Vänsterkommunistiska SVT är tillbaka med kroppspositivistisk woke, denna gång i en märklig dokumentär om det «smala idealet» och tesen att unga tjejer uppmanas till «svält» på sociala medier. Enligt den syndikalistiska kanalen ska detta tydligen vara «skadligt» beteende, till skillnad från att vara överviktig och fet.
Man intervjuar någon brutta som berättar att hon satt på Donken för att äta «Chicken McNuggets», men tydligen mättade inte skrovmålet av rapsoljefriterad kyckling med frites och Cola, utan hon ville äta «lite mer». Fast då skrollade hon i sitt flöde och – ve och fasa! – möttes av någon «influerare» som berättade om viktnedgång, varför aptiten bara försvann.
Problemet tycks alltså vara Tiktok och sociala medier, och att man där kan «utsättas» för budskap man inte vill höra, trots att algoritmen genererar just sådant man visar intresse för. Problemet tycks däremot inte vara, enligt den intersektionalistiska statstelevisionen, att unga tjejer sitter på Donken och vräker i sig ultraprocessad snabbmat istället för att röra på fläsket och laga egen mat från fräscha råvaror.
Men enligt min ringa åsikt är det just det senare som är problemet, men för all del även perifert att unga glor alldeles för mycket på sina mobiler istället för att röra på kroppen. Däremot är det oftast inget fel alls på de ideal som framförs i sociala medier, och man ska se det mindre som skönhetsideal och mer som hälsoideal – det senare ger det förra.
Den kroppspositivistiska tanken att man duger som man är är nämligen fel, ur hälsomässig synvinkel. Det är en ursäkt för att vidmakthålla ett felaktigt beteende, i det här fallet att hetsäta snabbmat på Donken, vanor som ofelbart leder till viktökning och småningom hälsoproblem.
Sådana vanor måste angripas, och det kan med fördel göras med fettskammande och andra mekanismer för att få vederbörande att göra något åt sin situation. Det är måhända grymt på sätt och vis, men det är effektivt och praktiseras med framgång i Östasien, där man har en betydligt lägre kroppsvikt i största allmänhet.
Tokfel är också att använda termen «svält» för vad som i själva verket är fasta, en av de nyttigaste regimer man kan nyttja för att förbättra och underhålla sin hälsa. Fasta ger autofagi, mitofagi och frisläppande av BDNF, processer som rensar bort cellulärt slagg och stärker kroppens immunförsvar. Till skillnad från verklig svält, som inträder först efter mycket lång tid utan föda.
Alla borde fasta då och då, men man ser typiskt aldrig i den vänsterblivna regimtelevisionen hälsoinriktade program kring sådana praktiker, utan på sin höjd reportage om muslimer som praktiserar halvfasta under Ramadan – men det räknas då inte som «svält», utan som fin exotisk kultur.
Vill man inte fasta går det ändå bra att komma ned i och hålla fast vid en mer lämplig vikt, nämligen genom att sluta äta på Donken, laga sin mat själv och framförallt att äta mättande fett och protein i ägg, fisk och kött hellre än snabba och raffinerade kolhydrater. Samt att tidsbegränsa Tiktok och istället ägna sig åt någon sorts motion.
Inte «influerare», men artist i K-popens värld. Med sina 160 cm och 44–47 kg landar Seulgi som de flesta i den genren på BMI 17–18, ett resultat man aldrig kan nå med mat från Donken utan bara med egen mat och regelbunden träning. Vanliga tjejer kan hålla sig kring 20 med samma målmedvetenhet och disciplin, medan killar nog har att träna mer.
Ännu en «paradox» kring kolesterol och mättat fett har konstaterats, denna gång för seglivade åldringar på Sardinien, traditionellt räknad som en «blåzon». «Paradoxen» består alltså i att högre halter av det «onda» kolesterolet LDL-C korrelerar med längre livslängd, vilket går stick i stäv med «traditionell» «visdom».
Sedan 1950-talet har mantrat i medicinen nämligen varit att kolesterol korrelerar med hjärt- och kärlsjukdom, särskilt då lipoprotein med låg densitet (fettfyllt), och att det är det mättade fettet som är den primära orsaken till ateroskleros och andra kardiovaskulära problem. Vad mekanismen skulle vara för detta har dock aldrig klarlagts, i vart fall inte på ett trovärdigt vis.
Man framför vidare en rad hypoteser von oben och a priori om att «social samvaro» i kombination med en viss diet rik på gryn, korn och frukt skulle vara fördelaktig för långt liv, varvid man hänvisar till de så kallade «blåzonerna». Men «social samvaro» är nog inget man får in i en klinisk studie av något slag, och alla dessa «rön» stammar från epidemiologisk skräpforskning med mycket hög grad av bias.
När samma slags epidemiologiska studier ger resultat i motsatt riktning kallas det följaktligen paradoxer, exempelvis den «franska paradoxen» med fransoser som äter höga halter mättat fett men ändå inte utvecklar nämnvärt fler kardiovaskulära problem än andra, och omvänt den «israeliska paradoxen» med israeliska judar som följer den «rekommenderade» nutidsmedicinens idiotråd om att slurpa i sig omega-6-haltig rapsolja samtidigt som man har lågt intag av mättat fett men ändå «paradoxalt» har hög incidens av hjärtsjukdom.
I samma kategori föreligger här alltså den «sardinska paradoxen» med personer som har högt intag av mättat fett och följaktligen höga halter av kolesterol, enkannerligen av den «onda» sorten, men ändå lever längre än dem med lägre halter av detta förment skadliga lipoprotein. Det är samma resultat som tidigare framkom i en svensk undersökning, som vi då kan kalla den «svenska paradoxen».
Åtminstone hälften av deltagarna hade höga halter LDL-C.
Förvisso ska man inte ta denna studie på mer allvar än andra, men det faktum att man får vitt skilda resultat är i sig en omständighet som talar för nollhypotesen, det vill säga att den faktor man studerar inte har någon som helst inverkan utan är en så kallad confounder. Jo, man observerar högre halt av kolesterol vid hjärt- och kärlsjukdom, men sådan korrelation är i sig inte bevis för orsakssamband.
Man brukar skoja om detta med att förekomsten av brandbilar korrelerar ganska väl med bränder, men att brandbilar nog inte är orsaken till sagda bränder. På samma sätt finns solklar korrelation mellan försäljning av glass och incidensen av mord, men ingen tror på allvar att glassätande är en relevant faktor.
Det man vill ha är en biokemisk förklaring på problemet, vilket exempelvis ges av OxLDL-teorin om att ateroskleros med vidare kardiovaskulära problem beror på oxidering i kedjereaktion av fleromättade fetter som linolsyra under transport i lipoproteiner, varvid dessa angrips av makrofager i immunsystemet och bildar skumceller med plack som följd. Detta är en fullt sammanhängande förklaringsmodell, till skillnad från ad hoc-hypotesen om mättat fett – stabilt fett som immunförsvaret aldrig skulle ha anledning att attackera.
Under denna modell får man per automatik högre halt av kolesterol – oxiderat sådant – vid hjärt- och kärlsjukdom, medan högre halt av kolesterol utan oxidering aldrig leder till sådana komplikationer och därmed inte heller observeras. Annat än i studier som påvisar «paradoxer», vill säga.
Man kan komplettera denna modell med rön kring balansen av omega-6- och omega-3-haltiga fettsyror, varvid man kan konstatera att såväl sardinier som fransmän äter fisk i riklig kvantitet och därmed med automatik erhåller en god balans. Hög livslängd har man även i Japan och Norge, som också har traditionell marin diet – inklusive «blåzonen» Okinawa.
Så kallade «blåzoner» är i sig en mytologi som ofta nyttjas både kommersiellt och ideologiskt, inte minst av sjundedagsadventister och andra med intresse av att missionera en religiösa agenda, som bara «råkar» sammanfalla med den veganska köttfientliga. Det visar sig vid närmare undersökning att folkbokföringsfusk ligger bakom den höga snittåldern i dessa trakter, nämligen på grund av förekomsten av förmåner och avsaknaden av kontrollmekanismer. «Blåzoner» är en bluff från början till slut.
Bluff, fabler och amsagor är också myterna kring kolesterol och mättat fett, och det är hög tid att begrava dessa, eftersom de har skadlig inverkan. Bluffmakarna är utöver religiösa fanatiker som kontrollerar dietistfacket i USA även det läkemedelsindustriella komplexet, som vill fortsätta sälja statiner och semaglutid på livstidsprenumerationer, samtidigt som man kränger sin skräpmat och sin subventionerade «vegetabiliska» olja i dotterbolag i livsmedelsbranschen, samt de korrupta mutkolvar till politiker som springer dessa entiteters ärenden.
Och de med höga halter av LDL-C och totalt kolesterol lever samtidigt längre. Inte en paradox, utan ett faktum.
Regimteven SVT berättar åter om en «ny studie» som sägs visa att två av fem gymnasietjejer lider av järnbrist, vilket ger trötthet, kalla lemmar, blåmärken, andfåddhet, försämrat immunförsvar och andra symptom. Men å ena sidan är det nog knappast någon nyhet att tjejer i den åldern, eller snarare i alla åldrar, ofta har näringsbrist, och å den andra är «nya studier» sällan av större värde.
Vidare är den märkliga rekommendation som den veganlutande statsteven förordar med hjälp av utvalda «dietister» knappast ägnat att avhjälpa problemet, utan lär snarare förvärra det. Lösningen i fråga sägs vara att äta mer fibrer och baljväxter samt syra i form av C-vitamin för att lättare frigöra det icke-hemjärn som finns i plantföda.
Upptaget av icke-hemjärn är nämligen bara enstaka procent, medan hemjärn i animalisk föda absorberas till en tredjedel. Det är således en icke(h)järnare att äta kött, fisk, ägg och andra animaliska produkter för att tillgodose behovet av inte bara järn, utan även fettlösliga vitaminer ADEK, fettsyror EPA och DHA samt vitamin B12, som också är föremål för underskott i stora sjok av befolkningen, enkannerligen unga kvinnor.
Tanken att fibrer skulle kunna bidra till att förbättra upptaget av växtbaserat järn saknar alltjämt bevis, och till yttermera visso innebär plantrik diet att man tillför en lång rad antinutrienter (och prooxidanter) som istället hämmar upptaget, framförallt oxalsyra och fytinsyra.
De båda syrorna binder inte bara till järn, utan även zink, kalcium, koppar och magnesium, varför man måste kompensera med större intag av dessa mineraler, som för övrigt är mest framträdande i animalisk föda. Fytinsyra återfinns särskilt i just de fullkornsprodukter man rekommenderar för att åtgärda bristen, alltså en fullständigt (h)järndöd anvisning.
Varför tjejer i slutfasen av sin uppväxt dras till vegetariskt eller till och med veganskt är en märklig gåta, eftersom sådan diet är ägnad att hämma både den fysiska och kognitiva tillväxten samt ger en rad brister. Säkert är det vanligt att i denna ålder ha alldeles överdriven sympati för djurens lidande, men det är knappast en rimlig anledning till att plåga sig själv.
Flickor i den åldern brukar annars vara särskilt måna om sitt yttre, men verkar inte förstå att det bästa för fräsch hy och vackert hår är animalisk föda som kött, fisk och ägg. Den som mest äter kolhydrater drabbas istället av finnar och andra utslag på huden, samt får mjäll och till och med håravfall.
Menstruationen ökar därtill behovet av järn, förutan vilket hela organismen mår sämre. Med mindre ork och större inslag av trötthet och andfåddhet blir man handikappad i såväl skolan som i den fysiska vardagen. Men än värre än bristen på järn är motsvarande brist på B12 och DHA, där den senare fettsyran är rikligt förekommande beståndsdel i hjärnan och därmed central för kognitiv utveckling.
Unga kvinnor för också ofta en kamp mot vikten, vilket knappast underlättas av att främst äta kolhydrater, eftersom sådan diet dels ger större plufsighet till följd av att kolhydrater binder stora mängder vatten, dels innebär större insulinsvängningar och därmed ständiga hungerhugg.
I gengäld innebär en fettrik animalisk diet jämnt och lågt blodsocker, intag av fullvärdigt protein likväl som alla essentiella näringsämnen, utöver vitamin C (som inte längre behövs i samma dos) som enkelt kompenseras med intag av bär (snarare än sockerrik frukt). Menstruationen blir ett pålitligt urverk, konditionen och kognitionen är på topp och kroppsformen håller sig automatiskt i trim.
Före detta plufsig och finnig vegan äter numera mest animaliskt. Tjejer borde ta intryck och ge Livsmedelsverket fingret.
Statsteve är i vanlig ordning inte på banan i dessa frågor, och slår in öppna dörrar genom att försöka punktera «myter» om fetma, som att det skulle bero på lathet. För en sådan tes skulle innebära att allt fler människor världen över blir allt mer lata i epidemi, vilket helt enkelt är uteslutet. Fetmans orsaker ligger alltså utanför individens kontroll, i kollektiv mening.
Men på samma sätt kan man då utesluta att individen på egen hand kan göra aktiva livsval för att undvika fetma och bemästra sin hälsa. Visst, det går för ett mindre snitt av befolkningen, men inte för den stora massan. För det stora flertalet krävs en politisk lösning för att råda bot på problemet.
Detta då den enskilda individen vanligtvis inte förstår eller ens kan förstå de komplicerade mekanismer som omgärdar fetma, och inte heller förmår urskilja korrekta fakta i det omfattande brus som emanerar från såväl livsmedelsindustrin som en rad politiska fraktioner. Utan att förstå problemets natur kan man inte heller åtgärda det.
En som inte förstår problemets natur är statsrådet Forssmed (KD), en egenskap han delar med hela den församlade Riksdagen, i det att han går på Coca-Colas linje och tror att man kan motionera bort en kass diet. Det kan man inte. Motion är extremt nyttigt för hälsan, men har bara marginell bäring på kroppsvikt.
För att nysta i problemet bör man först fråga sig vad vi äter nu, som vi inte åt då, innan fetma blev en global pandemi. Samtidigt måste man ställa frågan när denna globala pandemi påbörjades, och svaret tycks vara kring 1980 eller i mitten av 1970-talet. Sedan dess har fetman tredubblats i länder som Sverige, USA och Storbritannien.
Den första frågan är enklare att besvara, eftersom det finns statistik på området. Framförallt har andelen ultraprocessad skräpmat ökat, med inslag av tillsatt socker, «vegetabiliska» oljor och kemiska tillsatser, men ytterligare en orsak är den fettskräck som introducerades kring 1980 och alltjämt vidmakthålls av myndigheter, enkannerligen avseende mättat fett.
Minskad andel fett måste då ersättas med andra energislag, vilket vanligen mynnar ut i kolhydrater av det raffinerade slaget, som i princip är rent socker. Socker har den egenskapen att det stimulerar produktion av insulin, eftersom glukos snabbt når toxiska mängder i blodbanan och därför måste hanteras.
Lagom mängd kolhydrater förbränns eller lagras som glykogen (sockerkedjor) i muskler och lever, men i överskott omvandlas kolhydrater till mättade fetter med långa kolkedjor, främst palmitin- och stearinsyra, som inlagras i fettceller. Sådana fettsyror är i sig inget problem, men det är en intressant infallsvinkel att överskottsintag av kolhydrater ger betydligt större mängd mättat fett av sådant slag än direktkonsumtion av mättat fett i animaliska produkter.
Inlagring i fettceller – och därmed fetma – kan dock inte ske utan insulin. Det finns andra mekanismer att inlagra fett, men de är inte tillräckliga för att på egen hand orsaka fetma. Detta kan direkt konstateras experimentellt genom att låta en person med diabetes typ 1 äta valfri mängd föda samtidigt som man berövar denne sin insulininjektion – vederbörande svälter ihjäl om experimentet vidmakthålls.
Den friska kroppen har inga problem att hantera överskott av kolhydrater med insulinproduktion, men vid konstant överkonsumtion uppstår insulinresistens, varvid allt högre nivåer av insulin krävs för att förmedla glukos till mitokondrier för energiproduktion. Allt mer glukos omvandlas därför till fett i fettceller, i en ond spiral som gör det synnerligen svårt för en person att bryta mönstret.
Vid insulinresistens föreligger konstant förhöjd nivå av insulin, vilket ger mer eller mindre fri väg in i fettceller, men samtidigt blockerar vägen ut ur fettceller. Fettet är fastlåst i fettceller, vilket är varför det är så svårt att banta bort fläsk. Insulinet måste först komma ned i nivå.
Av detta kan man också konstatera att fetma inte är en sjukdom i sig och därmed inte heller en orsak till andra sjukdomar som diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, cancer och så vidare, utan ett symptom i mängden till följd av insulinresistens. Insulinresistens är sjukdomen, och det är den som måste attackeras – men vården mäter vanligen inte insulin, utan bara blodsocker, som i tid laggar stort efter insulin.
Överskott av socker i sig räcker dock inte som förklaringsmodell, utan till den kan fogas större mått av kronisk inflammation, som bidrar till insulinresistens och andra patologiska egenskaper. Inflammatoriska parametrar i den moderna födan är inte minst «vegetabiliska» oljor av olika slag, som rapsolja med flera, dels av renodlat slag men även i form av härdade eller hydrogeniserade (trans)fetter i ultraprocessade substanser – etiketten på i stort sett alla former av ultraprocessade varor anger rapsolja, solrosolja eller «vegetabilisk» olja som ingrediens.
Problemet med matoljan är dess höga halt av omega-6-fettsyran linolsyra, i kombination med modest intag av omega-3-fettsyror i fisk med mera. Dessa båda strukturella fettslag bör intas i måttlig mängd samt vara i någorlunda balans, eftersom de nyttjar samma enzymer för vidare behandling i kroppen. Vid överskott av linolsyra eller dess derivat arakidonsyra hämmas upptaget av omega-3-syror, varvid inflammation uppstår.
Inflammatoriska omega-6-fetter i överskott bidrar till insulinresistens, men har även andra negativa konsekvenser. Dubbelbindningarna i dessa fettsyror är känsliga för oxidering, varvid fria radikaler uppstår genom att kolkedjorna mättas och därmed bildar kedjereaktion. Oxideringen är den inflammatoriska fasen.
Problemet här är att resultatet inte alltid blir mättade cisfetter av vanligt slag som kroppen vet att hantera, utan olika slags transfetter som betraktas som inkräktare av kroppens immunsystem. Vid högt intag av linolsyra transporteras triglycerider med linolsyra i lipoproteiner, och om oxidering av linolsyra sker i kedjereaktion kommer sådana lipoproteiner att angripas och förstöras av immunförsvarets makrofager.
Resultatet är ett slags skumceller som ansamlas i kärlväggarna, men inte förmås städas undan helt på grund av omfattningen. Ny vävnad hinner bildas över denna plack, som vi kallar ateroskleros eller åderförfettning. Traditionell medicinsk mytologi har att det är «kolesterol» och «mättat fett» som är orsak till denna plackbildning, men det rör sig i själva verket om oxiderat LDL med linolsyra som främsta komponent.
Mycket riktigt kan man notera en gigantisk produktions- och därmed konsumtionsökning av dylika «vegetabiliska» oljor, substanser som för hundra år sedan användes som smörjmedel i maskiner och motorer men nu konsumeras som föda i allt större utsträckning – korrelationen med fetmapandemin är god. Det är en ultraprocessad vara under kraftiga subventioner, inte minst i USA, vilket ger dess billiga pris i förhållande till traditionella animaliska matfetter.
Till detta kommer så en förskräcklig mängd tillsatser som yttermera kan destabilisera kroppens naturliga hormonreglering och därmed bidra till fetma och annan ohälsa. Knyter man samman dessa tre problemkomplex – fritt socker, linolsyra och tillsatser – har man grunden för att tackla fetmaproblemet.
Skatteinstrumentet ter sig enklast och mest naturligt, nämligen genom att införa en straffskatt om en krona per gram tillsatt socker eller linolsyra, samtidigt som naturlig föda som kött, fisk, ägg, grönsaker och mejeri momsbefrias. Även sötningsmedel måste beskattas med motsvarande effekt, eftersom de rubbar insulinregleringen.
Men även regler kring etikettering och reklam är möjliga politiska styrinstrument, exempelvis att kräva varningsetikett för ultraprocessade livsmedel på samma sätt som för cigaretter. Reklam för dylika substanser – snabbmat, godis, chips – kan rakt av förbjudas, på samma sätt som för tobaksprodukter.
Vidare bör politiken inrätta en näringsmyndighet som fri från klimatambitioner och andra parametrar från grunden reder ut en modern näringslära med rekommendationer, varvid föråldrade teser kring mättat fett, kolesterol med mera måste ge vika för moderna rön kring oxidering, insulinresistens med mera. Utan verklig förståelse för mekanismerna kan problemet alltså inte lösas. Fettskräcken måste väck!
Omvänt, om man låter saken fortsatt bero, kommer fetman och övervikten att fortsätta breda ut sig med oförminskad styrka, med allt vad det innebär i konsekvenser kring vården och dess kostnader, för att inte tala om det personliga lidandet i fetmans spår. Detta är nog inte det välfärdssamhälle vi vill ha, men problemet kommer inte att lösa sig av sig självt.
Det sägs att man ska äta «varierat», kanske för att den med tvivelaktig diet inte ska råka missa något essentiellt ämne. En annan aspekt gäller smak, som man på sina håll är så besatt i. Men givet att man vet vad man stoppar i sig samt mer tar fasta på att tillföra kroppen näring än att förfalla till excesser i njutning, är en minimalistisk approach mer fördelaktig.
Inte minst för att man då slipper tänka så mycket kring vad man ska handla eller hur man ska tillaga ingredienserna, och för att det går så mycket fortare att såväl göra inköp som att tillaga och även äta födan. Det är samma princip som vissa tillämpar för klädsel, för att slippa slösa tid på att göra irrelevanta val i vardagen.
För egen del utgörs den dietära minimalismen i en animalisk grund bestående av ägg, fisk och kött, kompletterat med fibergrönsaker, bär, kakao och kaffe. Det är alles! Det är inte svårt att leda i bevis att en sådan diet ger samtliga essentiella näringsämnen i mer än tillräcklig mängd med en energimängd (1940 kcal) som understiger normalt dagsbehov (med mannen som referens).
Det är vidare en diet som blott omfattar 3 % kolhydrater, varav 2 % socker, medan lejonparten av makronutrienter utgörs av fett (64 %) och protein (32 %). Det viktiga förhållandet ω6/ω3 stannar här vid 1.95, vilket är godtagbart, men beroende på hur man komponerar mixen av kött och fisk kan den variera mellan 0.8–2.0.
En fullvärdig minimalistisk diet.
Man kan jämföra denna enkla kosthållning med den svenska «standarddieten», given av Livsmedelsverkets undersökningar om matvanor. Det är i sanning en omfattande skara livsmedel, i vart fall i komposit; på individnivå ser det vanligen annorlunda ut.
Denna «standarddiet» ger ungefär samma energimängd (2047 kcal), men täcker inte tillnärmelsevis kroppens behov av näringsämnen. Framförallt kan man notera brister i vitaminer D och K, vilket inte är ägnat att överraska, likväl som i de essentiella ω3-fettsyrorna EPA, DPA och DHA, där snittsvensken inte ens når halva dagsbehovet. Förmodligen föreligger även brist på vitamin A, givet att man räknar med betakaroten som «retinolekvivalent», trots att konverteringen vanligen är tämligen bristfällig.
En smula överraskande är samtidigt att denna diet även ger underskott av ω6-syran LA, givet hur mycket av den varan som finns i rapsolja, margarin och ultraprocessade livsmedel. Därför stannar ω6/ω3 på 3.61, vilket understiger farliga nivåer om fyra eller högre – men med brasklappen att undersökningen nog inte riktigt speglar verkligheten.
Nivån av kolhydrater (44 %) är hög, men inte så hårresande som den omfattning kring 70 % som rekommenderas av myndighetsvänsterns veganer. Socker upptar emellertid fjorton energiprocent, varav en stor del är fritt eller tillsatt socker.
Konsekvenserna av denna «standarddiet» kan i längden omfatta fetma, diabetes och förtida åldrande på grund av den höga sockerhalten, men än värre kardiovaskulära sjukdomar och demens på grund av den låga halten av ω3-fettsyror, särskilt för den som intar större mängder oxidationsbenägna ω6-syror i matolja och ultraprocess.
Undertecknads minimalistiska kost innehåller förvisso mer än dagsbehovet av ω6-syran linolsyra (LA), men dels kompenseras den mängden väl av ω3-syror, framförallt av animaliskt slag, och dels är det här fråga om konjugerad linolsyra, som inte är oxidationsbenägen och därför inte lika skadlig som linolsyra i fröoljor.
Ett halvt dussin ägg, ett halvt kilo kött eller fisk stekt i smör samt en tallrik fibergrönsaker eller bär täcker alltså ledigt kroppens behov samt har i övrigt goda nutrionella parametrar. Man saltar gärna med Seltin för att nå erforderlig mängd kalium, samtidigt som kaffe och kakao ger gott om andra viktiga mineraler.
Något behov av korn och gryn eller ens fibrer har inte kroppen, varför man gör bäst i att undvika sådana livsmedel, inte minst för att de ställer till med gasbildning och annan oreda. Fettet ska givetvis vara naturligt mättat och stabilt för stekning eller omättat för konsumtion (oljesyra i olivolja på salladen), medan fleromättade animaliska ω3-fetter i fisk mest har strukturell funktion.
Den svenska standarddieten ger brister i fettlösliga vitaminer och essentiella fettsyror DHA och DPA. Svensken misshandlar därmed sin hjärna, sitt hjärta och sina ögon, och värre lär det bli om man följer Livsmedelsverkets «rekommendationer» om att yttermera minska på köttet.
