtemplarna vid Socialstyrelsen, men med den definitionen är alltså hälften av svenskarna alkoholister, alltså inte bara G.W. eller festglada studenter.

Men även det gränsvärde Transportstyrelsen tillämpar är överdrivet nitiskt, särskilt om det används utan andra faktorer, vilket alltså tycks ske enligt de rapporter som föreligger. Testet är nämligen inte tillförlitligt, utan kan slå ordentligt fel beroende på kost, individuella egenskaper och andra parametrar.

Man säger sig visserligen arbeta för regelförändringar så att ytterligare kriterier tillkommer, men skadan är nog redan skedd. Det är en fråga om förtroende, och något sådant kan man inte ha för tjänstemän i offentlig förvaltning som manipulerar dig bakom din rygg, vilket är vad som sker i vårdapparaten.

En given konsekvens är därmed att man kan dra sig för att söka vård, särskilt om man har konstant hög alkoholkonsumtion och därmed riskerar ådra sig leverskador och andra sjukdomar. Den kontakt som är avsedd för att bistå vid sådana problem visade sig nämligen vara agent för regimens räkning, helt enligt den modell som var förhandenvarande i Östtyskland och i romanens format i «1984», ett slags angiveri som inte hör hemma i civilisationen.

En artikel på statsteves vitwebb «larmar» om att svenska ungdomar är bland de sämsta i Europa på att äta grönsaker, enligt en färsk EU-rapport. Inget nytt därvidlag, för så har det varit länge. Samtidigt menar Folkhälsomyndigheten att samma sak gäller för vuxna, och att alla pilar pekar i fel riktning avseende folkets matvanor.

Det betyder i klartext att folket dissar rekommendationerna om plantföda och att man inte har någon större tilltro till den omfattande flora av myndigheter som försöker uppfostra allmogen att bryta med nedärvd kultur och istället äta «klimatvänligt». Ju fler kockar, desto sämre soppa, och så slutar det alltid när man har målkonflikter.

Sverige skulle alltså behöva en RFK som i grunden tar tag i problemet, lanserar en näringsmyndighet med exklusivt uppdrag att upplysa om näring och diet, rensad från klimataktivism och andra politiska målkonflikter. En myndighet som släpper prestigen och från ett blankt ark extraherar data från relevant forskning om vad som är bäst för och enbart för individen.

Folkhälsomyndigheten har ändå rätt i att matvanorna försämras, då konsumtionen av fisk och skaldjur går ned, samtidigt som den för sötade drycker går upp. Detta är det egentliga och det stora problemet, att «energidrycker», sockervatten och annan slags ultraprocess konsumeras i så hög andel, och fortsätter att växa. Det är det man borde angripa och ha fullt fokus på, inte konsumtion av grönsaker.

Ty att grönsaker skulle ha någon skyddseffekt i sig avseende sjukdomar är mest en religiös uppfattning som saknar egentligt stöd i forskning. Allt man har är epidemiologiska studier med stora mått av confounders och bias, där relativa risken är så liten att den mest liknar statistiskt brus. Än värre blir det när man blandar samman frukt med grönsaker, eftersom det är två helt olika företeelser.

Grönsaker är ändå nyttiga, men mest i indirekt hänseende. De är fattiga på både näring och energi, och däri ligger nyckeln, att de hindrar upptag av allt för stora mängder energi. Fibrer i grönsaker har en liknande funktion av att bädda in socker (kolhydrater) och därmed långsammare lösgöra energiinnehållet, vilket påverkar nivåer av insulin och andra hormoner.

Cancer och andra välfärdssjukdomar kan nämligen kopplas främst till för högt kaloriintag, insulinresistens och andra former av metabolt syndrom, samt till konsumtion av ultraprocessade substanser, tillsatt socker, matoljor och andra fabriksframställda kemikalier med hög grad av inflammatorisk verkan. Grönsaker är i detta avseende ett slags motgift, utan att per se ha någon särskild nyttoeffekt.

I själva verket är grönsaker i sig ganska onyttiga, då de inte bara är fattiga på näringsämnen, utan även är rika på antinutrienter som motverkar upptag av näringsämnen. Ämnen som fytinsyra förhindrar alltså upptag av zink och järn, varför konsumtion av grönsaker delvis motverkar sitt syfte.

Ett vanligt argument är vidare att grönsaker och frukt innehåller polyfenoler, som sägs främja hälsan. Men i vanlig ordning finns inte tillstymmelse till bevis för den tesen, annat än kemiska experiment in vitro. Någon mekanism för hur dessa polyfenoler skulle påverka organismen (in vivo) finns inte beskriven, och det hela liknar mest en religiös föreställning eller traditionell kinesisk medicin.

Frukter är till skillnad från grönsaker avsedda för konsumtion. Grönsaker skyddar sig själva med toxiner, medan träd ger ifrån sig frukt för att sprida sin arvsmassa via kärnor. Dilemmat här är att frukt i ursprungligt tillstånd inte hade tillnärmelsevis lika mycket socker som modern frukt framtagen under konstlat urval, och sockerhalten i exempelvis äpple och banan är numera den samma som i en burk amerikanskt sockervatten, om än skyddat av fibrer.

Bär har å andra sidan betydligt lägre och helt naturlig nivå av fruktos, och är därför ideala för konsumtion. Bär är vad människan är anpassad för att äta, tillsammans med fisk, kött och grönsaker, medan moderna frukter inte riktigt passar in i den mänskliga kosthållningen annat än som festligt tillskott.

Nå, Folkhälsomyndighetens epidemiologiska statistik tycks samtidigt avvika från såväl jordbruksverkets statistik över konsumtionsmönster av grönsaker som Livsmedelsverkets motsvarande undersökning för barn. Enligt den senare myndigheten går utvecklingen åt rätt håll med allt mer grönt i kosten (samtidigt som barnen blir allt fetare). Den ena handen vet alltså inte vad den andra gör, och att data är motstridiga är en sedvanlig snafu i detta gebit.

Man har också ett märkligt snävt fokus i sin undersökning, och man tar inte fasta på hur konsumtionen av kött varierar. Min spontana tanke är nämligen att ungdomar numera äter mer kött, inspirerade av modern forskning och trendiga dieter, och att fiskkonsumtionen därmed minskar. Även detta går på tvären mot vad myndighetsvänstern och statsmedierna anser är nyttig kost, och det får då anses vara ett sundhetstecken.