Kategori: Japan

Den som känner en dragning till Östasien och dess olika språk kanske går i valet och kvalet över vilket av dem man bör studera. Här finns flera yttre faktorer, som att Kina är den större makten, och att Japan och Korea erbjuder en mer tillgänglig kultur för västerlänningar.

I rent språkligt hänseende kanske man känner en viss olust inför kinesiska tecken – 汉字 eller hànzì – då man för att kunna läsa en tidning någorlunda ledigt behöver känna åtminstone 3 000 stycken, eller 10 000 för att uppnå motsvarande gymnasiekompetens eller ledigt kunna läsa facklitteratur. Även om det finns systematik och höggradig upprepning av element i teckenkompositionen, är blotta mängden tecken avskräckande.

Även japanska har en ansenlig mängd tecken, om än något mindre antal i faktiskt bruk. Men här tillkommer komplikationen att tecknen har flera olika uttal, medan de i kinesiskan vanligen bara har ett, därtill med viss systematik och alltid uttalade med ett enda morfem. Japanskan underlättas inte heller av att man har två separata alfabet i hiragana och katakana, som nyttjas i blandskrift med kinesiska tecken – 漢字 eller kanji.

Ytterligare svårigheter med japanska är att språket är agglutinerande och syntetiskt med böjningar i verbformer och partiklar för kasus, samt har en mängd tilltalsmodus och SOV-följd. Fördelarna i något reducerad teckenmängd äts snabbt upp av andra komplikationer, medan kinesiskans enkla analytiska grammatik med SVO-följd plötsligt ter sig lockande i jämförelse – språket saknar numerus, kasus, genus och annan morfologi, och förlitar sig på partiklar och ordföljd.

Uttalsmässigt är kinesiskan betydligt svårare, dels på grund av förekomsten av vissa ljud som saknas i västerländska språk, men framförallt på grund av de fyra tonerna (i mandarin; kantonesiska har sex toner, medan shanghainesiska har tonaccent). Japanskan har här bara tonaccent, på samma sätt som svenskan, och är för ett västerländskt öra tämligen koncist.

Svårast att uttala är emellertid koreanskan, åtminstone i ett inledande skede. Fonemen är inte helt kompatibla med västerländska språk, utan kräver en viss träning i att kunna förstå och uttala. Koreanskan har en med japanskan snarlik grammatik, men har fördelen av att skrivas med ett alfabet – 한글 eller hangeul – och man slipper därvid befatta sig med komplicerade tecken.

Fast kanske inte riktigt ändå. Koreaner lär sig alltjämt kinesiska tecken – 漢字 eller 한자 (hanja) – i skolan, eftersom de behövs för att ta del av historiska texter. Renodlad hangeul är en förhållandevis ny företeelse, och för att kunna ta del av kulturarvet behövs alltjämt hanja. En tredjedel av koreanska ord är dessutom av kinesiskt ursprung, ofta med homofoner som utan tecken bara kan skiljas genom kontext – de stavas och uttalas likadant.

Det är visserligen fullt möjligt att lära sig koreanska utan hanja, men med vissa begränsningar. Man slipper helt enkelt inte den kinesiska grunden och de kinesiska tecknen, eftersom kinesiska är Östasiens motsvarighet till vårt latin – det gör avtryck överallt. För den fulla förståelsen av såväl japanska och koreanska som vietnamesiska behöver man tillgodogöra sig kinesiska, och det är således ett hjälpmedel för att ta till sig andra språk.

Mandarin, koreanska, japanska och vietnamesiska är vitt skilda språk i helt skilda språkfamiljer utan släktskap i historisk tid, men har ändå en gemensam grund i det historiska bruket av tecken och de många kinesiska orden i vokabulären. Det vittnar om Kinas historiska inflytande i regionen.

Som exempel kan man betrakta första artikeln i deklarationen om de mänskliga rättigheterna, som i svensk översättning lyder: Alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter. De är utrustade med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av broderskap.

De kinesiska, japanska och koreanska varianterna är idiomatiskt anpassade och därför något olika i struktur och ordval, men skulle kunna skrivas på nästan exakt samma form. Ändå är det inte svårt att finna gemensamma nämnare. Med färgkodning för gemensamma ord och med translitteration erhålls följande:

Rénrén shēng ér zìyóu, zài zūnyán hé quánlìshàng yílǜ píngděng. Tāmen fùyǒu lǐxìng hé liángxīn, bìng yīng yǐ xiōngdi guānxì de jīngshén xiāng duìdài.

Subete no ningen wa, umarenagara ni shite jiyū de ari, katsu, songen to kenri to ni tsuite byōdō de aru. Ningen wa, risei to ryōshin to o sazukerarete ori, tagai ni dōhō no seishin o motte kōdō shinakereba naranai.

Modeun ingan-eun taeeonal ttaebuteo jayuloumyeo geu jon-eomgwa gwonlie iss-eo dongdeunghada. Ingan-eun cheonbujeog-eulo iseong-gwa yangsim-eul buyeobad-ass-eumyeo seolo hyeongjeaeui jeongsin-eulo haengdonghayeoya handa.

Man observerar här att mandarin tar formen 人人 (rénrén) för alla människor, men en vanlig synonym är 人间 (rénjiān), som återfinns i traditionellt utförande 人間 (ningen, ingan) i de koreanska och japanska texterna.

Frihet eller 自由 blir zìyóu, jiyū och jayu på respektive språk. Respekt (värdighet) eller 尊严 (zūnyán) på mandarin har något olika tecken i 尊厳 (songen) på japanska samt 尊嚴 (jon-eom) på koreanska. Rättighet eller 权利 (quánlì) på mandarin blir 権利 eller kenri på japanska och gwonli på koreanska.

Jämlikhet eller 平等 (píngděng) på mandarin motsvaras av byōdō på japanska, och med synonymen 同等 (dongdeung) på koreanska. Därefter följer förnuft (理性, lǐxìng / risei / iseong), samvete (良心, liángxīn / ryōshin / yangsim) samt anda (精神, jīngshén, seishin, jeongsin), som trots sina ganska olika uttal ändå kan spåras till samma källa.

Den koreanska texten föreligger här med både hangeul och hanja, av vilket man lätt inser att det finns en viss fördel i att behärska kinesiska tecken. Etymologin framgår med omedelbarhet, och det blir också betydligt lättare att ta till sig koreanska ord om man känner deras sinokoreanska bakgrund.

Trump och Jong-Un har mötts står det i den löpande texten till statstelevisionens Nyheter direkt när man rapporterar om Do-Nal-Dos snabbvisit hos ordförande Gim i Nordkorea. Något journalistiskt snille har därvid förutsatt att östasiatiska namn är komponerade av «förnamn» och «efternamn» som i större delen av Europa.

Men alla namn i Östasien skrivs med familjenamn följt av givet namn, som Mao Zedong, Ai Weiwei, Abe Shinzo och Gim Jeongeun. Bindestreck används i regel aldrig, utan givna namn är en odelbar enhet. Kamelnotation (som i *«Jong-Un») används således inte. Personer refereras givetvis med familjenamn (Xi) eller hela namnet (Xi Jinping), men aldrig med givet namn.

Det är en kunskap som helt enkelt inte tycks kunna tas in av journalistkollektivet, eftersom man genom åren regelmässigt har kunnat se hur personer refereras med tilltalsnamn. Xilai var för smart för partiet skrev en tidning angående partipampen Bo Xilai. Med kryptodissidenten Liu Xiaobo var man helt enkelt du, och han omtalades som *«Xiaobo» i de flesta medier. Och nu är man alltså även bror med Nordkoreas diktator *«Jong-Un».

Japans premiärminister Abe Shinzo kallar man *«Shinzo Abe», faktiskt mot japanska regeringens vilja, och samma princip med vända personnamn tillämpas för de flesta japanska namn, trots att sådana i Japan byggs på samma sätt som i Kina, Korea och Vietnam – det är en helt gemensam kultur. Lyckligtvis har man hittat rätt med Xi Jinping och andra större kinesiska personligheter, även om man regelmässigt vänder kinesiska personnamn i andra sammanhang för att få in dem i Skatteverkets trånga databasformat.

Man kunde tycka att det är en struntsak, men å ena sidan vet man emellanåt faktiskt inte vem som avses, och å den andra skär det sig rejält i öronen att se felvända namn. Det är som om man skulle tala om Löfvén Stefan i löpande text. Förutom att det är störande väcker det även misstanken att personen som berättar förmodligen inte vet något alls om ämnet.

Hur svårt kan det egentligen vara att förhålla sig till en enhetlig östasiatisk standard för östasiatiska namn? Om det inte hör till allmänbildningen kan man åtminstone kräva att journalister har sådan kunskap, eller att de har förmåga att söka den vid behov.

Det andra problemet i journalistisk rapportering om Östasien gäller hur man transkriberar namn och företeelser, och för all del även hur man uttalar dem – exempelvis Huawei. Numera har pinyin etablerat sig ganska väl för kinesisk transkription, förutom vad gäller företeelser i Taiwan (som alltså också har antagit pinyin) och äldre historiska namn, och det är bara vid mer sällsynta fall som någon gammal avdankad reporter berättar om *«Mao Tse-Tung».

Samma argument föreligger här som vid namnbruk, att en text ska förmedla ett budskap utan störande inslag, och att man ska kunna veta vad det är som avses. Exempelvis vet de flesta nog inte vad *«Szechwan» är, eftersom vi numera skriver Sichuan.

Koreanska namn transkriberar man av någon anledning enligt nordkoreansk standard eller helt ad hoc, trots att en reviderad sydkoreansk standard föreligger sedan år 2000. Härav följer i medier *«Kim Jong-Un» för 김정은, vilket mer korrekt transkriberas Gim Jeongeun. Frågan är hur man skulle transkribera det påhittade 킴종운 (= Kim Jongun, den lycklige slaven Kim). Konsonanten ㄱ (g) i 김 (gim) låter måhända ofta som k i ett svenskt öra, men den aspirerade varianten ㅋ (k) är defintivt ett hårt k – någonstans måste man skilja mellan dessa olika konsonantljud.

Å andra sidan skriver man numera standardriktigt Seoul för 서울, även om man i uttalet förväxlar e och diftongen eo (ʌ) i något som minner om se-oul istället för seo-ul. Det är samma ㅓ (eo) i 서 (seo) som förekommer i 정 (jeong), men som då blir *«jong». Rena virrvarret!

Sydkoreas president Mun Jaein (문재인) skriver man i medier som *«Moon Jae-in». I 문 (mun) har vi vokalen ㅜ (u), som istället transkriberas *«oo». Hade man tillämpat samma metodik för Seoul, där samma vokal ㅜ transkriberas korrekt, hade det blivit *«Seoool». Det finns alltså inte tillstymmelse till ordning och reda, utan allt renderas i en salig blandning.

Det hjälper förstås inte att Sydkoreas regering själv använder dessa udda namnformer, eller att japaner har en tendens att själva vända på sina namn för att «hjälpa» västerlänningar. För personnamn finns knepiga passregler som förhindrar att man kan ändra transkription, samtidigt som man förstås är fri att byta namn helt – det där med ID-nummer verkar inte spela så stor roll.

Ändå vore det inte särskilt svårt att i den lilla svenska journalistiska ankdammen etablera en konsekvent standard som alltid följs, och statstelevisionen kunde här med sina enorma skatteintäkter göra en insats värdig public service. Man har vid varje större redaktion rimligtvis en handbok i hur namn och företeelser ska renderas, och det är förstås så att en sådan måste följa vedertagna nationella och internationella standarder. Det kan enkelt sammanfattas på en A4.

Det finns en tradition av att vinnlägga sig om korrekt ryskt, franskt, spanskt, tyskt och naturligtvis även engelskt uttal, varför motsvarande inte kan vara så mycket svårare för betydelsefulla östasiatiska G20-länder. Ingen begär att man ska kunna östasiatiska språk, förutom om man är korrespondent i landet förstås, men däremot att man ska förstå ett antal grundläggande fakta och vid behov kunna plocka fram rätt approximativt uttal genom en enkel sökning. Det är en helt grundläggande journalistisk uppgift, att söka och förmedla korrekt information.